onsdag 17 september 2008

Döda ben får liv

Ben är en av naturens mest fenomenala skapelser. Hårt och långlivat är naturligtvis uppskattat av arkeologer, förmågan att fossiliseras/förstenas älskas av paleontologer. Men av osteologer älskas ben för att de är ett levande ting, fångat i ögonblicket och innehållande en hel livshistoria. Dels är benens olika delar helt utvecklade för att passa in i organismens levnadsbetingelser, rovdjur, gräsätare, allätare. Rörelsemönster, klimat, biotop, evolutionär bakgrund - allt bidrar till utseendet på varenda litet ben i skelettet. Men mer än så, benet är plastiskt, levande och reagerar på omständigheter och aktiviteter. Det är inte bara muskler som förtvinar vid sängliggande, hela benets struktur tunnas ut och försvagas och de upphöjningar och gropar på benet där senor och muskler fäster påverkas av hur mycket påfrestning de utsätts för. Endast under de senaste 10.000-5000 åren har människan gått från en ganska grov och vild varelse till en gracil och domesticerad. Vi är det enda djur som domesticerat sig själv!

Att aktiviteter och arbetsuppgifter påverkar benens och framförallt muskelfästenas utseende har länge varit känt inom osteologin, men under de senaste 15 åren har den delen av forskningen verkligen satt fart. I vilken mån kan man bilda sig en uppfattning om vilka vanor och ekonomiska aktiviteter människor i ett förhistoriskt samhälle hade utifrån deras skelett? Kan vi utläsa om män och kvinnor hade mycket olika aktiviteter, eller likartade? Kan man identifiera olika sociala skikt inom t ex medeltida gravar utifrån benen? Framförallt: Hur kan osteologer gå till väga för att börja dokumentera och utvärdera dessa aspekter i ett skelettmaterial på ett någorlunda begripligt och allmängiltigt sätt?

Fredagen den 19/9 kl 10 disputerar Petra Molnar i arkeoosteologi vid institutionen i Stockholm på sin avhandling:
Tracing Prehistoric Activities. Life ways, habitual behaviour and health of hunter-gatherers on Gotland.

Den skenbart tunna publikationen är en sammanläggningsavhandling som innehåller, förutom en sammanfattande inledningstext ('kappa'), fem artiklar som behandlar detta problem med aktivitetsspår. Petra har arbetat med metodutveckling och undersökningar rörande detta sedan mitten av 1990-talet, med speciellt fokus på de extremt välbevarade gropkeramiska gravarna från Ajvide-gravfältet på Gotland (ca 2800-2300 f.Kr). En befolkning som utifrån arkeologiska och laborativa analyser bör ha levat primärt som säljägare, fiskare och samlare. Jaktredskap kopplat till dessa aktiviteter har hittats främst i mansgravarna, men även i kvinogravarna.
En artikel analyserar vilka muskler och kroppsdelar som de undersökta 24 männen och 14 kvinnorna använt mest uner sina liv, med åldern som en viktig faktor naturligtvis. En annan artikel diskuterar tändernas användning - ett av de viktigaste redskap en människa har. Jag kommer aldrig glömma synen av de extremt nednötta tänderna hos en del individer (framtänderna hos kvinnorna, baktänderna hos männen) som Petra visade mig på labbet vid ett tillfälle. Nötta men friska - tandläkare skulle gått i konkurs på stenåldern.

Petra går sedan vidare med att jämföra Ajvide-materialet dels med samtida skelett från Västerbjärs på östra Gotland tillsammans med Torbjörn Ahlström. Dels med medeltida skelett från en stadsmiljö, Sigtuna, tillsammans med Anna Kjellström. Avhandlingen utger sig inte för att ha löst alla problem behäftade med denna typ av ibland ganska subjektiva analyser, men den går en lång bit på vägen för att skapa en användbar metod och en god förebild för andra osteologer att följa. framöver kommer denna typ av studie förhoppningsvis utföras med större stringens och enhetlighet i termer tack vare Petras grundliga genomgång. Det kommer resultera i fler material och analyser som kan jämföras med varandra för att fortsätta utveckla och fördjupa denna extremt givande, men utmanande, aspekt av osteologin.

Opponent är Christopher Knüsel vid University of Bradford, som dagen innan kommer hålla en föreläsning om trauma och paleodemografi - våld i förhistorien helt enkelt. Ett seminarium jag verkligen beklagar att jag måste missa, den lär utan tvekan vara intressant även för icke-arkeologer.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

1 kommentar:

Kenneth Ekdahl sa...

Håller med om att det borde vara väldigt intressant även för andra än arkeologer, t.ex. för oss som är intresserade av hur människan åt innan fetma, diabetes, hjärtinfarkt och många andra sjukdomar blev vanliga. :-)

Mycket av det jag läst tyder ju på att det skedde en stor förändring av hälsan i samband med att vi började odla jorden, den uppfattning jag fått är att det innan dess var mycket sällsynt med stärkelserika livsmedel, att rötter och liknande var nödmat när jakten gick dåligt.

Genom att försöka äta efter det, alltså en till en stor del carnivor kost kompletterad med grädde och smör eftersom det är svårt att få tag på normalfett kött i dag. Det är ju väl känt från senare jägarfolk att de mycket uppskattade framför allt de fetaste delarna av djuren, har jag gått ner från 160 kg till i dag 120 kg och fortsätter nedåt om än i lite längsammare takt. Även på samtliga andra punkter har min hälsa blivit bättre inklusive blodfetter.

Så det finns definitivt fler än arkeologer som är intreserade av ert arbete med att klargöra vår arts historia! :-)

Jag kan rekommendera en titt på Kostdoktorns resp. Annika Dahlqvists bloggar, jag vet inte hur strikta spamreglerna är för kommentarerna här så jag lägger inte in några länkar, du hittar dem lätt med google eller bloggportalen. :-)

Jag är säker på att du och dina kollegor har en del att tillföra i våra studier, och kanske kan hitta något intressant där också?