I betraktarens öga

I mötet mellan humaniora och naturvetenskap finns det få frågor som är mer brännande än att försöka avgöra var biologi tar slut och kultur tar vid. I vilken mån styrs vi av förprogrammering och i vilken mån är vi fria agenter? Och hur djupt kan det kulturella sätta sig, är vi fria att ändra ens ett inlärt beteende? För även om media - och en hel del forskare - ibland vill ge sken av det, så är det inte ett enkelt krig mellan humanister och naturvetare. Det finns många fronter i konflikten och många gråtoner.

Jag tar personligen ett avstamp i åsikten att människan är ett djur utvecklat ur andra djur. Men jag anser också att den märkliga hjärna vi behäftats med som ett led i utvecklingen har inneburit vissa extrema konsekvenser som gör att man inte kan förstå människor på samma vis som man förstår gulsparvar och fladdermöss. Jag har en enorm respekt och vördnad för god naturvetenskap, men jag vet också att objektivitet är ett ideal man kan sträva efter men aldrig helt uppnå, och att existerande värderingar till viss mån alltid influerar forskningen. Bara för att ett resultat är korrekt framtaget, betyder inte att det sedan uttolkas korrekt av människorna. God forskning ska vara självkritisk, källkritisk och allra helst testbar.

En fallgrop alltför många naturvetare faller i när de studerar mänskliga egenskaper är att deras urvalsgrupp dels är för liten, dels för kulturellt homogen. Detta är speciellt besvärande i dagens globala samhälle där media och skolor präglar in oss på vissa beteenden från barnsben. I de fall man faktiskt tagit sig tid och pengar till att inkludera grupper som åtminstone lite mer korrekt kan sägas tillhöra alternativa kulturer än den västerländska har man ofta fått fascinerande resultat. Kulturella mönster kan präglas in i våra kroppar och vår automatiska reaktioner på ett så grundläggande plan att det närmast liknar biologiska reflexer. Heejung Kim har bland annat visat hur förekomsten av en viss gen som orsakar låg stresströskel, ändå ger upphov till helt olika beteenden beroende på den kultur individen växt upp i.

En etablerad sanning inom perceptionsforskning sedan 1960-talet har varit att människor tittar på andras ansikten enligt triangel-modellen: först ögonen, sedan munnen.
Det här går så snabbt och omedvetet att man bedömt det som en evolutionärt betingad reaktion. Men nu har en grupp forskare visat att även denna omedvetna reaktion är kulturellt betingad. Asiater som ingått i projektet betraktar ansikten på ett annat sätt: de fokuserar helt på den centrala delen av ansiktet, runt näsan. Artikeln är publicerad online i PLoS One. Troligtvis är detta inlärda beteenden (ögonkontakt/inte ögonkontakt) sedan mycket unga år som till slut har blivit en reflex-betingad handling - ungefär som att lära sig cykla.

Så att dessa ögonrörelsemönster är beroende av kulturell bakgrund är ganska säkert - asiater uppvuxna i helt västerländska miljöer faller in i den västerländska kulturella modellen. Vidare tolkningar av detta och liknande analysresultat, som till exempel att japaner är långt mer benägna att fokusera på bakgrundsdetaljer på bilder än amerikaner, är däremot öppet för diskussion och debatt. Sharon Begley som skriver om dessa undersökningar i Newsweek tar även upp en annan teori att kulturer är mer eller mindre kollektivistiska/individuella beroende på förekomst av sjukdomspatogener i omgivningen. Man vill förklara det kollektivistiska inom asiatiska kulturer och det som man uppfattar som individualistiska i västerländska kulturer som klimatberoende (kallare klimat - färre patogener). Om man bortser från att det finns individualistiska och kollektivistiska drag inom alla kulturer, och att Europa historiskt sett drabbats av minst sagt extrema patogener i form av pesten, så måste man som svensk uppväxt med jantelagen ändå ställa sig lite frågande till den hårddragna distinktionen. Och hur förklarar man Sovjet?

Men så har ju amerikanare en tendens att tro att alla i väst är precis som dom...



Andra bloggar om: vetenskap, forskning, DNA, kognition, kultur, biologi