Skadskjuten superhjältinna efterlyses

Eftersom vi hade BF förra veckan passade jag och Fredrik på att göra något som vi sällan fixar - gå på bio tillsammans. Med tanke på biljettpriserna så är det ett nöje vi unnar oss främst när det kommer något som absolut måste avnjutas på en rejält stor duk och med kroppsvibreraden ljudsystem. Som till exempel nya Batman-filmen Dark Knight. Och ja, den var jättejättejättebra trots mina egna uppskruvadde förväntningar.

Jag är seriefantast. Har varit det sedan långt innan jag lärde mig läsa. Min utveckling har gått via Bamse och Kalle Anka, till de franska och belgiska storverken, till superhjälteserier, till Miller, Moore, Gaiman, Pirinen, Garth Ellis, Dave Sim och på senare år även Manga osv, osv. Att jag hittat nya favoriter har inte inneburit att jag hivat ut de gamla. Serier är en litterär konstform som i min mening har en potential som vida överskrider den samhällsomvälvande kraft skönlitterära författare anser sig ha. Det är i mötet mellan bild och text som det verkligt spännande händer, och där mycket avslöjas om tid, seder, språk och värderingar.

Superhjälteserierna är en genre som först på senare år släppts in i finsalongerna, om än med tydlig motvilja. Det är helt klar en företeelse som ibland är ganska löjlig, men som samtidigt är oerhört gripande och fascinerande. Att översätta denna värld till film är dock inte helt enkelt - dels för att det krävs ganska bra effekter, dels för att i verkligheten ser de flesta supertöntiga ut i trikåer - inte superhäftiga. Efter ett antal patetiska försök (Läderlappen och Hulken som TV-serier), ett antal inte helt patetiska försök på bio (Stålmannen), så kom det verkliga startskottet med Batman som hade Frank Miller att tacka för sin återuppståndelse från slap-stick till stenhård. Tack vare Miller och en del andra serieskapare som fick lite mer fritt spelrum efter hans storsäljande versioner av Batman och Daredevil lades mycket av grunden till det som vi nu ser frukterna av. De första två Batman-filmerna från 90-talet ser jag som ett genrep (i min värld existerar inte de andra bedrövliga uppföljarna). Den verkliga premiären var nu på 2000-talet.

Så nu har vi enormt bra filmer om Batman och Spindelmannen, riktigt bra om X-Men (mina favoriter under tonåren...and beyond) och Iron Man, hyfsade om Fantastiska Fyran och Stålmannen, och kanske inte helt lyckade om Hulken (fast jag har inte sett tvåan än). Hollywood öser guld med slev ur biopublikens fickor och inte att undra på att de ser sig om efter fler möjligen lyckade adaptioner. Första filmen om Wolverine ligger högst på min lista över måsten (gör mig inte besviken, bub). Filmen om Watchmen är både hett efterlängtad och fruktad (kan de verkligen lyckas...?). Vad som däremot lyser med sin frånvaro ännu är den första blockbustern med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen.

Anledningen till detta är enkel - de saknas sådana hjältinnor i serierna. Superhjältinnor faller i två kategorier:
1. Medlem i ett team - och ofta i bakgrunden eller som ett kärleksintresse.
2. Kvinnlig variant av redan etablerad superhjälte. T ex Stålflickan, Läderlappsflickan, Spider-woman, She-Hulk osv, osv. Trååååkigt

Den enda som avviker från detta är Wonder Woman. Utan tvekan en av de tråkigaste superhjältarna i världshistorien i min mening. Hon skapades medvetet som en feministisk roll-modell för att uppväga alla dessa killar i tajts. Amazon-prinsessa, fantastiskt vacker, superstark, enormt självsäker. En kvinnlig variant av Stålmannen, men utan riktigt samma sting i sitt alter ego som Clark Kent innebar. Skaparna missförstod en av de viktigaste principerna med superhjältar - konflikten. Det handlade inte bara om att klara av fantastiska saker, utan att göra detta trots enorma problem och motgångar. Stan Lee lyckades bygga nästan hela sitt Marvel-imperium på de principerna. Spindelmannen är enormt populär inte för att han kan klättra på byggnader, utan på grund av sina nästan makalöst många personliga problem. Wolverine samma sak, Batman och Hulken också.

Det måste finnas en akilles-häl, en svaghet, en spricka i rustningen. Kvinnliga superhjältar är alltför ofta för perfekta, för snygga, smarta, förstående, insiktsfulla, förståndiga...tråkiga. Och de har alltför sällan en intressant bakgrund (om de inte fått låna den från Läderlappen eller Stålmannen eller Hulken...). Wonder Womans popularitet hänger allt för mycket på hennes storbystade och extremt lättklädda status - mer pubertets-killar än tjejer som gillat henne under årtiondenas lopp vågar jag påstå. Filmen som planeras runt henne verkar inte riktigt få luft under vingarna och jag är inte förvånad. De problem som finns med helylle-stålis i blå trikåer som karaktär är dubbelt upp med amazon-prinsessan.

Idag finns det åtskilliga icke-perfekta superhjältinnor i serierna, men mycket få från den guld- och silverålder som gett upphov till de namn som säljer bio-biljetter. Extremt få har egna serietidningstitlar, de är del i ett paket som de har svårt att frigöra sig från. Ingen har fått en Millersk uppfräschning - och Miller själv, trots sin onekliga talang, är ganska hopplöst enkelspårig i sina kvinnoporträtt.



Andra bloggar om: serier, superhjältar, film, Marvel, DC