Striden är avgjord - segerrus och tragik!

Så efter flera veckors förväntan, ångest, hopp och förtvivlan har nu årets absolut viktigaste omröstning avklarats. Har till min förtvivlan sett mitt älskade neolitikum halka efter allt mer för att till slut - som en ond, nattsvart dröm - hamna sist... Jag kan bara ta detta som en brandfackla för att föra kampen vidare, aldrig ska jag vila förrän hela Sverige når insikten om neolitikums absoluta överlägsenhet! Eller okej, jag kommer nog vila en hel del, men gnälla kan jag göra i hopp om att åtminstone någon till slut faller till föga ;-)


Och vinnaren är...

*drumvirvel*

JÄRNÅLDER (exkl vikingatid)!!!!

*applåder, visslingar, medryckande kampsånger*



Måste säga att jag blev förvånad över detta - att vikingatiden faktiskt fick stryk. Tydligen fler än jag som börjar tröttna lite på allt tjat om birkarlar och båtbyggen. Dick Harrison är kanske trendkänsligare än jag gett honom cred för. Jag kommer återkomma med ett eget litet inslag om järnåldern längre fram, då jag gärna vill ha lite kommentarer från de som röstade fram vinnaren om varför de fastnat för just denna period.

Det blir om någon vecka, eftersom jag på måndag hoppar på färjan över Östersjön till våra finska fränder, för 5 dagars doktorandexkursion. Fullpackat schema med så mycket man bara hinner se på 4-5 dagar i SV Finland. Vilket bara är en smakbit naturligtvis. Återkommer med bilder och berättelser från denna resa om någon vecka (om det inte finns fri nätverksuppkoppling på hotellet).

Största överraskningen i tävlingen stod bronsåldern för, som efter att ha legat på jumboplats rejält länge, och som gick längst utan att få en enda röst, mot slutet gjorde en fullständigt makalös framryckning till delad 2:a plats! Vilket också möjligen kan avspegla en viss tendens inom arkeologin i sin helhet de senaste 10 åren.

Stackars vikingatid såg ett tag ut att få nöja sig med ett förnedrande bronspris (vits, vits!), men drog med en kraftansträngning upp sig till delad 2:a plats de sista timmarna.

Minst lika förvånande var att paleolitikum och mesolitikum knep en delad 3:e palts, efter att båda ha varit sena i starten. Vad kan jag säga, det finns ett gäng förvirrade stenkramare där ute i vårt avlånga land...

Som sagt, efter hemkomsten från Fagra Finland ska jag dedikera ett inslag var åt de olika medtävlande - kanske med finskt tema, vi får se. Så får ni gärna kommentera hur ni själva uppfattar dom, vad ni finner fascinerande resp ointressant.

Slutresultat (64 röster):

1. Järnålder (15)

2. Bronsålder (13) ; Vikingatid (13)

3. Paleolitikum (8) ; Mesolitikum (8)

4. Neolitikum (7)

Andra bloggar om: arkeologi, enkät

Att gräva sin egen grav

Repatriering - frågan om återlämnande av föremål och skelett ur museisamlingar till ursprungsländerna/folken är en het fråga. Den är också långt mer mångfacetterad och problematisk än vad som ofta kommer fram i allmän medial pajkastning. DN har idag en sansad sammanfattning av de museer som just nu är involverade i olika frågor om återlämning. Det rör allt från rovgrävningar av aboriginers gravar i Australien, till målningar som beslagtagits av nazister och sålts vidare.

För svenska arkeologer är den mest aktuella frågan den om lämningar av samer i olika samlingar. Allmänheten får lätt för sig att det rör sig om högvis med rovgrävda historiska skelett som använts i fruktansvärda rasbiologiska studier. Även om det helt klart finns exempel på skelett som rovgrävts under 1800- och tidigt 1900-tal, så är den andelen ganska liten - tack o lov. Mer komplicerat blir det när man talar om lämningar som är kanske 1000 år gamla. Otvetydigt samiska, men ska de verkligen ses som bevis på ett övergrepp och återlämnas till nutida representanter? Ska de få en kristen återbegravning, när de kanske inte alls varit kristna? Men för mig är faran en annan - kunskapen om samerna och Norrlands förhistoria är fortfarande extremt dålig bland allmänheten. Nya utställningen på Historiska museet har på inga vis motarbetat detta, det mest nordliga de visar är en brandgrav från Ångermanland om jag inte missminner mig. Troligen har rädsla för konflikt och kontroverser delvis undermedvetet spelat in i vad som valts ut för visning.
Så vad blir resultatet av att sänd tillbaka förhistoriska samiska lämningar och föremål? Paradoxalt nog att de blir än mer marginaliserade och osynliggjorda. Samtida lämningar från södra Sverige, som av vikingagravar och liknande, kommer helt dominera bilden av förhistorien i detta avlånga land.

I februari hade vi i Uppsala en mycket givande seminarieserie med Liv Nilsson-Stutz, arkeolog och osteolog utbildad i Lund, Frankrike och USA, som just nu håller på med en internationell studie av repatrierings-debatten. Hon lyfte också fram att politiker lätt får moralpanik av frågan, för dom är frågan om levandegörande av förhistorien ofta av mindre vikt än lättköpta politiska poäng. Framförallt finns det en tendens att gruppera ihop alla "urinnevånare" i en region i en enda stor klump. Jag vet t ex att det finns ett antal samer som hellre än återlämnande och nedgrävning av fornfynden vill verka för att de lyfts fram och ges utrymme på museerna. Likaså har många amerikanska museer etablerat goda och givande kontakter med indiangrupper, som istället för att kräva sakerna åter hjälper till att bekosta större och bättre utställningar.

För de som är involverade i debatten och besluten gäller det att inte omedelbart bunta ihop allt i stora containers och skicka iväg det. Frågan gäller etik snarare än moral - att vårda och beskydda fornminnena, studera och forska med stringens och kompetens, samt att förmedla och fördjupa allas vår kunskap om skilda människor, kulturer, tider och förhållanden.

Tänk vad fattig vår kunskap, och vad inskränkta våra liv skulle vara, om vi bara fick se och höra om det lokala.

Andra bloggar om: arkeologi, museum, repatriering, samer

Stenkul!

Dagens Rocky i DN - Klicka för förstoring :D

Fornvännen blir digital

Bästa nyheten på länge: K-bloggen meddelar att Fornvännen, Sveriges äldsta fortfarande utkommande tidskrift för arkeologi, håller på att digitaliseras. I höst kommer man kunna söka på gamla årgångar och ta del av artiklar i pdf-format. Fritt - även för icke-prenumeranter
Halleluja!
Även om jag förstår alla tidskrifters behov av inkomst i form av prenumeranter, så är världen en annan plats idag. Som forskare publicerar jag mig helst i skrifter som är sökbara, där nyckelord kan ge träff på det jag skriver ocm och där andra intresserade lätt kan komma åt vad jag skrivit. Och jag vänder mig först till sådana tidskrifter när jag letar relevanta texter.
Det publiceras så otroligt mycket just nu, att man helt enkelt inte kan hinna kolla igenom alla skrifter, böcker, antologier, konferensvolymer etc som dimper ned varje vecka. Och för de som inte har ett universitetsbibliotek på 100m avstånd så är situationen än mer kärv.

Det finns många gamla klassiska guldkorn i Forvännen och jag ser fram emot att lite enklare kunna hitta fram till dom (efter att ha tillbringat den senaste månaden rusandes upp och ned till tidskriftsförrådet på jakt efter ytterligare något litet korn information om en plats, ett fynd, en tolkning...).

Bock och tack!


Andra bloggar om: arkeologi, fornvännen, tidskrift

Lundgrens försvar - och en missad öppning

Jag skrev inget direkt om Rothsteins debattartikel på DN för någon vecka sedan, där han gick till attack mot Uppsala universitet. Anledningen var att den lämnade mig kluven och förbryllad. Jag har inget emot lite kärva ord och extrema yttringar i debatter, tvärtom anser jag att det alltför ofta är lite för avstruket och tillrättalagt - men Rothstein verkade ha börjat på en text för att helt plötsligt tappat kontakten med ena hjärnhalvan och avslutat med en helt annan text. Inledningen, som handlade om vikten av att kunna forska fritt utan rädsla för politiska repressalier kan vi väl alla hålla med om, liksom vikten av att forskning måste uppfylla vissa kriterier såsom att kunna granskas, visa underlag, och kritiseras på saklig grund. Universiteten idag, inte bara Uppsala, står inför enorma omvandlingar och det är enormt påkallat att diskutera hur pass god forskning kan komma till stånd, liksom i vilken mån vi är fria att agera utan politisk snedvridning.

Men Rothstein diskuterar inte det, utan går in på två skilda händelser. Dels det lite märkliga förfarandet när två matematik-professorer avskedades för samarbetssvårigheter. Om det fallet är mycket lite känt utanför den arbetsplatsen och jag är helt övertygad om att olika personer kan ha helt skilda bilder av vad som lett upp till det hela. Efter 15 år i universitetsvärlden så kan jag bara säga att jag vet exempel både av briljanta forskare som är paranoida och trakasserande, och institutionsledningar som faller under trycket av interna stridigheter. Det är fullständigt omöjligt för en utomstående att avgöra vad som gäller för denna situation - det kan inte Bo heller.

Det andra fallet är hans vid det här laget nästan besatta strid med Eva Lundgren. Jag såg aldrig programserien på TV som var upphov till mycket av kontroversen och efterföljande strider på kultursidorna lämnade mig än mer förvirrad. En av anledningarna till att debatten efter programmet "Könskriget" var att Lundgren själv anmälde SVT för förvanskning och ohederlighet, och att klippning fått det att framstå som att hon hade uttalat sig i specifika frågor, vilket hon inte hade gjort. Jag har ingen kontakt med, och känner ingen, på Lundgrens avdelning. Men det var några grava och allvarliga anklagelser Rothstein kom med mot vad hon enligt honom ska ha sagt. När Lundgren nu går till motattack så är det i en text som framstår som långt mer klar, fokuserad och underbyggd. Det viktigaste är att hon, i min mening övertygande, påvisar att Rothstein grovt felrepresenterat hennes forskning, resultat och slutsatser. Att göra så är den lägsta formen av kritik, och endast snäppet över plagiat inom forskningens "Hall of Shame".

Bo Rothstein har med sin besatthet vid personliga konflikter och vendettor slarvat bort en viktig och brinnande fråga om kvalitetssäkring av forskning och universitetens frihet gentemot politiska trender.


Andra bloggar om: universitet, forskning, genus, Rothstein, Lundgren, Uppsala universitet, debatt, politik

Humanisten och Datorkillen

Okej. Jag vet att akademiker i allmänhet och humanister i synnerhet inte alltid är de mest kompetenta på datorområdet. Jag vet också att de stackars individer som är ansvariga för supporten av 5000 datorer inom Humanistiska Fakulteten och som dagligen måste handha allt från hysteriska studenter till kollriga forskare kan förlora sin tilltro till mänskligheten...
Men allvarligt talat!!!!
Vänligen döm mig inte på förhand, det finns faktiskt humanister som är fullt kapabla att sätta på en dator, fixa en utskrift, t o m (jo det är sant!) uppdatera Acrobat Reader på helt egen hand!

I fredags inträffade följande:
Först strulade internet lite av och från för hela nätverket - efter en omstart av huvudservern verkade det ha fixat sig. Vid 14-tiden hängde sig internet igen, så pass att jag måste göra en omstart, men denna gång lyckades den inte koppla upp sig mot server - vilket innebar att att jag inte kom åt några arbetsdokument. Efter en snabbkoll med mina närmsta grannar som inte hade några problem gjorde jag följande
1. Två till omstart utan förändring
2. Stängde av datorn och lät den vila i tre minuter innan jag startade upp den
3. Kollade och dubbelkollade att nätverkskabeln satt i ordentligt i både dator och urtag
4. Ringde supporten - beskrev ingående vad jag gjort.

Supportkillen kände inte till några fler som hade problem just då, han bad mig logga ut så skulle han omstarta från sin position. Sagt och gjort. Satt och väntade i 10 minuter innan jag försökte igen - utan framgång.
Ringde upp igen, han hade inte fått kontakt med min dator. Vi kom fram till att min utloggningkanske inte hunnit avklaras innan hans försök - jag loggade ut med honom på telefon.

Följande dialog inträffar:
Jag: Okej, nu är jag helt utloggad
Han: Okej, jag försöker
paus
Han: Jag får ingen kontakt - är du säker på att du är utloggad?
Jag: (ser bilden "du är utloggad") Ja
Han: Och datorn är inte avstängd?
Jag: Nej
Han: Är du säker?

Som sagt, jag förstår om datorsnubbarna tror att alla akademiker är hopplösa - men att tro att jag är så fullständigt inkompetent att jag inte vet när min dator är PÅ!!!!!

Epilog: Efter besök på mitt rum, dubbelkoll av alla sladdar och efter det att jag upptäcker att två kollegor i helt andra rum saknar kontakt med servern (och har väntat i tysthet på resultat), så tar han itu med hårdvaran. Visar sig vara en trasig switch. Problem avklarat.

Är du säker?

Hmm, kanske surrandet kommer från en liten kattunge som fastnat i burken och kanske skärmen har en egen bild den visar när datorn är avstängd bara för att förvilla motståndaren...

Vad vet jag, jag är ju bara humanist.

Medeltidssöndag

Nej, det bidde ingen arkeologi (strikt talat) på söndagen. Valde den lite mer barnanpassade riddar-turneringen i Uppsala istället, som gick av stapeln nedanför slottet. En lagom stor och trevlig tillställning, även om 3-åringen blev lite oroad av stora galopperande hästar (fast hans riddartröja fick vi inte av honom förrän det var dags för nattning). Jag saknade jonglörer och gycklare på plats som kunde gjort det till en bättre upplevelse för barnen. Förutom en häst på hjul där barnen kunde prova lans fanns inte mycket övrigt för dem att se och göra. Turneringen i sig var kul och showig, men 5- resp 3-åringar kan inte sitta still och kolla på sånt i evigheter. Stånden var en eklektisk variation av modern keramik, jongleringsbollar, vikingasmycken och svindyra "medelstidskläder".

Efter inhandling av diverse vapen till barnen, såsom träsvärd och en lite pilbåge med ett par trubbig pilar med koger, så knallade vi vidare till slottet och Botaniska istället. På eftermiddagen gick de ut i skogen bakom huset och övade bågskytte med glad fader som rotade fram sin egen uppsättning båge och pilar ut garderoben.

Ur en mammas synvinkel var det positivt att så många av riddarna var tjejer - för en liten flicka som precis börjar upptäcka riddare och medeltid ger det en bra start på intresset. För fundamentalister som påpekar att kvinnor inte kunde bli riddare, vill jag bara påpeka att det kunde heller inte ofrälse. Och i slutändan handlar det om att hålla uppe intresset för en intressant historisk period, och framförallt dess ridsporter och färdigheter.


Andra bloggar om: arkeologi, medeltid, barn, uppsala, riddare, evenemang

Arkeologidagen 2007

Kjel Knutsson med studenter från Uppsala universitet undersöker stenålderslämningar i trakten runt Torsåker. Visas på arkeologidagen. Bilden kommer från Föreningen Kråknäsjärnets hemsida.

Äntligen dags för årets höjdpunkt! Allmänna arkeologidagen infaller i år på söndagen den 26:e augusti och runtom i landet kan man besöka arkeologiska utgrävningar och intressanta förhistoriska platser och få dem beskrivna och diskuterade av arkeologer och annat löst folk.

UV och länsmuseerna står för de flesta arrangemang, men lokala grävkontor kan också ha fixat något, så håll ögonen på loklapressen.

På RAÄs hemsida kan man läsa mer specifikt vad som står till buds i ens egen region: T ex besöka Sölvesborg och höra om gamla och nya utgrävningar där, samt få sig lite osteologi till livs av Ola Magnell som berättar varför benflisor från kossor och grisar är enormt givande för arkeologer. Dalarnas museum har full fart med både utgrävningar och museisamlingar och annat smått och gott. För de som vill se vad som fanns på Fårö innan Bergman slog sig ned visas utgrävningarna av den medeltida gården.

Man må vara subjektiv, men Gästrikland erbjuder mycket på arkeolgoidagen: T ex kommer Uppsalas egen Kjel Knutsson att guida runt i områdena runt Torsåker, där instituionen i samarbete med mycket entusiastisk och effektiv hembygdsförening inlett ett långsiktigt projekt. I somras har det inventerats och grävts stenålderslokaler på riktigt höga nivåer, som möjligen kan härstamma från tidigt mesolitikum. I framtiden kommer det ges möjlighet även för intresserad allmänhet att mot omkostnader delta i utgrävningar och undersökningar av platserna.

Jag vill även rekommendera de som är i närheten av Gnarp Hälsingland att bege sig till platsen för en kolmila där kolarkojan intill ska grävas ut. Kan låta märkligt, men detta är en fortsättning på ett långvarigt etnoarkeologiskt projekt av Stig Welinder (legendarisk och oersättelig) som tidigare undersökt både milor och fäbodar i Norrland. Resultaten visar hur otroligt givande arkeologisk metod kan vara för historiska lämningar, långt mer än det halvmisslyckade programmet "Utgrävarna" gjorde. Stig tar nämligen arkeologisk metod på allvar - liksom de människor som en gång bott och verkat på platsen.

Gävleborgs länsmuseum ordnar en hel del annat också.

Som sagt, nästan alla landskap kan erbjuda något för den arkeologi-hungrige, från medeltida borgar, till bronsåldersristningar, stenåldersboplatser och experimentella verkstäder. Den stora undersökningen vid Nibble, Enköping kommer anordna flertalet guidade turer. Passa på
Informationen om det mesta finns alltså på RAÄ

Dags att slutgiltigt immunisera barnen mot åsikten att arkeologi är roligt, så att de skaffar högbetalda jobb och tryggar min ålderdom...

Andra bloggar om: arkeolog, arkeologidagen, gästrikland, evenemang, uppsala universitet

Kinesiska kejsartrupper intar London!

Det finns stunder då jag förbannar mitt öde att jag inte bor i London. Som t ex nu, då terracotta-krigare från Kinas Förste kejsare anländer till British Museum inför en stor världsunik utställning som öppnar 13:e september.

Man kan se litet bildspel på anländande krigare på Guardians hemsida.

Undrar om barnen klarar sig utan julklappar i år, så mamma får en London-resa...?

Andra bloggar om: arkeologi, kina, museum, London

Ända sen stenåldern...

En sak som fortsatt irritera mig med artikeln om mäns och kvinnors färgpreferenser, är slutklämmen. Man anser att resultaten visa (på inga vis övertygande i min mening) att kvinnor har en viss preferens för rödtoner jämfört med män. Så hur förklarar man detta? Med biologernas vanliga knäreflex - måste vara nåt med jagande/samlande. Att våra miljoner år som hominider som levde av jakt, insamling och sno kadaver från andra rovdjur fortfarande kan spår i vår biologi och neurologi är jag helt överens om.

Det frustrerande är att mycket få biologer har ens den mest grundläggande kunskapen om modern forskning och resultat inom paleoantropologin och arkeologin - för att inte tala om antropologin. Är det så att bara honor samlade grödor och bär under denna period? Det vet vi inte, men det är högst osäkert att människoaporna kunde ha överlevt med en sådan extrem könssegregering. Så när biologerna använder ett sådant resonemang för tolkning av resultaten - och man ska aldrig förväxla resultat med tolkningen, det är två skilda saker - så framstår det lätt som om tolkningen styrkts. Men det gäller bara om den "fakta" de lyft fram stämmer till att börja med.

Naturvetare kritiserar ofta och gärna arkeologer för att begagna sig av deras forskning utan att vara tillräckligt insatta i problematiken. Jag skulle gärna vända den släggan mot dom själva - få om någon har bättre koll på paleolitikum än vad de fått till livs i nån populärvetenskaplig bok från 1987 eller en artikel i National Geographic.

Men så är ju inte arkeologi "Vetenskap" och inte berättigat den respekt De förtjänar...


Andra bloggar om: arkeologi, genus, forskning, vetenskap

Att se rött - En sanning i gråtoner

Dagens lilla populärvetenskapliga happening var nyheten att forskarna (anges alltid i best. plural för att ge intryck av att det rör sig om ett brett konsensus) nu visat att flickor föredrar rosa. Enligt DN och Vetenskapsnyheterna i P1 så har det nu publicerats bevis inte endast för att det ska finnas biologiska skillnader mellan män och kvinnor i färguppfattning, utan även att kvinnor föredrar rosa. Särskilt när det gäller brasklappar och kortfattade notiser är det mer än värt att kolla upp bakgrunden, vilket i det här fallet rör sig om en artikeln i Current Biology vol 17, no 16, en professionell men kortfattat hållen tidskrift.

I denna presenterar Hurlbert & Ling sin studie som inledningsvis tar upp det faktum att vetenskapen hittills inte kunnat påvisa konkreta bevis för könsskillnader i färguppfattning - iallafall inget som gäller korskulturellt. Tvärtom verkar alla ha en preferens för blått. Och detta är viktigt, för det finns en uppsjö av studier som visar att vi i Väst har djupt rotade, undermedvetet skilda uppfattningar om färger - men med studier endast utförda på västerlänningar så kan detta lika gärna bero på tidig socialisering. Det finns nämligen långt fler biologiska och neurologiska studier som visar att små barn mycket tidigt lär sig att rikta sin uppmärksamhet mot det omgivningen finner vara "naturligt" pga t ex kön.

Hurlbert och Ling har försökt komma runt detta problem med att utifrån 208 försökpersoner, 171 britter och 37 Han-kineser inflyttade till England det senaste året, avgöra om det finns likheter mellan skilda kulturer. Lovvärt, men personligen anser jag inte riktigt att inkluderandet av kineser som bevisligen har ungefär samma färgpreferens historiskt för rosa = kvinnligt kan vara avgörande. Om man hade valt lite olika folkslag från Afrika, Sydamerika och Asien för att jämföra dessa med européer hade det haft större potential - men kostnaderna och logistiken gör detta nästan omöjligt. Fast man kan då fråga sig om det är värt att utföra ett socialt känsligt experiment med ett dåligt urval, med inställningen att det är bättre än inget alls.

Hursom - studien är intressant, och personerna får så snabbt som möjligt välja en av två färgade rektanglar utifrån vilken de föredrar. Tanken är att testet ska gå så snabbt att valet blir mer undermedvetet än medvetet. Jag rekommenderar de intresserade att kolla upp den endast 3 sidor långa artikeln för att själva avgöra hur utfallet blev. Och avgöra hur forskarna väljer att läsa resultatet. Kurvorna visar visserligen att kvinnor verkar föredra röda färgtoner i blåskalan, medan männen lutade åt grönare nyanser.

Men intressant nog var skillnaden i svarsfrekvensen mer markant hos brittiska män och kvinnor och mindre hos kineserna - vilket forskarna förklarar som socialt betingat då rött är en lyckosam färg i Kina. En sak de inte direkt diskuterar är att även om det totala utfallet möjligen ger stöd åt tesen att kvinnor föredrar röda toner, så är skillnaden mellan Han-kineser och britter också påtaglig. Hos kineserna låg könens kurvor mycket närmare varandra än hos britterna. M a o visar studien att hur vi uppfattar färger definitivt präglas av vår kulturella uppväxt.

Jag anser att studien är intressant och att den visar att det kunde vara givande att fortsätta med experimenten, om de inbegriper fler människor från fler olika kulturer. Men jag finner inget i studien som stöder ett svepande antagande om att preferensen är biologiskt betingad och än mindre att det skulle ha att göra med att kvinnor evolutionärt anpassats till att plocka bär. Det kan vara så, men inget i resultaten kan fungera som acceptabelt bevis för detta. Tvärtom visar den hur otroligt djupt vi påverkas av vår kulturella uppväxt och miljö, de färger och associationer som möter oss från första stund. Ett stöd för Bourdieu's teorier, men knappast för biologisterna.

(Figuren är den kinesiska kung fu-amazonen Shampoo från Rumiko Takahashis humoristiska manga-serie Ranma 1/2 om en pojke som blir flicka, när han får kallt vatten på sig - rekommenderas!)

Andra bloggar om: biologi, arkeologi, DNA, kultur, färg, evolution

En kamera för arkeologer (och småbarnsföräldrar)

Ekonomin går hackigt och vi måste alla dra vårt strå till stacken - genom att konsumera. Ja, så kan jag i alla fall ursäkta mig själv när jag nu slutligen inte kunde låta bli att köpa en ny kompakt digitalkamera. Har tidigare släpat runt på en rätt ålderstigen modell från slutet av 90-talet som jag ärvde av morfar - kunde ta ung 44 bilder...

Sen har jag en rejäl system-digitalkamera inköpt av stipendiepengar för att kunna ta lite halvproffsiga bilder på föremål och landskap - kittlande saker som snörornering på keramikskärvor och sprickbildningar på brända ben (fråga inte). Men den släpar man knappast med sig på en fest, en exkursion ut i buschen och jag är alltid supernervös när jag har med den i fält. "Är den blöt, kom det in ett sandkorn i väskan!!?"

Men nu är alla dessa problem över. Jag har hittat den perfekta kameran för mig:

Olympus Stylus 770 SW. Den är komplett vattentät ned till 10 meters djup i två timmar och klarar stötar motsvarande ett fall på 1,5 m rakt ned i golvet (utmärkt både när man klättrar runt på fornborgar och har nyfikna småbarn). Inga problem med att stoppa ned den lilla tingesten i fickan och plocka fram den i hällregn och blåst på utgrävningar och exkursioner. Kan äntligen passa på att ta bilder på ungarna på badhuset och på stranden. Perfekt att ha i båten nästa sommars seglingssemester (bara jag inte tappar den i plurret!).

Olympusen kostar runt 3200 kr, vilket är liiite dyrt, men det får det vara värt. Det finns några fullgoda alternativ som är snäppet billigare. främsta utmanaren är Pentax Optio W30 som är vattentät ned till 3 m, så om man inte som jag hyser ett avlägset hopp om att få åka på dyksemester igen innan jag blir gråhårig, så är den nog att föredra, då den är runt 800kr billigare. Inte lika stötsäker, men damm-säker iallafall. Både w30 och 770SW har föregångare som också är vattentäta och ännu billigare då de är utgångna modeller.

Det finns bra tester av Olympus (och även Pentax) på Digital Camera Info och Digital Camera (som faktiskt tog ned den på 23 m djup och den överlevde!)

Nu gäller det bara att träna bort alla de gamla reflexerna som infinner sig när det är regnigt eller blött och faktiskt låta den vara framme...

Andra bloggar om: arkeologi, bad, dykning, kamera, digital

Blog Carnival tips

Archaeolog - en öppen amerikansk blog för arkeologer - är i veckan värd för en Four Stone Hearth Blog Carnival. Temat berör evolution av altruism, egoism, sociala komplexitet hos shimpanser och dylikt. Vad är mänskligt och vad är omänskligt?

Titta in på deras länksamlingssida och kolla upp de olika bidragen.


Andra bloggar om: arkeologi, primater, hominider, forskning

Patienten insjuknar, medan läkarna grälar...

I efterdyningarna till debatten om runverkets framtid kan jag inte låta bli att känna mig besviken - på det inledande debattinlägget som satte igång allt. Här lyckas äntligen en riktigt imponerande samling professorer och forskare, samt enstaka namnkunniga författare, skriva ihop ett sort debattinlägg som får tryckas i DN. Vilket innebär att det närmaste halvåret, minst, inte kommer finnas utrymme får något snarlikt alls i dagspressen. Och vad fokuserar man på? En minimal del av RAÄs verksamhet. Jag säger inget om huruvida inlägget var befogat eller ej - det kan det mycket väj ha varit. Men det känns så bedövande typiskt att det de väljer som tema är en liten, liten specialiserad del av en jättelik verksamhet. Om nu RAÄ väljer att ha tre heltidstjänster för att ta hand om runinskrifter - är allt bra då? Var det allt som behövdes klargöras?

RAÄ och därmed hela den arkeologiska verksamheten är under en av de mest omtumlande omvälvningarna sedan 1600-talet. Nedmonteringar, flytt, pensionsavgångar, ny teknologi, anbudsförfarande på utgrävningar etc, etc. Från vänner och bekanta både inom RAÄ, UV, universitet, länsmuseer och länsstyrelser är en sak gemensam: oro, osäkerhet och sviktande förtroende.

Vi har ett system idag som är haltande på gränsen till katastrofalt. Budgivning på utgrävningar är näst intill fri, beslut ska fattas av länsstyrelser vars personalkompetens inom fältarkeologi och forskningen kan variera från okej till obefintlig. Det finns ingen oberoende instans som effektivt och med tydligt mandat kan kontrollera att uppköpen görs med grundläggande kvalitetskrav, snarare än efter plånboken eller personlig lojalitet till en aktör. Vissa länsstyrelser släpper områden till exploatörerna utan utredning, vilket gör att de aldrig ens diarieförs och beslutet därmed inte kommer till arkeologernas kännedom. UV-kontoren vill och bör få bryta sig loss från RAÄ - men i vilken form är fortfarande osäkert och svårt att helt avgöra. RAÄ vacklar fortfarande i att hitta sin nya roll i allt detta - från detaljstyrning av ombyggnader till svepande programförklaringar om förmedling.

Så att ta ett tillfälle till en helsidesdebatt i DN och ägna den åt tre tjänster för dokumentation av runinskrifter - hur välbefogat det uppdraget än må vara - framstår för mig som att behandla ett fall av SARS med hostdämpande medel.


Andra bloggar om: arkeologi, RAÄ, debatt, runstenar

Runstenar, RAÄ och Rekonstruktioner

I DN imorse svarar Inger Liliequist på ett debattinlägg från en imponerande lista professorer och lärde från i fredags. I den första debattartikeln kritiserades RAÄ för neddragningar av vården och publicerandet av runstenar och runinskrifter. Magnus Reuterdahl diskuterade det på sin blogg. Nu går Riksantikvarien i svaromål alltså. Myndighetens linje är inte längre att bedriva forskning, utan att ta hand om förmedling och administrering av kulturarvsfrågor. Liliequist påpekar att det redan finns fungerande "fadderverksamhet" och att det huvudsakliga ansvaret numera ligger på länsnivå. Hon påpekar också att mycket numera finns tillgängligt digitalt via Fornminnesregistret.

Personligen är jag lite kluven i frågan, och har dålig koll på läget eftersom runstenar inte är särskilt högt uppe på min intresselista. Jag vet att det just nu pågår omfattande omorganisation och nedskärningar på RAÄ, och det oroar mig. Jag kan hålla med om att forskning i huvudsak ska ligga på universitet, problemet är att dessa institutioner får mycket lite pengar för rullande verksamhet och därför inte kan ta på sig långvariga, kontinuerliga projekt - det måste den statliga myndigheten göra. Sen måste jag säga att jag tror nog runforskning är ganska prioriterat bidragsmässigt och sällan har de problem som många andra inriktningar har med att få både publik och bidragsgivare intresserade. Det finns många uppdrag som RAÄ borde ägna sig åt, för att bevara och bygga upp kunskapsbasen, som också ligger illa till i nuläget. Att inventeringen har nedmonterats och att planer på effektivare databaser och digitalisering haltar oroar mig mer personligen än runstenarna. Det är de icke-glamorösa uppdragen som ligger illa till, för de kan omöjligen bedrivas av annat än allmännyttan.

Jag liksom många andra ser gärna att RAÄ fullbordar sin övergång från partisk konkurrent till kontrollerande och organiserande myndighet. Vad jag oroas av är att det ibland verkar som om beslutsfattarna vill skapa någon sorts menlös nöjesinrättning, med rolig och harmlös förmedling av populistisk kunskap. Istället måste RAÄ i min mening axla ansvaret för långsiktig planering av kulturmiljön, kvalitetskontroll av de beslut länsstyrelserna fattar, och insamling av alla disparata uppgifter som blir allt mer splittrade pga de många olika aktörerna. Samt finna effektiva sätt att göra all denna kunskap tillgänglig. FMIS är ett mycket gott steg i rätt riktning, men det krävs långsiktigt underhåll och finslipning av detta - vilket kräver fasta tjänster och inte tillfälliga access-uppdrag.

Foto: Julien Behal/AP

På den ljusare sidan meddelas idag även att Havshingsten, rekonstruktionen av en av de vikingaskepp som bärgades från Roskildeviken på 60-talet, nu anlänt Dublin. Fast nu 1000 år senare så möts de iallafall inte av skrik och panik, utan guiness och festligheter. Se där - allt blir inte sämre.
Kolla in deras snygga hemsida också.


Andra bloggar om: arkeologi, runstenar, RAÄ, vikingar, vikingaskepp

Kampen om förhistorien - Rösta nu!

Vi forndårar må hålla en god fasad utåt och uttrycka ett allmänt intresse i hela förhistorien. Men handen på hjärtat - innerst inne har vi alla en speciellt omhuldad period som liksom framträder i ett rosa skimmer, eller kittlar vår fantasi lite extra, eller helt enkel bara känns lite roligare/bättre/häftigare.
Så upp till försvar. Rösta på den BÄSTA förhistoriska perioden. Heja fram mysiga mesolitiker som plockar musslor i sommarvarma laguner och begraver sina hundar med respekt. Blås i lurarna för bronsålderns pomp och ståt och maffiga högar. Slå ett slag för kammargravar, vendelhjälmar och vapenoffer. Proklamera din vördnad för istidsjägare, kurviga elfenbensfiguriner och grottmålningar. Kämpa för vikingatåg, ruser och rus i största allmänhet.

Eller gör som de insiktsfulla, intellektuella och begåvade gör - rösta på neolitikum! Säd, sarupanläggningar, och skifferdolkar.

Vinnaren får ett eget inslag med lite fina bilder - med inlägg från er om vad som är så himla bra med just den perioden...

The Fight is ON!

Andra bloggar om: arkeologi, förhistoria, rösta

Europa - en naturhistoria

Den högkvalitativa BBC-producerade (vad annars) serien om Europa ur ett naturhistoriskt perspektiv har varit rolig och intressant att ta del av - roligast var nog det första avsnittet som handlade om kontinenternas rörelser som ständigt format och omformat denna lilla del av jordskorpan vi idag kallar Europa. Del 2 om istiden gjorde mig lite besviken. Detta är en så monumentalt häftig företeelse - som vi faktiskt fortfarande lever mitt i, vi är bara inne i en tillfällig värmeperiod - som bokstavligt talat format stora delar av dagens Europa. I grundskolan tråkade geografi/geologi-lektionerna ut mig till en sådan grad (morän!) att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. En 10p-kurs i Sveriges kvartärgeologi i Uppsala omvände mig fullständigt. Kan inte se på norra Europa på samma sätt sen den, då det nu verkligen är inpräntat i huvudet att allt vi ser omkring oss är format, påverkat och skapat av is och vatten i kombination. Allt!

Jag tycker inte detta riktigt kom fram i programmet, den oerhörda makt och kraft som inlandsisen besatt, och de missade helt hur isens bindande av enorma vattenmassor skapade en helt ny landmassa, där man torrskodd kunde gå från Danmark till England, så att man än idag kan få upp stenyxor och redskap i borrningar på havsbotten. För ett engelskproducerat program fann jag detta märkligt.

Tredje programmet som gick igår (repris söndag kl 15.40) handlade om människans påverkan från första inflyttandet fram till modern tid. Lite halsbrytande fart, men jag tycker inte riktigt det ursäktar att man framställde (både i detta avsnitt och del 2) det som om homo sapiens dök upp först i och med skogarnas utbredning. De första människorna kom till Europa under den pre-boreala tiden, då tundran fortfarande var dominerande i stora delar, med mindre lövskogar i ett kallt klimat - och hon delade detta område inledningsvis med neandertalarna. I Nordtyskland och Danmark har vi spår av paleolitiska kulturer som levde av renjakt och dylikt. De maffiga ekblandskogarna kom först senare, och då var människan redan etablerad i Europa ända upp till Nordkap. Detta är varken kontroverisell eller ny kunskap, så en märklig miss för ett annars välunderbyggt program.

Jag skulle gärna se en bra programserie om Skandinaviens natruhistoria, från havsbotten bebodd av miljoner ortoceratiter, till isens avsmältning ur ett rent geologiskt perspektiv.
Fast eftersom SVT verkar tro att deras uppdrag är att konkurrera om mest menlösa underhållning med TV4, så tror jag knappast de kommer lägga pengar på detta. Fast nu när de brända sina chanser med Arn så kanske det finns mågra miljoner över...?

Bonuspoäng för att programmet visade kvinnor som aktiva fiskare iallafall, inte bara kringsläpande på bebisar.

Andra bloggar om: arkeologi, tv, media, Europa, geologi

Ting och Tanke - Augusti

Tulpanen

Den stora tulpan-kraschen i Holland på 1630-talet är ganska allmänt känd som händelse, även om detaljerna brukar vara mer skakiga. Den lyfts ofta fram som varnande exempel för tygellösa spekulationer i varor av endast trendkänsligt värde. Enligt legenden resulterade de holländska köpmännens vilda bjudande på tulpanlökar, där hela hus gavs som betalning för enstaka lökar, i en total krasch och finansiell katastrof för de inblandade. Enligt en nyutkommen bok av historikern Anne Goldgar, "Tulipmania. Money, Honour and Knowledge in the Dutch Golden Age" som recenseras i SvD, kanske det inte var riktigt så illa. Enstaka investerare råkade illa ut, men den holländska ekonomin var för stark för att påverkas långvarigt. Vad som var mer allvarligt var den törn förtroendet för marknaden och köpmännens skrå fick hos den vanliga befolkningen.

Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. Tulpan-kraschen var inte den första marknadskollapsen och som vi alla vet, inte den sista heller. Lika lite som it-bubblan har förhindrat att pengahungriga spekulanter på börsen med största sannolikhet kommer utsätta oss för fler sådana samhällsekonomiska katastrofer.

När det gäller tulpan-skandalen såg jag ett riktigt intressant program om detta på History Channel för ett par veckor sedan. Kan tyvärr inte komma ihåg programmets namn, men det var mycket välgjort och gav en intressant bakgrund till fenomenet genom att följa tulpanens introduktion till Europa från dess ursprung i Turkiet. I programmet förklarade man hur besattheten satte igång hos de välbärgade genom att vissa tulpaner av en på den tiden oförklarlig anledning kunde bli tvåfärgade. Ingen visste hur, och då fortplantning av egenskapen endast kunde ske genom att löken skapade nya lökar, inte via frön som hos många andra blommor, så var spekulationerna snart i full gång.

En sak som klargörs i Goldgars bok, som krönikören och tillika Uppsalas vicerektor Lars Magnusson tar upp, är tulpanernas prominenta plats i köpmännens trädgårdar. Dessa var inte bakom höga murar och undanskymda från allmänheten, utan låg längs med kanalerna i Amsterdam, och utanför stadsmurarna i Harlem och Leiden. På så sätt var en tulpanrik trädgård ett utmärkt sätt för en familj att visa sitt välstånd i en exotisk och förgänglig produkt. Detta beteende är faktiskt otroligt allmänmänskligt, i de samhällen där rikedom tillåts uppvisas. Antingen kan materiella ting återspegla makt genom att tillverkas i bestående material, såsom jättelika stenyxor, guld (som inte patineras med ålder), ädla stenar osv. Men man kan också visa rikedom och framgång i material som är påtagligt fragila, såsom siden och spetsar, porslin, fjäderdräkter, blommor.

Vad som ofta är gemensamt för tingen ifråga är att det ska finnas ett inslag av det exotiska över dom. Antingen att råmaterialet är svårt att få fram och förfina, eller att tillverkningen endast kan ske genom hemliga och komplicerade processer, eller att de kommit från områden långt bort och endast kunnat införskaffats med hjälp av långväga kontaktnät. Vi är inte annorlunda idag. Souvenirer från våra resor visar hur vittberesta vi är - ett musselskal från Galapagos slår en snäcka från Rhodos. Kläder i exklusiva material, handtillverkade i en liten italiensk bergsby, är en statusmarkör både för bäraren och för de som kan visa hur insatta de är genom att känna till dess exklusivitet.

I förhistoriska material kan vi hitta exempel på detta i många fall. Yxor tillverkade i bergarter från andra regioner, en benplatta från sötvattensstör funnen på en stenåldersboplats på Gotland, unika gravgåvor i Uppsalahögarna. I ekonomisk betraktelse var holländarna tokiga som skuldsatte hus och hem i jakten på en tvåfärgad blomma. I ett längre perspektiv gjorde de inget som avviker från mänskligt beteende, vare sig förr eller senare. I vår tid av ekonomiska möjligheter för fler än aristokratin, med dagliga globala resor och allt stort och smått katalogiserat och undersökt kunde man lätt tro att sådana materiella uttryck ska försvinna. Tvärtom verkar vi nu hänge oss åt en allt mer extrem konsumerism. Vad är vår tids tulpan? Svaret är nog att det finns många, många alternativ. Från mobiltelefoner, till märkeskläder, till extrema resor och luxuösa boningar.

Och mysteriet med den tvåfärgade blomman? En liten parasit som angrep löken och störde pigmentproduktionen. Se där hur en varelse ej synlig för blotta ögat kan sätta igång en process som leder till ekonomisk kollaps...

Lästips:

Jackie Taffinder 1998: The Allure of the Exotic. The social use of non-local raw materials during the Stone Age in Sweden. Aun 25. Doktorsavhandling, Uppsala universitet.

Arjun Appadurai (red.) 1986: The Social Life of Things. Commodities in Cultural Perspective. Cambridge University Press.


Andra bloggar om: arkeologi, ekonomi, historia

En dag på museet.

Även om jag sedan ett antal år är Upsaliensare, är jag född och uppvuxen i Stockholm och har därför av olika skolklasser släpats med till Historiska Museet mer gånger än jag kan komma ihåg - det är just det, jag kommer knappt ihåg ett skvatt av gamla utställningen. Det enda minnet som finns kvar sitter däremot som berg och är då jag och pappa, när jag kanske var 7-8 år, gick dit under nåt sorts forntidslivs-tema. Innergården var öppen och där fanns kanot i dammen, helgrillad gris på spett (fortfarande en av de största smakupplevelserna i mitt liv), malstenar där man fick mala sin egen säd och sedan baka ett litet bröd som grillades (inte lika mycket av en smakupplevelse).

Bild: Tennsmide på SHM. Obs! Inte på mina barn, bilden tagen från hemsidan (klicka på bilden för länk)

Så med tanke på detta var jag ganska glad att se att SHM valt att satsa på en liknande upplevelse för barn denna sommar. Så när dagis var stängt igår blev det en tur med ungarna till Stockholm. Deras första besök på museet faktiskt. Ett antal grävningar har de släpats runt på redan, och t.o.m. fått sitta och gräva i en dumphög på pappas grävning utanför Gävle i somras, men museer kan vara ganska hopplösa för små, aktiva barn. Men de växer till sig och aktiviteter erbjöds som sagt. På det hela taget en bra eftermiddag, trots att biljetterna till den lilla etnoarkeologiska utgrävningen på gården redan var slut när vi kom fram. Men vi kunde gå och titta iallafall, på barn som grävde upp resterna av 100 års upptåg och påhitt ute på lilla gården. De är assisterade av arkeologer och det ska bli intressant om det hela ger något i förlängningen - det borde kunna göra det om det ges lite resurser.

Men det blev lite malning, lite brödbak, lite spring runt labyrinten. En tur in på utställningen som min annars så modiga och käcka 5-åring fann skrämmande och omedelbart ville lämna, medan min 3-åring vid ett obevakat ögonblick började klättra på en runsten (sssch...). Det var en 5 personer i kön till fiket, så det tog 20 minuter att köpa ett par glassar och en kopp kaffe. Sedan tillbaka till gården igen där vi stod i kö i 40 minuter till tenngjutningen. Men jag måste säga att det momentet ändå var värt varje minut, för där stod en fenomenalt duktig, lugn och trevlig tjej vid en varm glödbädd och tog sig an 100 ungar i tur och ordning. Med osvikligt gott humör lät hon dom välja en förebild som trycktes ned i tät sand, banka av en bit tenn, och elda på den med blåsbälgarna. Sen tog hon över och hällde tennet på formen, barnet fick lyfta den i en tång och doppa i vatten - och gick lycklig därifrån med liten silverglänsande smycke. Hennes jämnmod var imponerande! Och gjutningen var helt klart mina ungars bästa stund på dagen. Jag svor över att jag glömt kameran - måste skaffa sån där mobilkamera!

Nästa gång kanske de vågar se hela utställningen. Fast jag önskar att den hade gjort ett bättre jobb med att bygga upp "livsöden" som den utger sig för att göra. Fortfarande mest gravgåvor och "dödsöden" i min mening.

Att Fröjda Sig Ett Ögonblick - Även på stenåldern

För att reda upp i ett snårigt sinne hjälper det ofta att gå tillbaka till början och ta saker i sin rätta ordning. Så inför mina kommande kapitel om gropkeramisk kultur i avhandlingen plöjer jag igenom alla de "klassiska" texterna från seklets början då ett gäng halvtokiga individer gav sig på att försöka förstå vad som hänt var och när sedan inlandsisen försvann. Kan låta snustorrt, men det har sina givande stunder att ta del av hur kunskapen växte fram - ibland stapplande, ibland med jättekliv. Märkligt hur de stora namnen inom vårt ämne i enstaka stunder glimmar till i texten de skrev och ger en känsla av närvaro över seklet.

Tog itu med Oscar Almgrens redogörelse av Åloppe-boplatserna i det absolut första numret av Fornvännen 1906, 7 år innan han knep professorsstolen i Uppsala. Åloppe-lokalerna var de första utgrävda och vetenskapligt undersökta stenålderslokalerna i Uppland och blev på många vis helt avgörande för hur man de kommande årtiondena såg på stenåldern i Mellansverige och etablerandet av insikten att man kunde ge boplatser en relativ datering pga deras nuvarande höjd över havet, bara man kunde avgöra att de varit strandbundna.

Almgren beskrev ingående Åloppelokalerna och deltog även i undersökningarna av Säterboplatserna i Östergötland vid samma tid - innan han återgick till de mer glamorösa och frivola metalltida fynden som lockat så många svagsinta från stenålderns djupsinniga och uppslukande problematik. Hans redogörelser av säljägarna och deras plats i den modell arkeologerna försökte skapa av de förhistoriska folken kan lämna en hel del övrigt att önska, sett från dagens horisont. Men det finns underhållande sekvenser också.

Min personliga favorit rör diskussionenkring var den dåtida strandlinjen bör ha gått, och fynd av yxfragment nedanför denna som därmed måste ha en förklaring:
”Man skulle i denna omständighet kunna finna ett litet ”psykologiskt” bevis för, att denna sluttning då täcktes af vatten. Ty det är nog ett allmänmänskligt drag, som fanns till likaväl under stenåldern, att om man vill slänga bort en sten (i detta fall en sönderslagen yxa) och har en sjö invid, så kastar man den hälst i vattnet, för att fröjda sig ett ögonblick åt den lilla uppståndelse man därvid förorsakar på den lugna vattenytan.”
(Ur: Almgren, O. 1906: Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen årg. 1: s.14)

Liksom jag fröjdar mig åt denna underbart litterära uttolkning av fornfynden.
Oscar – allt är dig förlåtet.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder

Universitet eller skyddad verksamhet?

Det mullrar i de högre lärosätena. I dagarna utsågs Anders Flodström till ny chef för Högskoleverket - Kansler är arbetstiteln. Naturvetare från KTH, men enligt utsago intresserad av att stärka även de humanistiska ämnenas position. Därom får framtiden vittna. Kanslern är inte enväldig, han är inte ens småväldig för det är regering och riksdag som styr över lärosätena. Men kanslern har påtagligt inflytande och inte minst är utnämningen av en ny kansler en vink om vart de styrande tycker att vinden ska blåsa.

Eftersom jag endast känner till Flodström, och aldrig stiftat närmare bekanstskap med honom, är mina intryck av preliminär natur. Det finns punkter där jag håller med honom, och punkter där jag oroas.

Flodström är som många andra djupt oroade över var den galopperande universitetssjukan lett oss. När varje landskap ska ha sitt eget universitet blir situationen komisk - om den inte var så tragisk för både forskning och de studerande. Sverige är ett litet land med 9 miljoner invånare, att tro att vi har underlag för universitet i omfattningen som Storbritannien eller Frankrike är absurdt. Socialdemokraternas iver att skapa högre lärosäten i varje tätbygd må komma ur en god vilja att demokratisera högre undervisning så att den är tillgänglig för alla och minska flytt in till storstäderna av unga människor. Problemet är att de inte på något vis var beredda på att finansiera detta. Istället togs den magra potten och breddes tunt över många ställen. Det resulterar i institutioner med en professor/docent och en doktorand. Eftersom antagning till doktorsutbildning numera kräver full finansiering så resulterar detta i att professorer endast satsar på att få i de som bekräftar den egna inriktningen. Mångfaldigheten som hyllas i ord förtorkar och dör inte bara på uppiffade Högskolor, utan även på de stora universiteten. Forskning är inget som kan eller ska bedrivas i ensamhet, utan i grupp med andra som kan ifrågasätta, debattera, ge nya vinklingar. För det krävs lärare och doktorander som når en kritisk massa - annars blir det bara en massa och ingen kritik.

Så jag instämmer med Kanslern att universiteten som sett sina anslag minska, sina omkostnader öka och sina forskare tunnas ut i snabb takt måste stärkas. Om staten ska pumpa in miljarder i högre utbildning så är det för att det faktiskt ska generera något - inte fungera som skyddad verkstad. Sen ser jag gärna att enstaka nytänkande uppstickare som Linköping får fortsätta satsa på vissa utvalda områden - konkurrens är bra om den faktiskt leder till att man stramar upp sig. Men att spä ut soppan tills den blir en vattnig menlös sörja gör ingen mättare.

Vi kan alla lära av historien, Peter Englund skrev i en av sina böcker (tror det var Ofredsår) om hur svenska staten på 1600-talet upptäckte att städer genererade mycket inkomster till kassan. Utmärkt, vi måste se till att vi får fler städer resonerade man och utfärdade därefter stadsbrev till en uppsjö platser som med nöd och näppe kunde kallas större by. Resultatet? Inget. Bara för att en byråkrat bestämt sig för att kalla en räcka hus för stad så betyder det inte att invånarna kan börja med internationell handel och öka sin ombygds produktivitet. Samma sak med universitet. Bara för att man vill kalla Örebro för universitet istället för högskola betyder inte att man där börjar mala fram avancerad forskning. För sådant krävs medel och resurser och långsiktighet. Och tar man de medlen från ett etablerat univeristet så blir resultatet mindre än det var från början, för nu har man två dåliga forskningscentra till skillnad från ett bra och ett dåligt.

Nån borde klargöra för byråkrater, administratörer och politiker att det inte är deras pappersbeslut som avgör om forskningen är levande, kreativ och givande. Det är miljön den existerar i - att det finns medel, resurser, kontakter och avvikande åsikter. Professorer måste våga satsa på många olika sorters doktorander, lärare måste få tid till egen forskning, doktorander måste våga uttrycka avvikande meningar utan att rädsla för att torpedera sin karriär.

Så om Flodström vill satsa på detta så stödjer jag honom. Men det som oroar mig är hans bakgrund på KTH där han sett till att hundratals budget-doktorander från andra länder antagits för klart mindre löner än européer skulle ha krävt. Doktorander som utan tvekan är helt kompetenta, men som inte kommer medverka i undervisning eller etablera långsiktiga forskningsprojekt i Sverige troligen. Och det vore naivt att påstå att detta inte påverkar antagning av andra doktorander, för så mycket utrymme eller handledningstid hos professorerna finns inte att tillgå. Det är kortsiktigt när vi måste tänka långsiktigt. Ökad internationalisering behövs, men det måste vara givande inte bara för enskilda professorer utan för ämnena i sin helhet - och för studenterna.

Framtiden får utvisa vad det nya styret på både Kansli och i Riksdag resulterar i. Men mycket hänger på de närmsta 10 åren.

Sensationellt fynd!

Banbrytande forskning presenteras på Arkland.se om en nyfunnen kalenderbyggnad i trä, tidigare feltolkad som "kyrka". Läs detta oerhört givande och vetenskapligt stringenta inlägg:
Nyfunnen kalender
Anslut er sedan till uppropet till Riksantikvarieämbetet om att omedelbart uppföra informationsskyltar om dessa vetenskapliga rön som tidigare förtigits av den akademiska konspirationen!

ROFLOL

Antikviteter återlämnas - Etik och Arkeologi

Igår blev det klart att The Getty Museum går med på att återlämna minst 40 antika konstobjekt i sin samling till Italien, som hävdat att de har grävts ut och exporterats illegalt. mest omskriven av föremålen är en 2,5 m hög gudinnestaty, troligtvis av Afrodite, som många hävdar ursprungligen grävts fram i Aidone, Sicilien.
Detta är troligtvis början till slutet för en långvarig konflikt mellan italienska myndigheter och Getty-museet, vars förre kurator Marion True är mitt uppe i rättegångsförhandlingar i Italien, åtalad för att medvetet köpt in ett antal antika objekt med minst sagt tveksam bakgrund.

På senare år har allt fler länder vars antikviteter är eftersökta i Västvärlden, från Kina till Grekland till Bolivia, börjat rensa upp lite i den grå och svarta marknaden. Det är på hög tid. Frågan gäller inte bara föremål som funnits i Museernas samlingar i flera hundra år, såsom "The Elgin Marbles" som sågades ned och smugglades till Storbritannien - utan även föremål inköpta i modern tid. Genom att skumma antikvitetshandlare och smugglare med en tunn fernissa av respektabilitet samverkar med kuratorer som är allt från kriminellt naiva till rent kriminella, så kan skyddade fornlämningar rovgrävas, värdefulla objekt smugglas ut och säljas vidare till museer som vill öka sin prestige.

Det värsta med den här sortens handel är inte bara det att länder mister sitt kulturarv - personligen tycker jag att det kan vara en god idé att dela med sig av kulturarv, liksom vi har exotiska djur i våra djurparker för att öka kunskapen om andra länder. Problemet är i första hand att "grävningarna" utförs med dynamit och grävskopor som fullständigt ignorerar de omständigheter fynden kommer i - deras kontext. Lämningarna i sig förstörs och det mest "värdefulla" i konstmarknadens synpunkt - vilket på inga vis är samma som det arkeologerna tycker är värdefullt - slits ur sitt sammanhang. Afrodite-statyn är ett exempel på det. Man tror att den kommer från Sicilien, men mycket måste undersökas innan det kan avgöras. Statyn i sig kan säga en hel del om det konstnärliga uttrycket i regionen under århundradena innan Kristus. Men var hittades den? Vad omgav den? Vilka andra saker framkom intill den? Det kommer vi nog aldrig få veta.

Det finns en uppsjö fantastiska föremål som gått samma öde till mötes. Som arkeolog gör det ont ända in i själen när man ser bronsstatyetter, guldhängen, praktyxor utlagda till försäljning på nätet eller i en antikvitetsbod. Ofta har deras exakta fyndplats med flit döljts eller ändrats. De är som föräldralösa, hemlösa gatubarn - utan ett hem, en familj att höra samman med. Jag älskar Indiana Jones-filmerna, men första scenen i första filmen är ett praktexempel på allt sann arkeologi inte är: Jones upptäcker ett tempel i djungeln och rusar förbi hieroglyfer, statyer, gångar och rum i sin jakt på en liten guldstaty - bara för att rasera hela rasket i sitt misslyckade försök att ta med den från platsen och hem till USA.

Jag dör lite varje gång jag ser templet raseras. En riktig arkeolog hade sålt guldstatyn för att få pengar till att studera byggnaden och symbolerna.

Det finns ingen ursäkt för ett museum att köpa föremål vars ursprung ej är känt, för de är näst intill värdelösa i forskningens ögon. Underhåll inte den svarta marknaden med att köpa dessa antikviteter.

Dagens Radio-tips

När man står och kopierar kopiösa mängder återkrävd litteratur är det en liten lättnad att ha en mp3-spelare med radiomottagning att sysselsätta hjärnan med. Just idag höll Caroline Salzinger ett specialprogram om Kroppen - föreställningar, tabun, kulturella skillnader osv. Med i studion var bland annat religionshistorikern Christer Hedin och även en telefonintervju med kulturforskaren Shigehisa Kuriyama (se även denna artikel) om skillnaden i kroppsuppfattning mellan Väst och Asien. Fascinerande och bra uppstyrt av Salzinger. Fast personligen hade jag hört mer från dom och mindre från en företrädare för de som utför extrema förändringar av sin kropp.
Gå in på hemsidan och lyssan på webbradio eller ladda ned som podradio, för att förgylla dina grå stunder.