Förhistorien som ett främmande land

David Lowenthal publicerade 1985 en inflytelserik bok: The Past as a Foreign Country. I den diskuterade han hur historiker måste bli medvetna om den mentala bild allmänheten har om vad historia är, hur det förflutna var och hur det skapat samtiden. Denna mentala bild påverkar och filtrerar helt hur de tar åt sig ny information och uppfattar forskningsresultat - eller inte alls uppfattar dem. Vad som gäller för historiker gäller tiofalt, hundrafalt, för arkeologer. De flesta historiker kan börja sin diskussion utifrån en högstadie- och gymnasienivå, arkeologer måste inleda på lågstadienivå. "Man bodde i hus - med tak", "De kunde tala med varandra". Detta eftersom den undervisning vi får i förhistoria ofta inskränks till de allra första åren i skolan och mycket lite därefter. För varje program eller artikel om förhistorien, finns hundra om Strindberg, eller Gustaf III, eller 2:a Världskriget.

Jag har under de senaste 48 timmarna funderat en hel del på vad som verkligen gjorde mig så ovanligt förbannad med Vetenskapsmagasinet i tisdags. Det var många, många detaljer naturligtvis. Framförallt ska det vara konfliktbetonat - en enkel konflikt med ont vs. gott, svart mot vitt. Inga gråtoner. Annars är ingen intresserad. Påstår dom. Jag undrar om dessa journalister någonsin brytt sig om att verkligen undersöka vad populärvetenskapligt intresserade människor vill ha, för de flesta jag känner föredrar att inte bli behandlade som småbarn. Reportage-strategier som är logiska för dokusåpor borde inte få gälla för vetenskapsprogram. Men det var kanske främst för att det var som att se Stanley på frammarsch i djungeln med sin vita mans börda. Civilisationsbärarna mot de enkla och efterblivna och exotiska stackarna som gick under på det naturliga urvalets altare.

När kolonialmakternas upptäckare gav sig ut på mörka kontinenter iklädda vita linnekläder, så var det med tydliga mål och syften.
Att sprida den Sanna Civilisationens budskap.
Att hitta de primitiva stammar som påvisade den evolutionära utvecklingen fram till skapelsens krona: den vita européen.
Att skriva spännande och kittlande reseberättelser för hemmamarknaden så att man kunde bekosta sina resor
Att hitta naturresurser som man kunde exploatera för egen vinnings skull

Allt detta ovan gäller för en hel del "upptäckare" av förhistorien idag. Kontinenterna må sakna vita fläckar, med förhistorien kan man appropriera för att göra precis samma sak: Hävda överlägsenhet, skapa en linjär evolutionär utvecklingslinje till skapelsens krona (vita européer), göra sig en slant på fantasifulla berättelser - och exploatera folken för sin egen vinnings skull.

De folk och grupper som såg sina ting rövade och förvanskade på muséer, som blev uppmätta i rasbiologiska böcker, som blev beskrivna i nedsättande termer - de kunde till slut göra sig hörda. De har en åtminstone teoretisk chans att protestera och kritisera. De folk vi arkeologer studerar är döda. De är stumma. De kan aldrig föra sin egen talan. Därför är det hundrafalt viktigt att behandla dem med respekt och ge utrymme för nyanser. Bara för att de är döda så har vi inte rätt att utnyttja dem för vår egen ekonomiska, karriärsmässiga och politiska vinnings skull.

Jag kan inte tåla och fördra detta - jag kan inte ha överseende med det som en rolig grej. för mig är detta verkliga människor, inte dockor i ett spel, inte teater, inte något som är till för vårt eget höga nöjes skull. För hundra år sedan målade vi upp afrikaner och lät dem dansa och spela för att roa oss. Vi skapade karikatyrer av dem för att kunna spegla oss mot dem. Vi talade om dem som känslosamma, musikaliska, opålitliga, ointelligenta, barnsliga. Nuförtiden är det inte möjligt att göra detta i rumsrena sammanhang. Varför ger vi oss rätten att bete oss så mot de döda?

Förhistorien är inget skämt för mig, den är verklig. Jag håller dessa människors ting i mina händer - jag håller deras ben!
Skäms på mig om jag ser dom endast i ljuset av vad de kan göra för mig och mina intressen. Skäms på mig om jag endast ser dem som underhållning för stunden.

Vi bör närma oss förhistorien som ett främmande land med ett främmande folk. Men inte såsom kolonialstaternas imperiebyggare, utan som intresserade och respektfulla besökare som vill lära sig något nytt. Som är villiga att lyssna. Deras berättelser och liv är hundra gånger mer intressanta än de simpla äventyrsberättelser vi kan knåpa ihop på vår kammare.


Andra bloggar om: arkeologi, etik, media, vetenskapsmagasinet, stenålder, DNA, vetenskap