Glad Valborg

Sambon och våra änglamonster framför Domkyrkan denna underbara Valborgsdag.

Valborg är en märklig högtid, som inte är en högtid egentligen, förutom vissa säregna platser i landet. När jag steg av tåget i Uppsala våren 1993 för att påbörja högre studier hade jag som hemtam 08 lika gärna ha åkt 100 mil - så oförberedd var jag på en universitetsstad. Visst hörde jag talas om att det var en del studentjippon på gång på Valborg och jag såg fram emot att äta picknick i universitetsparken med mina arkeolog-kursare, då instutionen på denna tid låg fint placerad i ena änden. Just denna valborg -93 var vädret på extremt gott humör 23 grader och strålande sol, så den chock jag fick när jag närmade mig centrum var inte liten. Hela stan var på benen, det var packat med försäljare och festprissar, barnvagnar och ballonger.

Nuförtiden blir jag lika förvånad varje gång jag inser att valborg inte är en röd dag i hela landet. Jobbar ni på valborg!?! Jobbar JAG på valborg!!!?!!!!??? Så fort socialiseras vi in i nya ritualer. Nuförtiden är tempot lugnare och fokus lite annorlunda. Två små barn ska lotsas ned till stadsparken och se på sönderfallande frigolitflottar, få leka av sig i lekparken, köpa ballonger och kolla in folklivet. Ingen champagne och grötfrukost (tackolov). Numera blir det picknick i Engelska Parken, mellan Carolina-biblioteket och nya Humanistiska centrum. En fullgod ersättning, om än lite svårare att hitta bekanta. Lyckades tack vare moderna påfund som sms och mobiler få en kort stund med lillebror som var på visit hos kompisar i staden.

Nu är vi hemma och pustar ut lite. Ikväll blir det grillat hos kollegor med barn så att vi poolar resurserna. Kanske tom en sväng förbi en maj-brasa. Hade inte sett en enda (officiellt sanktionerad) majbrasa i Uppsala innan vi fick småttingar. Livets cirkel och allt det.

Engelska Parken, med Humansitiskt centrum i bakgrunden - tidigare kemisters och matematikers hemvist. Till vänster Teologen och Historicum, till höger gamla Kemicum som nu huserar arkeologer, sociologer, antropologer, genusvetare och annat flum-pack.

Har fortfarande inte sett en enda mösspåtagning...

Glad Valborg knegare!



Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala universitet, valborg, arkeologi

Kunskap och dumskap

"57 channels and nothing on" sjöng Springsteen för ett antal år sedan. Tragisk nog kanske det nya millenniets "The times they are a'changing". Det talas mycket om mediernas kris, kris i tidningsvärlden, TV-världen, film-världen. Det finns mängder av anledningar till detta, det har skrivits spaltmeter om det, och i helgen diskuterades det i en del i en dokumentärserie om bildmagasinens historia, utveckling och samhällspåverkan som jag såg på Kunskapskanalen. Serien har varit kul och intressant och tagit upp en aspekt av den litterära världen som sällan behandlas i boksoffor eller på filmklubbar. Allt från Vogue till Ms. till Playboy till Paris Match har berörts. Trender och kontroverser som, måste man megde, troligen haft minst lika mycket (om inte mer) med att skapa vår samtid som aldrig så många kritikerrosade författare till skönlitteratur.

Programmet är en av de många jag under det senaste halvåret tagit del av på den ständigt förbättrade SVT Kunskapskanalen som tar vid efter Barnkanalen kl 19 på kvällarna. Efter en lite seg start har den blivit en gedigen och rolig och självklar del i mitt kringknappande om kvällen, på jakt efter något annat än ännu en själadödande dokusåpa med dansare/modeller/strippor/hetsätare/bönder/wannabes/hasbeens/never-will-bes. Eller sport.

Fast nu ser jag i DN idag att Hamilton under press på nya besparingar gör det som så ofta händer - riktar in siktet på "det smala", kultur och vetenskap. TV2 ska visserligen bli en faktakanal, men Kunskapskanalen ska delegeras till positionen repriskanal. Har inte SVT redan en sådan kanal? Heter den inte SVT 24? Jag tror det, fast jag tittar nästan aldrig på den. Den skulle också bli en kvalitativ informationskanal när den lanserades och tynar numera bort med repriser på Andra Avenyn och mindre intressanta sportevenemang, samt TT-nyheter som man ändå kan få på 48 andra kanaler.

Medie-folk frågar sig ofta nuförtiden vad publiken vill ha. De vill ha olika saker, en del vill ha skvaller, en del vill ha chock, en del vill ha sport - och en del vill ha fördjupning och roligt vetande. Mig veterligen går både History Channel och Discovery alldeles utmärkt i konkurrensen med andra kabelkanaler. Desperata tidnings-toppar frågar sig hur de ska konkurrera med internet i denna tid av informationsflöde. Jag har ett ord: Förtroende. Det gäller att skapa tillit och förtroende mellan producenten och konsumenten. Stora, inflytelserika bloggare når sin position just genom att det finns en personlig anknytning, ett namn, en relation man investerar i. Som en älskad krönika, eller en utrikeskorrespondent man kommit att uppskatta. Jag kan få snabbinformation med en tangenttryckning, men analys och fördjupning är hårdvaluta. Antalet hopplösa intervjuer där reportern missar ställa de mest uppenbara följdfrågorna tär på tålamodet tills man till slult stänger av TV:n och lägger från sig tidningen och vänder sig till sina favoriter på nätet istället.

Att konkurrera med repriser är en stadig resa utför. SVT som har både kompetens och infrastruktur och dessutom ett uppdrag, borde arbeta hårdare på att bli den där självklara rösten man har förtroende för, när andra kanaler sänder dokumentärer om medium, såpor om skitiga hem, vetenskapsprogram om homeopati osv. Information kan jag få varsomhelst. En röst jag litar på, som dessutom berättar saker jag inte visste att jag ville veta, den är värd allt guld i Småland.

Take it away Boss!




Andra bloggar om: vetenskap, media, TV, SVT, Kunskapskanalen

Matnyttigt för arkeologer

Fördelen med att vara bosatt i Uppsala är att man har nära tillgång till inte bara en, utan två arkeologi-institutioner - dubbelt kul!! Med ojämna mellanrum tar jag därför tåg och tunnelbana ut till arkeologens "nya" lokaler i gamla Wallenberglaboratoriet vid Frescati. En märklig trend breder tydligen ut sig att placera humanister och särskilt arkeologer i naturvetarnas ratade lokaler när de får nybyggt. Läget för stockholmarna är dock inget att klaga på, alldeles vid Brunnsviken, med betande rådjur, sniffande rävar, skuttande ekorrar och hoppande harar rakt utanför fönstret.

Igår höll Elin Fornander ett forskarseminarium. Hon är doktorand på Forskningslaboratoriet som applicerar naturvetenskapliga metoder på förhistoriskt material. Det finns en uppsjö roliga analyser man kan göra av allt från ben, till keramik, till koproliter som avslöjar en hel del nytt och intressant. Elin håller på med några av mina favoriter: stabila kol- och kväveisotoper och strontium.

Allt levande innehåller kol, mer specifikt olika isotop-varianter av kol. C14 är instabilt och med dess sönderfall kan vi studera hur lång tid det gått från att det organiska dog, till våra dagar. Det sköter man om hos jonfysikerna i bland annat Uppsala. Men stabila kolisotoper faller inte sönder över tid - de finns kvar i den halt de hade då det organiska materialet de lagras i blev till. Av speciellt intresse för arkeologer är C13, eftersom den halten skiljer sig åt mellan landlevande djur och växter, resp havslevande. C13 lagras längre i havet, så de djur och växter som lever där får en högre halt och de som lever på mycket marin föda lagrar i sin tur mer C13. För kväve är det N15 som är intressant i första hand, den halten ökar med tre enheter för varje steg i näringskedjan. Växter som lever på solljus och jord ligger nära botten, djur som äter växter får +3, djur som äter djur som äter växter får ytterligare +3 osv. Eftersom marina djur har längre näringskedjor blir halterna av N15 här som mest markant. Genom att kombinera värdet av C13 och N15 kan man komma ganska nära ett resultat av vad den generella dieten för en människa (eller hund för den delen) varit under de senaste sju åren (bencellerna byts ut med det intervallet).

Mycket grovt kan det uttryckas så här:
Hög C13 - hög N15 = säl, valkött o dyl
Hög C13 - halvhög N15 = marin fisk
Låg C13 - hög N15 = sötvattensfisk
Låg C13 - halvhög N15 = kött från landlevande djur
Låg C13 - låg N15 = vegetarian

Genom att studera detta kan man jämföra djurbensmaterial och pollenanalyser med vad folk faktiskt levde av. Hur dieten förändras under vissa skeden, huruvida olika grupper hade olika diet, osv. Extra kul blir det om man kan jämföra tänder med ben hos samma individ. De permanenta tänderna bildas i käken medans vi är barn, och den diet vi har då avgör vilken C13/N15-halt de får. På så vis kan man studera hur dieten ändrats i olika skeden av livet hos en enda människa. Hos små barn med mjölktänder kan man studera ungefär när man slutade amma dem (N15 tar en djupdykning...).

Relationen mellan Sr87/Sr86 (strontium) används numera för att försöka utröna människors bosättnings och migrationsmönster. Den är en ofarlig produkt som lagras i kroppen utifrån berggrundsstrålningen. Olika berggrunder har olika halter och för att kunna använda sig av denna metod krävs en hel del studier av nutida Sr-strålning i många olika regioner. Precis som med de stabila isotoperna kan man jämföra halter i tänder som bildades hos den unga individen, med benen som bildats under de senaste sju åren.

Elin och ytterligare ett gäng labb-arkeologer håller nu på och undersöker framförallt öländska skelett från sten- och bronsåldern. Efter att ha fått en förhandstitt på den kommande artikeln vågar jag påstå att studierna kommer att inte bara avgöra vissa svåra kontroverser inom svensk arkeologi, men också - vilket är bättre, öppna nya och oväntade frågor och utmaningar.

Analysera mera!


Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, diet, stockholms universitet, Öland

Kinesologer, sinologer och ideologier

För en herrans massa år sedan, på seminariegrävningen på Fågelbacken utanför Västerås, råkade jag på mitt livs första forndåre. Det begreppet ska inte förväxlas med det lite kärvänligare forntok - en kategori som inbegriper allt från professorer i arkeologi till hembygdsentusiaster med total koll på alla socknens skålgropar. Forndårar är de som passerat ett stadium av nördigt intresse för allt som har att göra med förhistorien, och vandrat rakt in i UFO och magiska kraftlinjer.

Mannen som besökte min grävning var kinesolog - vilket jag i min naivitet tog för att vara kina-kännare. Icke så. Kinesologi är inget man läser på universitet (annat än i skandalösa undantagsfall), eftersom det inbegriper att leta efter kraftlinjer och noder med någon form av slagruta. På detta vis kunde den gode mannen identifiera det hedniska vikingatemplet på vår stenåldersboplats. Ett tempel som av en ren slump helt och hållet följde våra koordinat-pinnar vi bankat ned i marken...

En seriös forskare av Kina kallas sinesolog, har jag sedan fått lära mig. Nu har en av dessa skrivit en ny och såsom det verkar, mycket intressant bok om några av Sveriges mest inflytelserika sinofiler - Kina-älskare. Kategorin inbegriper både äventyrare som Sven Hedin och författare som Jan Myrdal, samt internationellt erkända forskare såsom Bernhard Karlgren. Boken är författad av Perry Johansson, och recenserades igår i DN av Göran Leijonhufvud, en annan Kina-kännare. Johansson har tagit ett intressant grepp i att försöka gå igenom hur de personliga och politiska åsikterna hos de olika sinofilerna på ett mycket konkret sätt påverkade både deras forskning, deras texter och de råd de gav Sveriges myndigheter i sina roller som experter.

Kinas roll som civilisationsbärare i det vilda Österlandet är en röd tråd i många av sinofilernas verk, vare sig de hejat på Kejsarmakten, de konservativa eller kommunisterna. Kina som Österlandets motkraft mot den islamska expansionen är också en återkommande tes. I denna läsning av de politiska skeendena blir minoritetsfolkens kamp för självbestämmande problematisk och destruktiv.

I andra speglar vi oss själva. Det har inom humaniora blivit allt tydligare att vi ständigt filtrerar vår omvärld genom färgade glasögon - inget utlåtande om människor eller mänskligt samhälle kan vara helt objektivt, eller helt allomfattande. Vilket inte är samma sak som att allt tyckande är lika mycket värt, lika underbyggt eller lika trovärdigt. Tvärtom visar det hur otroligt viktigt det är med en kritisk läsning och källkritisk bedömning av fraser, argument och slutsatser. Johansson vill på inga vis få det att framstå som om Karlgrens forskning om det kinesiska skriftspråkets utveckling skulle undermineras av hans politiska övertygelse, däremot visar studien hur viktigt det är att förstå att även de bästa forskare aldrig kan skaka av sig sin subjektivitet helt och hållet. Det är en bra sak att ha i bakhuvudet i dessa dagar när tyckare och förståsigpåare fyller upp tid i media och inte minst i bloggar...(harkel)

Jobbigast för en arkeolog är avsnittet om geologen och självutnämnde arkeologen Johan Gunnar Andersson, som i 1900-talets början genomförde sina utgrävningar av bland annat tibetanska och muslimska lämningar med stöd av Kinas militärmakt, bokstavligt talat. Trots lokalbefolkningens protester. Han blev sedermera föreståndare för Östasiatiska samlingarna, som han till stora delar själv insamlat på detta vis. Denna rovdrift av andra folks förhistoria, av individer knappt berättigade till att kalla sig kompetenta inom nybildade fält såsom arkeologin, är en av anledningarna till att så många folk idag utanför Europa bemöter arkeologer med motvilja och vrede. Lämningarna blev utställningsföremål på museer som syftade till att bevisa teser om civilisation och utveckling, inte att i första hand lära sig om och förstå de folk man plundrat.


Andra bloggar om: arkeologi, etik, sinologi, Kina, sinofilerna

Månadens ros till digitala bibliotek

Man ska vara konstruktiv i sin kritik - det får man lära sig på pedagogiska kurser. Därför ska jag i detta inlägg inte ösa sedvanlig galla över den snikna, unkna och destruktiva inställningen hos förlag och lagstiftare som under de senaste åren i stadig takt underminerat forskning och vetenskap genom att förbjuda tillgång till illustrationer och forskningsresultat. Om man inte betalar för sig. Även om det gäller illustrationer du själv skapat och sedan tvingats lämna ifrån dig rättigheterna till som "tack" för privilegiet att få det publicerat.

Istället överlämnar jag månadens rosor till Harvard och Cambridge som två representanter av allt fler universitet som aktivt gör sin del i att motverka sådana dunkla strömningar:

Cambridge University Library håller just nu på med att göra tillgängligt för alla hela sin imponerande samling av Darwins arbetspapper, bilder och noteringar, inklusive angränsande forskningspapper som kommenterar hans verk: Darwin Online. Projektet gör nu att forskare över hela världen kan studera och analysera det arbetsmaterial som ledde fram till vad som troligen är den mest omvälvande publikationen i vetenskapshistorien. Mest makalösa är nog de inscannade illustrationerna och avbildningarna av allt från finkar till flodhästsskelett.

Harvard University Library har ett annat open source projekt: Open Collections Program. Under detta samlas ett antal projekt som syftar till att tillgängliggöra via nätet bibliotekets historiska samlingar och arkiv. Women Working, 1800-1930, Immigration to the United States, 1789-1930, Contagion: Historical Views of Diseases and Epidemics, och Islamic Heritage Project.

Detta är del i det större Google-projektet som inkluderar ett antal universitet och digitalisering av deras samlingar.

Tillgängligheten gäller framförallt för eget bruk, och all sorts reproduktion kräver naturligtvis tillstånd. Men bara genom att göra det möjligt för alla som är intresserade att kolla upp dessa arkivskatter, oberoende av var i världen de arbetar, bara de har tillgång till Internet - det är värt en stor eloge.

Kampen för det sunda förnuftet fortsätter...

Andra bloggar om: upphovsrätt, digitalisering, open source, bibliotek, forskning, vetenskap, Darwin, universitet

Doktorandtjänster utlysta i Uppsala

Så är de då äntligen här: utlysningen av de nya doktorandtjänsterna på institutionen för arkeologi och antik historia. Alla goda ting är tre, och det är även utlysningarna. Lite av en ketchupeffekt efter flera år av ingen intagning alls.

Det gäller dock tre tjänster inom lite olika grenar av arkeologin:

1. Doktorandtjänst inom arkeologi. Med detta menas främst nordisk arkeologi i vid bemärkelse (från materialstudier till filosofiska spörsmål om förhistoria i allmänhet).

2. Doktorandtjänst i afrikansk och jämförande arkeologi. En vanlig examen inom arkeologi är giltig behörighet, men ämnet man valt att forska på ska vara inriktad på mer globala frågor som berör förhistorien och/eller kulturarvsforskningen.

3. Doktorandtjänst i antikens kultur och samhällsliv. Examen i antika kulturer krävs för att söka denna.

Instruktioner för hur ansökan ska se ut och vilka man kan kontakta vid institutionen för att reda ut frågor och oklarheter finns i utlysningarna som nås via länkarna. Bedömningen av ansökningarna kommer delvis ske med hjälp av en utomstående sakkunnig, som utses efter det att man ser vilka som sökt (för att motverka alltför tydliga jävsituationer).

Sista ansökningsdag är den 12:e maj.


Andra bloggar om: arkeologi, forskning, doktorand, doktorandtjänst, Uppsala universitet, Antiken

Internationellt ståhej över Sundveda

Det är inte ofta arkeologiska fynd i Sverige får genomslag i internationell media. Men silvermyntsskatten från Sundveda har lyckats med det konststycket. Kombinationen silverskatt och vikingar var väl bra nog t o m för de stora nyhetsförmedlingarna. Grävledare Karin Beckman-Thoor blev intervjuad av BBC News, och det enda som slår det är väl en intervju av självaste National Geographic på deras nyhetssajt. NG intervjuvar även Kenneth Jonsson, professor i numismatik (myntkunskap) vid Stockholms universitet. Fast de påstår felaktigt att mynten hittades i en bronsåldersgrav, förromersk järnålder är nog mer korrekt.

UNT vet att berätta om brasilianska, koreanska och iranska nyhetsreportage om fyndet.

Kanske roligast var att Al Jazeera plockade upp nyheten också. Mynten kommer ju ursprungligen från Damaskus och Baghdad bland annat, så det är ju inte i sig märkligt att arabiska nyhetsförmedlingar tycker det är intressant. Men vi är ibland lite dåliga på att knyta an till länder utanför Västeuropa, trots att det finns åtskilliga fynd och föremål i Sverige som direkt eller indirekt kan kopplas till andra regioner. Mellanöstern inte minst.

Läser man om Sveriges förhistoria går det inte att undgå att hela tiden behöva vända blicken både åt väster, söder, öster och även norr (den lilla biten innan man trillar i Ishavet). Koppar från Ryssland i Norrlands inland, baltisk och polsk bärnsten. Säd, får, getter, kossor och allt möjligt annat som ursprungligen kom från Turkiet och Mellanöstern, via Balkan och Östeuropa. Det finns gudinnestatyetter i brons från Georgien vid Svarta Havets östra strand som är identiska med svensk-funna från samma tid Senneolitiska hällkistor i Västsverige som har sina närmsta paralleller i Frankrike. Holkyxor i brons i ett band från Uralbergen till Mälardalen.

Förhistoriska människor var allt annat än isolerade, de fick bara anstränga sig lite mer för att nå ut till sina grannar - och det gjorde de. Om så bara för att kunna lägga händerna på ett samling vackert dekorerade silverplattor som man mitt i natten grävde ned på gravbacken för att hålla dem för sig själv...

Intervju med grävledare nr 2, Louise Evanni, kan läsas på nyhetsportalen Fokus Arkeologi


Andra bloggar om: arkeologi, silverskatt, Sundveda, vikingar, Mellanöstern, media, riksantikvarieämbetet, UV Mitt

Sunt förnuft revolterar

Det finns en stor förtjusning inom de historiska vetenskaperna att tala om förändring och paradigmskiften, mer eller mindre troliga sådana. Men jag tror faktiskt att den digitala eran som inleddes på 80-talet i framtiden kommer framstå som en av de mest omvälvande skedena i mänsklighetens historia. Datorisering och globala nätverksuppkopplingar har ändrat förutsättningarna för ekonomi, handel, information och kontakt på ett sätt som faktiskt är svindlande när man tänker på det. Jag som hör till generationen som minns när disketterna faktiskt var "floppy", började på universitetet när de flesta lämnade in handskrivna B-uppsatser, minns att jag tänkte att det här med internet var ju en total överhajp...

Datorer betyder att vi kan forska på helt nya sätt, att vi skriver på ett nytt sätt, att vi hanterar information på ett nytt sätt. Och i kölvattnet på detta växer kontroverserna mellan en allt mer kommersiellt professionaliserad kapitalism som söker nya vägar att generera intäkter, och en global population människor som inte accepterar de föråldrade lagarna, eller än värre - nya lagar som framställs som gamla. Larry Lessig, professor i Stanford och expert på copyright, har jämfört lagstiftarnas och företagens inställning med ett intressant skede i historien. Enligt markrätten såsom den fastslogs på 1600-talet så innebär ägandet av ett stycke land även rätten till allt under och allt ovan denna landplätt. Helt okej och tydligt då det begav sig, men ett påtagligt problem när flyget uppfanns. I ett uppmärksammat mål i USAs Högsta Domstol fastslogs då att den traditionella lagen inte längre kan gälla: "Common sense revolts at the idea" som de uttryckte det. Ska man vara krass kan man påpeka att de enorma finansiella intressena hos det kommersiella flyget hjälpte till att skynda på processen.

I den växande globala striden mellan extrema förespråkare av antingen total copyright eller total frihet har "sunt förnuft" ofta fått stryka på foten. Eller gnaga av sig den i ren desperation. I kölvattnet på den stora och medialt uppmärksammade striden sker saker i skuggan, i korridorena i Bryssel, i mötesrum för makthavare och marknadskrafterna. Copyright-lagar och äganderätt över intellektuellt kapital börjar krypa in på alla fronter. En forskare är totalt beroende av publicering för att meritera sig. Men vill du publicera dig måste du skriva över rättigheterna till din text, dina illustrationer till förlaget. Vill du publicera bilden igen? Då måste du betala förlaget, med pengar som egentligen borde gå till ny forskning. Ett företag som aldrig bekostat din forskning till att börja med, som skamlöst utnyttjar den beroendeposition den har forskaren i.

Lärare på filmundervisning får inte visa 5 sekunders klipp ur filmer utan att betala för privilegiet. Konstvetare får inte trycka bilder av konstverk målade hundratals år innan begreppet copyright uppstod. Antikare får inte ens ta egna fotografier av en staty skapad för årtusenden sedan, innan den nationalstat den nu tillhör ens existerade.

Hur mycket av våra rättigheter till kunskap och information ska eroderas på marknadens heliga altare innan universitet och högskolor reagerar? Varje gång vi sluter ögonen så vittrar ytterligare en bit av vår verksamhet sönder, för att någon i efterhand har beslutat sig att de äger den.

Common sense revolts at the idea


Se gärna videon från ett intressant och riktigt roligt föredrag av Lessig om copyrightfrågan. Gäller digitala rättigheter till musik och bild mer än vetenskap, men berör samma huvudfråga i slutänden.


Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, forskning, vetenskap, universitet

Vetenskapliga bilder: rättigheter, svårigheter o dumheter

I fredags satt jag och kollegan Daniel och fikade med den nyblivna arkeologdoktorn Julia Mattes. Julia var egentligen antagen på ett tyskt universitet och lade fram sin avhandling där nyligen rörande kategorierna kulthus och dödshus inom Skandinavisk stenåldersforskning. Den är inte tryckt än, Tyskland har ett akademiskt system som får Uppsala att även i sina mest extremt konservativa stunder framstå som progressivt på gränsen till radikalt. Byråkratin råder över allt med en frenesi som skulle göra Kafka tårögd, inga resultat får publiceras innan avhandlingen vilket innebär att alla desperat måste hemlighålla sin forskning fram till disputationen och ingen garanterar att avhandlingen blir tryckt. Det senare är inte så ovanligt tyvärr, trots att doktorandtiden är den mest fokuserade forskningstiden i många akademikers liv insisterar många universitet på att behandla resultaten av alla dessa års dyrköpta forskning (bokstavligt talat) som en stencilhandling.

Nu ska Julia trycka sin avhandling i vår serie AUN i Uppsala, eftersom hon haft en professor här som biträdande handledare. Problemet som nu senast tornat upp sig vid horisonten är illustrationerna i avhandlingen. Enligt internationella lagar som genomlevs extra hårt i tyskland får man inte ta en bild från en annan publikation och inkludera den i sin egen utan att betala för sig. Vilket låter helt okej på ytan. Problemet är att en lag och förordning som instiftats till skydd för konstnärer och fotografer för att ge dem rätt till inkomster på sina verk, kommit att gälla även vetenskaplig publicering som sker helt utan monetär vinst. För forskare har det funnit en enda giltig valuta: referensen. Om man lånar en bild, en illustration eller ett fotografi refererar man till källan. På så sätt betalas upphovspersonen med att bli omnämnd och ursprungsverket får uppmärksamhet. I dagens verklighet där man listas och rankas inte bara efter antal publikationer, utan också efter hur ofta man refereras till är detta värt sin vikt i anrikat plutonium.

Men än viktigare är att mycket information ofta finns i dessa bilder som inte kan ersättas med text. Om liknande bronssmycken förekommer i Ungern, Ukraina och på Öland kan detta inte upptäckas eller bevisas med hjälp av beskrivningar. En utgrävningsplan över en bosättning har inget egenvärde annat än i jämförelse med andra platser. En sjuklig deformering av ett överarmsben kan inte uteslutande förklaras i ord - den måste ses! Den absoluta merparten av all forskning inom samhällsvetenskaperna, lingvistik, teologi och humaniora betalas inte av företag - den betalas av skattemedel och stiftelser. Även i de fall en bok ges ut på förlag har sagda förlag nästan aldrig betalat för den arbetstid som ligger bakom 90% av skapandet. Bara för sättning, tryckning och distribution. De som bedriver forskning inom dessa områden tjänar inga pengar på det, tvärtom är de glada om de kan skrapa ihop timanställningar och stipendier utan sociala avgifter bekostade för att täcka sina levnadskostnader. Resultaten av forskning ska till syvende och sist vara allmänheten till godo, skapa förståelse och insikt och bättre förmåga att möta nutida och framtida utmaningar.

Inom naturvetenskap finns större möjlighet att tjäna pengar, men de flesta blir nog förvånade om de inser hur lite, liten andel av även den forskningen som bekostas av privata företag och genererar vinster åt dem. Resten är som sagt från stiftelser och skattemedel. Så när jurister förblindade av lagens bokstav tappar bort dess mening, när förlag ser en chans att klämma ut några usliga tusenlappar extra från forskare som får ta de medlen från sina egen patetiska lön, för att trycka något som borde vara allmängods i skrifter som aldrig kommer generera någon inkomst att tala om för förlaget och aldrig i en blå måne för forskaren själv - då börjar jag fundera på att bygga barrikader och starta Forskarpiratpartiet.

Vi har drabbats av någon sorts mental hegemoni påfört delvis av marknadsmässiga intressen, delvis av vad jag skulle vilja kalla språkfascisterna inom humaniora. De som anser att det är skamlös popularisering att trycka bilder i en vetenskaplig text och att endast ord är fint nog att förmedla kunskap. För ett antal år sedan sänkte universiteten tryckersättningen för avhandlingar baserat på max antal tryckta sidor - tryckta, inte antal textsidor. Vilket inte påverkade de som skriver helt textbaserade avhandlingar, men starkt diskriminerade de som ansåg att argumenten behövde åtföljas av bilder, illustrationer och fotografier.

Till vänster whirlpool galaxy av William Parsons 1845, till höger van Goghs "Starry Night" från 1889.

Det finns två stora fel med den här inställningen - dels att forskning som syftar till kunskapstillväxt ska behandlas likvärdigt med populär publicering som syftar till att generera finansiella vinster åt företag. Dels att forskning egentligen klarar sig utan illustrationer, att det bara är kristyr för att försköna och popularisera. Inget kunde vara mer fel. I en ny bok Cosmic Imagery, visar författaren John Barrow hur vetenskapliga illustrationer varit intimt förknippade med spridandet av vetenskapens insikter under alla århundraden. Från da Vincis berömda teckning av kroppens proportioner, till Leeuwenhoeks avbildningar av mikroskopiska varelser, till de datorgenererade bilder av fraktaler. En bildvisning av några av dessa illustrationer kan man se på Guardians hemsida just nu, 5 minuter jag varmt rekommenderar att ni tar er tid till, samt en tillhörande artikel. Hans (och mitt) favoritexempel är den berömda spiralgalax avbildad av William Parsons 1845, som han studerat från sitt jättelika teleskop. Den kom att spridas med enorm fart över världen, till både forskare och allmänheten. Den är förevigad i en av världens mest kända konstverk: Starry Night av Vincent van Gogh.

Jag undrar vad som hade hänt om en advokat dykt upp hos den utfattige Vincent och krävt betalning för att han använt det upphovsrättsskyddade verket av Parsons.

Eller om Leeuwenhoek vägrat tillåta reproduktioner av hans avbildningar av små vattendjur och växternas uppbyggnad.

Numera kan man bli stämd för att man tar ett eget fotografi av en känd staty ur en upphovsrättsskyddad vinkel!!! Det är läge för akademiker och forskare att gå samman på internationell skala och kräva rätten till Open Source för allt som publiceras i vetenskapliga skrifter och med vetenskapligt syfte. Ska vi verkligen offra kunskapstillväxten på merkantilismens altare i denna tid då forskningen för första gången blivit global och demokratisk i sann mening?



Andra bloggar om: vetenskap, upphovsrätt, forskning, bilder, juridik, publicering

Utlysta tjänster och kommande konferenser

Under hösten kommer ett lektorat i historisk arkeologi att utlysas vid Högskolan i Visby. Fram till dess den tillsätts kommer ett 6 månaders vikariat för samma tjänst att vara tillgängligt:

De främsta arbetsuppgifterna rör undervisning med ett särskilt ansvar för
tidsperioden romersk järnålder-tidig historisk tid. Det är också värdefullt med
erfarenhet inom området teori och metod, kulturmiljövård och av att handleda
uppsatser på kandidat- respektive magisternivå, liksom goda språkkunskaper i
engelska.

Eftersom det rör sig om ett kort vikariat utlyses denna tillsättning inte såsom den "riktiga" tjänsten kommer att göras. Intresserade bör kontakta Gunilla Runesson eller Jörn Staecker vid HGO. Intresseanmälan senast 15:e maj.



Första veckan i september anordnas en två-dagarskonferens om Vreta kloster av UV Öst, Historiska museet och Föreningen klosterliv i Vreta. Fokus ligger på den cisterciensiska tiden. Konferensen vänder sig till forskare och andra som är intresserade av Vreta och närliggande ämnen och man hoppas att föredragen och diskussionerna ska resultera i en publikation.

Sista anmälningsdag är den 15:e juni. De som vill veta mer kan kontakta Föreningen klosterliv i Vreta , Göran Tagesson på UV Öst, eller Elisabet Regner på Historiska.



I oktober anordnar Umeå universitet en tre dagars workshop kring ämnet "The Cultural History of Emotions in Premodernity", dvs tiden innan år 1800 (då vi blev moderna).

Det går fortfarande att anmäla intresse för att delta i den tvärdisciplinära sammankomsten, som bland annat inbegriper organisatörer från historia, idéhistoria, religionsstudier, nordiska språk och konsthistoria. De välkomnar även fler discipliner som filosofi, politiska studier och genusstudier bland annat.

Deadline för anmälan av presentation och medverkan är 1:a maj.
Mer information finns att få på nätverkets hemsida.



Humanekologiska avdelningen till Etnologen i Lund utlyser en doktorandtjänst inom projektet "Makt, mark och materialitet: Globala studier i historisk-politisk ekologi som grund för att bedöma politik för hållbar utveckling".
Sökanden måste ha tagit fil.kand i humanekologi. Sista ansökningsdag är den 5:e maj.
Mer information finns på hemsidan.


Andra bloggar om: arkeologi, Gotland, Vreta kloster, Umeå universitet, humanekologi

Bloggosocialisering - kön och nätverk på nätet

Har nu bloggat i snart ett år och upptäcker hela tiden intressanta oanade aspekter av detta tidsfördriv, såsom att plötsligt störtas huvudstupa in i debatter och diskussioner jag inte kände till. Via en widget jag installerat från Knuff.se kan jag numera följa de minst sagt sporadiska länkarna till mina egna inlägg, en smått surrealistisk, men ofta extremt givande upplevelse. Nu senast en länk från bloggen "99,our68" som jag naturligtvis kollade upp. Det visade sig vara ett inlägg som en del i den pågående diskussionen om just vilka det är som bloggar mest och bloggar om vad. Tidigare artiklar i dagspressen har ju lyft fram den relativt imponerande dominansen av kvinnor bland bloggarna, en dominans som förlorar lite av sin lyster när det visar sig gälla tjejer mellan 16-26 som bloggar om mode och dessutom är mer eller mindre köpta av konsumtionsindustrin. Inom ämnen som samhälle, vetenskap och politik ska det tydligen finnas en tydlig manlig dominans.

Mothugg skrev för ett tag sedan ett intressant inlägg om "den akademiska bastuklubbens bloggande". Heja Världen hakade på med egna insikter och Evelina Wahlqvist har skrivit ett tänkvärt inlägg om detta utifrån sina egna erfarenheter att penetrera (ursäkta ordvitsen) det manliga nätverket - gubbslemmet som hon med viss ironisk humor valt att kalla motparten till tjejstimmet. Hon har själv noterat sin ganska ensamma könsstatus i det blog-nätverk hon ingår i. 99,our68 har tydligen tagit fasta på detta och utfört ett extremt intressant experiment av "the phlegm's" spridning utifrån kön - där jag alltså dök upp.

Nätverk är alfa och omega. Det avgör ofta om du får ett jobb efter din examen, iallafall om det är ett karriärsmässigt lovande jobb. Inom den akademiska världen avgör den 90% av din framtid. Många saker inverkar på nätverken, teoretisk profil, släktskap med människor på insidan, rätt kompiskrets osv. men homosocialiseringen är en inte så lite avgörande del: den påverkar i många fall vem som rekommenderas för små uppdrag, inbjuds till konferenser, efterfrågas på seminarier etc. Sammantaget kan alla dessa bäckar små avgöra om du har ett välkänt namn och en imponerande CV när du ansöker om vidare anställning.

Inom bloggosfären (som de ovan nämnda bloggarna påpekar mer rätteligen borde anges i plural), är nätverk helt avgörande för din listning och genomslagskraft. Vem länkar till dig, vem kommenterar på din blogg, vem rekommenderar dig på topplistor? Det är snöbollen som genom sin tillväxttakt avgör ditt öde. Jag hade förmånen att ha ett par goda kollegor och kamrater (manliga) som redan var etablerade bloggare och som hjälpte mig på traven. Eftersom jag bloggar som arkeolog kan det faktum att mitt yrke är en sorts skrå ha varit en rejäl hjälp - vi tenderar att söka upp varandra oavsett kön, och är dessutom en ovanligt jämlikt fördelad yrkesgrupp.

Jag tror ingen medvetet länkar till en bloggare baserat på kön, annat än i extrema undantagsfall, men jag vet med mig att jag reagerar när jag hittar bra vetenskapsbloggar o dyl som har kvinnor som skribenter - och gärna länkar till dom. MEN, och här har vi en avgörande skillnad, jag har ibland noterat att jag kan vara mer avvaktande och kritisk i början och länkar först efter att verkligen ha blivit imponerad. Jag bedömer kvinnliga bloggare mer än manliga - eftersom de pga att de utmärker sig mer hålls till en för mig högre standard.

När det gäller könsdominansen bland "tunga" ämnen respektive "lätta" ämnen tror jag man delvis måste bedöma dessa utifrån sina egna förutsättningar. Överlag uppmuntras det verbala uttryckssättet mer hos tjejer än hos killar, att tjejer i tonåren och 20-årsåldern, den mest självmedvetna, pinsamma och förvirrade perioden i våra liv är bättre på att ta plats på en verbal arena känner vi till från många andra håll. Mode dominerar den publika sfären även i pappersmedia, så att den tar en stor del av utrymmet i bloggandet är knappast märkligt, bara zeitgeist. Tjejer köper tidningarna, tjejer kollar upp vad andra tjejer tycker på nätet.

Det ojämlika förhållandet i den samhälleliga/vetenskapliga/politiska bloggosfären är svårare att förklara. Dels tror jag Evelina och liksinnade har rätt - vi har alla en tendens att söka oss de som påminner om oss själva, de som vi känner att vi har lätt att snacka med, umgås med. Och bloggandet är en social arena, först och främst. Dels vet jag inte om det är så att kvinnor i mindre utsträckning bloggar om de tunga ämnena, särskilt som det kan finnas en felkälla i det att barn och familjefrågor av gamla välkända anledningar klassificeras som privata sociala ämnen, medan inlägg om kollektivtrafik och bensinskatt klassas som samhälle - större och mer viktigt. En viktig fråga man måste lyfta i alla framtida studier av könsförhållanden i bloggosfären berör just varför vi konstant nedvärderar kategorin "vardagsbetraktelser" och högaktar "politik och samhälle". De förra bloggarna är lika troliga att skriva om aktuella politiska beslut, de senare är lika troliga att skriva om personliga våndor. Kanske kvinnliga bloggare är mer ödmjuka, manliga mer självsäkra?

Själv har jag ända sedan dagis upplevt det som enklare att umgås med killar än bilda varaktiga vänskapsband med tjejer. Vet inte om det är relevant i det hela... ?


Andra bloggar om: blogga, gender, kön, nätverk, politik, vetenskap, bloggosfären, homosocialisering

Steroider för hjärnan

Mitt hem består i skrivande stund av två akademiker i slutfasen av sitt avhandlingsarbete, två barn under 7 år med återkommande virus/bakterie-attacker, och en katt som kan börja löpa mitt i natten och besluta sig för att DU är kattkillen hon drömt om hela sitt liv...
Att kombinera doktorerande med barnaskapande är inte helt ovanligt, akademiker är inte bortskämda med fasta anställningar - eller anställningar över huvud taget. Så doktorandtjänsten kan vara första tillfället att skrapa ihop den hett eftertraktade föräldrapenningen som innebär att man inte behöver sitta på socialen och be vackert om lite pengar för ungens blöjor.

Därmed kombineras en av de mest pressande, stressande och knäckande uppgifterna i ens liv med, ja, med en minst lika pressande, stressande och knäckande uppgift att ta hand om ett litet barn. Det är inte utan att man efter återkommande anfall av kollektiv magsjuka, influensa, förkylningar och barnkalas, samtidigt som man jonglerar förtroendeuppdrag, undervisning, handledning, stipendieansökningar, artikelskrivande, korrekturläsning, konferensförberedelser, arbetskonflikter och forskarkurser en sen söndagskväll på jobbet där man försöker koncentrera sig på den där avhandlingen man egentligen borde ha gjort halvfärdigt vid det här laget, önskar att det fanns bättre hjälp att få än emaljfrätande idrottsdrycker och koffeintabletter. Och eftersom vetenskapen alltid förutser våra behov så finns det naturligtvis. Mediciner som egentligen är utformade som ett hjälpmedel för folk med diagnosticerade koncentrationssvårigheter som ADHD.

Jag minns min studietid med en blandning av rosaskimrande nostalgi (som bara ett decenniums avstånd kan ge), och djupt ärlig lättnad att aldrig behöva ta en tenta till (nästan). Samtidigt har jag satt mig själv i rävsaxen helt frivilligt med att insistera på det här med doktorerande, där jag rent idealiskt borde kombinera 150 års arkeologisk forskningshistorik med total insikt i lipidanalyser, C14-dateringar, isotopstudier, keramikanalyser, lösfyndsspridning, ritualteori, etnicitetsteori, kognitionsforskning, osteologi, nätverksmodeller, paleobotanik och polsk, finsk, rysk och baltisk stenåldersforskning.

Oja. Jag måste erkänna att om jag bodde i ett land som USA där pillerknaprande ses som en specialiserad hobby och inte ett bevis på djupa personliga problem, så skulle jag vara väldigt, väldigt, väldigt lockad att ge en portion av mitt studiemedel till studentkorridorens officiella langare/medicinstuderande. Vilket troligen sätter mig fullständigt i torrbollskategorin: droger för att plugga bättre!!! Patetiskt...

Det som alltid avhållit mig från allehanda droger, från nikotin och uppåt, är den totala insikten om min egen bristande karaktär. Ge mig minsta chans att bli beroende av något och jag kommer säkerligen kunna hitta på varenda ursäkt som finns under solen att fortsätta. Jag kan inte sluta äta saltlakrits för guds skull - hur tusan skulle jag klara något värre? Tyvärr har inte alla den självinsikten, eller så bryr de sig helt enkelt inte, för tydligen är det ett växande problem inom universiteten med studenter och forskare som använder receptbelagda mediciner olovligt för att hjälpa de små grå på traven. Över 10% av Nature's läsare har tagit Ritalin och även om många uttrycker oro över tanken på att ungdomar under 16 använder dessa medel, så svarade 34% att om andra ungar fick bättre betyg på grund av att de tog pillren så skulle de känna sig pressade att låta även sina egna barn få tillgång till dem.

Jag betvivlar att det var dessa preparat Björklund och Alliansen hade i åtanke när de ville införa drogtester i skolorna. Vågar man gissa att det kommer komma underhandsinstruktioner inom snar framtid att inte låta testerna visa förekomst av dessa hjärn-steroid substanser...

Man brukar ju säga att Sverige är ca 5 år efter USA i det mesta. Så ungefär när min dotter börjar mellanstadiet så kommer skolrummen vara fulla av överproducerande hyperfokuserade plugghästar. Som hänger på sina föräldrar för att de ska köpa ut smart-piller till helgens hårdplugg inför provet. Nästan så man önskar att folkölsfyllan kom tillbaka på modet...


Andra bloggar om: barn, forskning, universitet, vetenskap, ritalin

Show me the money!

Det verkar ha varit förra veckans motto. Dels lyckades ett team av arkeologer att hitta en vikingatida silvermyntsskatt in situ på en utgrävning vid Sundveda utanför Arlanda. Även om nyheten om jackpoten av förklarliga skäl inte spreds till media förrän efter allt var upptaget och dokumenterat så gjordes själva fyndet på första april. Tydligen krävdes det uppemot fem samtal till huvudkontoret av en allt mer desperat grävledare innan någon där vågade ta det som annat än ett aprilskämt. Svårt att klå den starten på grävsäsongen...

I fredags firades det med champagne på institutionen av en annan anledning: Ragnar Hedlund spikade nämligen sin avhandling “…and achieved nothing worthy of memory”. Authority, legitimacy and coinage in the Roman empire, c. AD 260-295. [Abstract]
När jag säger spikat, så menar jag det - att köra en fet stålspik genom ett stackars exemplar av avhandlingen är lite av en reningsrit utförd av framförallt humanioras doktorander.



En vådligt snygg avhandling är det dessutom, i hårda pärmar med silvertryck och fantastiskt fina färgbilder av ett antal romerska mynt som diskuteras i texten. Avhandlingen berör en av de mer turbulenta perioderna i romarriket, en tid då kejsare avbytte varandra på löpande band. Ragnar diskuterar hur dessa försökte befästa sin legitimitet och knyta an till inflytelserika grupper genom de mynt de lät ge ut under denna tid. Få propaganda medel under denna tid hade möjlighet att nå en så stor del av befolkningen så snabbt som just mynten, och det bildspråk som användes på dem var säkert mer utläsbart av dåtidens människor än de fina latinska citaten.

Furthermore, it is suggested that these coin-images were created to assume the
function of larger-scale expressions of imperial authority, such as triumphal
arches and imperial statues. This adaption of coinage was made because there was a need for intensified communication of imperial authority. This need arose due
to the incessant warfare of the age, and a process of regionalization of the
empire, which was connected to this warfare.

Ragnars avhandling är ett utmärkt exempel på hur studiet av materiell kultur i slutändan handlar om studiet av mänskligt samhälle, mentalitet och större historiska skeenden. Inte minst dåtidens människor, som levde i ett tidevarv där språkförbistringen var stor och läskunnigheten extremt begränsad, förstod vikten av materiell kultur som både budskap och påtryckningsmedel.

Ragnar Hedlund disputerar i Auditorium Minus i Museum Gustavianum kl 13.15, fredagen den 25:e april. Opponent är Ursula Kampman.


Myntskatten från Sundveda, med mynt som spänner från 500-850 e.Kr, ursprungligen från kalifaten i Damaskus och Bagdad, nedgrävda någon gång efter år 850 i ett gravfält som vid det tillfället var nära tusen år gammalt. Ett sätt att blidka förfäderna, eller bara ett smart sätt att skydda skatten från klåfingriga och vidskepliga tjuvar? Foto: Bengt A Lundberg, UV



Andra bloggar om: arkeologi, antiken, mynt, numismatik, Uppsala universitet, Ragnar Hedlund, romarriket, vikingar, järnålder

Sublima sophanterare - äldsta spåren av människor i USA

Arkeologer är inte mer än människor (dessutom människor med erkänt barnslig humor), och jag vill minnas att det alltid uppstod en viss fnissande förtjusning i lärosalen eller på utgrävningen om ordet koprolit dök upp: fossiliserat bajs. Den yttersta sinnebilden för att arkeologer i slutändan endast är bortgågna människors sophanterare.

Samtidigt är koproliter en fenomenal produkt, för den innehåller otroligt mycket av det vi annars saknar: En ögonblicksbild med organiskt innehåll. På utgrävningar kan man hitta djurben med slaktspår - men vad åts, av vem, tillsammans med vad, hur är det med växter och vad missar vi? Vilka slaktrester hamnade på andra ytor och vad har egentligen försvunnit under årtusendenas lopp? Halva utmaningen med arkeologi är att tolka det man hittar, halva utmaningen är att försöka föreställa sig vad det är man inte hittar!

(Credit: Photo by Jim Barlow)

Det absoluta guldkornet i koproliter är dock DNA. Det är ofrånkomligt att en del av själva värddjuret följer med i restprodukterna och med dagens teknik blir vi allt bättre på att luska fram detta. Man får alltså inte bara en bild av vad som åts (vilken fauna och flora som fanns), utan vem som åt det och individens genetiska profil. Yatzi!

Nu har man lyckats hitta mänskligt DNA i koproliter från Oregon i USA som är 14.300 år gamla (+/- några hundra år). Det är över tusen år äldre bevis för mänsklig bosättning i Amerika än vad som tidigare varit vedertaget med säkerhet. Direkt bevis dessutom, inte möjligtvis märgspaltade hjortben eller stensplitter. Om det bara var lite mer fotogensikt skulle det hamna på National Geographics omslag. Inblandad i studien är dessutom Anders Götherström på Evolutionsbiologen på Uppsala universitet - en av ungefär 13 som får sitt namn på artikeln, samt otaliga andra onämnda labbassistenter och utgrävare. Huvudarkeolog är Dennis L Jenkings vid University of Oregon och man får gissa att han kommer ta alla kommande skämt om bajs med gott humör efter denna jackpot.

Det absolut viktigaste är nämligen dateringen. 1500 år äldre kanske inte verkar så mycket i relation till de 13.000 år gamla Clovis lämningarna som hittills varit de vedertaget äldsta i Amerika. Men den stora frågan rör när de första människorna kom till ett område som under stora delar inte har varit direkt förbundet med den asiatiska kontinenten, eller bara via kompakt is. Runt 13.000 år sedan fanns en landbrygga då isen drog sig undan, men för 14.500 år sedan fanns bara is. På Vetenskapsradion P1 imorse intervjuades en av de danska forskarna som angav att detta "bevisar" att de första immigranterna kunde segla för det var enda sättet att ta sig förbi de stora vidsträckta ismassorna. Det må vara en teori, men problemet med den är att den förutsätter att de nu upptäckta lämningarna hör till de allra första. Faktum är att det finns ett antal mänskliga lämningar i Sydamerika daterade till 30.000 år sedan. En tidsperiod som överensstämmer med de första människorna i Australien t ex. Men de lämningarna är kontroversiella och ifrågasatta (är det verkligen riktiga redskap man hittat, är dateringen korrekt, osv). "Clovis first"-teorin har varit den allmänt accepterade tills vidare.

Eftersom den här studien nu visar att det faktiskt finns mänsklig bosättning i Amerika innan denna senare landbrygga (då naturligtvis migrationer kan ha skett än en gång), så måste man nu börja ta med i beräkningen att det faktiskt kan ha skett en första invandring under denna tidigare landbrygga. Mycket finns kvar att göra och allt hänger naturligtvis på bevaringsförhållanden och en stor portion tur och uppmärksamhet. I USA kan utgrävningar bara beordras på statligt ägd mark, privatägd mark behöver inte följa samma kulturminnes-lagar. Man får hålla tummarna för lite mer fynd av forntida toaletter...

Lyssna på Vetenskapsnyheterna i P1

Läs mer i DN Vetenskap

Eller läs en mer utförlig beskrivning av fynden och analyserna i Science Daily


Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, paleolitikum, koprolit, Clovis, USA, Amerika, DNA

Förnekelse fel väg att gå för kulturministern

Idag kommenterar kulturminister Lena Liljeroth Historieuppropet (lite felaktigt kallat historikerupproret) på Kultursidan i DN. Föga förvånande avfärdar hon den påtagliga politiska blandningen hos de ansvariga för debattinlägget igår i DN och hänger ut den öppet kommunistiska Åsa Linderborg som skynke för det verkliga problemet. Det är förutsägbart att Liljeroth av lojalitet väljer denna defensiva strategi, men beklagligt för jag tror nog hon i grund och botten är en av de mer intelligenta kulturministrar vi haft, och fullt införstådd med vad kritiken egentligen handlar om.

Vi har en myndighet under kontroll av en sittande regering, med en ur humanistisk synvinkel fullständigt svindlande budget på 43 miljoner kronor godkänt detta år - budgeten i Vetenskapsrådet (vår största statliga bidragsgivare) för forskning inom humaniora och samhällsvetenskap under 2006 var 101 miljoner kronor i jämförelse. Att Forum för Levande Historia dessutom får använda dessa medel till att skapa undervisningsmaterial för skolorna och obligatoriska utställningar gör att maktfaktorn i detta hänseende inte kan underskattas.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen (med hjärtat lååångt åt vänster): Jag har inget emot en upplysningskampanj för brott mot mänskliga rättigheter inom kommunistiska diktaturer. Vad som skrämmer mig med FFLH är att regeringens makt över budgeten (och därmed agendan) är så påtagligt direkt. Alliansen eller Sossarna gör ingen skillnad - det är upplagt för missbruk. T o m Eskil Franck som tydligen är chef för institutet ser de möjliga problemen, och även om han inte anser att nuvarande verksamhet är komprometterad så medger han i DN att det kan ske i framtiden (han har den ärlighet Liljeroth saknar i denna fråga).

Om regeringen tycker att FFLH är en behövlig och givande instans för att skapa utbildningsmaterial till grundskolor och gymnasier föreslår jag att de omedelbart gör om det till en fristående stiftelse under översyn av dels historiker och forskare, dels lärarhögskolorna. Att en regering kan ha så direkt makt över vilken typ av forskning som lyfts fram och ges företräde på skolorna är potentiellt livsfarligt för oss alla.

UPPDATERING 080404: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörn, skrev för ett par dagar sedan en intressant artikel i Aftonbladet där han lyfter fram hur FFLH's material helt saknar kontextualisering av övergreppen utifrån de dåtida konflikterna mellan kolonialmakter/konservativa stater i Europa och de extrema kommunsitiska diktaturer som växte fram. Det är besvärande att helt undvika att diskutera hur övergrepp föds ur redan begågna övergrepp - som om de bara skedde för att vissa ideologier/religioner/kulturer är dumma och onda.

Andra bloggar om: historia, politik, alliansen, historieuppropet, historieupproret, forum för levande historia, Lena Adelsohn Liljeroth

Spadtag i Stone Henge

För första gången på ett halvsekel eller så kommer det ske utgrävningar inuti Europas mest kända stenålderslämning (vågar jag påstå): Stone Henge (c 2600-1900 f.Kr). Geoffrey Wainwright och Timothy Darvill, arkeolog-professorer verksamma i Society of Antiquaries of London, har getts det extremt känsliga och unika tillståndet att lyfta på grästuvorna på en liten del av fornlämningen för att se om man kan lära sig mer om den långa process som ligger bakom uppbyggnaden. Stone Henge började som en häftig stor stencirkel-palissad med stenar importerade från Wales, innan man efter ett par faser byggde om och satte upp de jättelika stenstoder som delvis finns kvar idag.

Wainwright och Darvill har gjort sig mest kända genom att framföra en tes att strukturen ska uppfattas som en helig och helande struktur för dåtidens människor. De har pekat på att flera av de som begravts intill och i närheten av stencirkeln har haft rejält dålig hälsa och deras tes är att de walesiska stenarna (blue stones) uppfattades som innehavande en stark läkande magi - som ibland inte räckte till tydligen. Jag har tidigare skrivit om en av dessa gravar. Som ni lätt förstår är denna tolkning av Stone Henge inte mindre kontroversiell än alla de andra, särskilt inte inom arkeologiska kretsar. Man bör nog påpeka att i den mån Stone Henge verkligen ska uppfattas som en plats man kommer till för att läkas så måste det förstås i långt vidare religiösa termer, liksom katolska pilgrimsorter som Lourdes. En koppling Guardian gör när de skriver om den pågående grävningen.

Efter att ha fått någon sorts rituell välsignelse av dagens druider i området (troligen nödvändigt för att förhindra mer sekulära sabotageförsök under gång), så satte man igång i måndags. Naturligtvis kommer denna lilla grävning som varar några veckor att generera mer mediahysteri än nästan allt annat inom arkeologi i Storbritannien, så BBC's Timewatch filmar under gång och varje dag läggs videosnuttar ut på hemsidan för Englands främsta kulturmiljö-myndighet: English Heritage. I skrivande stund finns tre videos ute för beskådning som mest visar bakgrunden till projektet och korta intervjuer med de ansvariga. men även en trevlig liten datoranimerad sekvens som visar hur man i nuläget tror att de hudsakliga byggnadsfaserna i Stone Henge såg ut. Ganska kul att kunna följa med i utvecklingen.

Det finns många tankar och teorier om byggnationen som sagt, och landskapsstudier är STORT i England just nu. The Stonehenge Riverside Project är ett annat projekt som pågår, som fokuserar på floden Avons del i förbindelsen mellan Stonehenge och andra monumentala samtida konstruktioner som Durrington Walls t ex. Inom detta projekt diskuteras Stone Henge mer som en slutstation för de döda som förs från träpallissaderna vid Durrington nedför floden och uppför en processionsväg som man hittat mellan floden och stenmonumentet. Det ena behöver ju inte uteluta det andra, men jag ser framför mig många hetsiga diskussioner i framtiden. Inte minst eftersom några nu fått gräva inuti jättemonumentet, och därmed säkrat sin plats i historien och diverse extremt lukrativ föreläsningskontrakt och bokkontrakt...

Andra bloggar om: arkeologi, Stone Henge, stenålder, England, stonehenge, utgrävning

Homo erectus och jag

Nej, jag tänker inte göra någon 1:a april-special. Jag är helt enkelt för bränd i hjärnan för att klara av något mer sofistikerat än "jag såg en elefant på rymmen". Min cykelkedja hoppade av på väg till jobbet och jag glömde matpåsen på cykeln och fick gå ned för att hämta den. Nu håller jag mig på mitt rum.

I förra veckan nåddes vi ju av den officiella nyheten att man hittat lämningar efter mycket gamla hominider i Atapuerca i Spanien. Runt 1.200.000 år gamla om man får tro de tre olika dateringsmetoder de använt (Guardian). Så gamla lämningar är alltid problematiska att datera och avgöra interna åldern i tjocka lager som spänner en miljon år. Upptäckarna vill med sedvanlig iver utropa en ny art, Homo antecessor, men i nuläget vet vi för lite både om dessa lämningar och tidigare fynd av den arkaiska människotyp som kallas Homo heidelbergensis. Den senare har hittats på ett antal platser i Europa daterade mellan 600.000-300.000 år, inklusive England som var mer av ett tropiskt paradis på den tiden (och kanske inom en snar framtid).

Det är möjligt att fynden av hominiderna i Spanien är förfäder till heidelbergensis, men huruvida de skiljer sig åt tillräckligt för att vara olika arter är osäkert. Liksom hur förhållandet mellan dessa båda arkaiska människor och neandertalarna är. Kanske är heidelberg förfader till neandertalarna, kanske inte. Kanske är antecessor del av en större population som gav upphov till de första Homo sapiens i Afrika för ca 200.000 år sedan, kanske inte. Det är otroligt mycket vi inte vet om denna tidsperiod och vårt intresse för Hominiderna går ned på en detaljnivå som inte riktigt förekommer för andra djurarter (av förklarliga skäl). Vi är otroligt beroende av bevaringsförhållanden som är sporadiska och fragmentariska - när de är som bäst.

En fyndort som diskuteras i samband med dessa fynd är Dmanisi i Georgien där man hittat riktigt rika och välbevarade skallar av Homo erectus (kanske, kanske inte ursprungsarten för antecessor), daterade till ca 1.700.000 år. Jag har inte många ess i rockarmen som arkeolog (har varken grävt ut Birka eller pyramider), men jag har Dmanisi!
Som osteologstudent 1997 gavs möjligheten att delta i tre veckors undersökning på denna plats där man hittills hittat en underkäke av erectus, förutsatt att man bekostade flyget själv. Efter att ha skrapat ihop lite sponsorpengar (tack mamma och pappa) tog jag mig dit i sällskap med kurskamraten Adam, en två meter lång dansk, och vår lärare som förmedlat kontakten via den tyska som just då ledde den tyskfinansierade utgrävningen i samarbete med georgierna.

Utgrävningen skedde i kanten av en medeltida befästning uppe på en höjdrygg, i en grop på 4x4 m som gick kanske 4 m ned i jorden hade man hittat lämningar av djur som var ungefär 1 miljon år gamla. Och så käken. Jag ska nog skrivamer om mina öden och äventyr i detta land någon annan gång, men för att göra historien kort så blev vi omedelbart indragna i en maktkamp mellan lokala arkeologer och de tyska, samt mellan olika faktioner inom den georgiska arkeologin. Paleolitisk fauna är kul, hominider är vetenskapligt guld. Hominider är National Geographic och säkrad försörjning i resten av ditt liv.

Den lilla tid jag spenderade i schaktet gick ut på att försiktigt, försiktigt rensa fram ett välbevarat hjortdjurshorn, som när den var nästan framme annekterades av en besökande paleontolog som täckte den med lack vilket fick den att falla sönder i sina beståndsdelar. En underbar rovdjurstand från ett stort kattdjur hittade jag också, jag påstår att den var från en sabeltandad tiger, för ingen här kan motbevisa det nu. Sista veckan blev vi förvisade som del i maktkampen och fick roa oss med exkursioner istället.

Jag hör till de något pessimistiska (realistiska) arkeologer som aldrig förväntar sig att det stora fyndet ska falla i min händer, så jag var mer än nöjd med grävningen. Tills jag två år senare fick reda på att ca 10cm under just det hörn där jag stått och grävt, där jag borde grävt vidare om de inte käbblat så mycket internt, så hittades det första Homo erectus-kraniet.

Ja ä int bitter

Andra bloggar om: arkeologi, hominider, Homo erectus, Spanien, Homo heidelbergensis, Homo antecessor, osteologi, Dmanisi, Georgien, paleontologi, paleoantropologi