Populär Arkeologi på vetenskapligt gungfly

Arkeologi är inte en exakt vetenskap. Ingen vetenskap är en exakt vetenskap. Fråga en fysiker om han/hon bedriver kristallklar, objektiv forskning och de börjar garva...smått hysteriskt efter en stund varvid du måste lugna ned dem med en öl eller en bakelse. Vad som skiljer god forskning från fria spekulationer är metodik: Man ställer upp hypoteser, bygger beviskedjor, testar, ifrågasätter och kritiserar. Det som verkligen sållar agnarna från vetet inom forskningen är hur pass självkritisk en forskare är, i vilken mån man låter djävulens advokat ha ett finger med i spelet och öppnar sig för kritik från sina kollegor. När det gäller studier av människor kommer ytterligare en osäkerhetsaspekt in i spelet - människor är inte bara atomer och proteiner, de är struliga, märkliga, motsägelsefulla varelser som har en irriterande förmåga att variera teman i oändlighet. Lägg till att du ska studera numera döda människor och samhällen, som inte ens finns i sinnevärlden längre, och problemen blir uppenbara. Arkeologi är i grund och botten en utmaning: Hur kan vi studera och förstå något om folk som levde för årtusenden sedan, och som dessutom sällan eller aldrig skrev ned något? Faktum är att vi faktiskt vet en hel del, och lär oss mer för varje år som går.

Tyvärr har det kommit in en sorts underström av feghet hos vissa inom kulturminnessektorn. Det faktum att studiet är svårt, att saker och ting ifrågasätts och att vi aldrig kan bli helt, helt säkra på allt stör dem otroligt. En fysiker skulle nog rycka på axlarna om man påpekar att de inte vet exakt var neutronen befinner sig, vad som hände vid universums tillblivelse eller huruvida det finns någon sanning i strängteorin. Fysikern skulle nog peka ut att man vet tillräckligt för att dra vissa bevisligen korrekta slutsatser, att man lär sig mer hela tiden och att forskning skulle vara makalöst tråkigt om det inte var så att det fanns svårigheter att överkomma. En del inom kulturminnes-verksamheten reagerar genom att avsvära sig allt ansvar och i ängslighet vända sig till sina besökare: "vad tycker DU?"

Det är fult att säga sig kunna något, det är fult att hävda att det finns kvalitetsskillnader på olika forskningsinsatser och teorier, det är fult att hålla "vanliga människor" till samma standard som forskare. Så när Bob Lind lägger fram extremt svaga argument för att Ale stenar ska vara bronsålder, då får man inte säga emot, istället ska de lyftas fram på informationsskyltar med Ämbetets symbol som garant. Och när ytterligare en lokalpatriot författar ett verk som visar att Birka minsann inte låg i Mälaren utan, som nu senast, i Kalmar, då ska man sitta och nicka som en snäll gammal farmor när det 7-åriga barnbarnet framför sin egenhändigt komponerade teaterpjäs. Om inte det är förakt och patroniserande beteende så vet jag inte vad det är.

Pierre Petersson, verksam i Småland, skrev i sin blogg AHIMKAR nyligen om amatörforskaren Stig Enströms egenhändigt publicerade bok "Kalmar, vikingatidens centrum". Han gjorde en imponerande insats som få arkeologer tar sig tid att göra tyvärr. Han läste publikationen och skrev ett långt inlägg där han lyfte fram ett antal svaga punkter i Enströms resonemang. I korta drag kan man säga att Enström utifrån arkeolgoernas egna utgrävningar och vissa landskapsstudier visar att det funnits betydande bosättningar i Kalmar sund under järnåldern. Kanske nyheter för en del, men knappast för någon som läst en grundkurs i arkeologi. Probelemt är att han därifrån tar språnget att säga att det naturligtvis måste vara den riktiga Birka. Suck. Man önskar att det kunde finnas några lokalpatriotiska fornfanatiker som faktisk var stolta över sin egen bygds fantastiska förhistoria utan att nödvändigtvis vilja placera Birka där...

Jag tyckte att Pierres utmärkta inlägg var allt som krävdes och suddade incidenten ur huvudet. Tills jag idag tittade in på Martin Rundkvists blog och satte morgonkaffet i vrångstrupen. Populär Arkeologi, som har förlorat en hel del kredibilitet hos arkeologer under de senaste decennierna, verkar nu inställd på att helt och hållet bryta med all seriös forskning. I senaste numret får Enström oemotsagd framföra sina vilda tolkningar och göra reklam för sin bok. Man kan möjligen argumentera för att tidningen ska släppa in olika ideer, men varför man då inte också tar in seriösa arkeologer som får förklara Enströms bristande tolkning av material och platsnamn övergår mitt förstånd. Men i och med att Enström tydligen bekostat annonsplats för sin bok i tidningen kryper misstanken fram att man inte vill bita den hand som föder dem.

Redaktionen kommer säkerligen brösta upp sig och med darr i rösten hävda att man bara vill släpa fram oliktänkande och att arkeologer ska sluta vara elitistiska och ondsinta. Det är ett svagt och tröttsamt argument, som visar att man inte förstår att forskning inte handlar om person, utan om genomförande och källkritik. Mycket riktigt reagerar Enström som de flesta andra inom hans gebit med att ta all kritik som personliga påhopp. De missar helt att kritik är det livsblod som driver forskning och kan man inte ta det hör man hemma inom skönlitteratur, inte populärvetenskap. Om detta är den väg populär Arkeologi vill gå, medan andra populärvetenskapliga skrifter och medier blir allt mer professionella, kanske man också borde ägna sig åt noveller och fantasy-bidrag fullt ut. Annars får man snart vara beredd på att intervjua sverigedemokrater som gett ut böcker som bevisar att Sverige är ariernas urhem, eller kreationister som skrivit coffee-table böcker som bevisar att jorden är 6000 år gammal. Deras åsikter har väl också rätt till oemotsagt utrymme?


Andra bloggar om: arkeologi, Birka, Populär Arkeologi, populärvetenskap, vikingatid, Kalmar, vikingar, forskning, vetenskap