I fredags firades det med champagne på institutionen av en annan anledning: Ragnar Hedlund spikade nämligen sin avhandling “…and achieved nothing worthy of memory”. Authority, legitimacy and coinage in the Roman empire, c. AD 260-295. [Abstract]
När jag säger spikat, så menar jag det - att köra en fet stålspik genom ett stackars exemplar av avhandlingen är lite av en reningsrit utförd av framförallt humanioras doktorander.
En vådligt snygg avhandling är det dessutom, i hårda pärmar med silvertryck och fantastiskt fina färgbilder av ett antal romerska mynt som diskuteras i texten. Avhandlingen berör en av de mer turbulenta perioderna i romarriket, en tid då kejsare avbytte varandra på löpande band. Ragnar diskuterar hur dessa försökte befästa sin legitimitet och knyta an till inflytelserika grupper genom de mynt de lät ge ut under denna tid. Få propaganda medel under denna tid hade möjlighet att nå en så stor del av befolkningen så snabbt som just mynten, och det bildspråk som användes på dem var säkert mer utläsbart av dåtidens människor än de fina latinska citaten.
Furthermore, it is suggested that these coin-images were created to assume the
function of larger-scale expressions of imperial authority, such as triumphal
arches and imperial statues. This adaption of coinage was made because there was a need for intensified communication of imperial authority. This need arose due
to the incessant warfare of the age, and a process of regionalization of the
empire, which was connected to this warfare.
Ragnars avhandling är ett utmärkt exempel på hur studiet av materiell kultur i slutändan handlar om studiet av mänskligt samhälle, mentalitet och större historiska skeenden. Inte minst dåtidens människor, som levde i ett tidevarv där språkförbistringen var stor och läskunnigheten extremt begränsad, förstod vikten av materiell kultur som både budskap och påtryckningsmedel.
Ragnar Hedlund disputerar i Auditorium Minus i Museum Gustavianum kl 13.15, fredagen den 25:e april. Opponent är Ursula Kampman.
Myntskatten från Sundveda, med mynt som spänner från 500-850 e.Kr, ursprungligen från kalifaten i Damaskus och Bagdad, nedgrävda någon gång efter år 850 i ett gravfält som vid det tillfället var nära tusen år gammalt. Ett sätt att blidka förfäderna, eller bara ett smart sätt att skydda skatten från klåfingriga och vidskepliga tjuvar? Foto: Bengt A Lundberg, UV
Andra bloggar om: arkeologi, antiken, mynt, numismatik, Uppsala universitet, Ragnar Hedlund, romarriket, vikingar, järnålder
1 kommentar:
Mums, den avhandlingen får jag nog ta och införskaffa. Mynt är kul och lärorikt.
Skicka en kommentar