torsdagen den 31:e januari 2008

Nya rön om vikingakvinnors kläder

Vårens första seminarium här på Uppsala-institutionen gick av stapeln nu på förmiddagen. Annika Larsson som disputerade på vikingatida textilier förra året gjorde en återkomst och berättade om nya rekonstruktioner som hon håller på med av kvinnodräkten under vikingatid. För den som är det minsta intresserad av den tidsperionden så finns det en känd och etablerad rekonstruktion av kvinnoklädseln. Linnesärken som övertäckts av en sorts högt fästat förkläde, med de ovala spännbucklorna placerade lite blygsamt i skulderbladshöjd. Den bilden och varianter av den återskapas i allt från vetenskaplig litteratur, till barnböcker och på museer. Men hur säker är den? Inte så säker alls, enligt Annika, som inledde sin yrkesbana på verkstadsgolvet i diverse textilföretag.

Problemet är att vi endast har lite textilrester kvar runtom och i metallbeslagen, i de gynnsamma fall då metallens kristaller kunnat bevara de känsliga tygbitarna. I kombination med mer eller mindre stilistiska avbildningar av kvinnor (eller valkyrior, eller disor) i metall och på bildstenar, har en bild av klädedräkten växt fram. Annika har redan i sin avhandling ifrågasatt en del av den gängse bilden, framförallt har hon påpekat den framträdande roll brickanden och silvertrådsbroderier hade, och deras östliga ursprung, snarare än ett Sydeuropeiskt. Många andra fynd i framförallt Mellansvensk vikingatid påvisar även de varaktiga och konsekventa kontakter och influenser mellan Sverige och Ryssland. I en kammargrav i Ryssland, daterad till 900-talet, har man nu hittat riktigt stora tygstycken i samband med övrig smyckesuppsättning som överensstämmer med samtida kvinnosmycken i Sverige - inklusive den ovala spännbucklan. Pskov ligger i västra Ryssland, nära Estland, och omnämns i Nestorskrönikan. Det är inte förvånande att hitta sådana här gravar och smycken i detta område, men bevaringsförhållandena och den noggranna utgrävningen och konserveringen är något att fira. Mycket är dokumenterat på den ryska hemsidan, med många fina fotografier.


Utifrån de tygresterna, en hel del i siden av östlig härkomst, anser sig Annika kunna omvärdera de fynd vi redan tidigare har från gravarna i Birka bland annat. Hon gör detta också genom studier av de avbildningar som finns, där släp och mönster spelar en långt större roll. Utifrån den faktiska placeringen av spännbucklorna i gravarna och utifrån rekonstruktioner och försök med tyger, föreslår hon en delvis annorlunda kvinnodräkt. På den är "förklädet" mer av ett mantelliknande plagg fästat i ryggen och framtill med hjälp av spännbucklorna - i bröstposition. Vilket nog är mer logiskt, om det inte är så att man är en något pryd akademiker från 1900-talets början... En hel del andra detaljer har också ändrats. Det var en hel del livaktiga diskussioner på seminariet, men de flesta där är överens om att kvinnodräkten definitivt förtjänar att utredas bättre och mer förutsättningslöst.

Det första försöket till en ny sorts rekonstruktion kommer presenteras på Museum Gustavianum i Uppsala från och med den 8:e februari. Annika pekar själv att detta är under utveckling och att hon kommer fortsätta undersöka olika aspekter och detaljer av kläderna. Bland annat hoppas hon snart kunna besöka Pskov och studera textilierna i verkligheten. Jag ser fram emot vad det kommer leda till.
Nu har även media börjat uppmärksamma detta (DN)

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, att tänka om är störst.



tisdagen den 29:e januari 2008

Fullträff för Fornsök

Synergism är inte bara ett fult ord! Johan Carlström på K-bloggen meddelar att man från och med nu kan göra Kulturmiljösök som dessutom kollar upp träffar i Fornvännen. Likaså kommer sökningar i Fornvännen ge träffar i Fornsök.

Starkt jobbat Portalen!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Att vakna på rätt sida - bokstavligen

Sitter just nu dränkt i diagram över magringsmaterial och leror i neolitisk keramik inför kommande workshop i Landskrona till helgen. Har inte ens påbörjat föredraget, som måste vara färdigt torsdag kväll. Så istället för att fokusera så slirar min överhettade hjärna runt på alla möjliga sorts stickspår. Som t ex det här med den givna platsen i en säng. Sover du på höger eller vänster sida? Gör det någon skillnad? Klart det gör säger du, man har sin plats i sängen och håller sig till den. Fast vad är det då som avgör vilken som blir "din" plats, om det är mer än en i sängen?

Jag och min nuvarande sambo blev ihop samma år som jag flyttade till Uppsala - men det dröjde ett antal år tills vi gick från särbo till sambo. Dels för att vi var unga och uppskattade vårt personliga utrymme, dels för att studentrum med fri hyresmånad på sommaren var det enda ekonomiskt möjliga alternativet länge, länge. Efter ett tag insåg jag att vi visserligen alltid hade vår givna plats i sängen, så var den inte bestämd av höger/vänster - utan av besittningsrätt. Hos Fredrik så låg alltid jag innerst, hos mig låg Fredrik innerst. Detta oberoende av var sängen var placerad. Samma sak vid besök hos respektive föräldrar: Fredrik låg i "skyddat läge" hos mina, och tvärtom hos hans föräldrar...

När vi flyttade ihop till slut, i den studentlägenhet han fick tag på, började vi sakta men säkert binda oss vid en plats i förhållande till varandra. Nu kom funktionella aspekter in i ekvationen: vem lade sig vanligtvis sist på kvällen? Vem besökte toaletten mest på natten? Vem gick upp först?. När dottern föddes flyttade jag lite fram och tillbaka eftersom dels amningsposition till hennes sovkorg, dels närhet till badrummets skötbord, fick vara avgörande. För nästan exakt ett år sedan flyttade vi till ny lägenhet i Uppsala. Märkligt nog placerades Fredrik innerst i sängen, trots att han då hamnade på "andra" sidan om mig mot vad vi var vana vid, utan att det var någon medveten planering bakom - vad han sa iallafall. På detta sätt var jag närmast dörren om ungarna ropade... Fast å andra sidan kan jag sova så djupt att Fredrik varit uppe och bytt lakan i nedkissad säng, duschat unge och bäddat ned dom i vår säng, utan att jag för den skull återfått medvetandet.

Nu senast hemma hos min mamma noterade jag med viss förvåning att Fredrik, som lagt sig först, låg ytterst på den något smala dubbelsängen - och att jag hamnade i "skyddat läge" därmed. Trots att detta är "fel" ur hemmapositionen sett. Antingen beror detta på att han nu är helt till freds med att vara hos svärmor, eller så beror det på att det vanligen brukar vara ett barn innerst i den sängen, medan den andra sover på madrass med det andra barnet. Så att han helt enkelt tog "sin" plats per automatik. Eller så är förklaringen funktionell: Genom att ligga på kanten kommer han lättare åt sitt glas med vatten som han gärna vill ha i närheten när han vaknar.

Outgrundliga äro människans sängvanor.


Andra bloggar om: , , , , ,
,

onsdagen den 23:e januari 2008

Myten om IQ


Hur mycket jag än uppskattar naturvetenskaperna så vet jag också att det finns riktigt farliga fallgropar inom dessa - särskilt när tilltron till statistik och tester uppväger sund skepsis, källkritik och kritisk tolkning. Bara för att man är en bra vetenskapsman betyder inte att man är smart tyvärr. Iallafall inte smart om allt. T o m nobelpristagare kan ha fel så det visslar om det, eller tolka testresultat efter allehanda mörkna rasteorier. James Watson, som bidrog till att identifiera DNA-spiralen, har trots en gedigen forskargärning kommit med idiotiska uttalanden om att IQ-glappet mellan afrikaner och vita västerlänningar innebär att det verkligen förekommer en skillnad i intelligens - genetiskt sett - mellan dem. Men det bästa med naturvetenskap, det som skiljer det från religion och politik, är att argument bedöms utifrån sin bevisföring - inte utifrån personlig karaktär och antalet priser hos dess förespråkare.

IQ är en intressant metod, som egentligen går ut på att visa inte hur intelligent en person är, utan förutspå hur pass väl han/hon kommer klara sig på att ta liknande prov. Jag minns själv första gången jag tog Högskoleprovet. Jag var nervös, osäker på tiden, inte helt familjär med formatet osv. Resultatet blev knappt 1,2 (av max 2,0). En termin senare tog jag det för andra gången - resultat 1,8. Jag tror inte min intelligens hoppade 0,6 bara på 5 månader. Vad som hände var att jag lärde mig vad det var de frågade efter - och jag hade grundförutsättningarna att besvara dessa frågor efter 12 års skolgång och en intellektuellt stimulerande hemmiljö.

Visst kan man säga att dessa tester till viss del återspeglar intelligens, i den bemärkelsen förmåga att ta sig fram i den moderna yrkesvärlden. Men hur pass mycket ska man lägga i generella diskrepanser mellan kön, åldersgrupper, etnicitet, klasstillhörighet osv. Dvs, hur pass mycket beror IQ på en reellt existerande, kvantifierbar förmåga som är genetiskt grundad och därför bara påverkbar till en liten del. Ska vi ge upp alla folk i Afrika som får låga resultat på våra västerländska IQ-test? Ska vi strunta i att satsa på bättre skolor för svarta amerikaner som ändå alltid får sämre resultat på IQ-testerna?

För alla som funderar kring mänsklig intelligens i allmänhet och IQ i synnerhet så måste jag varmt rekommendera en längre artikel av Malcolm Gladwell i The New Yorker:
None of the Above. What IQ doesn't tell you about race.
Gladwell beskriver framförallt forskning utförd under närapå 25 år av James Flynn - som fått namnge den för extrem-biologister så irriterande Flynn-effekten. Han visar nämligen att IQ-testresultat förbättras med 3 enheter per årtionde - för varje år blir barnen 0,3 enheter "intelligentare". Eller så är det helt enkelt så att de lär sig att göra testen bättre genom sin skolmiljö... I annat fall måste man anse att människorna på 1800-talet generellt sett borde klassas som förståndshandikappade (tyvärr Darwin, det blir specialskola för dig). Det är en oerhört intressant och välskriven artikel, som ger en mycket att fundera på och kring - inte minst hur vårt samhälle idag försöker använda kvantifierbara "objektiva" metoder att placera individer i olika fack. Mer i USA än här i Sverige, men det är nog bara en tidsfråga.

Sen måste man i grunden ifrågasätta hur vi har bestämt vad som är bevis för intelligens. Att snabbt sortera olika former och färger, eller att bedöma kommande väder i temperatur och fuktighet? Att räkna ut hur många äpplen Anna har kvar, eller att leta upp en vattentäkt mitt i en öken? Att kunna betydelsen av 500 obskyra ord, eller att navigera efter himlakropparna över ett stormade hav i en liten segelbåt?

Ett annat bra lästips är Stephen J Goulds "The Mismeasure of Man" (Den felmätta människan i svensk översättning). En evolutionsbiolog med en humanists hjärta.


Andra bloggar om: , , , ,


måndagen den 21:e januari 2008

Ötzi: Stenåldersdiet i verkligheten

Passionerat intresserad av neolitikum - och särskilt mellanneolitikum, dvs ca 3400-2400 f.Kr. - som jag är, så får man acceptera det faktum att icke-arkeologer (och även en del arkeologer) betraktar ens intresse som både obskyrt och oförståeligt. Men jag har ett par ess i armen som t.o.m vikinga-arkeologer har svårt att klå: Stonehenge och Ötzi - ismannen. Båda dessa fångar både forskares och allmänhetens intresse flera gånger om året, och ger upphov till ett antal artiklar i pressen. Nu senast en bra sådan i DN.

Ötzi som är Europas äldsta mumifierade individ (välbevarad), levde ca 3300 f.Kr. Som de flesta som är det minsta intresserade av förhistoria vet så är mumifieringen i detta fall inte medveten, utan ett resultat av nedfrysning i Alperna efter döden. Från början drog arkeologerna den ganska naturliga slutsatsen att mannen överraskats av ett oväder och att döden var en olyckshändelse. Men fördjupade analyser av rättspatologer med röntgenfotografering visade på förekomsten av en projektil, en stenpil, i ena skulderbladet och vad som troligen är en förtorkad blodsutgjutelse runt denna. Med andra ord, han blev skjuten kort tid innan dödsögonblicket.

Än mer intressant för arkeologerna (jo faktiskt) är att man lyckats analysera en del av maginnehållet med den sista måltiden som intogs runt åtta timmar innan döden på hög höjd i Alperna mellan Österrike och Italien. Här hittades rester av en bröd av enkorn (Triticum monococcum) bland annat. Vid denna tid hade stora delar av Europa börjat med jordbruk, det har pollenanalyser från våtmarker och fynd av förkolnade sädeskorn på boplatser visat sedan tidigare. Enkorn är en av de allra ursprungligaste sädessorterna odlad av människor, framavlad i Mellanöstern flera tusen år tidigare och spridd via människor till resten av Europa. Även här i Norden odlades enkorn under neolitikum, en av våra första biologiska importer. DNs artikel är bra, men undervärderar jordbrukskulturen i Skandinavien lite. Runt 3300 f.Kr hade odling och tamboskap varit etablerade i Sverige under 600-700 år, upp t.o.m. Dalälven. I samtliga kulturer i Europa var naturligtvis jakt och fiske fortfarande viktiga näringsgrenar, jordbruksförekomst är inte detsamma som att bara leva på bröd och oxstek. En insikt i vilken sorts bröd man faktiskt producerade av sin säd (och att man inte använde allt till att göra jästa rusdrycker) är mer än guld värt för arkeologer - långt mer!

Minnesmärke över fyndplatsen för ismannen i Ötztal. Numera finns inte mycket kvar av den snö och is som måste täckt området mellan tiden för hans död, till tiden för hans upptäckt.

En intressant upptäckt botanisterna också gjorde var förekomsten av pollen bland maten, pollen från avenbok, ett värmekrävande lövträd som blommar mellan mars och juni. Om det stämmer som forskarna tror att detta pollen nådde magen genom att det föll på maten när mannen intog sin sista måltid, då ger det oss en bra uppfattning om ungefär när han dog. Men en märklig sådan - sen vår. För en kropp att bevaras så väl som Ötzis så måste nedfrysningen sätta igång ganska omedelbart. Särskilt om han dog av ett sår från en pil. Kroppar med sår där insekter och bakterier kan komma åt blir snabbt septiska och kan i vanliga omständigheter brytas med ordentligt inom några dagar. Ötzi måste ha varit omgiven av kyla och täckts av snö och is ganska omgående efter döden, och definitivt inte utsatts för upprepad framsmältning innan hans mirakulösa upptäckt 5000 år senare. Jag var personligen lite skeptisk till pollen-resultatet när jag först hörde om det, eftersom pollen är otroligt beständigt, bestående av kiselhölje som det gör. Denna beständighet är en förutsättning för att pollen blivit så otroligt viktigt för arkeologer, eftersom under rätt omständigheter kan det bevaras i flera tusen år. Pollen är dessutom mikroskopiskt. Vad var det som sa att detta pollen inte bara varit kvar i mannens påse där maten legat? Dr Oeggl (underbart namn) som ledde analysen har naturligtvis tänkt på detta. Det avgörande är att pollenkornens frömjöl faktiskt också är bevarat. Detta är långt mer känsligt för nedbrytning än själva höljet, och indikerar därmed att pollenet också måste vara relativt nytillblivet.

I förbigående kan nämnas att den tid som i Sverige kallas mellanneolitikum i Centraleuropa var känt under beteckningen kalkolitikum - dvs kopparstenåldern. Eftersom allt fler nu började lära sig att framställa och gjuta koppar. I Sverige och Danmark förekommer enkla kopparyxor av Centraleuropeisk import redan under sent tidigneolitkum, inte många, men de finns. Under mellanneolitikum är paradoxalt nog koppar långt mer svårt att få tag på i Skandinavien, det dyker bara upp som små, små smycken. Det dröjer till bronsets intåg i samhället, runt 2000 f.Kr innan metallåldern når Skandinavien på fullt allvar.

Fram till mitten av mars kan man kolla in rekonstruktioner av Ötzis utrustning och en kopia av hans kropp på Historiska museet i Stockholm.

Läs mer:

Om Dr Oeggl och analyserna av maginnehållet. Det finns även vetenskaplig artikel.

Om Lennart von Post, den svenske kvartärgeologen som lade grunden till palynologin - pollenanalys för att utröna forntida växtlighet. En dold hjälte.





Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

tisdagen den 15:e januari 2008

Svensk arkeologi och nazismen

Även solen har fläckar, så både nationer, folk och vetenskapsgrenar har sina mindre beundransvärda representanter och skeenden. Arkeologi lever under ett tungt ok av rasbiologi som förmörkade flera hjärnor under framförallt 1900-talets första hälft. Arkeologi kom snabbt att utnyttjas av nazisterna i deras fantasifulla och bedrövliga försök att rättfärdiga sin övermänniska-ideologi och sina erövringsstrategier. Idén om den blonde blåögde ariern som upphov till alla mänsklighetens stora uppfinningar, civilisationer och tankar trumpetades kanske främst av populister som inte hade några egentliga akademiska meriter. Men även ett antal högutbildade arkeologer fyllde sina verk med löst prat om rasteorier, urhem, andlig överlägsenhet och annan sörja. Samtidigt som det fanns arkeologer i samtliga europeiska länder som medvetet och aktivt kämpade mot det man såg som ideologiskt snömos och mer eller mindre medveten urkundsförfalskning.

Den man som med viss rätt fått personifiera detta mentala mörker är tysken Gustaf Kossinna. Han dog visserligen redan 1931, men hade med sina texter kommit att påverka en hel generation tyska arkeologer - och framförallt lyftes han upp av nazistpartiet som Rättänkare. Inom svensk arkeologi, och särskilt upsaliensisk, har det länge funnits en viss skam förknippad med namnet Sune Lindqvist, professor vid Uppsala mellan 1927-52 och otroligt tongivande för framförallt järnåldersforskningen och Gamla Uppsala. Han donerade sitt privata bibliotek till institutionen, och det stod länge på sina egna hyllor. Där kunde man hitta åtskilliga personligt dedikerade verk till Herr Professorn från tyska arkeologer, böcker skrivna i knappt läsbar gotisk font och med svastikan stämplad på insättsbladet som garant för att den passerat censuren. Där fanns stora bilderböcker med fotografier på hela världens "raser" utgivna av rasbiologiska institutet i Uppsala. Det var inte utan att man kände en kall ilning längs ryggraden. Lindqvists tyskvänlighet var allmänt känd, inklusive hans hyllade försläsningsturné till Tyskland vårvintern 1940.

Som en del i sitt avhandlingsarbete kring Uppsala högar har Magnus Alkarp studerat både tidigare teorier, och de personer som ligger bakom dem. Eftersom Magnus är en erfaren journalist och författare har han också lyckats sätta sig in i Säpos arkiverade handlingar, som numera inte längre är säkerhetsklassade. Han höll ett mycket intressant seminarium på institutionen om vilka resultat detta gett förra året. I helgen (söndagen den 13/1) publicerade UNT en längre essä av Alkarp om just huruvida Lindqvist var aktiv nazistsympasitör eller ej. Alkarp har fått fram ett antal intressanta resultat, som verkar visa att Lindqvist faktiskt aktivt arbetade för att förhindra den mycket aktiva och medvetna rekryteringen av svenska arkeologer till den tyska underrättelsetjänsten. Och att han iallafall inte var helhjärtad nazist då han hjälpte både judiska och politiska flyktingar från Tyskland och Skandinavien att gömma sig i Sverige. Däremot fanns det andra, särskilt en som faktiskt efter kriget disputerade, som var aktiva nazister, t o m spioner för Tredje Riket. Lindqvist var helt klart en övertygad nationalist, av det ganska konservativa slaget. Men det verkar också som han i grund och botten månade för studiet av förhistorien som vetenskap och inte bara ideologiskt slagträ.

Jag ser fram emot att läsa Magnus fulla utläggning om denna tid i vår arkeologihistoria och kunna bilda mig en mer grundlig uppfattning om personerna som var aktiva då. Jag hör inte till de som tycker att tidevarvet ursäktar bristande moral, etik och medmänsklighet - det finns åtskilliga exempel på människor som inte föll i fascismens och nazismens mörkersyn trots hårda påtryckningar från omgivningen. Men liksom Magnus skriver tycker jag också att vi ska ta reda på så mycket fakta som möjligt innan vi dömer de bortgångna för handlingar och åsikter de kanske aldrig varit skyldiga till. Om byket ska rensas, så ska det rensas ordentligt.

Magnus Alkarps artikel finns tyvärr inte på nätet just nu, om ni klickar på bilden kan ni få den som jpg i relativ läsbart skick. (Kom igen UNT!)

I grund och botten visar detta oss, bättre än något annat, hur otroligt viktigt det är att arkeologi och förhistoria inte behandlas som en popularitetstävling, eller ett politiskt korrekt skynke. Om man släpper på kraven av vetenskaplighet och kritiskhet så öppnar man för allsköns dunkla tankar och strömningar, lika väl som flummiga, gulliga skönmålningar.

Aldrig igen. Aldrig igen. Aldrig igen.
No pasarán!

lördagen den 12:e januari 2008

Forntid längs ostkusten

Michael Dahlin, i samarbete med Västerviks museum och Studiefrämjandet bl a, anordnar i början av februari ett par seminariedagar i Blankaholm om forntiden längs Sveriges östkust, främst den södra och med tyngpunkt på Småland (som ju ofta glöms bort lite i ställningskriget mellan skåningarna och mälardalingarna).

Ett antal intressanta föredrag är redan anmälda, av t ex Dag Widholm, Ludvig Papmehl-Dufay, Kenneth Alexandersson, Roger Wikell och Marcus Eriksson. Men det är förtfarande fritt fram för fler intresserade, både som deltagare och föredragshållare, fram till den 25:e januari.
Inte för att jag vill vara den som är den, men bara en kvinna är anmäld än så länge, så om det finns några medsystrar där ute som håller på med Östsvenskt material...?
Själv kan jag tyvärr inte delta, eftersom min handledare får hjärnblödning om jag deltar i fler konferenser den här våren än de jag redan är anmäld till...

Kolla in mer på Dahlins blogg Misterhultaren.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

torsdagen den 10:e januari 2008

Workshop om hällristningar

Det kom ett emejl till institutionen...
Ville bara sprida information om detta till de som kan vara intresserade:

Kalmar högskola och undertecknade har härmed glädjen att bjuda in
doktorander och post-doc-forskare till en fyra dagar lång workshop på temat
"Changing pictures - rock art traditions and visions in
northernmost Europe
"
som går av stapeln mellan den 20-24 oktober 2008.

Syftet med workshopen är i korthet att publicera en engelskspråkig antologi
där senare års explosionsartade forskning om nordens hällbilder presenteras och
internationaliseras.

Workshopen vänder sig i första hand till doktorander och post-doc-forskare.
Den finansieras av Nos-H vilket betyder att vi hoppas kunna erbjuda medel för
såväl resa, kost och logi. För att bredda och fördjupa denna antologi bjuder vi
också in ett antal mer etablerade forskare på området att medverka i den nämnda
antologin. Vi är också tacksamma om ni ville sprida denna information till
potentiella deltagare på workshopen och/eller antologin.

Bästa hälsningar
Joakim Goldhahn
Ingrid Fuglestvedt
Mads Holst

Intresserade vänder sig i första hand till Jocke Goldhahn vid Kalmar Högskola för mer information (jag kan mejla pdf till de som så önskar). Deadline är den 29 februari! (only this year... ;-)


Andra bloggar om: , , , , ,

onsdagen den 9:e januari 2008

Det ska vara kakhi och läder i år!

WoooooOOOooooeeeEEE!


Nya numret av Vanity Fair, USAs glassigaste högklassiga tidskrift, pryds av ingen annan än Indiana Jones inför årets mesta film-happening:

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull

En stor del av tidningen ägnas åt filminspelningen och allehanda mer eller mindre intressanta detaljer och kåserier runt världens mest berömda, älskade och destruktiva arkeolog. Den unge mannen på omslaget är Shia LeBeouf som kanske, kanske är Indys kärleksbarn med Marion från första filmen. Och kanske, kanske en framtida kandidat för Indiana Junior... (han var suverän i Transformers - allvar!).

Handlingen utspelas år 1957 och skurkarna är inte nazister utan kalla-kriget-kommunister. En nostalgisk tår i ögat för alla oss till åren komna som minns tiden innan Muren föll.

Artiklarna kan läsas online och man kan få se en video från Annie Leibovitz fotosession med ensemblen...

Kristall-kranium är en omtvistad och delvis suspekt föremålstyp, vilket man kan kolla upp lite mer om på Wikipedia, med länktips där.

Vi har långtgående planer på institutionen att hyra halva biografen när filmen väl har premiär, och fylla den med extatiska arkeologistudenter. :D

Andra bloggar om: , , , ,

tisdagen den 8:e januari 2008

Nytt år - nytt hopp för framtiden

Ett nytt år har så sakta rullat igång. Själv är jag första dagen på jobbet efter lite utökad ledighet med barnen (men utan de snöaktiviteter jag hade planerat för). Börjar så sakta öppna mig för information från omvärlden.
Några glada nyheter har iallafall nått mig, som ger den där livsviktiga inledningen:

Jonathan Lindström har av föreningen VoF (Vetenskap och Folkbildning) utsetts till årets folkbildare. Jonathan är utbildad arkeolog och erfaren grävledare som skolat om och numera använder en stor del av sin makalösa pedagogiska talang till att göra barnböcker om allt från universum till dödshus från stenåldern. Eftersom han har den avundsvärda talangen att vara en fenomenal illustratör så kan han dessutom arbeta mer involverat än de flesta andra med att låta bilder berätta tillsammans med texten. Min 5-åriga dotter älskar både "Allt från början" och "Dödshuset", trots att hon naturligtvis bara förstår delar av det. Men de får henne att vilja veta mer, att tycka att detta är intressant, roligt, givande. Min tre-åring älskar bilderna.
Ingen i min vetskap förtjänar detta pris mer än Jonathan Lindström.
Läs mer på Aardvarchaeology.

Kim Darmark har tilldelats en doktorandtjänst vid institutionen för arkeologi i Stockholm. Kim är en oerhört duktig och kunnig stenåldersarkeolog, med specialintresse i stenteknologi och evolutionära modeller inom teknologi och hantverk. Jag måste säga att stockholmarna har gjort ett utmärkt val. Det är också trevligt att se att de är villiga att seriöst behandla ansökningar från personer som tidigare studerat någon annanstans. Det är lätt hänt att endast internrekrytering sker i dessa dagar med få och begränsade chanser att ta sig in på forskarutbildningen. Alla arbetsplatser mår bra av lite nytt blod. Jag säger detta med den fulla insikten om att jag själv sitter på samma institution där jag läste A-kursen en gång i tiden.
Jag ser fram emot att höra mer om Kims projekt i framtiden.

Som grädde på moset kan också meddelas att Södertörns högskola har gett en doktorandtjänst till Kristin Ilves, vilket ger en behövlig nytändning till den marinarkeologiska enheten där.
Bra start på 2008.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

tisdagen den 1:e januari 2008

Tänk fritt, tänk rätt, tänk om!

Den utmärkta nättidningen Edge, som ägnar sig åt att låta en uppsjö av dagens stora tänkare, forskare och vetenskapare fundera och spekulera kring de riktigt stora frågorna, inleder det nya året med en Stor Fråga:

Vad har du ändrat uppfattning om och varför?

Frågan är fritt ställd och är i nuläget besvarad av ett hundratal olika forskare, vetenskapsjournalister och celebriteter som Alan Alda. Ett axplock:
Robert Bingham, erkänd kognitionspsykolog som tidigare pratat om att vi har "stenåldershjärnor" även i vår moderna tid, berättar om hur han faktiskt ändrat sig i den frågan på flera punkter. Roger Highfield, vetenskapsredaktör för Daily Telegraph, berättar om hur han själv har blivit mer skeptisk till vetenskapsmännens förmåga att faktiskt tänka om i ljuset av nya fakta - och att nya fakta inte alltid bevisar det deras förespråkare hävdar. James O'Donnell berättar om hur han slutade se romarna som en civilisationens höjdpunkt i Europas tidiga historia. Janna Levin, fysiker vid Columbia University, skriver om hur hon gradvis kommit att öppna sig för den möjligheten att universum kanske inte är oändligt...
Osv, osv, osv

Förmågan att ändra stora delar av sin världsbild i mötet med ny fakta och nya rön är vad som skiljer vetenskap från religion - eller ideologi. De som söker övertrumfa vetenskapen genom att peka ut alla de tillfällen då erkänt stora tänkare varit helt fel ute, missar målet med ett par mil minst. Det är förmågan och möjligheten att faktiskt kritisera gamla auktoriteter, gamla "sanningar" som fastslår att vetenskap är det främsta sättet att närma sig en förståelse av omvärlden. Om vetenskap bara var en västerländsk version av religion skulle vi fortfarande lära oss Aristoteles utantill och tro att jorden var platt. Vi skulle aldrig lärt oss nya metoder, sanningar och teknologier från andra forskare från Egypten, Persien, Indien, Kina, Japan etc.

När jag nu själv är i slutspurten på mitt avhandlingsarbete är det intressant att vända blicken bakåt för att se vilka av mina övertygelser som bestått och vilka som kollapsat. Jag har hållit på med varianter av mitt ämne, mellanneolitikum i Mellansverige (3000-2000 f.Kr.), sedan examensarbetet 1995.

13 år.

Tretton år!!!!

(Vad har jag gjort med mitt liv...?)

Mitt intresse rör sig runt de olika grupper, troligen med olika etnicitet, som fanns i Södra Sverige under denna tid. Om hur de definierade sig, etablerade sin grupptillhörighet genom seder och materiell kultur och hur de interagerade med varandra. Framförallt de kustlevande gropkeramikerna och den inlandsboende stridsyxekulturen och deras inbördes förhållande har intresserat mig sedan första året på arkeologiutbildningen. Hur de ska uppfattas, som en, två,
tre eller 18 olika grupper, var och är hett debatterat. Infekterat kan man nästan kalla det.

När jag väl blev antagen som doktorand, på dagen sex år sedan nu, 1 januari 2002, så förväntade jag mig att jag skulle kunna byta åsikt om en del i min grundhypotes - vilket jag också har gjort. Vad som förvånar mig är vad jag har ändrat mig i, för det är aspekter som jag i dåläget inte ens funderade över att ifrågasätta. En sak jag aldrig ifrågasatte var riktningen som vissa kulturella och materiella influenser hade haft när de spred sig från kontinenten över södra Sverige (upp t o m Uppland). Förändring och innovation rör sig från söder till norr, och från väst till öst. Skåne är porten mot allt nytt, det är en sanning så djupt inrotad i de flesta arkeologer att få av oss ens funderar över det. Likaså ska alla paralleller sökas i Danmark. Om Finland och Sverige delar likartad materiell kultur under en period så finns det bara två olika förklaringsmodeller:

1. Det kom via svenska fastlandet

2. Det kom till både Sverige och Finland från en tredje region.

För hundra år sedan diskuterade arkeologerna mer allmänt möjligheten att vissa kulturella influenser kom till Sverige via Finland. Efter 2:a VK skedde detta allt mer sällan.

Som en långsam, men mot slutet accelererande process har jag nu nått den insikten - helt och hållet uppenbar i min hjärna - att en stor del av de förändringar som skedde i Mellansverige under det tredje årtusendet före kristus skedde via nätverk österut - från finska fastlandet till det svenska - inte tvärtom. Jag är också mer övertygad om att stridsyxekulturen i Mellansverige till stor del bestod av människor från de lokala gropkeramiska grupperna som via giftemål och utbytesnätverk med människor levande i dagens SV Finland övergick till ett nytt levnadssätt och en ny typ av etnicitet. Teknologiskt, materiellt, kronologiskt - inget annat än en riktning från öst till väst (och delvis från norr till syd) kan förklara källmaterialet.
Det känns nästan som om jag fysiskt tagit tag i min hjärna och vridit den ett halft varv. För sex år sedan satte jag igång med att undersöka en hel del märkliga skeenden i vår förhistoria, och jag förväntade mig att få omkalibrera mina modeller ett antal gånger. Det som verkligen gör mig tagen, är de omkalibreringar jag tvingats till som jag inte ens trodde att jag skulle behöva omvärdera.

Jag kan aldrig vara säker på att ha rätt. Men det gläder mig att mitt material har bjudit på motstånd mot mina förutfattade meningar iallafall.


Andra bloggar om: , , , ,