Kinesologer, sinologer och ideologier

För en herrans massa år sedan, på seminariegrävningen på Fågelbacken utanför Västerås, råkade jag på mitt livs första forndåre. Det begreppet ska inte förväxlas med det lite kärvänligare forntok - en kategori som inbegriper allt från professorer i arkeologi till hembygdsentusiaster med total koll på alla socknens skålgropar. Forndårar är de som passerat ett stadium av nördigt intresse för allt som har att göra med förhistorien, och vandrat rakt in i UFO och magiska kraftlinjer.

Mannen som besökte min grävning var kinesolog - vilket jag i min naivitet tog för att vara kina-kännare. Icke så. Kinesologi är inget man läser på universitet (annat än i skandalösa undantagsfall), eftersom det inbegriper att leta efter kraftlinjer och noder med någon form av slagruta. På detta vis kunde den gode mannen identifiera det hedniska vikingatemplet på vår stenåldersboplats. Ett tempel som av en ren slump helt och hållet följde våra koordinat-pinnar vi bankat ned i marken...

En seriös forskare av Kina kallas sinesolog, har jag sedan fått lära mig. Nu har en av dessa skrivit en ny och såsom det verkar, mycket intressant bok om några av Sveriges mest inflytelserika sinofiler - Kina-älskare. Kategorin inbegriper både äventyrare som Sven Hedin och författare som Jan Myrdal, samt internationellt erkända forskare såsom Bernhard Karlgren. Boken är författad av Perry Johansson, och recenserades igår i DN av Göran Leijonhufvud, en annan Kina-kännare. Johansson har tagit ett intressant grepp i att försöka gå igenom hur de personliga och politiska åsikterna hos de olika sinofilerna på ett mycket konkret sätt påverkade både deras forskning, deras texter och de råd de gav Sveriges myndigheter i sina roller som experter.

Kinas roll som civilisationsbärare i det vilda Österlandet är en röd tråd i många av sinofilernas verk, vare sig de hejat på Kejsarmakten, de konservativa eller kommunisterna. Kina som Österlandets motkraft mot den islamska expansionen är också en återkommande tes. I denna läsning av de politiska skeendena blir minoritetsfolkens kamp för självbestämmande problematisk och destruktiv.

I andra speglar vi oss själva. Det har inom humaniora blivit allt tydligare att vi ständigt filtrerar vår omvärld genom färgade glasögon - inget utlåtande om människor eller mänskligt samhälle kan vara helt objektivt, eller helt allomfattande. Vilket inte är samma sak som att allt tyckande är lika mycket värt, lika underbyggt eller lika trovärdigt. Tvärtom visar det hur otroligt viktigt det är med en kritisk läsning och källkritisk bedömning av fraser, argument och slutsatser. Johansson vill på inga vis få det att framstå som om Karlgrens forskning om det kinesiska skriftspråkets utveckling skulle undermineras av hans politiska övertygelse, däremot visar studien hur viktigt det är att förstå att även de bästa forskare aldrig kan skaka av sig sin subjektivitet helt och hållet. Det är en bra sak att ha i bakhuvudet i dessa dagar när tyckare och förståsigpåare fyller upp tid i media och inte minst i bloggar...(harkel)

Jobbigast för en arkeolog är avsnittet om geologen och självutnämnde arkeologen Johan Gunnar Andersson, som i 1900-talets början genomförde sina utgrävningar av bland annat tibetanska och muslimska lämningar med stöd av Kinas militärmakt, bokstavligt talat. Trots lokalbefolkningens protester. Han blev sedermera föreståndare för Östasiatiska samlingarna, som han till stora delar själv insamlat på detta vis. Denna rovdrift av andra folks förhistoria, av individer knappt berättigade till att kalla sig kompetenta inom nybildade fält såsom arkeologin, är en av anledningarna till att så många folk idag utanför Europa bemöter arkeologer med motvilja och vrede. Lämningarna blev utställningsföremål på museer som syftade till att bevisa teser om civilisation och utveckling, inte att i första hand lära sig om och förstå de folk man plundrat.


Andra bloggar om: arkeologi, etik, sinologi, Kina, sinofilerna