fredag 7 mars 2008

Populär Arkeologi på vetenskapligt gungfly

Arkeologi är inte en exakt vetenskap. Ingen vetenskap är en exakt vetenskap. Fråga en fysiker om han/hon bedriver kristallklar, objektiv forskning och de börjar garva...smått hysteriskt efter en stund varvid du måste lugna ned dem med en öl eller en bakelse. Vad som skiljer god forskning från fria spekulationer är metodik: Man ställer upp hypoteser, bygger beviskedjor, testar, ifrågasätter och kritiserar. Det som verkligen sållar agnarna från vetet inom forskningen är hur pass självkritisk en forskare är, i vilken mån man låter djävulens advokat ha ett finger med i spelet och öppnar sig för kritik från sina kollegor. När det gäller studier av människor kommer ytterligare en osäkerhetsaspekt in i spelet - människor är inte bara atomer och proteiner, de är struliga, märkliga, motsägelsefulla varelser som har en irriterande förmåga att variera teman i oändlighet. Lägg till att du ska studera numera döda människor och samhällen, som inte ens finns i sinnevärlden längre, och problemen blir uppenbara. Arkeologi är i grund och botten en utmaning: Hur kan vi studera och förstå något om folk som levde för årtusenden sedan, och som dessutom sällan eller aldrig skrev ned något? Faktum är att vi faktiskt vet en hel del, och lär oss mer för varje år som går.

Tyvärr har det kommit in en sorts underström av feghet hos vissa inom kulturminnessektorn. Det faktum att studiet är svårt, att saker och ting ifrågasätts och att vi aldrig kan bli helt, helt säkra på allt stör dem otroligt. En fysiker skulle nog rycka på axlarna om man påpekar att de inte vet exakt var neutronen befinner sig, vad som hände vid universums tillblivelse eller huruvida det finns någon sanning i strängteorin. Fysikern skulle nog peka ut att man vet tillräckligt för att dra vissa bevisligen korrekta slutsatser, att man lär sig mer hela tiden och att forskning skulle vara makalöst tråkigt om det inte var så att det fanns svårigheter att överkomma. En del inom kulturminnes-verksamheten reagerar genom att avsvära sig allt ansvar och i ängslighet vända sig till sina besökare: "vad tycker DU?"

Det är fult att säga sig kunna något, det är fult att hävda att det finns kvalitetsskillnader på olika forskningsinsatser och teorier, det är fult att hålla "vanliga människor" till samma standard som forskare. Så när Bob Lind lägger fram extremt svaga argument för att Ale stenar ska vara bronsålder, då får man inte säga emot, istället ska de lyftas fram på informationsskyltar med Ämbetets symbol som garant. Och när ytterligare en lokalpatriot författar ett verk som visar att Birka minsann inte låg i Mälaren utan, som nu senast, i Kalmar, då ska man sitta och nicka som en snäll gammal farmor när det 7-åriga barnbarnet framför sin egenhändigt komponerade teaterpjäs. Om inte det är förakt och patroniserande beteende så vet jag inte vad det är.

Pierre Petersson, verksam i Småland, skrev i sin blogg AHIMKAR nyligen om amatörforskaren Stig Enströms egenhändigt publicerade bok "Kalmar, vikingatidens centrum". Han gjorde en imponerande insats som få arkeologer tar sig tid att göra tyvärr. Han läste publikationen och skrev ett långt inlägg där han lyfte fram ett antal svaga punkter i Enströms resonemang. I korta drag kan man säga att Enström utifrån arkeolgoernas egna utgrävningar och vissa landskapsstudier visar att det funnits betydande bosättningar i Kalmar sund under järnåldern. Kanske nyheter för en del, men knappast för någon som läst en grundkurs i arkeologi. Probelemt är att han därifrån tar språnget att säga att det naturligtvis måste vara den riktiga Birka. Suck. Man önskar att det kunde finnas några lokalpatriotiska fornfanatiker som faktisk var stolta över sin egen bygds fantastiska förhistoria utan att nödvändigtvis vilja placera Birka där...

Jag tyckte att Pierres utmärkta inlägg var allt som krävdes och suddade incidenten ur huvudet. Tills jag idag tittade in på Martin Rundkvists blog och satte morgonkaffet i vrångstrupen. Populär Arkeologi, som har förlorat en hel del kredibilitet hos arkeologer under de senaste decennierna, verkar nu inställd på att helt och hållet bryta med all seriös forskning. I senaste numret får Enström oemotsagd framföra sina vilda tolkningar och göra reklam för sin bok. Man kan möjligen argumentera för att tidningen ska släppa in olika ideer, men varför man då inte också tar in seriösa arkeologer som får förklara Enströms bristande tolkning av material och platsnamn övergår mitt förstånd. Men i och med att Enström tydligen bekostat annonsplats för sin bok i tidningen kryper misstanken fram att man inte vill bita den hand som föder dem.

Redaktionen kommer säkerligen brösta upp sig och med darr i rösten hävda att man bara vill släpa fram oliktänkande och att arkeologer ska sluta vara elitistiska och ondsinta. Det är ett svagt och tröttsamt argument, som visar att man inte förstår att forskning inte handlar om person, utan om genomförande och källkritik. Mycket riktigt reagerar Enström som de flesta andra inom hans gebit med att ta all kritik som personliga påhopp. De missar helt att kritik är det livsblod som driver forskning och kan man inte ta det hör man hemma inom skönlitteratur, inte populärvetenskap. Om detta är den väg populär Arkeologi vill gå, medan andra populärvetenskapliga skrifter och medier blir allt mer professionella, kanske man också borde ägna sig åt noveller och fantasy-bidrag fullt ut. Annars får man snart vara beredd på att intervjua sverigedemokrater som gett ut böcker som bevisar att Sverige är ariernas urhem, eller kreationister som skrivit coffee-table böcker som bevisar att jorden är 6000 år gammal. Deras åsikter har väl också rätt till oemotsagt utrymme?


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

9 kommentarer:

Nihonshu sa...

Man får ju dock alltid komma ihåg att det inom naturvetenskap och matematik framförallt faktiskt finns sanningar. Objektiva sanningar och inte alls bara teorier. Det gör ju att den naturvetenskapliga metoden inte är den samma som den inom humaniora. Man ska ju aldrig jämföra humaniora med naturvetenskap eftersom syftet inte ens är det samma kring det man jobbar mot. Humaniora är ju mångt och mycket hermeutik. Naturvetenskap försöker studera allt det som inte är hermeutiskt. Alltså blir ju metoderna olika eftersom målen är olika. Positivism och objektivism är ju kärnan för naturvetnskapen medans det oftast blir pseudovetenskap av humaniora som försöker sig på samma sak istället för det som det ska studera.

kai sa...

Jag håller inte riktigt med.

Fråga en matematiker om den objektiva sanningen i valaxiomet. Det visar sig att det går att bygga lika användbar matematik om man utgår ifrån att valaxiomet är sant som om man utgår från att det är falskt och ingendera alternativet är bevisbart, man får helt enkelt välja det som passar ens syften just då. (Fast man får se till att hålla sig till endast ett sanningsvärde inom det fortsatta resonemanget, förstås.)

Sanningar inom fysiken, tja, jag har gjort en mätning med den här utrustningen under de här förutsättningarna och fått det här resultatet. Det är väl en sanning. Jag kan utveckla en teori där den sanningen passar in, jag kan göra förutsägelser om vad som borde hända om jag gör en annan mätning under vissa andra förutsättningar. Jag får ett resultat som avviker lite grann från förutsägelsen och nånstans är det en bedömning man gör om avvikelsen är tillräckligt stor får att man ska ge sig in och mixtra med teorin eller konstatera mätfel. Det är bekvämt att anta att det finns en objektiv verklighet, men frågan är hur en teori egentligen återspeglar den - modellen ger vissa svar inom vissa felmarginaler får vissa fenomen, men vi har egentligen ingen möjlighet att se hur våra teoretiska begrepp mappar mot den totala verkligheten.

tingotankar sa...

Jag tror att humanister ofta har en överdriven idé om hur pass naturvetare anser sig vara objektiva och empiriska. Sanningen är att dagens fysik och matematik mm för oss in på områden som är så komplexa att mått av bedömning och tolkning alltid förekommer. Den huvudsakliga poängen med NV är däremot att man förväntas konstruera hypoteser som åtminstone delvis ska kunna motbevisas av framtida analyser. Att bevisa att en fysisk/matematsk hypotes var fel är inte, såsom en del realtivister/kreationister vill ha det, ett bevis för att vetenskap bara är en variant av religion - tvärtom är det här man skiljer vetenskap från religion eftersom den senare aldrig kan motbevisas.

Humaniora och samhällsvetenskaperna kan aldrig förvänta sig att konstruera de kausalitetskedjor som naturvetarna gör. Men det öpnnar inte porten för att alla idéer, tankar och personliga åsikter är lika mycket värda. Om så var fallet skulle det vara helt korrekt att hävda att koncentrationslägren var en bluff.

Ingen vettig tidningsredaktör skulle släppa fram så unkna åsikter oemotsagda. Men i någon sorts missriktad snällhetsiver tycker man att det inte är lika allvarligt om frågan gäller Birka, eller ursprungsbefolkningars landanspråk. Uppluckringen av krav på vetenskaplighet är ett moras som i förlängningen kan leda till att man tappar motargumenten mot revisionister. Så bara för att Birka är mindre laddat än Dachau så tycker jag inte att det är okej att bortse från all källkritik.

Malin Sandström sa...

Jag är nog också mer med kai än Nihonshu. Visst finns det i teorin objektiva sanningar inom vissa naturvetenskapliga grenar, men i verkligheten avgörs mycket av vilken metod och förutsättning man väljer. Instrumentnoggrannhet, slump, mänskliga faktorer - det kommer man inte undan. Inte ens om man sysslar med ren teori - en hel del teoribygge sker på grunden av (eller valideras med) experimentella resultat. Även teoretiker behöver parametervärden.

Det är farligt att ge naturvetenskapen en för stark objektivitetsstämpel; det leder till allt för stor godtrogenhet när naturvetenskapliga resultat rapporteras.

En av de saker som förvånansvärt ofta verkar saknas i mer naturvetenskaplig forskning (kanske inte den främsta, men i en hel del av den "vanliga" vardagsforskningen) är just det kritiska, lite vidare perspektivet. Tror man sig syssla med objektiva sanningar kanske det inte känns lika angeläget att redovisa sitt resonemang och sina antaganden?

Jag har, sedan jag börjat forska, fått mycket större respekt för humanioraforskning. Att jobba med människor som studieobjekt verkar synnerligen komplicerat.

Anonym sa...

Och även om man vill hävda att humaniora gärna sysslar med hermeneutik så är det ingen anledning att frångå källkritik. Det finns ett enormt avstånd mellan att tro på objektiva sanningar och att alla tolkningar skall vara lika mycket värda.

//JJ

Unknown sa...

"Man ställer upp hypoteser, bygger beviskedjor, testar, ifrågasätter och kritiserar"

Fast jag tycker rätt ofta det är så att man mäter lite grann och till slut så inser man att.. Oj tusan! Och så försöker man hypotisera och testa därefter.

tingotankar sa...

mj: Visst, så är det. Skillnaden mellan god forskning och fria spekulationer är i min mening dels tydligt redögörande för beviskedjan (i efterhand för all del), samt insikten att vissa länkar i den kedjan är starkare än andra och att andra resultat kan motbevisa tesen.

Jag vill poängtera att jag INTE anser att alla som kallar sig forskare automatiskt gör bra forskning - eller ens forskning ö.h.t. Det finns inkompetenta och t.o.m. störda individer inom disciplinerna. Här har vi än en gång det som ska vara skuljelinjen mellan vetenskap och religion/politik. Argumentet avgörsí slutändan inte av personens egna meriter eller titlar, utan av argumentationskedjan. En professors ord kan väga lätt mot en doktorand, om doktoranden har mer på fötterna.

Framförallt finns ingen anledning att bemöta seriös kritik med personangrepp och utmålat martyrskap. Då har man inget att komma med.

Anonym sa...

Aktuellt på Arkeologiforum är just nu en tråd där privatforskaren Tomas Blom skriver om hur han har hittat en tidigare dold storstad vid Bråviken. Han grundar sina resonemang på olika element i terrängen, speciellt då kanaler. Han anser att staden var det verkliga Birka och att den var byggd enligt romersk mall. Han anser dessutom att etablerade forskare och kulturminnesvårdande myndigheter inte förstår betydelsen av hans fynd. Till slut tog sig arkeologen Sven Rosborn tid att titta lite närmare på gamla kartor och kunde snart konstatera att de förhistoriska kanalerna var dräneringsdiken från 1800-talet. Rosborn visar på ett genialiskt sätt hur en seriös arkeolog lätt kan punktera vidlyftiga och uppblåsta spekulationer genom saklig källforskning. Hoppas fler gör som Sven.

Här är Svens utredning:
http://fotevikensmuseum.se/bulletiner/nr26.pdf

Här är Tomas Bloms rapport med de vidlyftiga spekulationerna:
http://barnstenshamnen.files.wordpress.com/2012/08/bc3a4rnstenshamnen-rac3a4.pdf

Här är Tomas Bloms hemsida om den dolda "staden":
http://barnstenshamnen.wordpress.com/

Diskussion på Arkeologiforum:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,5520.msg50623/topicseen.html#msg50623

Hälsningar

Lars

Tomas Blom sa...

Emellanåt tar jag mig tid till att kolla upp vad folk skriver om projektet Bärnstenshamnen. Det beror på att sedan jag började publicera dechiffreringen av Jean de Rogiers chiffer på Östanstångskartan så har kommentarerna på barnstenshamnen.wordpress.com sjunkit till exakt noll.
Den enda aktiviteten som synts är att RA bytte ut den publicerade webkartan mot en PDF-fil som har en mycket lägre upplösning och därmed oanvändbar ur forskningssynpunkt. Att få komma till RA och dokumentera kartan har också visat sig Väldigt Svårt då denna karta är mycket skör.

Privatforskare är en intressant benämning. Som Anders Franzén t ex. Hans lilla privatforskning står numera uppställd bakom Nordiska muséet och omsätter ca 100 mkr om året. Det märkliga är att de flesta stora fynd görs av just "privatforskare" och står för merparten av besöksnäringen/intäkterna inom arkeologi/historia.
Om detta verkar det inte reflekteras alls inom den antikvariska byråkratin. Man håller reflektionerna borta genom att Stånka Uppgivet. Och ifråga om Birka, lita mer på Stormaktstidens förfalskningar än på de historiska dokument som faktiskt existerar. Var tog källkritiken ifråga om Birkas lokalisering vägen? Den finns i klartext i både Adams o Rimberts texter. Ansgarslegenden finns i 1600-talets rannsakningar från Östergötland.
30 hektar hamnområden vid 5-meterslinjen vid Svensksundsviken, kilometer efter kilometer med anlagda kanaler. Ett chiffer från 1600-talet som verifierar allt detta.
Raljerandet har upphört.
Jag får inte ens mothugg längre.
Och den väg som nu förestår: Att utgrävningen kan komma att ske med medel från något annat land än Sverige är inte skrattretande. Det är mycket ledsamt.

Tomas Blom