Med tanke på tingen

De flesta tycker att det kan vara kul att se glittriga guldsmycken och maffiga svärd - det krävs inte mycket övertalning för att få folk att uppskatta den delen av arkeologi. Men praktvapen och metallsmycken utgör bara en liten procentandel av de enorma mängder andra saker som arkeologerna med envis iver släpar in från diverse förhistoriska bondgårdar, slaktplatser, åkrar och hantverkslokaler. Under de senaste 100 åren, då arkeologin växte fram som sitt eget ämne (första professuren i Sverige instiftades i Uppsala 1914), har även arkeologer då och då diskuterat om det är värt att behålla allt skrot, alla järnnitar, krukskärvor, kvartsavlag och brända ben.

Det fanns faktiskt framskridna planer på att samla ihop alla brända ben och dumpa dem i en container i Stockholmsfjärden på 1950-talet. Ingen information kunde ändå fås ut av dessa fragment resonerade man. Tack vare en snabb och rådig insats från Nils-Gustaf Gejvall, svensk osteologis fader, som i några väl underbyggda publikationer visade just hur mycket som faktiskt kunde utläsas av benen, så skrinlades de planerna. Tur det, när vi i nuläget vet en hel del inte bara om hur man bestämmer art, ålder och i vissa gynsamma fall även kön på benen. Sedan 1990-talet vet vi också hur man ska gå tillväga för att C14-datera dem, ett enormt framsteg. Som en del av min avhandling undersöker jag hur man utifrån sprickorna och fragmenteringens utseende kan komma fram till en hel del om huruvida de brändes färska, omgivna av mjukdelar, eller om de var rensade och t.o.m. uttorkade innan de brändes.

Varför kan det vara intressant? Dels för att avgöra detaljer kring gravritualerna, för i en hel del kulturer väljer man att låta en längre period gå mellan dödsögonblicket och den slutgiltiga kremeringen/begravningen. Sådana sekundära begravningsriter är ofta ett led i att samla ihop en större sammanslutning av släktingar och allierade, som med dåtidens kommunikationsmedel inte kunde dyka upp på bara ett par dagars varsel. Minst lika viktigt är att studera om djur som ingår i många gravar har dödats i anslutning till begravningen, eller om man har bränt matrester vilka ingått i begravningsmåltider. Allt detta är små, viktiga detaljer som kan ge oss lite mer kött på benen när vi försöker förstå svunna kulturer och seder.

Om man bara hade skriftliga källor att gå på under järnåldern, dvs de mer eller mindre påhittiga romerska skrönorna av Tacitus och gänget, så skulle vi ha lämnats med intrycket att folken norr om romarriket inte kände till jordbruk och varit helt isolerade fram till dess ett gäng romerska centurioner började spöa upp dom. Tack vare arkeologin vet vi att man odlat i över 3000 år innan dess, att det funnits omfattande kontaktnät över hela Europa och långt in i Eurasiska områden under årtusenden. Vi vet också en helt del om vilka konsekvenser de framförallt militära kontakterna med en aggressiv och centralstyrd makt fick i Skandinaviska områden. Hur seder och ekonomi ställdes om och förändrades, men också hur de nya intrycken omtolkades och justerades för att passa in med tidigare etablerade strukturer. Vi vet också att denna sortens förändringar, kompromisser, omtolkningar, feltolkningar, konflikter, kreativa lösningar etc har pågått sedan de första paleolitiska invandringarna till Nordeuropa.

Men vi lever inom en kultur som av historiska skäl värderar ord och text som det högsta av intellektuell utveckling - man ska frigöra sig från det materiella. Så när en del inom kulturarvssektorn uttalar sig nedsättande om arkeologer som "bara studerar pilspetsars utbredning i socknar", så blir jag både trött och förbannad. En bra studie av materiell kultur är i grund och botten en studie i mänsklig kultur och förändring över tid. Är pilarna för jakt eller krigföring? Är de intern innovation eller har man påverkats av någon annan regions pilformer? Hur tillverkas de? Järnsmide är inget man lär sig på en eftermiddag. Var kommer råvarorna ifrån, vem har kontroll över handeln, vem har kontroll över smeden, vem får bli en smed, hur decentraliserad/centraliserad är tillverkningen? Vilka fick äga dessa vapen, var de viktiga i gravritualen, offras de åt gudomar eller behålls de systemet?

Inte förrän man har börjat svara på dessa frågor, kan man börja svara på de mer övergripande som hur makt befästes, hur samhället organiserades, vilka religiösa föreställningar som fanns, hur man reagerade på utvecklingar inom angränsande områden, osv, osv.

Jag har aldrig mött ett ting som inte givit upphov till tankar. Men jag har stött på många tankar som gett upphov till ingenting.

Delar av kremerade lårben från människa, funna i en grop på en gropkeramisk boplats i Västmanland. Lämningar från minst fyra individer och en hund hade lagts ned i den lilla gropen. Det övre lårbenet kommer från en kropp som definitivt kremerats nära efter döden. Sprickorna är välvda och har böjts av inåt, med viss deformering av benet till följd. Det undre har mer raka sprickor, vinkelrätt in mot benets mitt. Det benet borde åtminstone ha kremerats först efter det att mjukdelarna försvunnit (eller rensats bort). Med andra ord verkar man ha kremerat och begravt en del individer tillsammans, som dog med visst intervall emellan sig. (Foto: Åsa M. Larsson)

Andra bloggar om: arkeologi, kulturarv, osteologi, järnålder, materiell kultur, religion, ritual, stenålder, vetenskap, forskning

Skydd av vem, mot vem, för vem?

En intervju med upphovspersonen till vansinnesförslaget att tvångsregistrera alla bloggare ligger ute på P1 - Ekot.
Som motpol till Marianne Mikko valde Ekot att bjuda in bloggaren Emma Marie Andersson, som ger svar på tal. Ett TV-inslag kan även ses på Play Rapport.
Liksom Emma påpekar verkar det nästan som Mikko knappt vet vad en blogg är. Hon tar nämligen upp som anledning till behovet av denna lag att människor måste ha samma möjlighet att gå i svaromål mot en bloggare som en tidning. Förmodligen menar hon jurudiskt svaromål, men det låter nästan som om hon knappt vet att bloggen ger långt större möjlighet för andra internetanvändare att direkt replikera och ifrågasätta ett inlägg - vilket också ofta inträffar. Även om bloggaren kan radera en kommentar, så kan man via sin egen blogg länka till inlägget och göra sin kritik tillgänglig för de som intresserar sig för frågan. Det är i just detta ändamål bloggportaler förekommer.

Jämför det med om DN, SvD eller Aftonbladet skriver en artikel i sin pappersupplaga. I vanliga fall har människor mycket få möjligheter att få igenom en replik till diverse journalistiska påhopp och övertramp. Om en artikel fälls, trycks en dementi på någon obskyr plats ett antal månader senare. Bloggar å andra sidan kan direkt uppmärksamma fel och misstag, eller lägga fram andra och kritiska åsikter i en fråga. Om en del av dem väljer att vara anonyma för att inte riskera sitt jobb så det deras absoluta rättighet. Naturligtvis väger en anonym bloggares ord mindre tungt, än en som är känd med namn och vars insikt i frågan kan verifieras.

Om någon gör sig skyldig till förtal eller angrepp på person eller folkgrupp så får polisen ta samma medel till hjälp som de gör när någon sprider illegalt material på nätet, dvs eftersöka ip-adress och uppgifter digitalt. Det är brottet som ska utredas och straffas, inte företeelsen att uttrycka en åsikt digitalt.

Ska det också bli lagsiftat att man inte får ha synonymer när man skriver inlägg på forum? Ska alla hemsidor tvingas ha registrerade ägare? För om man driver igenom denna lag när det gäller bloggare - vilket bara hänvisar till ett visst format - så finns det ingen juridisk anledning att göra åtskillnad på andra sätt att förmedla åsikter på nätet.

Som sagt, Europaparlamentet har bett om åsikter från allmänheten i denna fråga. Jag hoppas att alla som har en åsikt gör sig hörda - det hjälper uppenbarligen ibland. Att kontakta våra folkvalda Europaparlamentariker och be dem skicka "initiativbetänkandet" till den grovsop där den hör hemma, vid omröstningen i september, vore också en god idé.

DN har uppmärksammat frågan och intervjuar både moderater (som nu desperat vill visa partiets mer frisinnade sida) och bloggare. SvD intervjuar samma moderat och deras ledarblogg är allt annat än positiv.

UPPDATERING: Som anonym här nere länkar till, har DN klargjort en del saker i det märkliga ärendet. Även om allt inte var lika illa som man kunde befara, tycker jag inte att vissa människors attityd att det rör sig om en tidningsanka (eller blogganka) är helt korrekt. Nej - det är inget lagförslag, vilket jag själv klargjort i mitt inlägg. Men det betyder inte att det inte är värt att uppmärksamma och ifrågasätta. Som DN skriver:

Betänkandet är inte relaterat till något lagförslag från EU-kommissionen utan
ett försök från utskottet att uttrycka åsikter och påverka EU-kommissionen.

Okej - det var ju bättre? Bara ett försök, från utskottet för kultur, att påverka EU-kommissionen. Sådan byråkratisk jargon får inte mig att sova lugnare iallafall. Det må inte vara kläckt än, men detta är ägget till ett lagförslag och om man vill hindra att byråkratin rullar på med sin obönhörliga logik och rationalitet och ser till att monstret kläcks, då är det läge att protestera NU. Vi har alla sett de senaste veckorna vad som händer när det går prestige och politisk stolthet i att driva igenom ett framlagt förslag...

Att kulturutskottet anser att detta betänka är värt att lyfta upp är oroväckande nog för mig. Samma sorts personer, deras nära kollegor, sitter i de instanser som ska behandla betänkandet. Det är trots allt en rekommendation. Som jag personligen INTE rekommenderar.


Andra bloggar om: övervakning, bloggosfären, EU, Europaparlamentet, bloggare

Kontrollera alla och låt Byråkratin sortera dem

Har makthavarna i Europa tagits över av utomjordiska pumpor eller vad är det som pågår!!?
I september ska Europaparlamentet klubba igenom ett lagförslag godkänt av Kulturutskottet, kan bloggaren Henrik Alexandersson meddela. Lagen syfta till att "klargöra bloggarnas ställning" och kräver, rakt på sak, att alla som har en blogg måste registreras. Namn, adress, personnummer. För en blogg måste ha en ansvarig utgivare. Att blogga likställs alltså med att ge ut en tidning. Den som vill ha en liten dagbok på nätet och delta i sociala nätverk ska tvingas uppge alla sina uppgifter till en myndighet. Enligt initiativtagaren, estländska Marianne Mikko (s), är bloggare "i en position där de väsentligt kan förorena cyberrymden. Vi har redan alldeles för mycket spam, felinformation och ont uppsåt i cyberrymden". (Läs mer på Europa-parlamentets hemsida)

Nu sägs det visserligen att betänkandet endast ska gälla för "alla bloggare som representerar eller ger uttryck för mer en sin personliga åsikt". Men vem avgör det? För att veta om någon ger uttryck för mer än sin personliga åsikt måste den personen för registreras och utredas. Och var ska vi dra gränsen mellan personligt och icke-personligt? Om en medlem i en organisation skriver en personlig åsikt som överensstämmer med organisationens - är det då en personlig eller icke-personlig åsikt? Det är säkrast att du bara skriver om blöjbyte och blomsterodling, för annars krävs att du blir ansvarig utgivare av dina texter. Och vem sponsrar förresten allt ditt prat om blöjor...?

Jag kan inte tycka annat än att detta förslag går över alla gränser till klumpig dum kontrollhysteri. En blogg dimper inte ned i folks brevlådor eller finns till försäljning i butiker. De måste sökas upp på nätet. Ingen som är det minsta bevandrad med internet (undantaget riksdagsledamöter och parlamentariker) är oupplyst om det faktum att allt som behövs för att starta en blogg är en internetuppkoppling och ett tangentbord. Om bloggaren dessutom är anonym kan han/hon knappast hävda auktoritet i form av sin sociala position. Om det är problem med vad en bloggare skriver är det upp till journalister att utreda vad som ligger bakom skriverierna - precis som det är deras jobb att undersöka hur marknadens lobby-grupper påverkar våra beslutsfattare. Om det är ett brott som begås är det polisens sak att utreda. Att köra för fort orsakar massvis med olyckor och dödsfall. Men vi installerar inte kontrolldosor för hastigheten i alla bilar som matas direkt till en polismyndighet, som bötfäller oss vid varje överträdelse. Varför? Det vore ju så enkelt? Om man KAN göra det så BORDE man göra det, för det är nu byråkratins logik (för att parafrasera Peter Englund).

Lika väl som man kan eftersöka pedofiler via ip-adresser och de spår man lämnar efter sig i cyberrymden, lika väl kan man eftersöka identiteten hos en bloggare som gjort sig skyldig till brott. Och det är här vi har den gemensamma länken i tänket mellan denna lag och FRA-lagen: Båda lagar satsar på att skaffa sig kontroll över all information och alla personuppgifter - och först efteråt sortera ut de som är intressanta för en brottsutredning. Man kan jämföra med den lagstiftning vi haft fram tills nu i frågan om avlyssning: Om polis/Säpo misstänker olagliga aktiviteter kan de kontakta en domstol och få tillstånd till avlyssning av dessa personers kommunikation. Först misstanke - sedan intrång i privatlivet. Vilka är dessa utomjordingar som är verksamma inom mynidgheterna i dessa dagar - är de alla förrymda KGB-spioner???

Det må finnas enskilda problem och överträdelser bland de som väljer att kommunicera via en blogg, men är detta tillräckligt för att berättiga detta totala ingrepp? Och med samma logik borde dessutom alla hemsidor ha en ansvarig utgivare. Annars är det ju bara att lägga ut informationen på en hemsida istället. Det finns ingen juridisk skillnad på en hemsida resp en blogg - varför det ena och inte det andra? Om det inte är så att detta bara är första steget mot totalkontroll av all information som läggs ut på nätet.

Både denna blogg-lag och FRA-lagen, uppklädda i vackra ord om vårt skydd, vårt förtroende handlar i slutändan om detta. Att du ska VETA att du är övervakad. Det finns ingen censur så effektiv som själv-censuren. Fråga vilken diktatur som helst...

En sammanfattning av alla lagförslag (som vi fått kännedom om) på nationell och EU-nivå, som ligger ute just nu, finns på bloggen Opassande. Vilket måste vara beslutsfattarnas namn på all aktivitet som föregår på internet...

Europaparlamentets utskott efterfrågar nu reaktioner och kommentarer från bloggare och andra. Får jag starkt uppmana alla med den minsta åsikt i ärendet att kontakta dem omgående.

Och nu har iallafall DN tagit upp nyheten

Andra bloggar om: avlyssning, övervakning, FRA-lagen, bloggosfären, bloggare, EU, Europaparlamentet, yttrandefrihet, internet

Månadens ros - Österlens museum

I gårdagens Studio Ett i P1 sändes ett reportage om Ales stenar, denna återkommande huvudvärk för arkeologer. Under några bedrövliga minuter undrade jag om mitt favoritprogram på radion hade gått ned sig i populistträsket, eftersom reportaget av Lotta Malmstedt inleddes med en flåsig Bob Lind som förevisade sina "Heimdals stenar" (dvs Höga stenar), inklusive "penisen med de två testiklarna"...fast den ena låg ju en bra bit bort. Det är ett testamente till Linds totala brist på självkritik att han å ena sidan kan hävda att samtliga stenar i hagen står i exakt position efter ett solmönster, oändrat sedan tillblivelsen, å andra sidan hävda att hans ena sten-testikel råkat förflyttas. Makalöst sammanträffande det där, att allt som passar in i teorin måste vara korrekt placerat, och allt som inte passar in måste ha flyttats.

Som sagt, efter den inledningen, inklusive den lilla grodan ur reporterns mun att Riksantikvarieämbetet tidigare försökt stoppa Lind när han predikade för sin solkalender-tolkning av Ale stenar (RAÄ har aldrig gjort några försök att stoppa honom, däremot har Bob med stor envishet stört guiderna från RAÄ för att hindra dem att ge forskningens bild av det hela), anade jag det värsta. Men mina farhågor kom på skam, för Studio Ett-reportern gjorde det som så få tidningsjournalister och t.o.m. vetenskapsjournalister idag tar sig tid till - hon sökte upp den andra sidan av debatten och gav dem likvärdigt utrymme.

TVÅ VACKRA ÖSTERLENSROSOR går idag till Ulrika Wallebom och Lena Alebo vid Österlens museum som utan åthärvor, men med emfas, stod upp för arkeologin som seriös vetenskap och idén att även om alla får tänka vad de vill, så finns det vissa tankar som dessutom är underbyggda av gedigen bevisföring. Bob Linds tankar är det inte. Lena Alebo påpekade dessutom det påtagliga problemet med de skyltar som Riksantikvarieämbetet satte upp vid platsen förra året, där Bob ges en egen skylt och omnämns med namn. Som hon påpekar, det finns åtskilliga amatörforskare med egna tolkningar av Ales stenar, varför har Lind fått ett sådant företräde? Det bör väl inte vara så att den som för mest oväsen och agerar mest aggressivt får tolkningsföreträde över andra? Vilken sorts samhälle får vi då?

Utanför prispallen hamnar däremot länsstyrelsen, som återigen tar den mesiga vägen att prata vagt om allas rätt till att tolka förhistorien och avsvär sig allt ansvar att förmedla seriös information. Det viktigaste är tydligen att "undvika konflikt" och låta människor bilda sin egen uppfattning. Jag kan instämma i att man inte ska provocera fram onödiga konflikter, och gärna engagera i dialog med allmänheten, men att vägra ta itu med de konfliker som ändå ovillkorligen uppstår är att abdikera från sitt eget ansvar. Naturligtvis får folk bilda sig sina egna uppfattningar, men isåfall måste man se till att informationen ges på ett bra sätt om vad som ligger bakom tolkningarna – och vad kritiken mot dem kan vara. Arkeologers tolkningar har faktiskt också rätt att representeras på ett korrekt sätt, inte sopas undan som vagt tyckande.

Vad tänker länsstyrelsen göra när en bunt ny-nazister börjar tåga runt fornlämningar och tala om den rena ariska rasen i Sverige? Undvika konflikt? Ge alla samma rätt att tolka? Bara vara glada att folk blivit engagerade i kulturarvet?

Nej, månadens rosbukett till kollegorna med ryggrad på Österlens museum. De som faktiskt befinner sig i stormens öga, och inte på ett tryggt kontor långt borta i huvudstaden, där man sällan eller aldrig behöver umgås med de fritänkare man uppenbarligen har så höga tankar om.

För en utmärkt bakgrund och diskussion kring debatten om skyltarna vid Ales stenar, kan jag varmt rekommendera Elisabeth Rudebecks artikel som finns tillgängligt digitalt på VoFs hemsida.

Sommartips: besök Österlens egen rosfest 3-9 juli.

Andra bloggar om: ales stenar, ale stenar, arkeologi, museum, riksantikvarieämbetet, studio ett, österlens museum, bob lind, kulturarv

Den vite journalistens börda

För en månad sedan eller så kom ju nyheten att man "upptäckt ett hittills okänt indianfolk i Amazonas". Iddes inte skriva om denna pseudonyhet på bloggen när det begav sig, eftersom idén att ett folk kan vara okänt är den värsta sortens etno-centrism. Ingen folkgrupp är isolerad, OM de är okända för västerlänningar (inte upptagna i en folkberäkning eller beskrivna i en atropologisk skrift), så betyder inte det att de var okända för alla andra folk också. Alla dessa isolerade folk som flåshurtiga amatör-Stanleys med kamera i ena näven och tändare i andra näven påstår sig hitta, har årtusenden av kontakter och samlevnad och konflikter med kringlevande grupper. Inte sällan kan man hitta handelsvaror från platser 100-tals mil därifrån. När dessa mediahungriga khaki-knäppisar väser fram "de har aldrig träffat en annan människa förr", så menar de egentligen "de har aldrig träffat en VIT människa förr". För vi vet ju alla att bara vita människor räknas...

Så när nyheten om det upptäckta folket grasserade i pressen nöjde jag mig med ett spydigt inlägg på Arkeologiforum istället, bland mestadels likasinnade skeptiker. Så när dagens Aftonbladet har en artikel om att de inte alls var okända, utan har varit kända "sedan 1910" blir jag bara trött. För det första för att detta räknas som nyheter, för det andra för att man fortsätter räkna folk som existerande bara när de beskrivits av en förvirrad missionär vid sekelskiftet, eller dylikt.

Syftet med ursprungs-storyn var visserligen godhjärtad. José Carlos Meirelles som tog bilderna ville göra omvärlden uppmärksam på de människor som faktiskt bor i dessa hotade områden, vars liv hotas av exploateringen. (Jag förutsätter här att han talar sanning och inte bara berikade sig på att sälja bilderna till godtrogna nyhetsbyråer...). Om vi tar honom på hans ord så kan jag visserligen sympatisera med hans motiv, men jag är rädd för att det gör mer skada än nytta i slutänden.

Menar man att det bara är värt att respektera dessa männsikors besittningsrätt om det hade varit helt isolerade - som en experimentverkstad? Om de, i likhet med alla andra grupper runt denna jord, ingår i större nätverk och sociala sammanhang, är det då okej att skövla deras boningar?

För de som bor i och runt Stockholm vill jag uppmana att ni under dagen strosar förbi vår Riksdag och lämnar en blomma eller ett kondoleansbrev för våra demokratiska rättigheter att inte övervakas av staten, som gick i graven i onsdags då FRA-lagen röstades igenom. Läs mer på Svart Måndag.

Andra bloggar om: antropologi, amazonas, indianer, media, svart måndag, FRA-lagen

Midsommar - några reflektioner

Vårt midsmommarfirande blev avslappnat detta år. Vi stannade hemma och reste masten på båten istället för att resa den blomsterprydda fallossymbolen käckt förklädd till kristen symbol. Kontrasten mellan midsommarfirandet och midvinterfirandet, dvs julen, är ganska intressant. Båda är vagt överlappade av kristen liturgi för att anses rumsrena, har kombinerats under de senaste 100-200 åren av olika seder från andra länder, såsom Tyskland, Holland, England, USA, injicerats med anabola steroider från marknadskrafterna ("ni har väl köpt 7 sorters sill?") och är till syvende och sist mest en ursäkt att träffas, äta massor av mat och dricka allt för mycket alkohol. Nu som då.

Den stora skillnaden mellan dem, i Sverige i modern tid, är kanske det att där julen till 98% är en familjehögtid, vilket innebär mörka tider för de som icke hava en familj att fira med, så är midsommar fritt fram att fira inte bara med vänner och bekanta, utan även med helt obekanta människor man råkar dela camping med. Vilket innebär färre självmord, men desto mer misshandel och våldtäkter. Skillnaden på årstid innebär även färre ihjälfrusna fyllon i snöhögar, men desto mer knäckta skallar hos fyllon som fått för sig att köra båt. Lasternas summa är, om inte konstant, så iallafall snarlik.

I Storbritannien har midsommarfirandet inte riktigt haft samma konstanta närvaro bland allmänhetens helgdagar. Men sedan 60-talet har den ökande vurmen för naturmystik lett till att Stonehenge blivit en samlingsplats för "solstice-celebration". Intresset har exploderat de senaste åren, med stadigt ökande antal firare, av mer eller mindre övertygad druidisk trostillhörighet. Detta år, trots täta moln och regn, samlades inte färre än 30.000 entusiaster för att hälsa in gryningen vid monumentet. Man kan beskåda detta ögonblick på en liten filmsekvens på BBC hemsida. Ögonblicket fick nog markeras med moderna klockor, för det enda ljus som syntes mot den jämngrå himlen var blixtarna frå kameror.

Om man bortser från att jag tycker att det är rent strunt att hävda någon sorts specifikt koppling mellan nutidens egenhändigt hopknåpade natur-religion, och den som stenålderns människor levde enligt (och beteckningen druid fanns säkerligen inte på denna tid), så tycker jag helhjärtat om själva händelsen. Att ett gäng människor, med inte mycket gemensamt i övrigt, väljer att stå i det usla sommarvädret och fira - whatever - tillsammans.

Party on!

Semestertips: Salisbury Museum har under sommaren en tillfällig utställning av memorabilia från Stonehenge insamlat av arkeologen Julian Richards. Det gäller allt från victorianska guideböcker till den enda överlevande kartong-hippien Bruce Bogle från den famösa invasionen 1966... Om ni dessutom råkar befinna er i närheten den 12:e juli, på National Archaeology Day, kan ni hjälpa Richards med att bygga en kopia av en "trilit" vid museet.


Andra bloggar om: midsommar, religion, stonehenge, jul, museum, storbritannien, arkeologi

Och nu till nånting helt annat...

Livet rullar vidare. För mina fundersamma små barn som undrade varför mamma inte var hemma igår morse fick det duga med en simplifierad förklaring att mamma var och protesterade mot ett dumt förslag. Tids nog får jag fylla i resten.

Det finns roligare saker man kan göra med sin avkomma än att diskutera sönderfallande mänskliga rättigheter. I dessa semestertider, med ganska orolig väderprognos, är det nog mången desperat förälder som letar efter kul och billig förströelse. För er som tycker att skoluppehåll inte är en ursäkt för att inte lära sig något nytt varje dag, kan jag rekommendera Guardians sajt där de i samarbete med Science Museum, listar ett gäng lärorika och roliga experiment att utföra i hemmiljö. Eller utomhus...som t ex experimentet att göra mini-raketer med hjälp av filmrulle-burkar och brustabletter.

Ett utflyktsmål för de som bor i Mellansverige är det nybyggda lilla Mulle Meck-landet i Järvastaden - helt gratis.

För övrigt anser jag att FRA-lagen bör förstöras.

Andra bloggar om: barn, vetenskap

Bollen är rund - grundlagen är överspelad

143 röstade ja
138 röstade nej
1 avstod
67 var frånvarande

Jag vet inte vilka jag är mest förbannad på - de som röstade ja för allmän avlyssning av hela svenska folket. Eller de som fegade ur att ens ta ett beslut i den viktigaste lagomröstning vi haft sedan allmän rösträtt infördes.

Jag kan bara hoppas och be om att detta överklagas till Europadomstolen. Har ingen större tilltro till den instansen heller, men allt för att sätta käppar i hjulet.

Alla dessa kommittéer och integritetsråd och kontrollenheter och granskningsmyndigheter kommer iallafall generera så mycket jobb att regeringens arbetslöshetssiffror kommer förbättras markant. Vilket är bra, eftersom ett antal riksdagsledamöter kommer behöva nya jobb 2010. Om inte annat för att borgarnas egna ungdomsförbund kommer arbeta stenhårt för att bli av med dödfläsket.

Men gissa vad som kommer dominera gammelmedias löp imorgon - Fotboll eller FRA?

Nu får iallafall riksdagsledamöterna gå på "grönbete" som en moderat så fint uttryckte det.
Själv kommer jag jobba större delen av sommaren på en lön som i nuläget inte bekostar en bilsemester till Småland. Liksom en stor andel av svenska folket.
Hoppas våra folkvalda får ett skönt grönbete.


Andra bloggar om: FRA-lagen, FRA, riksdagen, avlyssning, politik, alliansen

Bilder och intryck från FRA-protesten

Tänk dig att alla dina telefonsamtal spelas in och lagras i ett flertal år. Närhelst en myndighet anser det påkallat att utifrån egenhändigt formulerade kriterier baserade på en vag idé om "yttre hot", så kan de scanna dina telefonsamtal efter farliga ord och termer. Om ord och termer dyker upp som anses misstänksamma, t ex 'gul kaka', får de kolla lite närmare på vad du egentligen talar om. Om det visar sig vara helt oskyldigt så är det bara att förtränga det man hört (fast för säkerhets skull är det nog bäst att sätta dig på bevakningslista ifall du talade i kod).
Om regeringen lade fram ett förslag att alla telefonsamtal skulle spelas in 'utifall att', så skulle t.o.m. de mest välvilliga väljare slita dem i stycken. Nu har regeringen lagt fram ett förslag att ALL kommunikation via nätet ska spelas in och sparas - i mån av utrymme. Från epost, till sms, till visa-transaktioner, till google-sökningar, köp av böcker via nätet osv, osv. Ingen etik sätter gränsen, endast teknik och lagringsmöjlighet.

Inom de närmsta dygnen kommer de att rösta igenom detta, efter att i sista stund bakat in ytterligare ett par kommittéer som ska säkerställa medborgarnas rätt till personlig integritet och meddelandeskydd. Notera att om polisen vill bugga en brottsling måste de gå till domstol och lägga fram bevis rörande just denna person. FRA-lagen innebär att man får genomsöka all kommunikation utifrån begrepp och termer i användning.

Det övergår mitt förstånd att det har gått så långt. Att allians-regeringen nu snart röstat igenom ett av de mest allomfattande spionlagarna mot sin egen befolkning, utifrån en hotbild som bara kan beskrivas som extremt luddig. Exempel på hot som i desperation drogs fram av ledamöter i debatten igår var Bulltofta-kapningen 1972 och mordet på Anna Lindh av en schizofren man. Jag är bara förvånad att de inte nämnde Kårhusockupationen och striden om almarna...

Medveten om att alla tvivlare och motståndare betalats av redan igårkväll i form av utlovade karriärer med löner vi andra bara kan drömma om, så tog jag ändå tåget in till Stockholm imorse. Jag vill iallafall kunna se mina barn i ögonen när de blir lite större och undrar varför deras regering har filer med information om vad de tycker, tänker och skriver. Utanför Riksdagen möttes vi upp, utan tvekan den mest politiskt brokiga samling som samlats under enad flagg. T.o.m. EU-frågan var mer partipolitiskt färgad. Gammal och ung, punkare och ny-liberal. Och vi tänker inte sluta göra oväsen förrän denna styggelse är borta ur våra liv.

Nedan följer lite bilder från förmiddagen.

Ingen bloggdriven protest utan bärbara datorer och wifi såklart. Vissa ansikten i mängden kändes märkligt bekanta...

Piratpartiet var naturligtvis välrepresenterat, med Rick Falkvinge i spetsen.

Alice Åström (v), berömdes av en protestant för sin insats från talarstolen igår.


Nya tider, nya seder. överallt syntes folk trycka upp mobiler i ansiktet på intervjuobjekt. De vita kläder som många bar representerar dels rätten till att ses som oskyldig tills motsatsen bevisats, dels att denna protest är obundet till en specifik politisk inriktning.

När det väl drog ihop sig till omröstning hade platsen framför Riksdagen fyllts av hundratals människor som i kör skanderade "Stoppa FRA" om och om och om igen.

De flesta politiska ungdomspartier hade representanter på plats, inte bara oppositionen, utan även Muf och Luf. En så allmänt avskydd lag har väl sällan lyckats pressas igenom Riksdagen med hjälp av hot, förtäckta mutor, vaga löften och allmän rädsla för att förlora ansiktet. Man kan bara hoppas att ungdomsförbunden fortsätter försöka banka in lite vett och reson och respekt för medborgerliga rättigheter i sina äldres huvuden.

Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, Riksdagen, protest, alliansen, politik, integritet, avlyssning, övervakning

Jag hoppas de inte sålde sig billigt

Är som en urvriden trasa.
Bitter och cynisk 70-talist som jag är, är jag ändå makalöst imponerad över det kalla cyniska spel för gallerierna som allians-partierna med centern och gråtmild Federley i spetsen orkestrerat.
Med håvor under bordet har man nu sett till att en supersnabb återremiss, där man klistrar på ett par kontrollinstanser till, och sedan genomför en votering utan att behöva informera allmänheten om tid och datum för detta.

För mer info, se Rick Falkvinges uppsummering. En heroisk insats från hans sida, hans liveblogging hela denna långa, mörka, tunga dag.

Imorrn bitti står jag på Riksdagsbron i vitt.
Det lär inte göra någon skillnad för politikerna - men det kommer göra en skillnad för mig.
Det värsta är - de kommer sova långt bättre än mig inatt.


Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, riksdagen, debatt, centern, alliansen, Federley, övervakning, integritet

Om datorns eventuella elakhet

I Riksdagen pågår debatten för fullt. Alice Åström (v) imponerade tydligen på både Rick och Emma med ett ovanligt och väl formulerat tal. Avslutat med en dikt av Hasse Arvidsson.

På det temat vill jag citera följande dikt, som finns att läsa på en hemsida tillägnad Tage Danielsson, denna stora svenska tänkare och främsta humanist:

Om datorns eventuella elakhet

Datorerna tänker ju fort, rätt och bra

och ger våra hjärnor all hjälp de vill ha.

Men plötsligt, på något förunderligt vis,

blir datorn i stället en jättepolis.

Dess hjärna har blivit identisk med statens,

dess tankar fientliga som byråkratens.

Den hatar tillbaks om du hatar den.

Den tyr sig till husse som matar den.

Datorerna är byråkraternas hundar

som snokar, bevakar och aldrig blundar.

Så trots att datorerna tänker så rätt

så tänker de fel, på nåt underligt sätt.

De matas som hundar av hundarnas herrar

med herrarnas fel, som de blixtsnabbt förvärrar.

De tänker som herrar, kristallklart och kallt.

Sån herre, sån hund. Och det värsta av allt:

Hur storvulna planer de än mäktar välva

ifrågasätter de aldrig sig själva.

Vad man än vill säga, så har Tage sagt det först och bäst!
Jag är glad att han slipper beskåda det som är på väg att ske.

Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, Riksdagen, debatt, liveblogging, Tage Danielsson, integritet, övervakning, datorer, Alice Åström

Riksdagen debatterar - bloggarna bloggar

Följ med i Riksdagsdebatten via live-bloggar av Rick Falkvinge och Emma 'Opassande'

De sitter just nu och livar upp stämningen på riksdagens infocentrum/bibliotek på Västerlånggatan. Bilder finns!


Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, Riksdagen, debatt, liveblogging, bloggar, Rick Falkvinge, Opassande

Rädslans institutionaliserade lätthet

Jättarna börjar vakna ur sin slummer.
Både SvDs och DNs ledare höjer sina mullrande stämmor mot FRA.

Själv tycker jag att man kan nöja sig med att läsa Peter Englunds inlägg. Publicerat dels på hans egen blogg, dels i DN. Han vet vad han talar om.

Det finns inget hot som berättigar denna extrema övervakning
Det finns ingen teknik som säkerställer oskyldigas rättigheter
Det finns ingen teknik som kan sålla fram de skyldiga ur denna massflod av meddelanden
Det finns inget annat än fruktan som driver denna lag
Fruktan för mista sin position som myndighet (Försvarets radioanstalt)
Fruktan för att inte ha kontrollen (Regering)
Fruktan för ny teknik man inte förstår sig på (Riksdag)

Vi gör nog alla rätt i att frukta denna institutionaliserade rädsla

Uppdaterat kl 10:00
I dagens UNT tillfrågas några riksdagledamöter hur de kommer resonera inför morgondagens röstning. Följande obetalbara citat kommer från Cecilia Wikström (Fp):

- Jag har bestämt mig för hur jag kommer att rösta men jag tänker inte säga det
till dig eller någon av de andra tidningar som ringt och frågat.
Integritetsaspekten är alltid oerhört viktig för en folkpartistisk
riksdagsledamot.

Så vår folkvalde har bestämt sig, men har inte ryggrad nog att låta sina väljare veta vad hon beslutat och på vilka grunder. För att integritetsaspekten är så viktig.
George Orwell måste förbanna sitt öde att han inte är i livet och kan skriva om detta.

Som Arne Anka en gång sade så vist - "det ska fan att vara satiriker i detta land..."

UPPDATERING: CECILIA WIKSTRÖM TÄNKER RÖSTA NEJ!
Det var det hon faktiskt menade!!! Även om jag tycker att hon kunde haft lite mer civilkurage och sagt det rakt ut så kan ingen hävda annat än att hon har STORT kurage att faktiskt gå emot partilinjen i detta.
TACK Cecilia, och ursäkta min skrivning ovan.
Ska bli intressant att se om populisten Federley kryper till korset i sista stund när det verkar som förslaget faktiskt kan fällas.


Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, övervakning, integritet, media

Du är väl övervakad lilla vän?

Bulta tillräckligt länge på den tunga ekporten, och till slut väcks kanske en yrvaken dörrvakt och gläntar på porten.
De senaste veckorna har bloggar runtom landet byggt upp en veritabel storm mot den föreslagna FRA-lagen. Lagen som Riksdagen ska rösta om på onsdag (flyttad från den 17:e till den 18:e). Lagen som kommer genomföra en av de mest omfattande kommunikationsövervakningarna av medborgare utanför totalitära diktaturer. All digital kommunikation "över nationsgränsen" ska spelas in och lagras och undersökas om man anser att det förekommer för många farliga ledord. Inte om du är misstänkt för något - bara om du använder ord som är misstänkta. Får IB-myndigheten att framstå som ett duplo-bygge i jämförelse.

Jag har fått min information via bloggar från både höger, vänster och mitten. En sådan rörande enighet bland folk av helt skilda uppfattningar, som annars mest brukar tillbringa sin tid med att ta all heder och ära av varandra, har jag aldrig skådat förut. Men bloggare är ju knappast trovärdiga källor - varför har jag inte bara läst vad etablerade journalister skrivit i frågan? Därför att deras tystnad varit lika bedövande som vreden bland bloggarna. Fram tills slutet av förra veckan, då SvD och DN och Aftonbladet och Expressen, sent omsider började skriva om ett av de mest extrema lagförslag som skådats i vårt land utanför krigstid.

Kanske väntade sig media och Regering att bloggarna skulle tröttna och börja bry sig om fotbolls-EM bara de låtsades som det regnade länge nog? Kanske hade redaktörerna på tidningarna fått klara besked från sina ägare (finns det mer än två?) att lagen redan var accepterad och ett faktum, att gnälla skulle bara göra att alla framtida intervjuer med statsminister och ministrar ställs in? Vem vet (inte allmänheten i alla fall). Men bloggbävningen fortsatte och växte. De stora bloggportalerna Knuff, Intressant och Bloggportalen fullkomligt dominerades av bloggar som skrev om en enda sak: FRA.

Och sakta men säkert vaknade gammelmedia upp till insikten att detta var ett uselt lagförslag på många vis:
1. Bara idén att övervaka alla medborgare utan ens misstanke om kriminell verksamhet är grundlagsvidrig.
2. Det ska bara gälla "trafik över nationsgränsen". I dagens digitala värld kan kommunikation mellan två lägenheter på samma gata gå via en server i annat land - och därmed övervakas. Källskyddet för journalister och deras källor är därmed inte värt vatten.
3. Två personer i ett annat land kan kommunicera via en server i Sverige - som alltså spanar på medborgare i helt andra länder. Detta innebär att alla stora nätföretag som t ex Google nu flyr Sverige med sina servrar och aldrig kommer etablera sig här. Telia har redan flyttat sina servrar.
Försvarare försöker påstå att enheten som sköter om denna avlyssning kommer sålla bort i flera steg sådana fall som inte faller under lagens bokstav. Rent tekniskt är detta ett enormt svårt företag och de som verkligen har expertisen är minst sagt tveksamma till hur pass möjligt det är. (T ex Telia och Google...)
Vilket ändå inte förminskar det faktum att det alltså skulle vara okej att avlyssna all internationell kommunikation mellan svenskar och person (svensk eller ej) i ett annat land. Visst, visst, det ska bara läsas om man tror att innehållet är "ett hot mot rikets säkerhet". Och vi har aldrig någonsin sett den termen missbrukas...
Lika lite som vi sett hur anställda av personligt intresse eller snöd vinning kollar upp och säljer vidare information de har tillgång till...

Lita på Staten, lita på dina medmänniskor.
Inte för att Staten litar på medborgarna.

Allt som krävs är fyra (4!) borgerliga politiker som är villiga att värna den personliga integriteten över statens rätt till kontroll... men partipiskan går hårt och vankelmodiga hotas med uteslutning ur partiet. Så på onsdag vet vi var deras prioriteringar ligger.

För den som vill veta mer är det bara att kasta sig in på någon av bloggportalerna och börja läsa. Jag ger inte så mycket för den "analys" som hittills förekommit i mainstream-media, men det finns lite givande intervjuer att läsa där.
Några tips som spänner över alla partigränser:
Anna Troberg - författare
Bloggen Bent - grön liberal
Henrik Sjöholm - centerpartist
Svensson - rättframt från vänster
Erik Laasko - socialdemokrat (många bra länkar i detta inlägg)
Anders Mildners blogg - i Sydsvenskan. Om varför det är så tyst om FRA på politikerbloggarna, och den märkliga ryggradslösa logik som ligger bakom att även kritiska politiker hellre räddar sina egna karriärer än står upp för vad de påstår sig tycka (blötdjuret Federley t ex).

Läs mer på Nätverket Stoppa FRA
För de som vill protestera kroppsligen är det uppslutning kl 8.00 på Riksgatan onsdagen den 18:e.


Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, övervakning, integritet, politik, alliansen, bloggar, media

Pekoral och PK vid Ales stenar

Bloggar och forum i all ära, men det tryckta ordet besitter ändå en kraft i sin beständighet som inte kommer att försvinna i första taget. Många arkeologer tog till orda på Arkeologiforum och bloggar förra sommaren då Riksantikvarieämbetet i politisk korrekt iver att göra alla glada lät uppföra ett gäng skyltar vid Ales stenar. En av skyltarna förmedlade hobby-tyckaren Bob Linds obekräftade ideer att skeppssättningen är en solkalender från bronsåldern, utan att någon annan skylt egentligen förmedlade varför arkeologer finner stora problem med den fria föreställningen. Resultatet blev att ingen arkeolog var särskilt glad, men Bob var i extas och fick både lokala och nationella tidningar att basunera ut att den lille motarbetade amatören nu bevisligen hade haft rätt och alla etablerade dumbommar på universitet och myndigheter haft fel.

Ale stenar, Skåne. Suggestivt i skymningsljuset. Bilden kommer från Sveriges Televisions hemsida tillhörande serien "Stenristarna". En ömsom välgjord, ömsom vilt fabulerande programserie om vår förhistoria. På sidan kan man läsa den vanliga emotionella historien om hur inskränkta forskare nu erkänt de fritänkande amatörernas insiktsfulla tolkningar. Vilket stämmer lika bra överens med verkligheten som det senaste kändisskvallret i HäntExtra.

Som sagt, en hel del av oss valde att lufta våra åsikter om förfarandet via nätet - bland annat jag själv i detta inlägg. Men nu har en artikel av Elisabeth Rudebeck, Skåne-arkeolog och framstående forskare (fick bland annat SAU's vetenskapliga pris 2007), kommit i tryckmed en artikel i vänboken till Dag Widholm ("Gropar och monument"). Artikeln tar upp och diskuterar kontroversen och den växande klyftan mellan en liten grupp politiskt ängsliga myndighetspersoner och den stora gruppen verksamma arkeologer i liknande frågor. Hon tog dessutom med sig en god vän, icke-arkeolog, till platsen för att höra hans intryck av skyltningen och vad han uppfattade att de förmedlade.

Resultatet är en av de bästa och mest lärorika texterna om vådan av att tro att man ger folk vad de vill ha. Om jag någonsin får möjlighet att påverka arkeologiutbildningen kommer denna artikel ha en given plats i kurslitteraturen.

Tack vare Martin Rundkvists försorg är nu artikeln dessutom publicerad digitalt på hemsidan för föreningen Vetenskap och Folkbildning.
Den kan läsas i sin helhet:
Ale stenar lider skeppsbrott i ämbetsmanna-pekoral.

För att vara helt ärlig så är jag lite partisk när jag puffar för denna text. Min blogg är nämligen omnämnd! I förbigående, med en del andra, i en mening som tar upp att frågan debatterades livligt på nätet. Men ändå.
Elisabeth Rudebeck har surfat förbi min blogg.
Det må åska och regna utanför mitt fönster - men det är bara solsken härinne just nu.

Men allvarligt - läs artikeln. Den är inte bara bra skriven, den är otroligt viktig också.

Andra bloggar om: arkeologi, ales stenar, Elisabeth Rudebeck, vetenskap

Huvudlöst #2: Shamanen

Verkar vara en spaning på spåret - folk tappar huvudet till höger och vänster, nu senast Bengt Nordqvist vid UV Väst. Han har tittat närmare på ett mycket gammalt föremål, Stalahackan från Orust, med ca 8000-9000 år på nacken. Dessa märkliga föremål kallas korsformiga hackor i brist på bättre namn, för vad de använts till vet vi inte riktigt. De förekommer främst i Norge, men enstaka har hittats i Västsverige (ett område som nog hade mer gemensamt med norska kusten än övriga "Sverige" under större delen av förhistorien). Flera har de tidstypiskt inristade geometriska mönstren, men få är så rikt och komplext ornerade som den från Stala.

Stalahackan från Orust. Mer information på Göteborgs Museums databas. (Klicka på bilden)

Nu har Bengt Nordqvist efter nogsamma studier hittat en mer kurvig figur, möjligen en människoavbildning, bland de övriga mönstren. Kan mycket väl vara en riktig tolkning, fast jag skulle personligen vilja vara säker på att den absolut inte kan ha tillkommit av en klåfingrig upphittare (var i privat ägo på 1800-talet), eftersom stilen är så olik det fåtal antropomorfa varelser vi annars ser från denna tid. Men som sagt, tills vidare måste den accepteras som helt genuin.

Den huvudlösa shamanen? Könsbestämd enligt okänd metod till man...

Denna upptäckt är kul nog, men Bengt kan inte riktigt hålla sin entusiasm i schack. Figuren är utan huvud och detta tolkas som ett bevis för att det rör sig om "en shaman på väg att gå in i andevärlden". Det är alltid lätt att göra sig lustig över den som försöker sätta lite mer kött och blod på de magra ben vi har från äldre stenåldern, och på det hela taget har jag inget emot att man inte alltid stannar vid att diskutera ekonomiska strategier när det gäller mesolitiker. De hade nog diverse roligheter för sig. Men lite vrider man sig i plågor när man hör intervjun i Västnytt som ligger ute på nätet. Denna minst sagt lösa hypotes framförs som vore det en självklar och bevislig tolkning. Det finns ungefär 500 olika hypoteser man skulle kunna fabulera fram, shaman-idén är varken mer eller mindre trolig än någon annan och bygger helt och hållet på ett hopplock ur diverse mer eller mindre motstridiga antropologiska källor från helt olika världsdelar. Som sagt, kan vara rätt, kan var helt fel. Vi kan helt enkelt inte veta.

Mest trött blir jag över ordvalet Bengt väljer. Jag vet att det inte finns tid och plats för nyanserade diskussioner i ett kort inslag i lokal-TV, men något säger mig att Nordqvist inte skulle vara särskilt mycket mer nyanserad om han fick mer tid på sig. Han talar genomgående om shamanen som "han". Det är tydligt att han ser personen ifråga som en man. Vad detta baseras på är svårt att veta. Det finns många exempel på kvinnliga shamaner och dylikt inom antropologin. Av bilden själv att döma finns inget som talar för att det rör sig om en man. Rent illustrativt ser den mest ut som en kvinna, men man ska komma ihåg att andra tiders avbildningstraditioner inte behöver ha mycket gemensamt med våra. Det kan mycket väl vara en man. Det kan lika gärna vara en kvinna. Får lust att banka Bengt ett par gånger över skulten med hackan, och jag hatar personligen att bli indragen i denna sortens värdelösa genus-diskussioner (värdelösa eftersom de inte kan lösas). Att det finns en klar fallosaspekt på själva hackans utformning är nog lite självklarare - men säger inget om vem som använt den till vad (nej, nej, nej, sluta spekulera!!! ;-)

Inslaget måste ses, tro mig.
Huvudlöst på mer än ett sätt.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, mesolitikum, stalahackan, korsformig hacka, media, genus, gender, shaman

British Museum tappar huvudet

Det kanske kan tyckas märkligt att så många europeiska universitet har högre studier i antikens Rom och Grekland. Visst, det är intressant, bra stoff för filmer och romaner, trevligt som kvällskurs på vuxenskolan...men varför utbilda människor till magistrar och doktorer i just denna lilla plats och tid på jorden? Fast nu är det så att Romarriket kom att förändra Europas historia i grunden och romarna i sin tur var smått besatta av antikens Grekland. Dessutom har européer av diverse anledningar, med jämna mellanrum, drabbats av antikfrossa och fullkomligt vältrat sig i hellenistisk kitsch. Från renässansen, till romantiken, till klassicismen etc. Vi har ett stort arv från dessa fantastiska civilisationer, men vi har också själva ökat på detta genom att gång efter annan övertyga oss själva om vilket stort arv vi har efter dem och slåss sinsemellan om vilka som är deras rätta efterträdare. Det faktum att vår bild av vad romarna och grekerna gjorde för oss inte nödvändigtvis alltid har någon koppling till vad de verkligen gjorde, tyckte, tänkte och skapade är av mindre vikt. Det har tagit lång tid att skapa en TV-serie som Rome där romarna är vidskepliga, smutsiga, exotiska och vardagliga - inte togaklädda britter eller jänkare i snövita marmorpalats.

Romarna var som sagt grek-frälsta de med i många fall. En kejsare som var känd för att bli till sig över allt som var grekiskt var Hadrianus (reg: 117-138 e.Kr.), mest känd för oss tack vare den mur han lät konstruera för att hålla skottarna på plats (gick ju ett tag...). Hadrianus är i källorna och för antikare känd som en ganska krigisk och oförsonlig typ, men med det försonande(?) draget att han gillade arkitektur. Alla bevarade statyer av Hadrianus visar honom i krigsmundering - förutom en enda där han är iklädd mer fredlig och lärd toga. Detta verk har haft en central position i British Museum sedan 1800-talet, då den upptäcktes i Libyen. Inför den stundande Hadrianus-utställningen på museet som öppnar nu i sommar tog man sig an att fräscha upp och restaurera statyn. Bara för att till sin förskräckelse upptäcka att den är ett hopplock av ett antal olika statyer och att huvudet aldrig varit fästat vid sagda toga-försedda stenkropp. Att den var rekonstruerad av delar visste man, men ordentligt utfört gipsarbete hade dolt skarven mellan huvud och kropp. Så den enda försonande bilden av konstälskaren Hadrianus visade sig vara ett falsarium (om än möjligen inte ett medvetet sådant).

Konservator Tracy Sweek med Hadrianus huvud...men uppenbarligen inte hans kropp. Från Guardian.

Faktum är att vår besatthet av autenticitet är en ganska senkommen föreställning. När aristokrater och kungligheter på 1700-1800-talet började samla på sig marmorstatyer från romersk och hellenistisk tid för att visa hur lärda och förfinade de var, så var man alls inte främmande för att helt enkelt få en snygg och nytillverkad kopia av ett upptäckt verk. Det viktiga var att i sin ägo ha denna fysiska realisering av ett högre ideal som rådit under mänsklighetens guldålder. Att äga tinget i sig var inte alls lika viktigt. Det kom senare under slutet av 1800-talet. Om denna omsvängning, som skapade en hel del huvudbry för antikvarier som plötsligt ställdes inför samlingar som ansågs ofina och värdelösa, har Johannes Siapkas vid min institution ett forskningsprojekt: ”Den förstenade blicken: Antikens materialiserade ideal”.

Bok inom kort hoppas vi.


Hadrianus hade tydligen ett intresse i arkitektur. En underdrift kan man säga när man beskådar det som fortfarande finns kvar av hans mur. Inte för att han gjorde slitgörat själv.

Hadrianus huvud kommer nog vara utställt på British Museum, kanske med en brasklapp om att aldrig lita på victorianernas inställning till rekonstruktion. Eller om vådan att se det man vill se och inte det man borde se.

Andra bloggar om: arkeologi, antiken, Rom, Hadrianus, British museum, museum

I föränderliga tider

Förändring är en naturlig del av livet. Som antikvariskt inriktad person innebär detta vissa schizofrena upplevelser. Å ena sidan förstår jag värdet av att bevara minnen och platser från historiska och förhistoriska tider. Som en påminnelse, ett läromedel, en balans. Å andra sidan har jag alltid personligen fått eksem av fanatiska bevaringsivrare som vill sätta hus och platser, och därmed även människor, i glasbubblor. Bygg en handikappsramp på den gamla kyrkan så att även gamla människor kan komma in obehindrat. Samma kyrka har byggts till och byggts om ett antal gånger sedan den första stenen lades på plats. Att frysa en ännu nyttjad plats i tiden är inte vettigt. Låt de boende i Blåkulla måla om sina monstercementhus i glada färger så att de mår bra när de kommer hem, istället för att känna sig krossade under tonvis med gråtoner. Arkitekter i extas över funkismiljonprogrammet har ingen talan i min mening, för de bor i flotta villor i Danderyd.

Det finns fler människor som behöver mer boende och mer arbetsplatser. Så bygg föralldel. Så länge man inte glömmer bort att människor också behöver öppna ytor och gröna, lummiga gårdar för att inte själsligen gå under. Uppsala har samma ryckiga historia bakom sig som alla kraftigt växande orter. Från idiotisk bygghets, där en av Uppsalas få bevarade klostermurar revs i hast för att ge plats åt en galleria (inga försök att ens inlemma den i bygget). Eller när ett av de allra äldsta kvarteren revs för att ge plats åt Forsmark 4 (Musikens hus), som ett kärnkraftverk mitt i centrum. Till mycket vettiga och lovvärda projekt. Som upprensningen och utbyggnaden av Fyrisåns strand, där man nu kan sitta på breda strandbryggor i kvällssolen och ta en (lätt)öl. Kaoset nere vid Centralstation där man bygger om så det ryker om det står vi ut med också, för vi vet att det är mer än dags att reda upp den flaskhalsen. Nya stationen ska ge plats åt gamla ångloket Lennakatten också om somrarna, vilket bara är att applådera.

Nya Pedagogikum under byggnation mellan Botaniska trädgården och Uppsala slott.

Sen har vi de där projekten som verkligen sliter mig i två delar. Just nu byggs nya Pedagogikum i Uppsala. En minst sagt behövlig upprustning av vetenskapen kring ut- och inlärning. Det är på tiden att de får en egen "lokal". Och gärna i närheten av alla de andra stora universitetslokalerna i Uppsala. Men mitt emellan Botaniska trädgården och Slottet? Vi tillbringade söndagseftermiddagen i "nya" trädgården, som visserligen inte har samma 1700-talsanor som Gamla Botaniska på andra sidan Norbyvägen, men som huserat växter från all världens hörn sedan 1800-talet. Ett underbart utflyktsmål med ungarna från tidig vår till sen höst. På den relativt oexploaterade ytan mellan denna trädgård och Uppsala slott på åsen ovanför, ska alltså Pedagogikum uppföras. Lite väl mitt i trädgårdsdelen tyckte jag då, när det fanns så många andra öppna ytor kvar lite mer söderut, vid BMC och Polacksbacken. Men föralldel. Det är ju gammalt universitetsområde.

Fast i söndags i trädgården var jag lite chockad. Den var så HÖG! Hade i min enfald trott att den nya byggnaden inte skulle avvika så mycket i stil från Geocentrum på andra sidan Villavägen, med sina två-våningshus. Men det bidde ett 4-våningshus, med takbyggnader, som blir en vägg mellan Botan och Slottet. Plötsligt känns trädgården liten och inklämd, något jag aldrig upplevt tidigare.

Allt förändras, det får man leva med. Men jag kan inte låta bli att undra, om man inte hade kunnat bygga någonting lite mindre...dominerande. Inte så pedagogiskt.

En av många sorters vallmo som blommar just nu i Botaniska trädgården

För att beskåda ett exempel på mindre "artig" natur, kolla in Antimonites blogg, där han har hittat ett meddelande från naturen till oss.

Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala universitet, Botaniska trädgården, Pedagogikum

Vuxendomen

Skulle ned på stan i ett snabbt ärende efter lunch. Visade sig vara utspring för alla studenter i Uppsala. Carolinabacken var packad med jättelika lastbilar med flaken fulla av björkkvastar och hojtande vitklädda, rödbrusiga människor. Totalt kaos i 30-graders värme och förbiilande ambulanser och polisbilar om vartannat. Nere i centrum satt förnöjda förvärvsarbetare och läppjade iskall öl på uteserveringarna som detta år förekommer var 5:e meter. Jag svettades rejält i mina svarta jeans (har inte hunnit tvätta), men inte tillnärmelsevis så mycket som de bilförare som likt jag missat att denna dag är centrum ogenomträngligt för all vettig trafik.

Så där promenerade jag förbi uteserveringar, studentfester, och picknicks i skuggiga, lummiga parker för att byta en väckarklocka och kände mig alldeles bedrövligt Vuxen.
Igårkväll var jag och sambon på informationsmöte i dotterns blivande skola, där hon börjar 6-årsverksamheten till hösten. Ingen lång resa i rummet, en ganska liten byggnad med åk 1-3 ansluten till nuvarande dagis. Dottern har varit över flera gånger under året som gått och haft temagrupp med sina jämnåriga och blivande klasskamrater. Hon tar det med lugn förväntan. Till skillnad från sina föräldrar som satt med svettiga handflator runt bordet i det blivande klassrummet, medan förskoleläraren lugnt berättade om upplägget för ett dussin minst lika spända föräldrar. Som en av dem sa, det var 30 år sedan man var i den här miljön och en hel del har förändrats sedan dess. (Pedagogik t ex). Å ena sidan saknar jag helt referensramar inför denna nya skolvärld som utvecklats medan jag var borta och gjorde annat. Å andra sidan sköljer minnen och hågkomster över en som en störtflod, allt bra, allt dåligt, allt förkrossande. Som min stackars oskyldiga dotter nu ska utsättas för.

Den ångesten är dock inget mot den insikten som drabbade mig idag när jag tittade upp på vrålande, skrålande, skålande tonåringar med champagneflaskor i händerna och Magnus Uggla i högtalarna. Detta är höstens blivande universitets-studenter...

Må alla högre studiers makter förbarma sig över oss.
Särskilt oss som plötsligt känner sig mycket, mycket, mycket gamla.


Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala universitet, studenten, studenter, barn, skola

Journalism och sensationalism

Jag kom till universitetet med en Plan. Jag skulle studera historia och idéhistoria för en fil.kand och sedan avsluta med en ettårig journalistutbildning för akademiker och bli vetenskapsjournalist. Jag skulle bara inleda med lite förhistoria för att få en bakgrund... Två veckor senare var jag fast i arkeologi-träsket och har inte lyckats ta mig loss. Under åren blev jag dessutom allt mer förbittrad och förbannad på det som kom att kallas journalism i media - jag fick helt enkelt ingen lust över huvud taget att ge mig in i den soppan. Snyfthistorier utan tillstymmelse till nyans, eller ens relevans. Jättelika korniga fotografier som tog upp 70% av uppslagen så att folk skulle missa att texten och "analysen" fick plats på ett karamell-papper. Idoga skvaller om dokusåpor och c-kändisar. En allt mer homogen marknadskraftspolitisk våt filt som låg över all samhällsrapportering. För att inte tala om så kallad vetenskaps- och forskningsrapportering.

Visst, det finns goda undantag. Bra vetenskapsjournalister som t.o.m. får utrymme ibland att skriva lite utförligt. Trevliga stunder lyssnandes på vetenskapsradion på P1. Men samtidigt känns det som om journalistisk integritet inom vetenskapsförmedling flugit ut genom samma förnster som journalistisk integritet inom minister-intervjuer. Bit ej den hand som föder dig, och skåda aldrig en given häst i munnen. Om djungeltrummorna talar om ett stort spektakulärt genombrott, såsom mirakulösa pulver för återväxt av kroppsdelar eller mirakelkurer för dyslexi - varför ska man tillbringa ett par timmar med att underöka och ifrågasätta påståendet att kvinnor är biologiskt programmerade att gilla rosa? Det är väl inte det man har betalt för? Din arbetsgivare, tidningsutgivaren/TV-kanalen vill ha ett klatschigt och säljande inlägg - DET är vad du har betalt för. Om det tre veckor senare uppenbarar sig (ofta genom engagerade bloggares försorg) att allt var en bluff, ett försök att sko sig på desperata människor eller trissa upp börsvärdet...ja, det är väl inte ditt fel. Du hade bara de bästa intentioner. Du hade en deadline. Du hade en uppgift att fylla. Du kan väl inte veta allt?

Nej, en journalist kan inte veta allt - bör inte veta allt. Men en journalist bör vara kunnig på ett område framförallt: Att leta sig fram till en nyanserad och trogen bild av verkligheten. Att källkritiskt granska löst underbyggda påståenden. Att göra en åtminstone ytlig bakgrundskoll på de inblandade för att se om det kan finnas finansiella intressen. Eller tillstymmelse till bevis.

Ben Goldacre på Guardian's vetenskapsdel har en återkommande krönika om Bad Science som alla borde följa. Rolig och otroligt bra skriven, den tar upp masspsykoser i media och hos myndigheter och allmänheten. Skumraskaffärer och regelrätta lögner och i allt för många fall - exempel på hur media skapat, underbyggt och propagerat för spridningen av mer eller mindre oärliga forskningsresultat och rön på ett fullkomligt ansvarslöst sätt. Som t ex den märkliga historien om hur grisblåse-pulver kunde få ett halvt finger att växa ut igen (nej, det kunde det inte). Eller än värre: historien om bolaget som sålde dyr mirakelmetod för att bota dyslexi och som nu gått i konkurs och dragit åtskilliga föräldrars sparkapital med sig i fallet.

Allt medan glada reportrar fortsatte sprida fullständigt godtrogna artiklar om hur de lyckats lösa problemet med dyslexi till nya föräldrar. Samtidigt som forskare och bloggare nogsamt och grundligt avslöjade alla svagheter i resultaten och fula turer. Samma reportrar som vägrar ta något ansvar för sin egen del i det tragiska förloppet, eller ens trycka artiklar som tog upp källkritiska studier av den bristande (eller helt frånvarande) forskning som skulle ligga till grund för metoden. Bristen på personligt ansvar är ett Damokles-svärd som riskerar att när som helst falla ned och förgöra den sista spillran av tillit till journalismen.

Man kan fråga sig hur journalister i TV och tidningar kan hävda existensberättigande i denna uppkopplade värld, där alla med lite hjärnkapacitet och tålamod kan leta sig fram till en egen underbyggd åsikt i en fråga? Om journalistik bara är godtroget återgivande av det mest spektakulära och säljbara för stunden, varför ens försöka hävda ett moraliskt övertag mot bloggosfären? Tur att det finns sådana som Goldacre som får mig att hålla kvar vid min allt svagare tilltro till journalistiken. En springande punkt är att både han och vetenskapsbloggare tar kommentarer på sina inlägg och bemöter kritik. Istället för att avsvära sig allt ansvar för vad man skrev/sade för 24 timmar sedan.


Andra bloggar om: media, TV, vetenskap, journalistik, journalism, forskning, dyslexi

Får man uppleva annat än vikingar?

Storslagna planer för Historiska museet kan man läsa om i dagens DN. Ett nytt vikingamuseum som ska byggas på den öppna ytan framför museets nuvarande ingång. Eller, inte ett vikingamuseum egentligen - ett "upplevelsecentrum". Det är något i det namnet som inspirerar skräckslagen förtjusning. Å ena sidan ser jag för mitt inre en orgie i gul-blå vikinga-kitsch med jättelik sal full av fabrikssnidade ormhuvuden, högar av hjälmar och sköldar, fullt med glada fanatiker i vikingautstyrsel som grillar gris på spett och pysslar med brickbandsvävning och blotar ketchup till Tor, Oden och Frej.

Å andra sidan vet jag av egen erfarenhet att den enda sorts förhistoria som fastnar i barns (och vuxnas) huvud är den de får röra vid och uppleva själva. Som den sommar då pappa tog mig till Historiskas innegård där jag fick mala säd på en malsten och äta...helstekt gris. Jag minns ej ett smack av alla skolutflykter till museet, utom just det uppbyggda järnåldershuset som man fick sitta i. Så visst, närkontakt är av godo. På mer än ett sätt om det görs bra. Om experimentella arkeologer involveras, och inte bara pedagoger med rosaskimrande fantasibilder, så finns det en möjlighet att lära sig otroligt mycket under det att man försöker rekonstruera allt från keramiktillverkning, till vävning, till husbyggen.

Det som gör mig lite trött är denna totala kapitulation inför turismen. Historiska har redan låtit denna korta lilla parentes i förhistorien ta upp huvuddelen av de nya utställningsrummen (och räknar vi in yngre järnåldern över lag blir dominansen helt förödande). Det finns inte längre en känsla av utbildningspatos på Historiska. En passion att förmedla hur mycket vi faktiskt vet om hela resten av förhistorien. Om kontakterna med romarriket, om handeln med koppar med Ryssland under bronsåldern, om jordbrukets introduktion från Mellanöstern över Europa.

Om man nu ska göra ett upplevelsecentra intill museet, kan vi inte hiva över ett gäng av alla dessa vikingapryttlar dit och ge liiiite plats för alla dessa tusentals år som ledde fram till vikingarna. Som förklarar hur det kom sig att Norden såg ut som det gjorde på den tiden. Ge lite plats åt NORRLAND kanske!!? Bygg upp stenåldershus och miljöer. Visa hur en bronsåldershög konstruerades. Låt folk prova på att göra neolitisk keramik, kolla in vad man åt i olika delar av landet under olika tidevarv. Det talas mycket om att det ska vara "livsöden" utställda på Forntider 1. Det sorgliga är att det bara rör sig om dödsöden, som vanligt. Gravar och gravgåvor i montrar. Närapå ingenting om livet, bosättningarna, arbetsuppgifterna, handelskontakterna kors och tvärs över Östersjön och Fjällen.

Så bygg föralldel Vikingacentrum så att det pumpas in lite turistpengar i museiverksamheten. Bygg det så att mina barn kan ha en rolig plats att besöka. Men låt inte dessa 250 år totalt kväva de övriga 11.750 åren av förhistoria. Ska det vara så svårt att väcka entusiasm över dessa andra tidevarv hos Staten och Museiansvariga? För jag vet att det redan finns hos en stor del av allmänheten, så där är redan slaget vunnet. Om det bara fanns ett kul museum som ansträngde sig att förmedla detta också...

Andra bloggar om: viking, historiska museet, vikingacentrum, arkeologi, museum