Barnsligt, manligt och dödligt

I förmiddags höll Lotta Mejsholm ett slutseminarium kring sitt avhandlingsprojekt rörande förändringar i begavningssederna kring barn vid övergången till kristendomen i södra Sverige. Slutseminarium hålls vanligen när en doktorand börjar stappla sig igenom slutsträckan och upplägget i Uppsala är helt och hållet upp till doktoranden. En del väljer ett regelrätt föredrag med diskussioner, en del delar ut olika kapitel i förväg till de som kan tänkas delta. Lotta valde skuggopponering, en seriös men mindre definitiv opponering på avhandlingstexten av en utsedd opponent.

Lotta Mejsholm, Anne-Sofie Gräslund och Cecilia Lidström-Holmberg på seminariet. Daniel Löwenborg och C-G Ojala håller sig i bakgrunden. (Foto: Åsa M. Larsson)

I detta fall Susanne Thedéen, forskare vid Stockholms universitet, som skrivit mycket om identitet, genus och gravritualer under brons- och järnålder. Fördelen med denna form av genrep är att det sker på en text som inte är helt färdig, vilket ger doktoranden en möjlighet att justera upplägget och klargöra sina argument. Nackdelen är att man måste våga lämna från sig något som inte är helt färdigt - en upplevelse så traumatisk för de flesta akademiker att det kan orsaka panikångest. Om Lotta hade upplevt det så syntes det iallafall inte på henne under seminariet som blev välbesökt och intressant.

Kjel Knutsson, Thomas Eriksson och Susanne Thedéen (Foto: Åsa M. Larsson)

Susanne gjorde ett mycket bra jobb med att å ena sidan vara tydlig med vad som var bra med texten, å andra sidan diskutera ingående de val, upplägg och argument Lotta har gjort. Lotta utgår främst från två gravfält i Skåne, Fjälkinge och Kattesundskyrkogården, den ena i övergången från hednisk tid, den andra mer solitt kristen miljö. Det är framförallt de allra yngsta barn-skeletten hon intresserat sig för, liksom diskussioner kring i vilken utsträckning materiella lämningar respektive skriftliga källor kan belysa detta skede. Manuset är inte helt färdigt, men vi håller tummarna för en disputation inom det närmsta halvåret åtminstone.

Fler åhörare. Till vänster en historiker och en runvetare jag missde namnen på. Svante Norr, Anna Gatti och Anne Ingvarsson Sundström. (Foto: Åsa M. Larsson)

Dagens lästips är Malin Sandströms Vetenskapsnytt där hon redogör för en intressant ny internationell studie om vad män egentligen anser vara viktigast för ett bra och lyckligt liv. Och det är inte massor av sex, lyxjobb, häftiga prylar eller att vara attraktiv! Det är uppenbart att Zandén och Gyllenhammar gravt underskattat problemen macho-manligheten står inför...tackolov!

Helena Victor informerar om en kommande seminariedag på institutionen om folkvandringstiden. Man kan läsa mer om projektet på institutionens hemsida och de som är intresserade av att delta på seminariet får gärna höra av sig till Helena Victor.

Preliminary Program – The 1st LEO Seminar – October 25th, 2008.

Hosted by the research project Death’s Snug Chamber,
Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University

The purpose of this first in a series of seminars is to begin discussions related to the computer base LEO, which has been constructed by Svante Fischer and Helena Victor in the research project ”Death’s Snug Chamber”. The computer base LEO aims to gather all Roman gold coinage in Scandinavia and the Baltic countries, c. 250-565 AD, but has its main focus on the mid- to the late 5th century AD. LEO is an acronym for Liber Excelsior Obryzium (The elevated book of pure gold). The name is directly related to the 18-year long reign of the eastern emperor Leo I (457-474 AD), since fragmented into intervals by means of correspondence analysis.

LEO has been conceived in order to provide an empirical backbone to an array of new theories regarding the shift from Late Antiquity to the Migration Period, a shift that is also reflected in the chamber graves in Middle Scandinavia. LEO will also be one of the founding elements for an absolute chronology of the Middle Scandinavian Migration Period. A further aim which will be the subject of the future second LEO seminar is to relate the Scandinavian solidus horizon of LEO to that of the gold bracteates and gold collars.

Morning Session
Moderator: Dr. Lennart Lind
Pr. Frands Herschend: Introduction.
Dr. Ragnar Hedlund: The Iconography of the late 3rd Century Aurei.
Dr. Svante Fischer, Dr. Helena Victor: The Impact of Ravenna and Constantinople in LEO.
Afternoon Session
Moderator: Pr. Ola Kyhlberg
Pr. Ulf Näsman: Scandinavia and the Huns.
Dr. Svante Fischer, Dr. Helena Victor: Scandinavian Regionalism in LEO.
Dr. Fernando Lopez Sanchez: The Sovana Hoard and the Schola palatina of Ricimer.




Andra bloggar om: arkeologi, döden, barn, begravning, järnålder, kristendom, kristnandet, folkvandringstid, manligt, genus, gender

Palaus pygméer ifrågasätts

Småvuxna människor i Stilla Havet är snabbt på väg att bli en stående kontrovers inom arkeologisk och osteologisk forskning. I våras kablades nyheten ut att en grupp forskare hade hittat en pygmé-variant av moderna människor på ön Palau i Stilla Havet. Jag skrev själv om detta på bloggen när det begav sig. Denna population skulle ha levt för mellan 3000-1000 år sedan i området och deras begravda men fragmenterade ben hade hittats i en grotta. Man bedömde att de blivit extremt småväxta som ett resultat av att ha levt relativt isolerade på en begränsad geografisk yta.

Nu publicerar tre andra forskare, från flera olika universitet, en extremt kritisk artikel i tidskriften PLoS One. Dessa osteologer, paleontologer och arkeologer har varit inblandade i mer långvariga projekt i området än Lee Berger som var utgrävare och huvudförfattare till den förra artikeln. De underkänner helt hans storleksbedömning av individerna i fråga utifrån det skelettmaterial han fått fram, istället anser de att människorna ifråga hade en ganska normal kroppslängd för jägare-samlare i regionen (runt 1,55 m för en kvinna t ex), men att de däremot har varit gracila - finlemmade - vilket lett till att Berger gravt missbedömt deras längd utifrån den lilla lårbenskulan. De har skelett från närliggande platser på samma ö, daterade till samma perioder, som är bättre bevarade. En del av dem har ben som är till och med mer finlemmade än Bergers, men eftersom de är mer komplett bevarade har det varit enklare att göra längdberäkningar utifrån dem.

Att beräkna hur lång en person varit i livet utifrån skelettdelar är faktiskt en ganska komplicerad affär, och aspekter som kön, fysik och populationsgenetik spelar in en hel del. Osteologer brukar använda olika formler dels för olika kön och dels för olika populationer - och justeringar sker hela tiden. Att beräkna kroppslängd endast utifrån inkompletta ben och lårbenskulan är extremt vanskligt - på den punkten verkar Fitzpatrick, Nelson och Clark ha mer underbyggda analyser. De underkänner även flera andra aspekter av Bergers tolkning, kalk ska tydligen ofta ha fällts ut på skelettdelar och ändrats deras form delvis, tänderna som Berger kallar abnormt stora ska inte avvika från vad som är vanligt förekommande hos jägar-samlare-grupper i regionen osv.

Det är naturligtvis inte helt lätt att som utomstående avgöra vem som har rätt i en sådan här debatt, men Fitzpatrick och kompani verkar ha många välunderbyggda argument och framförallt ett eget insamlat, välbevarat material från samma plats och tid som ger ett helt annat intryck. Välbevarat slår fragmenterat varje dag - särskilt inom osteologi. Berger får sitt rykte mer eller mindre kört genom köttkvarnen - och i förlängningen även National Geographic som bekostade hans undersökning. Så vi lär nog inte ha hört slutet på detta ännu.

En bra artikel som sammanfattar läget går att läsa på e! Science News.
Uppdatering: En välskriven längre recension av artikeln och argumenten finns att läsa på Anthropology.net.


Andra bloggar om: Palau, arkeologi, pygmé, osteologi, skelett, anatomi, Stilla Havet

Det är internet, dummer

För lite över 10 år sedan satt jag i studentlägenheten jag delade med mina blivande barns blivande far och svor så det osade över hajpen kring 'nätet', world wide web, internet. Ett hysteriskt snattrande och pipande 56kb-modem tuggade sig genom min sökning på Alta Vista och visade slutligen en lista länkar som den ansåg att fyllde mina sökkriterier. Sedan följde ytterligare 500 minuter för att ladda respektive sida, inse att det inte fanns någon som helst givande information, gå tillbaka till söklistan, försöka nästa... och slutligen springa därifrån i vredesmod. Att internet var världshistoriens mest överskattade teknologi framstod som ganska uppenbart.

Ett decennium har gått, och det känns som ett århundrade. Numera har mitt usb-minne 50 gånger större lagringskapacitet än min dåvarande dator, arbetsminnet i en mobiltelefon överstiger på långa vägar det som jag hade när jag skrev min första (avslagna) ansökan till froskarutbildningen. Vi har bredband istället för modem och internet flödar över av hemsidor, information, databaser, bilder, texter, diskussioner, tips och råd. Att forska utan närmast konstant tillgång till nätet känns ungefär lika omöjligt som att forska utan tillgång till böcker.

Men internet är inte en maskin, en tingest som utför en förutbestämd handling. Internet är ett kärl i vilket vi har hällt allt från fenomenala ansamlingar av mänsklig kunskap och erfarenhet till total dynga. Internets styrka ligger inte endast, eller ens till största delen, i det innehåll som finns där, utan i det faktum att det numera är det etablerade verktyget för allt större andel av befolkningen att kommunicera, söka information och meddela sig. Det är inte bara det att media börjat lägga ut allt mer av sin produktion på nätet, utan kanske framförallt att man börjat utnyttja internets förmåga att sammanlänka disparat information och öppna upp den annars så slutna envägskommunikationen. Insändare är inte längre små blänkare av enskilda åsiktsmaskiner publicerade i bakdelen av tidningen ett par dagar senare - det är rullande kommentarer, långa inlägg, utspridda diskussioner både i nät-tidningar, i bloggar och på forum.

Inte minst har detta börjat märkas i valkampanjen i USA. 2004 gick startskottet för nätets potential i form av Howard Deans presidentkampanj, det var genrepet. 2008 har detta lilla genrep fullkomligt exploderat. I New York Times skriver deras korrespondent/bloggare The Carpetbagger om demokraternas pågående konvent i Denver och vilken annorlunda upplevelse det har blivit. Inte bara det att bloggare numera är en helt etablerad kategori med egna områden och vars inlägg följs med minst lika stort intresse och oro av politiker, journalister och allmänheten som TV-sändningar och tidningsartiklar. Utan framförallt för att gränsen mellan den som rapporterar och den som blir rapporterad om helt har suddats ut. Den som intervjuar deltagare blir själv filmad och inspelad på videokameror, mobilkameror, Mp3-spelare. Tala med en bloggare, och tre andra bloggare live-bloggar er dialog medan detta sker. Det är rapportering av rapportering av rapportering.

Man kan lugnt säga att Sveriges politiker och media förlorade sin "internet-oskuld" i juni, i samband med FRA-lagen - debatten som vägrade dö, som vägrade huka sig för det oundvikliga. I samband med detta avslöjades just i vilken mån de verktyg och forum som finns på internet, bloggar, nättidningar, bloggportaler kan hålla igång en diskussion och dialog och debatt långt efter det att både första och tredje statsmakten försökt ta kontrollen och lägga locket på. Varje uttalande i media granskas och kommenteras, varje inlägg av politiker på sina forum inte bara ifrågasätts inom fem minuter, utan krtitiken kan i sin tur länka vidare till annan information. Även om man inte ska underskatta den kontroll de få media-bolagen fortfarande har över den offentliga debatten, så har spelreglerna ändrats. Inte minst för att många journalister och debattörer numera själva kringgår redaktionell styrning genom att publicera sig direkt på nätet.

Man säger att det tar 10 år för amerikanska innovationer och trender att nå Europa - i denna digitala tidsålder kan vi nog minska detta tidsspann med några år iallafall. Valet 2010 kommer inte bli likt något vi sett förut. YouTube och bloggar kommer ha gjort sitt ofrånkomliga intåg i den offentliga debatten. Och det finns absolut inget vare sig politiker eller media kan göra åt det.

För att parafrasera senator Clintons man:
Det är internet, dummer.



Andra bloggar om: internet, blogga, bloggosfären, politk, USA, amerikanska valet, FRA, FRA-lagen, media

I betraktarens öga

I mötet mellan humaniora och naturvetenskap finns det få frågor som är mer brännande än att försöka avgöra var biologi tar slut och kultur tar vid. I vilken mån styrs vi av förprogrammering och i vilken mån är vi fria agenter? Och hur djupt kan det kulturella sätta sig, är vi fria att ändra ens ett inlärt beteende? För även om media - och en hel del forskare - ibland vill ge sken av det, så är det inte ett enkelt krig mellan humanister och naturvetare. Det finns många fronter i konflikten och många gråtoner.

Jag tar personligen ett avstamp i åsikten att människan är ett djur utvecklat ur andra djur. Men jag anser också att den märkliga hjärna vi behäftats med som ett led i utvecklingen har inneburit vissa extrema konsekvenser som gör att man inte kan förstå människor på samma vis som man förstår gulsparvar och fladdermöss. Jag har en enorm respekt och vördnad för god naturvetenskap, men jag vet också att objektivitet är ett ideal man kan sträva efter men aldrig helt uppnå, och att existerande värderingar till viss mån alltid influerar forskningen. Bara för att ett resultat är korrekt framtaget, betyder inte att det sedan uttolkas korrekt av människorna. God forskning ska vara självkritisk, källkritisk och allra helst testbar.

En fallgrop alltför många naturvetare faller i när de studerar mänskliga egenskaper är att deras urvalsgrupp dels är för liten, dels för kulturellt homogen. Detta är speciellt besvärande i dagens globala samhälle där media och skolor präglar in oss på vissa beteenden från barnsben. I de fall man faktiskt tagit sig tid och pengar till att inkludera grupper som åtminstone lite mer korrekt kan sägas tillhöra alternativa kulturer än den västerländska har man ofta fått fascinerande resultat. Kulturella mönster kan präglas in i våra kroppar och vår automatiska reaktioner på ett så grundläggande plan att det närmast liknar biologiska reflexer. Heejung Kim har bland annat visat hur förekomsten av en viss gen som orsakar låg stresströskel, ändå ger upphov till helt olika beteenden beroende på den kultur individen växt upp i.

En etablerad sanning inom perceptionsforskning sedan 1960-talet har varit att människor tittar på andras ansikten enligt triangel-modellen: först ögonen, sedan munnen.
Det här går så snabbt och omedvetet att man bedömt det som en evolutionärt betingad reaktion. Men nu har en grupp forskare visat att även denna omedvetna reaktion är kulturellt betingad. Asiater som ingått i projektet betraktar ansikten på ett annat sätt: de fokuserar helt på den centrala delen av ansiktet, runt näsan. Artikeln är publicerad online i PLoS One. Troligtvis är detta inlärda beteenden (ögonkontakt/inte ögonkontakt) sedan mycket unga år som till slut har blivit en reflex-betingad handling - ungefär som att lära sig cykla.

Så att dessa ögonrörelsemönster är beroende av kulturell bakgrund är ganska säkert - asiater uppvuxna i helt västerländska miljöer faller in i den västerländska kulturella modellen. Vidare tolkningar av detta och liknande analysresultat, som till exempel att japaner är långt mer benägna att fokusera på bakgrundsdetaljer på bilder än amerikaner, är däremot öppet för diskussion och debatt. Sharon Begley som skriver om dessa undersökningar i Newsweek tar även upp en annan teori att kulturer är mer eller mindre kollektivistiska/individuella beroende på förekomst av sjukdomspatogener i omgivningen. Man vill förklara det kollektivistiska inom asiatiska kulturer och det som man uppfattar som individualistiska i västerländska kulturer som klimatberoende (kallare klimat - färre patogener). Om man bortser från att det finns individualistiska och kollektivistiska drag inom alla kulturer, och att Europa historiskt sett drabbats av minst sagt extrema patogener i form av pesten, så måste man som svensk uppväxt med jantelagen ändå ställa sig lite frågande till den hårddragna distinktionen. Och hur förklarar man Sovjet?

Men så har ju amerikanare en tendens att tro att alla i väst är precis som dom...



Andra bloggar om: vetenskap, forskning, DNA, kognition, kultur, biologi

Tecknat och tankar

Under snart ett och ett halvt år har denna blogg varit ett andningshål och en snuttefilt för mig. Ett sätt att inte gå under i engelska teoretiska beteckningar, 1900-talets arkeologiska vetenskapshistorik och allehanda vansinniga ideer som jag inte får ge utlopp för i min 'seriösa' forskning. Det har visserligen inneburit en del nya ansträngningar eftersom bloggandet i sig kan vara både förföriskt och beroendeframkallande. Jag har till exempel fått hindra mig själv med milt våld så att jag inte skapat ytterligare nischade bloggar i allehanda andra ämnen som intresserar mig. Som serier till exempel, en passion sedan innan jag kunde läsa (och den främsta anledningen till att jag lärde mig läsa). Föll till slut till föga med ett inlägg för någon vecka sedan om bristen på superhjältinnor på vita duken. Nu har jag som kompromiss med mig själv beslutat mig för att helgerna numera är min seriebloggnings-tid. 1-2 inlägg under helgen kan jag tillåta mig - bloggosfärens motsvarighet till feströkare gissar jag...

En tungt vägande anledning till beslutet var ett blogg-inlägg jag läste nu i veckan på Newsarama gällande en alternativ version av Stålmannen som nästan blev av. Det borde höra till allmänbildningen att veta att Stålmannens skapare var författaren Jerry Siegel och tecknaren Joe Schuster, som arbetade med olika varianter under flera år innan den slutligen trycktes av DC i Action Comics 1938. Den versionen var inte helt identisk med den stålman som de flesta av oss (även de som aldrig läst en serietidning) känner till idag, men till 95% var allt på plats. I Seriefrämjandets tidning Bild & Bubbla kan man i senaste numret läsa en mycket bra artikel om dessa inledande år, var inspirationen kom från både i samhällsklimatet och från existerande serier. Och om hur Siegels och Schusters samarbete inte var helt friktionsfritt. Man vet att Siegel kollade runt efter alternativa tecknare till den ganska oerfarne Schuster.

Jeff Trexler skriver nu om hur Siegels efterlevande i en genomgång av hans samlade arkiv hittat en alternativ Superman-origins historia tecknat av Russell Keaton - Trexler visar också några av dessa strippar via en länk. Det är naturligtvis intressant nog att få igång oss nördar, men det som verkligen fångade mitt (och många andras) intresse var den ganska annorlunda ramhandlingen. I denna tidigare version är pojken i rymdskeppet inte en besökare från en annan planet, utan sänd från framtiden av "the last man on Earth". Hans superkrafter är inte ett resultat av gul sol eller lägre gravitation, utan av ett evolverat människosläkte. Minst lika intresseväckande är inledningen: Stålpojken hamnar på ett minst sagt otrevligt barnhem där en förskräckt föreståndare spärrar in honom i en bur(!) - tills han tar sig ut därifrån handgripligen. En av de första sakerna han gör efter att ha blivit adopterad är att lära en otrevlig mobbare en läxa han aldrig glömmer. Hans identitet är alltså allt annat än hemlig...

Det här kan tyckas vara petitesser som endast borde intressera serie-nördar. Vilket må vara korrekt, men det finns få populär-kulturella företeelser som fått större genomslag och betydelse än Stålmannen under 1900-talet. Det var startskottet på en helt ny genre inom populärkulturen, och han blev en avgörande symbol för USA och amerikanerna. Han har influerat, på gott och ont, oerhört många människor, tokats och omtolkats, kritiserats och hyllats, långt mer än någon modern romanfigur, filmhjälte eller konstverk. När man ser denna alternativa stålman, från framtiden, från en männsikoras som evolverat, men samtidigt sett sin egen värld närma sig undergången - då kan tankarna inte låta bli att snurra igång på vad denna Stålmannen-variant hade utvecklats till inom populärkulturen. Om Keaton inte tappat tilltron till Siegels skapelse utan fortsatt samarbetet och å sin sida influerat och påverkat slutprodukten - vad hade blivit annorlunda?

Stålmannen är och förblir en ganska unik litterär skapelse, även inom seriernas värld, där de flesta andra superhjältar är vanliga människor som är produkter av vetenskapliga experiment (Captain America), magi (Captain Marvel) eller bara hård träning (Batman). Liksom Tolkiens Sagan om Ringen är helt grundläggande för all Fantasy, antingen följer man mallen eller så försöker man desperat att bryta mot den, på samma sätt är Superman för seriernas utveckling. Ett unikum, men något som alla måste förhålla sig till på ett eller annat sätt - med beundran eller kritik. Man kan lungt säga att Stålmannen haft en långt större influens på 1900-talets kulturliv än så gott som samtliga nobelprisvinnare i litteratur - både direkt och indirekt.



Andra bloggar om: serier, superhjältar, stålmannen, superman, populärkultur

Jag är arkiolog

I onsdags samlades en stor andel av institutionens personal, inklusive doktorander, för den numera årligt återkommande terminsstartsdagen vid Eklundshof. Programmet innehöll punkter kring samorganisering och rutiner på grundutbildningen (äntligen), omarbetning av hemsidan (äntligen!) och pågående nyantagningen av doktorander (äntligen!!!). Som vanligt kryper man på alla fyra efter denna dag, men det är samtidigt ett bra och nödvändigt sett att få upp ångan och fokusera inför den kommande anstormningen (nåja) av studenterna i nästa vecka.


Dagen började iallafall med ett gott skratt vid ansynen av skylten som stod utanför den byggnad vi skulle husera i.

Efter fikapausen hade de ansvariga hunnit utföra en orwellisk försköning och bytt ut skylten mot en ny, lite mer rättstavad.



Några av deltagarna väntar på att det ska dra igång. Henrik Gerding, Elisabet Green, Michael Lindblom, Johannes Siapkas, Kjel Knutsson och Daniel Löwenborg. (Foto: Åsa M. Larsson)

Andra bloggar om: arkeologi, Uppsala, Uppsala universitet

Endast förändringen är konstant

På en av mina allra första föreläsningar i arkeologi, som totalt nybakad student, ställde Stig Welinder Frågan:
Varför arkeologi? Varför lägger ni ned tid och pengar på att läsa detta ämne - varför är det viktigt?

Jag var långt ifrån den enda i salen som skruvade på mig och kände mig generad. Den där inre känslan av att det var viktigt, att det fanns något oerhört givande med arkeologi kunde ännu inte riktigt formuleras i ord. Så Stig gjorde det åt oss. Arkeologi är Perspektiv. Arkeologi är studiet av människans tid på jorden med ett tidsdjup. Våra egna liv är korta, 70-90 år om vi har tur, de flesta politiska beslut som fattas har på sin höjd 3-4 års framförhållning. Hur kan man driva hem vikten av att tänka långsiktigt framåt, om man inte kan tänka långsiktigt bakåt?

Efter att ha studerat och arbetat med arkeologi i närmare 15 år nu vill jag påstå att det är helt rätt tänkt. När jag började läsa svindlade det för ögonen när jag insåg att människor bott i Skandinavien i över 10.000 år. I nuläget känns det tidsdjupet ganska futtigt, vid det laget hade ju både Australien och Amerika varit befolkat i minst dubbel så lång tid, kanske t.o.m. tredubbelt. Den skandinaviska halvön har gått från tundra till grönskande ekblandskogar till mörka granskogar. Östersjön har gått från sjö till hav till sjö till brackvattenshav. Land har stigit ur vatten och vattnet har återtagit land.

Det Europa vi ser idag, med enorma ytor av fält, åkrar och torrlagda marker skulle knappast kännas igen av de som bodde här för 5000 år sedan, då skogarna och våtmarkerna definierade landskapet. En hel del förändringar är pådrivna av männsikorna, vår omvandling av den fysiska värld vi lever i kan knappt överskattas. Om vi tycker Europa ser annorlunda ut så är det inget mot Mellanöstern där förut skogar och grönskande dalar bredde ut sig innan avverkning, boskapsskötsel och rent klimatologiska processer förändrat bilden ganska extremt. En hel del är naturligtvis också del i den kontinuerliga omvandling som alltid har skett av jorden sedan allra första början. Kontinenter rör sig, hav bildas och försvinner, bergskedjor skapas och bryts ned, floder finner nya fåror, glaciärer breder ut sig och smälter bort.

Gobero i Niger.

Sahara-öknen som nu tar över allt mer av den Nordafrikanska landmassan och vars sand förs av vindarna åt alla fyra väderstreck, var inte alls så stor och dominerande för tusentals år sedan. Den relativt ny-upptäckta neolitiska gravplatsen Gobero i Niger belyser detta tydligt. Uppemot 200 gravar från en period som troligen sträcker sig från ca 10.000-5000 år sedan (framförallt perioden 7700-6200 f.Kr) har hittats i sanden. Extremt sköra, men också extremt välbevarade tack vare de senaste årtusendenas torra klimat i området. Men detta är inte rester av ett ökenlevande folk. På den tid då de bodde här fanns det rejält med växtlighet och en sjö i vilken de fiskade, vilket fynd av bland annat ben från nilgädda och harpuner visar. Runt 6200 f.Kr började klimatet bli torrare och svalare på grund av att Atlanten blev nedkyld, och sjön torkade ut. Men 1000 år senare var det dags för en ny fuktigare period då människorna återvände till Gobero, i dessa gravar har man hittat sköldpaddsskal till exempel. Fynd från kökkenmöddingar (högar av skräp och rester), indikerar att man levde av både jordbruk och boskapsskötsel i området under denna tid.

I en trippelgrav hade en kvinna gravlagts med två barn (8 och 5 år), en stor mängd pollen i jorden direkt under dem indikerar att de lagts ned på en bädd av blommor.
Märkligt hur lite som ändras, trots att allt är i förändring...

Fantastiska bilder på gravarna, och en mer ingående beskrivning av fyndomständigheterna, kan läsas på Anthropology.net. En artikel har också publicerats online i Open Access-tidskriften PLoS One.

Sereno et al. 2008: Lakeside Cemeteries in the Sahara: 5000 Years of Holocene Population and Environmental Change.


Andra bloggar om: arkeologi, Gobero, Afrika, Niger, gravar, klimat, klimatförändring, Sahara

Rekonstruera en rekonstruktion

För nästan exakt 110 år sedan byggde man i samband med Stockholmsutsällningen upp en liten version av Helgeandsholmens bebyggelse under 1500-talet, på en liten konstgjord ö vid södra Djurgården. Husen byggdes i halva storleken och aktörer i tidstypiska kläder bjöd besökarna på en intressant upplevelse. När allt var över flyttades en del, och en del togs helt sonika bort. Men så grundlig var man inte att man förstörde alla spår i marken av detta. Under denna och kommande vecka gräver Historiska museet nu ut delar av denna plats för att studera vad man kan hitta för rester, hur de 110 åren som förflutit påverkat det som finns kvar.

Såsom det såg ut sommaren 1897. Klicka på bilden för mer information och fler bilder.

Utgrävningen satte igång i måndags och från och med lördag kan även intresserade besökare få en chans att gräva i marken och få en insyn i lite arkeologisk metod. Grävledare är Katty Hauptman Wahlgren som tidigare skrivit en avhandling om bronsåldern: Bilder av betydelse. Hällristningar och bronsålderslandskap i nordöstra Östergötland.

På en video berättar Katty lite om projektet och visar platsen.

Läs mer på Historiskas hemsida, eller på Newsdesk.

Andra bloggar om: arkeologi, historiska museet, utgrävning, den försvunna staden, djurgården, museum

Ett märkligt folk...

Ibland leker jag i sinnet med vad jag kunde valt att forska om istället för förhistoria. Som till exempel de förunderliga riter, beteenden och egenheter som utmärker den akademiska djungeln - någon sorts blandning mellan antropologisk studie och psykologisk analys...och thriller.

PhD - av Jorge Cham. Klicka på bilden för att läsa originalet och många, många fler. Varning! Beroendeframkallande.

Jag är naturligtvis inte den enda som insett att här finns en smått outtömlig källa att ösa ur. Nät-serien PhD (Piled Higher and Deeper) som handlar om våndorna förknippade med att doktorera inom främst naturvetenskapliga ämnen i USA har giltighet långt utöver både ämnesgränser och nationsgränser. Den har räddat många mörka dagar genom att ge mig välbehövliga skratt. Tajel, en sporadiskt återkommande antropolog-doktorand, får dessutom den briljanta idén att låta sitt projekt handla om den märkliga stam som kallas 'grad students' (dvs forskarstuderande).

Säkerligen finns det redan ett antal böcker om detta och närliggande ämnen inom sociologi, Bourdieu gjorde sig ett internationellt namn av att ha fräckheten att studera det kulturella spel som kringgärdar Paris akademiska elit. Att ge sig in i detta minfält kan dock ha katastrofala konsekvenser för ens framtida karriär, så akademiker är inte hälften så undersökta och forskade om som de förtjänar. Mest krut läggs på forskningshistorik som ofta får fungera som bakgrund för att visa upp hur briljant den 'nya' trendiga teorin är. Eller hur insatt och genomskådande skribenten själv är.

Att applicera insikter vunna inom antropologin och sociologin på nutida grupper och fenomen kan säkert vara både extremt intressant och extremt givande. Antropologen Michael Wesch har dragit igång The Digital Ethnography Group, ett studentprojekt som undersöker människorsanvändning av digitala teknologier utifrån etnografiska principer. Projektet har sin egen blogg (naturligtvis). Han har också gett en föreläsning vid Library of Congress: 'An anthropological introduction to YouTube' som man (naturligtvis) kan beskåda på video.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, antropologi, etnologi, serier, humor, doktorand, youtube

Bortgång

John Nigel Dore, engelsk arkeolog specialiserad på keramik, har avlidit i cancer.
Dore har trots sin för tidiga död en diger forskargärning bakom sig, inom både romersk keramik i Storbritannien och keramik från Nordafrika.
En längre dödsruna finna att läsa i Guardian.

På Kaukasiska fronten inget nytt

Jag har haft privilegiet att besöka Georigen. Tre veckor sensommaren 1997 tiggde jag ihop pengar från min familj för att få följa med på en utgrävning av ett paleolitiskt lager i Dmanisi i sydöstra Georgien där man tidigare hittat en käke av en Homo erectus. Jag har skrivit lite om det i ett tidigare inlägg. Här tänkte jag bara återge lite av mina hågkomster av detta märkvärdiga land, tankar och minnen och bilder som dyker upp vid vartenda inslag om ryska tanks, ossetisk milis, georgiska trupper.

Georgien är märkligt vackert och märkvärdigt varierad för att vara en sådan liten landmassa inklämd mellan två bergsryggar. Från österns torra skog- och gräsbevuxna landskap skapat av enorma lavafloder, till det fuktigare och grönskande landskapet i väst, med ljumma havsvindar från Svarta Havet. Överallt växer vinrankor, på kontorshusen i Tbilisi, längs vägarna, i bakgårdarna. Arkeologiska undersökningar visar att vindruvsodling har uråldriga anor.

Vad som är fascinerande med Georgien är att landet är ett paradexempel på att man inte kan sätta likhetstecken mellan lingvistisk egenhet och mental/fysisk isolering. Det georgiska språket har egentligen inga motsvarigheter utanför den kaukasiska regionen. Från vår nutida horisont kan landet se isolerat och avlägset ut, men i förhistorisk och historisk kontext är det mitt i smeten. Många handelsleder har passerat detta område innan men beslutade att bygga en oljeledning. Kustremsan vid Svarta Havet garanterade regelbundna kontakter och utbyten med många civilisationer, till exempel grekerna. Det finns lämningar av grekiska kolonier och byggnader i västra Georgien.

I ett museum där såg jag också med mina egna ögon små kvinnliga bronsstatuetter så gott som identiska med de vi hittat här i Skandinavien, en del i religionen för 3000 år sedan. Samt en hel del andra bronsföremål som visade att området var del i det stora kontakt- och handelsnätverk som var spritt över stora delar av Europa under detta tidevarv. Men som sagt, georgierna talar inte indo-europeiska, de har sitt eget unika språk.

Krig är allt annat än okänt. Över dessa marker har hunner, mongoler och allehanda erövrare klampat fram. Det var ett av de tidigaste länderna i världen att officiellt konvertera till kristendomen, samtidigt fanns det åtskilliga muslimska gravhus runt Dmanisi där jag grävde, rester av en av många invasioner av muslimska stormakter.

Jag vill inte här påskina att georgierna är en enhetlig liten biologiskt unik grupp som haft sådan enorm motståndskraft mot all yttre påverkan att de blivit oförändrade under årtusendena. Tvärtom. Exemplet Georgien visar hur sjuk och vansinnig idén att ett land ska bestå av ett folk med sin alldeles egna opåverkade ur-kultur är. Förändring pågår alltid, hela tiden. Men det är inte en fråga om enkel matematik eller regelstyrd evolutionär utveckling. Under årtusendena kommer en del saker att försvinna, gamla religioner, seder, samhällsskick och ersättas av andra. Samtidigt lever en del saker kvar. För en del försvinner språket medan religionen överlever, för andra är det tvärtom. Det går inte att med en enkel modell av kontakt/isolering räkna ut vad som kommer ske. I de mest intensiva kontaktytorna kan vi hitta de mest konservativa strukturerna, enorma förändringar kan införas på extremt löskopplade grunder.

Att säga att Georigen har problem för att det är ett multi-etniskt land är dumt på gränsen till kriminellt. De spänningar och konflikter som möjligen kan finnas mellan olika grupper och regioner skulle aldrig blossa upp till dessa nivåer om det inte samtidigt fanns starka politiska och ekonomiska intressen, både lokalt och globalt. Lägg till dålig trygghet och svaga ekonomiska chanser för vanliga människor och du har ett recept för katastrof.

Min vistelse i Georgien var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv. Jag tänker nu dagligen på alla de kollegor och medmänniskor jag träffade där och undrar hur det går för dem och deras familjer. Än en gång i kläm mellan stormakter, maktpolitik och snöda ekonomiska intressen.


Andra bloggar om: Georgien, arkeologi, paleolitikum, historia, språk, etnicitet

Skadskjuten superhjältinna efterlyses

Eftersom vi hade BF förra veckan passade jag och Fredrik på att göra något som vi sällan fixar - gå på bio tillsammans. Med tanke på biljettpriserna så är det ett nöje vi unnar oss främst när det kommer något som absolut måste avnjutas på en rejält stor duk och med kroppsvibreraden ljudsystem. Som till exempel nya Batman-filmen Dark Knight. Och ja, den var jättejättejättebra trots mina egna uppskruvadde förväntningar.

Jag är seriefantast. Har varit det sedan långt innan jag lärde mig läsa. Min utveckling har gått via Bamse och Kalle Anka, till de franska och belgiska storverken, till superhjälteserier, till Miller, Moore, Gaiman, Pirinen, Garth Ellis, Dave Sim och på senare år även Manga osv, osv. Att jag hittat nya favoriter har inte inneburit att jag hivat ut de gamla. Serier är en litterär konstform som i min mening har en potential som vida överskrider den samhällsomvälvande kraft skönlitterära författare anser sig ha. Det är i mötet mellan bild och text som det verkligt spännande händer, och där mycket avslöjas om tid, seder, språk och värderingar.

Superhjälteserierna är en genre som först på senare år släppts in i finsalongerna, om än med tydlig motvilja. Det är helt klar en företeelse som ibland är ganska löjlig, men som samtidigt är oerhört gripande och fascinerande. Att översätta denna värld till film är dock inte helt enkelt - dels för att det krävs ganska bra effekter, dels för att i verkligheten ser de flesta supertöntiga ut i trikåer - inte superhäftiga. Efter ett antal patetiska försök (Läderlappen och Hulken som TV-serier), ett antal inte helt patetiska försök på bio (Stålmannen), så kom det verkliga startskottet med Batman som hade Frank Miller att tacka för sin återuppståndelse från slap-stick till stenhård. Tack vare Miller och en del andra serieskapare som fick lite mer fritt spelrum efter hans storsäljande versioner av Batman och Daredevil lades mycket av grunden till det som vi nu ser frukterna av. De första två Batman-filmerna från 90-talet ser jag som ett genrep (i min värld existerar inte de andra bedrövliga uppföljarna). Den verkliga premiären var nu på 2000-talet.

Så nu har vi enormt bra filmer om Batman och Spindelmannen, riktigt bra om X-Men (mina favoriter under tonåren...and beyond) och Iron Man, hyfsade om Fantastiska Fyran och Stålmannen, och kanske inte helt lyckade om Hulken (fast jag har inte sett tvåan än). Hollywood öser guld med slev ur biopublikens fickor och inte att undra på att de ser sig om efter fler möjligen lyckade adaptioner. Första filmen om Wolverine ligger högst på min lista över måsten (gör mig inte besviken, bub). Filmen om Watchmen är både hett efterlängtad och fruktad (kan de verkligen lyckas...?). Vad som däremot lyser med sin frånvaro ännu är den första blockbustern med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen.

Anledningen till detta är enkel - de saknas sådana hjältinnor i serierna. Superhjältinnor faller i två kategorier:
1. Medlem i ett team - och ofta i bakgrunden eller som ett kärleksintresse.
2. Kvinnlig variant av redan etablerad superhjälte. T ex Stålflickan, Läderlappsflickan, Spider-woman, She-Hulk osv, osv. Trååååkigt

Den enda som avviker från detta är Wonder Woman. Utan tvekan en av de tråkigaste superhjältarna i världshistorien i min mening. Hon skapades medvetet som en feministisk roll-modell för att uppväga alla dessa killar i tajts. Amazon-prinsessa, fantastiskt vacker, superstark, enormt självsäker. En kvinnlig variant av Stålmannen, men utan riktigt samma sting i sitt alter ego som Clark Kent innebar. Skaparna missförstod en av de viktigaste principerna med superhjältar - konflikten. Det handlade inte bara om att klara av fantastiska saker, utan att göra detta trots enorma problem och motgångar. Stan Lee lyckades bygga nästan hela sitt Marvel-imperium på de principerna. Spindelmannen är enormt populär inte för att han kan klättra på byggnader, utan på grund av sina nästan makalöst många personliga problem. Wolverine samma sak, Batman och Hulken också.

Det måste finnas en akilles-häl, en svaghet, en spricka i rustningen. Kvinnliga superhjältar är alltför ofta för perfekta, för snygga, smarta, förstående, insiktsfulla, förståndiga...tråkiga. Och de har alltför sällan en intressant bakgrund (om de inte fått låna den från Läderlappen eller Stålmannen eller Hulken...). Wonder Womans popularitet hänger allt för mycket på hennes storbystade och extremt lättklädda status - mer pubertets-killar än tjejer som gillat henne under årtiondenas lopp vågar jag påstå. Filmen som planeras runt henne verkar inte riktigt få luft under vingarna och jag är inte förvånad. De problem som finns med helylle-stålis i blå trikåer som karaktär är dubbelt upp med amazon-prinsessan.

Idag finns det åtskilliga icke-perfekta superhjältinnor i serierna, men mycket få från den guld- och silverålder som gett upphov till de namn som säljer bio-biljetter. Extremt få har egna serietidningstitlar, de är del i ett paket som de har svårt att frigöra sig från. Ingen har fått en Millersk uppfräschning - och Miller själv, trots sin onekliga talang, är ganska hopplöst enkelspårig i sina kvinnoporträtt.



Andra bloggar om: serier, superhjältar, film, Marvel, DC

Lästips

Sommaren är verkligen över, och bloggarna börjar få upp ångan igen. Själv försöker jag få upp ångan för min forskning. Om man inte kan komma på något själv att bidra med som inlägg kan man ju alltid tipsa om annat intressant som finns att läsa i bloggosfären.

Martin på Aardvarchaeology har lyckats hålla igång närmast non-stop med intressanta inlägg om allt från metalldetektor-undersökningar till klassiska svenska brädspel under sommaren.

Johan Carlström på Riksantikvarieämbetets K-bloggen tipsar nu om lite olika projektbloggar rörande arkeologi och historia.
På inlägget innan tipsar Malin Blomqvist om nya funktioner i Fornsök, t ex en mätfunktion som kan mäta avståndet mellan utvalda fornlämningar.

Vissa lyckliga personer fick tillbringa sommaren i fornminnesvårdens tjänst och har bloggat om det. Till exempel Magnus Reuterdahl bland Linköpings medeltida lämningar och Dalkulla-Arkeologen som guidat på Läckö slott.

Småland må vara förbisett i mycken forskning, men på bloggfronten håller kalmariten Pierre Petersson och misterhultaren Michael Dahlin fanan högt med många välskrivna inlägg.

Lars Lundqvist har lagt ut många fina sommarbilder på sin blogg Arkland, och illustratören Måns Sjöberg med fokusering på förhistoriska rekonstruktioner har sparkat igång sin egen blogg där han lägger ut en del av sina alster.

Antimonite skriver om svensk och global och kosmisk geologi på sin blogg Terra Incognita.

...och mycket, mycket mer


Andra bloggar om: arkeologi, geologi, historia, museum, Läckö slott, Linköping, fotografier, blog, Småland, Riksantikvarieämbetet

Mystisk tingest - hjälp sökes

Som arkeolog händer det fler gånger än man vill medge att man stöter på objekt man inte har en aning om hur de använts, till vad, av vem och varför, i hela fridens namn varför, de ser ut som de gör! Inte helt sällan kan man få samma upplevelse av nutida tingestar också.

Som den ni ser på bilden till exempel. Den kom till min far som bonusgåva i ett bokpaket. Någon tyckte uppenbarligen att den var en bra och fiffig sak som uppskattade prenumeranter förtjänade att äga. Men vad är det!!? Den lilla plast-tingesten är stor nog att få plats i handen, i öglan kan man få in ett finger. Det finns en relativt skarp tagg undertill och en annan småvass bit där öglan möter den böjda underdelen.

Så nu kommer den stora uppmaningen - skriv och berätta vad detta är, så vi slutar stirra upp i taket om nätterna och undra om det är:

1. En kodknäckare för Da Vinci-koden

2. Ett utomjordiskt munspel

3. Det senaste oumbärliga mätinstrumentet från Martin Timells byggfirma

eller alla arkeologers favorit-förklaring "when all other things fail"

4. Något kultiskt

Vinnaren får en gratis kopia av bilden att använda som skärmsläckare.

Andra bloggar om: mystiskt, ting, gåta, tävling

Skyldigheter och rättigheter hos media och forskningen

Idag sände P1:s Medierna ett inslag om det stundtals (ofta?) mycket ansträngda förhållandet mellan forskare och de journalister som föresatt sig att rapportera om forskning (lyssna i efterhand i Arkivet eller som Pod-radio). Inför reportaget hade jag pratat vid två tillfällen telefonledes med Lars Truedson på produktionsbolaget som ligger bakom programmet Medierna, passande nämnt Tredje Statsmakten. Mina inte helt sammanhängande uttalanden kom inte med i slutgiltiga klippet, mycket på grund av att de valde att ge lite mer ordentligt utrymme åt Malin Sandström. Ett bra val tyckte jag både före och efter, för Malin var både välformulerad och hade ryggrad nog att uttrycka en avvikande åsikt när det var påkallat. Hon kommer säkerligen skriva mer utförligt på sin blogg om sina intryck av programmet när hon återvänder efter helgen.

Förutom Malin intervjuades Anders Mildner, bloggare och journalist på Sydsvenskan som drog igång en liten debatt om tredje uppgiften vs tredje statsmakten tidigare i somras som fick både mig och Malin och div andra vetenskapsbloggare att knappra iväg på tangentbordet. Även vetenskapsjournalisten Inger Atterstam intervjuades. Hon var nog den som blivit mest uppgiven på vad hon såg som avvisande och surmagade attityder från forskare kontaktade av media. Malin fick ge sin syn på saken, och jag måste instämma i allt hon sa. Ett av de främsta problem forskare har i kontakten med journalister är att de senare oftast, nej alltid, har en vinkling planerad, som kan vara mer eller mindre extrem och populistisk. Att ärligt meddela den vinklingen till sina intervju-objekt är däremot mer sällsynt. Forskare är därför ofta misstänksamma och varliga med vad de säger.

Både Mildner och framförallt Atterstam klagade över att forskare ibland faktiskt inte ville uttala sig, eller att de skickade vidare en fråga till en annan forskare, inte sällan högre i hierarkin. De verkade uppfatta detta som ett närmast medvetet försök till obstruktion. De verkade inte direkt reflektera över detta:
1. Forskaren kanske ärligt vill hjälpa journalisten att få ett korrekt och informativt svar, inte bara en halvdan halvsanning.
2. Forskare som haft få kontakter med media kanske är oroliga för att de saknar kompetens att snabbt och effektivt formulera vad man forskat fram och hur. De kanske anser att en äldre kollega med mer erfarenhet enklare kan ge journalisten vad han/hon är ute efter.
3. Det kanske inte finns ett klatschigt och enkelt svar! Kanske frågan är komplex och inte helt utredd ännu. Forskarna kan vara helt ärliga med journalisten och är inte involverade i ett perverst försök att lägga ut dimridåer. Journalisten bör fråga sig själv om han/hon verkligen ställer rätt frågor, och om de är beredda att acceptera ett svar - eller om de bara vill ha ett "säljande" svar.

Vad som främst störde mig under detta naturligtvis begränsade reportage, är denna eviga brist på självkritik hos vetenskapsjournalister. De suckar och himlar med ögonen över hysteriska och paranoida forskare. Kanske har de rätt i att rapporteringen endast i en mycket liten andel av fallen är oseriös, överdriven eller alltför vinklad. Men jag skulle isåfall vilja höra ett undersökande reportage som visar detta. Gå igenom de senaste tre årens största vetenskapsnyheter, undersök hur de rapporterades, om forskarna inblandade är nöjda, om resultaten verkligen stödde de texter som skrevs i media osv. Om journalister på detta vis kunde visa att forskarnas farhågor är överdrivna så kanske det kan bidra till ett öppnare klimat. MEN, om en sådan undersökning tvärtom visar att rapporteringen varit alarmistisk, godtycklig, vinklad och endimensionell - då kanske en hel del av kritiken och diskussionerna borde föras inom media.

Guardian har en serie reportage i sin vetenskapsdel som kallas Bad Science. Inte sällan riktas där strålkastarljuset inte så mycket mot forskare, som mot journalister och deras rapportering av mer eller mindre underbyggda påståenden som passar in i det rådande politiska klimatet, eller marknadsintresset.

Som Malin så riktigt sa: Ja, forskare har ett ansvar att förmedla den forskning de utfört, men de har INTE ett ansvar att svara på vilken fråga som helst, eller ställa upp på vilken typ av reportage som helst. Däri ligger en stor och avgörande skillnad, och vår tredje statsmakt borde vara lättad över att så många inom forskningen inte uppfattar det som sin skyldighet att säga vad som helst om det de håller på med för att passa in i rådande trender. Det är då det slutar vara vetenskap och istället blir infotainment. Vi är betalda för att generera kunskap, inte underhållning. Har man tur kan man göra alla glada, men ibland går inte det.

Slutknorren på reportaget, som jag gillade mycket i sin helhet, var lite missvisande i min mening. När Mildner uttryckte en förhoppning av bloggande av forskare kunde komma att överbrygga klyftan höll jag helt med. Men Atterstam som var mer kritisk svarade egentligen på frågan om bloggande kunde ersätta vetenskapsjournalistik. Det är det ingen som har föreslagit naturligtvis. Att hon sedan uttryckte farhågor om att bloggande forskare skulle skriva vinklade och överdrivna reportage om sin egen forskning lät allt för mycket som att döma andra efter sig själv. Min erfarenhet av att läsa vetenskapsbloggar är snarare att forskare fortfarande är alltför försiktiga med att lyfta fram allt intressant de gör och kommer fram till.

Som sagt, bloggande är en plattform som kan öppna upp dialog och kommunikation mellan forskare och media - och kanske skapa bättre varianter av båda i förlängningen.

Uppdatering:
Anders Mildner har nu skrivit ett inlägg med sina reaktioner på programmet.


Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bloggosfären, vetenskapsbloggar, doktorand, Medierna, P1, förmedling, tredje uppgiften

Neandertalare, den förlorade länken

I senaste numret av tidningen Cell publiceras nu resultat från en studie av mitokondrie-DNA från ett neanderthal-ben framgrävt i Kroatien, som visar att det troligtvis inte skett någon sammanblandning mellan Europas ursprungliga hominider och de nykomna Homo sapiens sapiens.

Fyndet är relativt nytt, från 1980, och har därför inte utsatts för alltför mycket hantering av människohänder eller nedbrytning i syrerik atmosfär. Kontamination är naturligtvis ett av de främsta problemen för genetiker, liksom utmaningen att få fram tillräckligt långa sekvenser av gammalt nedbrutet DNA ur förhistoriska ben. Artikeln har som så ofta är fallet en lååååång lista av medförfattare = forskare som bidragit med analyser, metoder, ideer och kommentarer. Sist i listan är Svante Pääbo, en genetiker jag har stor respekt för eftersom han verkar ha ett kritiskt sinne och inte dras med i önsketänkande. Han är ledargestalten i projektet som främst utgår från Max Planck-institutet i Leipzig.

Artikeln går att läsa i sin helhet via Cells hemsida. Kortfattat kan sägas att forskarna har använt sig av en metod för sekvensering av mt-DNA som kallas 454, till skillnad mot den PCR-teknik som vanligtvis används. De argumenterar för att 454-metoden, som är etablerad sedan tidigare, har den fördelen att den genrerar långt större volymer av sekvens-data som kan användas för att rekonstruera genomet.

Deras resultat, är att den närmsta gemensamma nämnaren mellan neandertalare och människor ligger uppåt 660.000 år (+/- 140.000 år) tillbaka i tiden. Alltså troligen innan neanderthalare kom till Europa. Utifrån vilka delar av proteinerna som ändrats mest anser man sig också kunna se att neandertal-populationen var relativt begränsad.

Högintressanta resultat, även om jag inte är kapabel att helt bedöma de slutsatser de drar naturligtvis. Det allra viktigaste är att forskarna får fram bra metoder att analysera, avkontaminera och reproducera DNA, vilket kan leda till fler studier och fler resultat som antingen konfirmerar eller motsäger Greens resultat. Projektgruppen hoppas att vid årets slut ha kunnat bestämma hela arvsmassan hos "sin" neanderthalare kan man läsa i DN.

Uppdatering:
Guardian har nu publicerat en välskriven artikel online om studien.


Andra bloggar om: arkeologi, paleontologi, DNA, vetenskap, forskning, neandertalare, hominider

Framtidens arkeologi?

Seed Magazine är en snygg och tvärdisciplinär vetenskapspublikation som riktar sig till både forskare och intresserad allmänhet med reportage om ny forskning och pågående vetenskapsdebatter. Den finns dels rent fysiskt som papperstidning, dels som digital version där man kan läsa många av artiklarna. I det senaste numret presenteras under serien Revolutionary Minds, några forskare under rubriken the Re-Envisionaries. Fem forskare som enligt tidningen är goda representanter för vad disciplin-överskridande, tvärvetenskaplig forskning kan leda till för nya insikter. Som de så riktigt påpekar är det just i mötet mellan olika vetenskapsgrenar som de mest kreativa insikterna kan uppstå. Inte minst inom naturvetenskaperna.

Av de fem som nu lyfts fram är en av dem Lambros Malafouris, neuroarkeolog vid Cambridge. Jag kände inte till just Malafouris tidigare, men tydligen är han en allt allt fler arkeologer som börjat intressera sig för vad kognitiv och neurologisk forskning kan säga oss om förhållandet mellan människan och den materiella värld och skapar och interagerar genom. Materiell kultur är själva livsblodet inom arkeologin, men det är också vårt svarta får, vår akilleshäl. Vad betyder det materiella? Betyder det något alls eller är det bara det andliga och intellektuella som räknas? Är det materiella determinerande för och av vår sociala struktur, ett adaptivt hjälpmedel som styr oss och styrs av evolutionära principer?

Dessa frågor har alltid varit relevanta för arkeologer, och extremt svåra att svara på eftersom vi har svårt att "kontrollera" och testa våra hypoteser. Från 1950-talet har denna fråga bara växt och blivit allt mer polariserad och infekterad Från evolutionärt deterministiska modeller på 70-talet, till att nästan helt ge upp seriösa studier av materiella lämningar på 90-talet "eftersom allt är relativt". I nuläget kan man säga att pendeln är över hela spektrat, från post-moderna kritiska studier som fokuserar mer på arkeologin självt som ett studieobjekt, till ett uppsving igen för biologiska och evolutionära modeller - och allt däremellan.

Själv är jag extremt intresserad av vad delar av kognitionsforskningen kan bidra med i förståelsen av människan och hennes relation med omvärlden, ur min synvinkel mest utifrån förmedling av praktisk kunskap, inlärning av hantverk och omedvetna traditioner bundna till kroppsliga rörelsemönster och ageranden. Jag är definitivt inte ensam här, det har blivit lite av ett skämt att trend-ordet det senaste åren varit "embodied", ett begrepp ofta länkat till kognitiv vetenskap. Ett par kollegor till mig, Jan Apel (doktor i Uppsala) och Kim Darmark (doktorand i Stockholm) är för närvarande involverade i ett brittiskt projekt som bland annat studerar hjärnaktiviteten hos stensmeder (om detta och fler liknande kan man läsa här).

En del av inriktningarna inom detta arkeologiska fält tycker jag går lite långt i sin förhoppning att hitta en magisk formel som ska avslöja allt om mänsklig kultur - vad jag gillar med kognitiv vetenskap är att man där ofta problematiserar det neurologiska och genetiska på ett sätt som varit alltför sällsynt inom dessa grenar.

Jag tror iallafall att Seed Magazine här har rätt i att detta är ett möte mellan humaniora, samhällsvetenskaperna och naturvetenskaperna som kommer generera mycket intressant forskning inom de närmsta åren - kanske t o m värdefull ny kunskap.
De fyra andra som omskrivs är
Heejung Kim: studerar hur kulturella strukturer medför skilda beteenden hos människor som har liknande genetiska egenskaper, såsom låg stresströskel. En problematiserande syn på genetiken som verkar visa att även om gener kan påverka beteende, så är kultur ofta minst lika viktigt och inte beroende av genetisk uppsättning i samma mån. Benämningen "genetic acculturation" verkar dock helt missvisande - ackulturation betyder att en kultur tar över och omvandlar en annan kultur.
Fernando Esponda: "Immunocomputing". Informationsvetenskap kombinerat med immunologiska studier, databasuppbyggande enligt principer som används av immunsystemet.
Aleksandra Walczak: "Stochastic biology". Fysiker som studerar genetiska nätverk.
Michelle Borkin: "Astronomical Medicine". Använder sig av kirurgiska datorprogram för att studera kosmiska konstellationer i virtuell 3D.

Förutom korta skrivna artiklar finns podintervjuer med forskarna att lyssna på.


Andra bloggar om: arkeologi, neuroarkeologi, kognitiv, forskning, vetenskap, kognition, genetik, DNA

Tredje uppgiften på ont och gott

Forskning är värdelös om dess resultat och slutsatser inte når ut till samhället utanför forskarnas egna rum och laboratorier. Därom är vi alla rörande överens. Men HUR detta sker är långt mer problematiskt och ångestframkallande, inte bara för forskarna utan tydligen också för de stackars vetenskapsjournalister som behöver sätta sig in i komplexa resonemang och infekterade interna strider på kort varsel. Inom universiteten har man de senaste årtiondena börjat tala om detta som "den tredje uppgiften". Den första är forskning, den andra utbildning och den tredje är alltså förmedling och inte administration som man lätt skulle kunna tro...

Men förmedling är lättare sagt än gjort. Eller, lätt sagt är det ju inte heller. Det är inte lätt helt enkelt, för det innebär ett möte mellan två ganska skilda yrkesgrupper med delvis ganska skilda uppdrag och prioriteringar. För forskare är kontakt med media ett potentiellt tveeggat svärd - å ena sidan blir vi rent löjligt tacksamma över att någon utanför våra snäva krets faktiskt uttrycker intresse för vad vi håller på med. Å andra sidan finns den lilla naggande tanken "vad är han ute efter egentligen?" Journalister känner inte sällan som de måste locka fram ett skyggt och möjligtvis aggressivt djur ur sin lya och tycker att attityderna de stöter på ofta är patologiskt paranoida, avvisande och hierarkiska. Vilket de kanske har rätt i, i många fall.

Vad som är positivt är att det känns som om både forskarvärlden och mediavärlden seriöst vill arbeta för att överbygga dessa mötessvårigheter. Internet har varit ett medel för många yngre forskare att nå ut med sin forskning och öva på sin presentation, och ett effektivare verktyg för journalister att leta upp de som är verksamma inom vissa frågor som berör deras egna reportage. Blev igår uppringd på min kammare av Lars Truedson från P1:s program Medierna. De arbetar på ett inslag om hur forskare och journalister uppfattar kontakterna dem emellan och vad problemen att kommunicera ordentligt kan bestå i.

Ursprungsidén kom delvis från ett inlägg Sydsvenskans Anders Mildner skrev på sin blogg tidigare i somras där han förundrades över den misstänksamhet och det motstånd han tyckte han mötts av när han snabbt behövde nå vissa forskare. Malin Sandström som har bloggen Vetenskapsnytt skrev ett eget svar på sin blogg där hon gav sin sida av saken och kommenterade även på Mildners blogg. Jag gjorde samma sak, med kommentar och eget inlägg i frågan. På så vis kom mitt intresse i fråga till kännedom för Mediernas redaktion.

Truedson och jag pratade först 'off the record' igår om detta och jag kommer troligen bli uppringd idag igen på eftermiddagen för en inspelad intervju, där vissa delar kanske kommer dyka upp i reportaget tillsammans med andra som också får ge sin syn på saken. Jag är inte van vid mediekontakt, bortsett från enstaka lokaltidningar och radiostationer som besökt grävningar jag deltagit i. Jag kan meddela att även om jag egentligen inte är orolig på ett rationellt plan, så har jag nu extremt svettiga handflator och kommer troligen ha det tills jag hört det slutgiltiga resultatet.


Andra bloggar om: media, vetenskap, Medierna, P1, universitet, forskning, förmedling

Gravplats vid världens ände

Svenska Högarnas gravplats, reserverad främst för fyrvaktarna på ön. Klockan i klockstapeln rings endast vid dödsfall. I bakgrunden fyren designad av Gustaf von Heidenstam. (Foto: Åsa M. Larsson)

Svenska Högarna är en ganska unik plats att besöka i skärgården. Nästan så långt österut kan kan komma innan öppna havet tar vid med Åland och finska skärgården på "andra sidan". Svenska Stenarna är en liten samling skär än mer österut, men där är det svårt att lägga till om man inte är bombsäker på fint och vindstilla väder. Även Högarna kräver sitt väder för att segelbåtar ska våga korsa de öppna vattnen mellan dem och Gillöga-arkipelagen, det finns begränsat med gågnbara hamnplatser om man sticker djupare än 1 meter och vinden bör helst inte komma från öst eller nordöst i de lägena.

Högarna har varit en etablerad fiskeplats sedan slutet av medeltiden, och tidigare fanns här också ett kapell och det hölls gudstjänster. Första fyrbåket kom inte till förrän i mitten av 1800-talet och 1874 uppfördes den röda fyr som i mångt och mycket är bevarad till idag. Den kan man klättra upp i för en fenomenal utsikt över öarna och solnedgången. Än idag drivs och sköts den av hängivna och bofasta fyrvaktarfamiljer. Nedanför fyren finns en liten kyrkogård, en relativt stor yta av blomsterprydd jord i denna karga miljö, avgränsad av små stenmurar och med en liten klockstapel invid.

Platsen anlades i samband med att Svenska Högarna blev fyrplats, för att fyrvaktarna skulle ha vigd jord att läggas i. Klockstapeln rings endast vid dödsfall av en fyrvaktare. Nu blev det inte så många generationer som hann nå vägs ände som väktare vid Sveriges östra utpost, fyrarnas tid är inte förbi men har förbleknat betydligt. Åtminstone en fyrmästare har iallafall begravts här, Rune Öberg. Om det blir fler får framtiden förtälja, men nuvarande fyrvaktare är bland annat far och son, sonen född på plats, och en ny liten generation lekte i somras vid vårt besök med allehanda leksaker på gårdsplanen.

En idyllisk plats i sommarsol och sjöbris, men en hård och karg plats när stormarna sveper in från Bottenviken. Men vilken makalös värld att leva och växa upp i. Himmel och hav och en liten bit land att vila fötterna på. I all evighet.

På väg ut från Svenska Högarna. Till höger i bild ses en segelbåt på väg ut ur inloppet till den mest använda naturhamnen på Högarna. När fågelsäsongen är som bäst flyger sillgrisslor och tobisgrisslor genom luften som små knubbiga kanonskott. På småskären utanför föder många gråsälar sina kutar under isfattiga vårvintrar. (Foto: Åsa M. Larsson)

Andra bloggar om: semester, stockholms skärgård, segling, svenska högarna, kyrkogård, fyr, medeltid

I Hamn

Segling över Björkskärsfjärden, på väg mot Grönskär i vår Magnifik Midget - liten men med extremt bra seglingsegenskaper. Trots gamla urblåsta segel, medveten felskotning och utombordaren i vattnet fick våra släktingar i Albin 78:an anstränga sig för att inte bli omseglade. (Foto: Åsa M. Larsson)

Tillbaka på jobbet, med gråtunga skyar utanför fönstret - våra 10 dagar med båten i skärgården i strålande sol och varma nätter känns märkligt avlägsna, trots att vi landsteg i Uppsala först i fredags kväll. Vi lyckades verkligen pricka in sommarens häftigaste (och enda?) längre högtrycksperiod. För barnen var det ett enormt plus så klart - bad vareviga dag, ända ut i Svenska Högarna i den yttersta skärgården. En inte helt oäven solbränna på mig själv som nu snabbt kommer förblekna. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

Det mest onda, ur min egen synvinkel, var ett myller av mastodont-motorbåtar och yachter som hör hemma i Miamis marina men är totalt fel för ett litet svenskt skär. Eller jättelika segelbåtar med tredubbelt hög reling som tack vare GPS och ekolod och allehanda mekanik seglar sig själva. De är byggda för att ta sig över Atlanten, men deras (tillfälliga) ägare använder dem som flytande husbåtar ut till pittoreska skärgårdsöar och tar upp halva naturhamnen. Man önskar att de kunde hålla sig till brack-vattnen runt Sandhamn istället för det bräckta vattnet...

Vi talar inte om ett par enstaka här. På lördagen med stekande sol och närmast stiltje låg inte mindre än 30 båtar, varav 8 jättemotorbåtar, i Sprickopp på Lilla Nassa och kölade med varandra. Kändes mer som ett sommarnöje för Bromma-bor i Mälaren än ytterskärgården. Tackolov ledde ökande vindar och helgens avslut till att nästföljande dygn på Svenska Högarna var mindre överbefolkat. Vi seglade delvis tillsammans med svägerskans familj som var inhysta i en annan båt och när de skulle lägga till i mot en klippa blev de upplysta av personer i en av båtarna som redan låg där att de borde lägga sig längre bort "...eftersom det ska in två båtar till här".

För de som inte vet är Svenska Högarna närapå så långt österut man kan komma i Stockholms skärgård innan Åland, en av de får gångbara naturhamnarna är en sprickdal med ganska grunt vattendjup invid klipporna - man har inte precis alternativ att välja och vraka på. Att överhuvudtaget i skärgården tro att man kan boka plats åt kompisar är lika fel som att tro att man kan dubbelparkera sin BMW mot en ambulans medan man tar långlunch på krogen. Som goda människor gjorde svär-familjen ett par försök lite längre bort men fick återvända efter ett antal grundstötningar och vi fick också lov att ligga där. De där två inväntade kompisbåtarna? Dök aldrig upp. Och även om de hade...

Jag vill inte vara seglingsfascist, men snart börjar jag förespråka skärgårdslicens som tvingar folk att lära sig grundläggande hyfs och vett.

Algblomningen är en annan otrevlig följd av varmt väder, i dessa ekologiskt ansträngande tider för vår stackars Östersjö. Har aldrig sett så mycket alger under alla mina år, från innerskärgård till öppna havsfjärder - hela tiden alger. I vissa vikar kunde man bada okej ändå, men de klara vatten med jättelika blåstångsruskor jag mindes hade förvandlats till ett grumligt vatten med stora klumpar täckta av grågrön sörja. De stora genomskinliga tångräkor som ungarna håvade in 8och släppte ut) i drivor förra sommaren lyste med sin frånvaro. Även om det inte är lika barn-bad-vänligt hoppas jag att vi kan ge oss ut tidigare på sommaren nästa år. Kanske inte samma sol och värme, men desto mer fågel- och fiskliv, klarare vatten, friskare sjöväxter - och mindre trängsel av medmänniskor.

Skärgården är en ständig källa till glädje för en arkeolog/osteolog. Denna lilla spyboll innehöll små benrester av fisk och groddjur, samt grönskimrande skalbagge-skal och diverse annat. Låg i mossan som ett litet konstverk... (Foto: Åsa M. Larsson)

Andra bloggar om: semester, segling, stockholms skärgård, magnifik midget, svenska högarna, lilla nassa, östersjön, algblomning