måndag 19 maj 2008

Kreativ forskning

Det kom en inbjudan på Facebook. Johan Carlström, återkommande bidragare till K-bloggen på Riksantikvarieämbetet och administratör på Arkeologiforum, knackade mig digitalt på axeln och bjöd in mig att stödja Creative Commons (Sverige). Det är en icke vinstdrivande organisation som skapat en möjlighet för allehanda personer att skapa en licens för sina verk (må det vara musik, forskning eller foton) som samtidigt medger användning och spridning. Det finns olika nivåer av licensiering, från att bara medge vissa rättigheter, till att frivilligt släppa lös sin skapelse i det digitala nätverket. CC grundades i USA 2001 och håller nu på att spridas till ett flertal länder, däribland Sverige. Organisationen försöker hitta metoder att motverka den extrema upphovsrätts-lagstiftningen som i nuläget drivs av flertalet vinstfokuserade företag, utan att för den delen frånta individer alla rättigheter till sina kreativa skapelser. Som det uttrycks på hemsidan:
Too often the debate over creative control tends to the extremes. At one pole is
a vision of total control — a world in which every last use of a work is
regulated and in which “all rights reserved” (and then some) is the norm. At the
other end is a vision of anarchy — a world in which creators enjoy a wide range
of freedom but are left vulnerable to exploitation. Balance, compromise, and
moderationonce the driving forces of a copyright system that valued
innovation and protection equallyhave become endangered species.

Jag blir allt mer oroad över den extrema polemik som förs inom copyright-debatten. I nuläget påhejas många lagstiftare (ett flertal av vilka som knappt vet hur man skickar epost) av marknadskrafterna att skydda specialintressen som skönmålas som skydd åt enskilda artister. Det kan vara att den aspekten behöver mer juridiskt skydd - men i polariseringen verkar det som om alla involverade är ute efter att tjäna pengar direkt på sina verk. Vi är inte alla romanförfattare eller tavelmålare. En stor andel som är verksamma på nätet idag är forskare, studenter, vetenskapsmän (och kvinnor).

Vi står på tröskeln av att för första gången i världens historia ha möjlighet att göra kunskap och förmedling demokratiskt i oanade proportioner. Inte längre behöver man vara bosatt i en storstad i Västeuropa eller USA, inte längre behöver man vara inskriven på ett elit-universitet för att få tillgång till all den samlade kunskapen, eller nya färska rön. Även om det fortfarande är en monetär fråga (tillgång till dator och internet) är det ändå potentiellt möjligt för långt fler, i helt skilda delar av världen att inte bara tillgodogöra sig kunskap - utan sprida den. Ge alternativa tolkningar och analyser som kan nå miljoner av människor.

Paradoxalt nog håller ny lagstiftning på att förhindra detta på en nivå som aldrig förekommit tidigare inom vetenskaperna eller forskarvärlden. Där man tidigare hade tillåtelse att reproducera bilder, illustrationer, diagram mot ett ärligt angivande av ursprungskälla, kräver nu förlag som aldrig bekostat forskningen till att börja med, att de ska ersättas för att de distribuerat den. I vissa fall har det gått så långt att t.o.m. dikter copyright-skyddas så att litteraturvetare måste betala för att få återtrycka dem i sina vetenskapliga verk. Forskare i allmänhet, inte bara humanister, tjänar inga pengar på sitt arbete annat än den lön de möjligen upphåller vid ett lärosäte (ibland inte ens det). De får inte ett öre för att skriva artiklar till tidskrifter annat än i extrema undantagsfall. Att sprida kunskap och information är vårt syfte. Information måste kunna delges i bilder och illustrationer, texten i sig är inte nog. Att jurister och lagstiftande församlingar inte tar sig tid att säkerställa forskningens och universitetens rätt att fritt sprida information om resultat och tolkningar är en skam, och ett hot mot oss alla. Att universiteten i Sverige verkar sova, eller bara ducka för frågan, gör inte saken bättre.

Stater och stiftelser betalar och bekostar forskning runtom hela världen. Att lämna över de rättigheterna till resultat som tagit många människor åratal att sammanställa, till de förlag som råkar distribuera dem i slutändan - det är rent vansinne och orättfärdigt på alla plan. Det är en sak om man i en populär bok tjänar pengar på försäljningen, att använda sig av andra människors skapelser. Men att dra nytta av dem för att stödja kunskapsutvecklingen, med ärlig referering till upphovspersonen, den rätten måste fastslås i internationell lag.

Fram till dess kommer jag iallafall att tillgängliggöra mina fotografier och illustrationer via Creative Commons.


Andra bloggar om: , , , ,

6 kommentarer:

Mathias Klang sa...

Kul att du stödjer Creative Commons! Hör av dig till oss om du har några frågor...

Mathias

Mattias sa...

Det verkar ju som rätt många av de copyright-problem du beskriver beror på att ni forskare ingår riktigt usla avtal med era förlag. Journalister, författare eller fotografer skulle bara skratta åt de villkoren. I allmänhet är det de som skulle kräva extra betalt ifall förlaget fick för sig att använda deras material en extra gång, aldrig tvärtom.

Så det verkar som ni behöver organisera er, förhandla kollektivt och se till att få till vettiga avtal som liknar de andra yrkesgrupper har.

ArchAsa sa...

Kunde inte hålla med dig mer. Ett stort problem är att akademiker är helt bortkollrade på denna del av marknaden och kan därmed bli överkörda av förlagen. Till skillnad från journalister och fotografer tillhör vi inte en enda yrkeskår, utan många olika. Den enhet som borde kämpa för oss är universiteten, men deras reflex är att fråga juristerna vad DE tycker, inte utöva påtryckningar på lagstiftarna eller företag.

Svenska tidskrifter kör än så länge mest på den svenska normen att upphovsmannen är ägare till rättigheterna, problemen dyker upp om man vill publicera sig i några extremt tongivande tidskrifter internationellt, eller i Tyskland som verkar ha extrema rättigheter för förlagen. Men att inte publicera sig är samma sak som att döda sin egen karriär...

Man kan tvinga fram bättre avtal om man står på sig, men flertalet forskare är rädda för att bli dumpade eller känner inte ens till sina rättigheter och undermineringen av dessa sker hela tiden. Därför är det dags att organisera sig och slå tillbaka. Framförallt måste universitetsledningar sluta att gå i juristernas ledband som strykrädda hundar, och bli vargar som kräver vår rätt till fri forskning.

Mattias sa...

Det borde väl vara rätt enkelt att upptäcka vad universitetsledningen bryr sig om, plånboken till att börja med. Får de för sig att fri forskning, eller kanske fri forskning tillgänglig från universitetets webbsajt, hjälper till där så lär de ändra beteende fort.

Vilket jag antar betyder att antingen blivande studenter behöver bry sig, så att det kan verka påverka rekryteringen av dylika. Eller att vem det nu är som finansierar forskning den här månaden ska göra det.

Hmm, undrar hur litet bidrag till forskningen man egentligen behöver göra för att påverka en sådan sak? Ni får väl skramla på rätt många ställen och kanske måste stå ut med vissa villkor knutna till pengarna?

Men det är väldigt ironiskt att forskningresultat, där trots allt grunden är öppenhet, är de saker som oftast verkar finnas bakom rätt dyra betalningsbrandväggar på nätet. Tror det drastiskt minskar möjligheten att bredda forskningens relevans. Tänk hur många fler som skulle läsa in sig på intressanta områden om populärvetenskaplig artiklar kunde länka till sina källor.

ArchAsa sa...

Personligen tror jag mer att det har att göra med bekvämlighet och osäkerhet inför den nya digitala värld de ställs inför. En del försöker sätta sig in i allt vad internet kan erbjuda, andra drar gränsen vid epost och bibliotekssökningar och får andningsbesvär när något mer avancerat kommer på tapeten. framförallt sprider en byråkrati-kultur ut sig där det mesta går ut på att skydda sitt skinn och spela enligt regelboken - inte diktera policy eller ta till strid. Den automatiska reaktionen är att fråga juristerna vad de tycker, inte ifrågasätta deras tolkning av lagbalken. Man är livrädda för att bli stämda.

Mathias Klang sa...

Hej Mattias
- villkoren för forskning, forskare och vetenskaplig publicering är inte som du presenterar dom.
- Största delen av svensk forskning har mycket lite läsekrets utanför andra forskare vilket gör det svårt att argumentera med förlag om deras avtal.
- Universitetsledningen bryr sig inte om plånboken i dessa frågor eftersom allt som forskare skapar ägs av forskare. Även deras artiklar & böcker.
- Att tvinga forskare att släppa sitt material fritt dvs inte publicera det där förlagens avtal är för starka ligger inte i deras makt. Flera universitet har dock sådana rekommendationer.
- Forskningsfinansiärer som vetenskapsrådet har inte uppdrag av regeringen att öka tillgängligheten till forksningsmaterial genom Open Access men överväger att ställa detta som krav i framtiden.

Trots detta finns en stark intresse för Open Access. http://www.doaj.org/ i Lund har över 3000 journaler som är fritt tillgängliga.

Själv arbetar jag (förutom med Creative Commons) med att kartlägga hur upphovsrätten och förlagsavtal ställer till hinder för Open Access och försöker hitta lösningar till dessa hinde.