Att gräva sin egen grav

Repatriering - frågan om återlämnande av föremål och skelett ur museisamlingar till ursprungsländerna/folken är en het fråga. Den är också långt mer mångfacetterad och problematisk än vad som ofta kommer fram i allmän medial pajkastning. DN har idag en sansad sammanfattning av de museer som just nu är involverade i olika frågor om återlämning. Det rör allt från rovgrävningar av aboriginers gravar i Australien, till målningar som beslagtagits av nazister och sålts vidare.

För svenska arkeologer är den mest aktuella frågan den om lämningar av samer i olika samlingar. Allmänheten får lätt för sig att det rör sig om högvis med rovgrävda historiska skelett som använts i fruktansvärda rasbiologiska studier. Även om det helt klart finns exempel på skelett som rovgrävts under 1800- och tidigt 1900-tal, så är den andelen ganska liten - tack o lov. Mer komplicerat blir det när man talar om lämningar som är kanske 1000 år gamla. Otvetydigt samiska, men ska de verkligen ses som bevis på ett övergrepp och återlämnas till nutida representanter? Ska de få en kristen återbegravning, när de kanske inte alls varit kristna? Men för mig är faran en annan - kunskapen om samerna och Norrlands förhistoria är fortfarande extremt dålig bland allmänheten. Nya utställningen på Historiska museet har på inga vis motarbetat detta, det mest nordliga de visar är en brandgrav från Ångermanland om jag inte missminner mig. Troligen har rädsla för konflikt och kontroverser delvis undermedvetet spelat in i vad som valts ut för visning.
Så vad blir resultatet av att sänd tillbaka förhistoriska samiska lämningar och föremål? Paradoxalt nog att de blir än mer marginaliserade och osynliggjorda. Samtida lämningar från södra Sverige, som av vikingagravar och liknande, kommer helt dominera bilden av förhistorien i detta avlånga land.

I februari hade vi i Uppsala en mycket givande seminarieserie med Liv Nilsson-Stutz, arkeolog och osteolog utbildad i Lund, Frankrike och USA, som just nu håller på med en internationell studie av repatrierings-debatten. Hon lyfte också fram att politiker lätt får moralpanik av frågan, för dom är frågan om levandegörande av förhistorien ofta av mindre vikt än lättköpta politiska poäng. Framförallt finns det en tendens att gruppera ihop alla "urinnevånare" i en region i en enda stor klump. Jag vet t ex att det finns ett antal samer som hellre än återlämnande och nedgrävning av fornfynden vill verka för att de lyfts fram och ges utrymme på museerna. Likaså har många amerikanska museer etablerat goda och givande kontakter med indiangrupper, som istället för att kräva sakerna åter hjälper till att bekosta större och bättre utställningar.

För de som är involverade i debatten och besluten gäller det att inte omedelbart bunta ihop allt i stora containers och skicka iväg det. Frågan gäller etik snarare än moral - att vårda och beskydda fornminnena, studera och forska med stringens och kompetens, samt att förmedla och fördjupa allas vår kunskap om skilda människor, kulturer, tider och förhållanden.

Tänk vad fattig vår kunskap, och vad inskränkta våra liv skulle vara, om vi bara fick se och höra om det lokala.

Andra bloggar om: arkeologi, museum, repatriering, samer