tisdag 7 augusti 2007

Universitet eller skyddad verksamhet?

Det mullrar i de högre lärosätena. I dagarna utsågs Anders Flodström till ny chef för Högskoleverket - Kansler är arbetstiteln. Naturvetare från KTH, men enligt utsago intresserad av att stärka även de humanistiska ämnenas position. Därom får framtiden vittna. Kanslern är inte enväldig, han är inte ens småväldig för det är regering och riksdag som styr över lärosätena. Men kanslern har påtagligt inflytande och inte minst är utnämningen av en ny kansler en vink om vart de styrande tycker att vinden ska blåsa.

Eftersom jag endast känner till Flodström, och aldrig stiftat närmare bekanstskap med honom, är mina intryck av preliminär natur. Det finns punkter där jag håller med honom, och punkter där jag oroas.

Flodström är som många andra djupt oroade över var den galopperande universitetssjukan lett oss. När varje landskap ska ha sitt eget universitet blir situationen komisk - om den inte var så tragisk för både forskning och de studerande. Sverige är ett litet land med 9 miljoner invånare, att tro att vi har underlag för universitet i omfattningen som Storbritannien eller Frankrike är absurdt. Socialdemokraternas iver att skapa högre lärosäten i varje tätbygd må komma ur en god vilja att demokratisera högre undervisning så att den är tillgänglig för alla och minska flytt in till storstäderna av unga människor. Problemet är att de inte på något vis var beredda på att finansiera detta. Istället togs den magra potten och breddes tunt över många ställen. Det resulterar i institutioner med en professor/docent och en doktorand. Eftersom antagning till doktorsutbildning numera kräver full finansiering så resulterar detta i att professorer endast satsar på att få i de som bekräftar den egna inriktningen. Mångfaldigheten som hyllas i ord förtorkar och dör inte bara på uppiffade Högskolor, utan även på de stora universiteten. Forskning är inget som kan eller ska bedrivas i ensamhet, utan i grupp med andra som kan ifrågasätta, debattera, ge nya vinklingar. För det krävs lärare och doktorander som når en kritisk massa - annars blir det bara en massa och ingen kritik.

Så jag instämmer med Kanslern att universiteten som sett sina anslag minska, sina omkostnader öka och sina forskare tunnas ut i snabb takt måste stärkas. Om staten ska pumpa in miljarder i högre utbildning så är det för att det faktiskt ska generera något - inte fungera som skyddad verkstad. Sen ser jag gärna att enstaka nytänkande uppstickare som Linköping får fortsätta satsa på vissa utvalda områden - konkurrens är bra om den faktiskt leder till att man stramar upp sig. Men att spä ut soppan tills den blir en vattnig menlös sörja gör ingen mättare.

Vi kan alla lära av historien, Peter Englund skrev i en av sina böcker (tror det var Ofredsår) om hur svenska staten på 1600-talet upptäckte att städer genererade mycket inkomster till kassan. Utmärkt, vi måste se till att vi får fler städer resonerade man och utfärdade därefter stadsbrev till en uppsjö platser som med nöd och näppe kunde kallas större by. Resultatet? Inget. Bara för att en byråkrat bestämt sig för att kalla en räcka hus för stad så betyder det inte att invånarna kan börja med internationell handel och öka sin ombygds produktivitet. Samma sak med universitet. Bara för att man vill kalla Örebro för universitet istället för högskola betyder inte att man där börjar mala fram avancerad forskning. För sådant krävs medel och resurser och långsiktighet. Och tar man de medlen från ett etablerat univeristet så blir resultatet mindre än det var från början, för nu har man två dåliga forskningscentra till skillnad från ett bra och ett dåligt.

Nån borde klargöra för byråkrater, administratörer och politiker att det inte är deras pappersbeslut som avgör om forskningen är levande, kreativ och givande. Det är miljön den existerar i - att det finns medel, resurser, kontakter och avvikande åsikter. Professorer måste våga satsa på många olika sorters doktorander, lärare måste få tid till egen forskning, doktorander måste våga uttrycka avvikande meningar utan att rädsla för att torpedera sin karriär.

Så om Flodström vill satsa på detta så stödjer jag honom. Men det som oroar mig är hans bakgrund på KTH där han sett till att hundratals budget-doktorander från andra länder antagits för klart mindre löner än européer skulle ha krävt. Doktorander som utan tvekan är helt kompetenta, men som inte kommer medverka i undervisning eller etablera långsiktiga forskningsprojekt i Sverige troligen. Och det vore naivt att påstå att detta inte påverkar antagning av andra doktorander, för så mycket utrymme eller handledningstid hos professorerna finns inte att tillgå. Det är kortsiktigt när vi måste tänka långsiktigt. Ökad internationalisering behövs, men det måste vara givande inte bara för enskilda professorer utan för ämnena i sin helhet - och för studenterna.

Framtiden får utvisa vad det nya styret på både Kansli och i Riksdag resulterar i. Men mycket hänger på de närmsta 10 åren.

4 kommentarer:

Daniel sa...

Jag kunde inte instämma mer. Den politik som förts på senare tid, där man tycks vilja att varje liten vrå av landet ska ha ett eget universitet, har fullkomligt saknat verklighetsförankring och får en att undra över huruvida de ansvariga politikerna verkligen har någon personlig erfarenhet av studier och forskning på universitetsnivå.

kai sa...

Jag har fått för mig att det är så här: All politik i Sverige handlar i sluttampen om sysselsättning. Universiteten är således inte till för att föra forskningen framåt utan för att hålla ungdomarna från gatan. Därför spelar det inte så stor roll vad de låtsas plugga heller.

ArchAsa sa...

Jag har en än mer cynisk och paranoid förklaring: Ingen politiker som tagit sig till universitet har lyckats att faktiskt ta sig en examen (med ett par undantag). De bär alla på en känsla av misslyckande och aversion mot dessa platser hädanefter och gör allt för att sabotera dem och deras gärning. För då gör det ju inget att de misslyckats. Eller så kan de ju som Persson utnämna nån högskola till univeristet och få en titel som tack.
Hela affären med vad-han-nu-heter som köpte sin mastersexamen från ett bluffuniversitet och försökte hävda att det var äkta bevisar bara min tes.

Se där ett avhandlingsämne i väntan på en doktorand...

Martin sa...

Jag läste en intervju med kanslern i DN. Han sade att han vill skära ner drastiskt på de platser som får kalla sig universitet, men inte lägga ner ett enda campus. Vad skall då hända med alla dagens små möginstitutioner i buskarna? Skall deras personal tvingas flytta fysiskt? Nyrekryteringen av doktorander till Ögleboda universitet lär väl iaf strypas.