Skyldigheter och rättigheter hos media och forskningen

Idag sände P1:s Medierna ett inslag om det stundtals (ofta?) mycket ansträngda förhållandet mellan forskare och de journalister som föresatt sig att rapportera om forskning (lyssna i efterhand i Arkivet eller som Pod-radio). Inför reportaget hade jag pratat vid två tillfällen telefonledes med Lars Truedson på produktionsbolaget som ligger bakom programmet Medierna, passande nämnt Tredje Statsmakten. Mina inte helt sammanhängande uttalanden kom inte med i slutgiltiga klippet, mycket på grund av att de valde att ge lite mer ordentligt utrymme åt Malin Sandström. Ett bra val tyckte jag både före och efter, för Malin var både välformulerad och hade ryggrad nog att uttrycka en avvikande åsikt när det var påkallat. Hon kommer säkerligen skriva mer utförligt på sin blogg om sina intryck av programmet när hon återvänder efter helgen.

Förutom Malin intervjuades Anders Mildner, bloggare och journalist på Sydsvenskan som drog igång en liten debatt om tredje uppgiften vs tredje statsmakten tidigare i somras som fick både mig och Malin och div andra vetenskapsbloggare att knappra iväg på tangentbordet. Även vetenskapsjournalisten Inger Atterstam intervjuades. Hon var nog den som blivit mest uppgiven på vad hon såg som avvisande och surmagade attityder från forskare kontaktade av media. Malin fick ge sin syn på saken, och jag måste instämma i allt hon sa. Ett av de främsta problem forskare har i kontakten med journalister är att de senare oftast, nej alltid, har en vinkling planerad, som kan vara mer eller mindre extrem och populistisk. Att ärligt meddela den vinklingen till sina intervju-objekt är däremot mer sällsynt. Forskare är därför ofta misstänksamma och varliga med vad de säger.

Både Mildner och framförallt Atterstam klagade över att forskare ibland faktiskt inte ville uttala sig, eller att de skickade vidare en fråga till en annan forskare, inte sällan högre i hierarkin. De verkade uppfatta detta som ett närmast medvetet försök till obstruktion. De verkade inte direkt reflektera över detta:
1. Forskaren kanske ärligt vill hjälpa journalisten att få ett korrekt och informativt svar, inte bara en halvdan halvsanning.
2. Forskare som haft få kontakter med media kanske är oroliga för att de saknar kompetens att snabbt och effektivt formulera vad man forskat fram och hur. De kanske anser att en äldre kollega med mer erfarenhet enklare kan ge journalisten vad han/hon är ute efter.
3. Det kanske inte finns ett klatschigt och enkelt svar! Kanske frågan är komplex och inte helt utredd ännu. Forskarna kan vara helt ärliga med journalisten och är inte involverade i ett perverst försök att lägga ut dimridåer. Journalisten bör fråga sig själv om han/hon verkligen ställer rätt frågor, och om de är beredda att acceptera ett svar - eller om de bara vill ha ett "säljande" svar.

Vad som främst störde mig under detta naturligtvis begränsade reportage, är denna eviga brist på självkritik hos vetenskapsjournalister. De suckar och himlar med ögonen över hysteriska och paranoida forskare. Kanske har de rätt i att rapporteringen endast i en mycket liten andel av fallen är oseriös, överdriven eller alltför vinklad. Men jag skulle isåfall vilja höra ett undersökande reportage som visar detta. Gå igenom de senaste tre årens största vetenskapsnyheter, undersök hur de rapporterades, om forskarna inblandade är nöjda, om resultaten verkligen stödde de texter som skrevs i media osv. Om journalister på detta vis kunde visa att forskarnas farhågor är överdrivna så kanske det kan bidra till ett öppnare klimat. MEN, om en sådan undersökning tvärtom visar att rapporteringen varit alarmistisk, godtycklig, vinklad och endimensionell - då kanske en hel del av kritiken och diskussionerna borde föras inom media.

Guardian har en serie reportage i sin vetenskapsdel som kallas Bad Science. Inte sällan riktas där strålkastarljuset inte så mycket mot forskare, som mot journalister och deras rapportering av mer eller mindre underbyggda påståenden som passar in i det rådande politiska klimatet, eller marknadsintresset.

Som Malin så riktigt sa: Ja, forskare har ett ansvar att förmedla den forskning de utfört, men de har INTE ett ansvar att svara på vilken fråga som helst, eller ställa upp på vilken typ av reportage som helst. Däri ligger en stor och avgörande skillnad, och vår tredje statsmakt borde vara lättad över att så många inom forskningen inte uppfattar det som sin skyldighet att säga vad som helst om det de håller på med för att passa in i rådande trender. Det är då det slutar vara vetenskap och istället blir infotainment. Vi är betalda för att generera kunskap, inte underhållning. Har man tur kan man göra alla glada, men ibland går inte det.

Slutknorren på reportaget, som jag gillade mycket i sin helhet, var lite missvisande i min mening. När Mildner uttryckte en förhoppning av bloggande av forskare kunde komma att överbrygga klyftan höll jag helt med. Men Atterstam som var mer kritisk svarade egentligen på frågan om bloggande kunde ersätta vetenskapsjournalistik. Det är det ingen som har föreslagit naturligtvis. Att hon sedan uttryckte farhågor om att bloggande forskare skulle skriva vinklade och överdrivna reportage om sin egen forskning lät allt för mycket som att döma andra efter sig själv. Min erfarenhet av att läsa vetenskapsbloggar är snarare att forskare fortfarande är alltför försiktiga med att lyfta fram allt intressant de gör och kommer fram till.

Som sagt, bloggande är en plattform som kan öppna upp dialog och kommunikation mellan forskare och media - och kanske skapa bättre varianter av båda i förlängningen.

Uppdatering:
Anders Mildner har nu skrivit ett inlägg med sina reaktioner på programmet.


Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bloggosfären, vetenskapsbloggar, doktorand, Medierna, P1, förmedling, tredje uppgiften