fredag 30 maj 2008

D-dagen minus 12h

Måste erkänna att det fanns stunder då den kommande händelsen kändes lika avlägsen och svår att föreställa sig som det första barnets nedkomst. Jag gick där med en allt mer absurd mage, allt mer nedtyngd, trött, slutkörd, emotionellt skör och störd... och fastän jag visste att det skulle komma ut ett barn (ta i trä, spotta tre gånger, måtte allt gå väl), så var det extremt svårt att föreställa sig verkligen hur det skulle bli. Dagen efter. När den var där. När man plötsligt var förälder och officiellt vuxen.

Den sista tiden har varit löjeväckande snarlik den första graviditeten, med den skillnaden att nu var det sambon som var gravt havande och jag som spelade rollen som moraliskt, emotionellt och organisatoriskt stöd. Mycket märklig upplevelse. Den främsta skillnaden mellan att bli med barn och att bli med avhandling (förutom aningens mindre blod, tårar, skrik och äckliga kroppsvätskor i det förra fallet - ja det förra) är att processen inte tar slut när klimpen äntligen dimper ned. Boken kom för två veckor sedan, en upplyftande och skakig händelse. Men som om man hade fått vänta 14-21 dagar på att moderkakan skulle komma ut, så sker den verkliga navelsträngsklippningen imorgon: D-dagen. Disputationen.

Nu är varken jag eller Fredrik särskilt oroliga för att det ska bli ett underkännande. Givet, jag är allt annat än objektiv, men jag VET att Fredriks avhandling är en av de mest gedigna och välunderbyggda som kommit de senaste 20 åren. Tro f-n det när han slitit som ett djur i över 12 år med den... Lägg till en stor dos perfektionism och en närmast förolämpande bredd i läsningen. Vilket inte betyder att vi närmar oss morgondagen med lugn och ro. Bortsett från alla små hang-ups han kan ha över allt som kan gå fel (t ex att drabbas av hjärnsläpp och glömma svenska språket), så har det varit en fest att planera. Dessutom en liten reception efter själva disputationen där folk ska mingla till dess betygsnämnden tuggat i sig vindruvor och ältat stavfel och kommit med ett formellt besked.

Idag har vi släpat osagda mängder öl, vin, sprit och alkholofritt bubbelvatten till köket i den inhyrda lokalen. Fredrik har slitit med att få inlånad stereo och högtalare att fungera, och jag har städat lägenheten från golv till tak. Det gör jag alltid vid tenta-ångest. Kanaliserar alla denna brist på kontroll i ett skurande och fejande och tvättande och systematiskt organiserande av ungarnas leksaker. Denna gång måste min undertryckta ångest vara alldeles speciellt häftig, för jag har skurat dörrar och skåpluckor, och skrubbat kalkavlagringar runt kranen i köket. Skrubbat hårt. Fredrik gick loss med dammsugaren ikväll efter nattningen av ungarna, nu sitter han med symaskinen och svär på att han kommer bli den första att disputera i ärevördiga Uppsala i kortbyxor (vi talar knälånga byxor). Kan ha inträffat tidigare, men inte så troligt. Är det värmebölja så är det.

12 timmar till nedslag...


Andra bloggar om: , , ,

3 kommentarer:

Martin sa...

Härligt! Jag är inte ett dugg orolig. Även om en svensk disputation faktiskt medförde en risk för underkännande så skulle inte Fredrik vara i närheten av farozonen. Grattis, doktorn!

kai sa...

Ja, men inte vill man bli godkänd på nåder utan ge en bra show – det är rätt att vara nervös. Lycka till, Fredrik!

Göran Larsson sa...

Jag borde inte heller vara orolig, men kanske lite ändå. Mest för att jag inte kan vara närvarande, men det kanske är ett gott tecken. T.ex. har det gått åt h-e de få gånger jag varit på plats och sett landslaget spela viktiga matcher.
Men med en juste avhandling kan man slå hela den akademiska världen med häpnad. (Fritt efter Sockerconny)
Heja, kära svärson.