Lundgrens försvar - och en missad öppning

Jag skrev inget direkt om Rothsteins debattartikel på DN för någon vecka sedan, där han gick till attack mot Uppsala universitet. Anledningen var att den lämnade mig kluven och förbryllad. Jag har inget emot lite kärva ord och extrema yttringar i debatter, tvärtom anser jag att det alltför ofta är lite för avstruket och tillrättalagt - men Rothstein verkade ha börjat på en text för att helt plötsligt tappat kontakten med ena hjärnhalvan och avslutat med en helt annan text. Inledningen, som handlade om vikten av att kunna forska fritt utan rädsla för politiska repressalier kan vi väl alla hålla med om, liksom vikten av att forskning måste uppfylla vissa kriterier såsom att kunna granskas, visa underlag, och kritiseras på saklig grund. Universiteten idag, inte bara Uppsala, står inför enorma omvandlingar och det är enormt påkallat att diskutera hur pass god forskning kan komma till stånd, liksom i vilken mån vi är fria att agera utan politisk snedvridning.

Men Rothstein diskuterar inte det, utan går in på två skilda händelser. Dels det lite märkliga förfarandet när två matematik-professorer avskedades för samarbetssvårigheter. Om det fallet är mycket lite känt utanför den arbetsplatsen och jag är helt övertygad om att olika personer kan ha helt skilda bilder av vad som lett upp till det hela. Efter 15 år i universitetsvärlden så kan jag bara säga att jag vet exempel både av briljanta forskare som är paranoida och trakasserande, och institutionsledningar som faller under trycket av interna stridigheter. Det är fullständigt omöjligt för en utomstående att avgöra vad som gäller för denna situation - det kan inte Bo heller.

Det andra fallet är hans vid det här laget nästan besatta strid med Eva Lundgren. Jag såg aldrig programserien på TV som var upphov till mycket av kontroversen och efterföljande strider på kultursidorna lämnade mig än mer förvirrad. En av anledningarna till att debatten efter programmet "Könskriget" var att Lundgren själv anmälde SVT för förvanskning och ohederlighet, och att klippning fått det att framstå som att hon hade uttalat sig i specifika frågor, vilket hon inte hade gjort. Jag har ingen kontakt med, och känner ingen, på Lundgrens avdelning. Men det var några grava och allvarliga anklagelser Rothstein kom med mot vad hon enligt honom ska ha sagt. När Lundgren nu går till motattack så är det i en text som framstår som långt mer klar, fokuserad och underbyggd. Det viktigaste är att hon, i min mening övertygande, påvisar att Rothstein grovt felrepresenterat hennes forskning, resultat och slutsatser. Att göra så är den lägsta formen av kritik, och endast snäppet över plagiat inom forskningens "Hall of Shame".

Bo Rothstein har med sin besatthet vid personliga konflikter och vendettor slarvat bort en viktig och brinnande fråga om kvalitetssäkring av forskning och universitetens frihet gentemot politiska trender.


Andra bloggar om: universitet, forskning, genus, Rothstein, Lundgren, Uppsala universitet, debatt, politik