tisdag 9 september 2008

Mammutars migrationer

Mammuten, norra halvklotets sista mastodont, fanns faktiskt kvar i Sibirien till för bara 5000 år sedan. De sista populationerna var ganska småväxta på grund av sitt krympande habitat. Nu har kanadensiska forskare studerat mitokondrie-DNA från 160 olika mammutlämningar från Nordeuropa, Asien och Nordamerika. Resultatet visar enligt dom att de sista kvardröjande mammutarna i Sibirien inte var rester av de europeiska mastodonterna, utan deras nordamerikanska släktingar. De hade vandrat över Berings sund och återetablerat sig i Sibirien vid flera tillfällen.

Forskare har redan tidigare ansett att Berings sund är en viktig länk i förståelsen av migrationer av både mammutar och människor, men det är inte helt klart ännu hur pass ofta denna sträcka var passerbar under förra istiden. Dessa studier verkar nu visa att mammutar inte var en enda enhetlig population spridd över det cirkumpolära området, utan snarare bestod av flera mer eller mindre åtskilda populationer. Den nordamerikanska ska ha rört sig mer aktivt över sundet och bidragit till de sista kvarlevande sibiriska grupperna.
Denna lilla benfigurin av en mammut, mindre än 4 cm, har hittats i Vogelherd-grottan i Tübingen i Tyskland tillsammans med annan konst i ben, t ex ett lejon. Lagret är daterat till mellan 30.000-36.000 år sedan. (Foto: Universität Tübingen).

Forskarteamet anser även att deras analyser visar att det inte var klimatförändringarna under sista glacial-maximum (ca 20.000 år sedan) som bidrog till mammutarnas begynnande utrotning, utan att en påtaglig nedgång i biologisk diversitet kan spåras innan detta. Man lämnar öppet för att mer indirekta förändringar i klimatet kan ha föranlett mammutarnas försvinnande. Människans roll i detta är naturligtvis ett hett diskuterat ämne, och det är möjligt att denna senaste studie stärker argumenten hos de som vill lägga huvuddelen av skulden på tvåbenta jagande primater. Frågan om Berings sunds tillgänglighet är naturligtvis extremt relevant för debatten om när och hur de första männsikorna migrerade in i Amerika, om det var för 20.000 år sedan eller 40.000 år sedan. Att de följde mammutarna på deras migrationer är helt möjligt, och bevisen nu för att populationerna i Asien och Amerika fortsatte att para sig med varandra - fast bara under vissa perioder - är en extremt viktig pusselbit.


Originalartiken är publicerad i Current Biology vol 18.

6 kommentarer:

Martin sa...

Jag var på Dalarnas museum i Falun här om dagen. Deras arkeologiska och naturhistoriska samlingar är inte utställda just nu p.g.a. nybygge av basutställning, men i en monter bredvid lekrummet har de några superfina skifferspetsar och en bete & tand från en mammut.

ArchAsa sa...

Det enda som kan konkurrera med mammutbetar är skifferpilar - vansinnigt snygg föremålskategori (fast långt yngre än mammutbenen så klart).

Det finns lite spridda mammutben i Sverige, inlandsisens framfart har tyvärr förstört de flesta potentiella lämningarna. Vi vet inte riktigt om det verkligen förekom homo sapiens elller neandertalare här uppe på skandinaviska halvön så pass tidigt. Teoretiskt sett är det helt troligt, men de konkreta bevisen saknas fortfarande (Varggrottan i Finland är fortfarande kontroversiell).

Anonym sa...

Apropå de första migrationerna till Amerika så finns det inga trovärdiga dateringar av arkeologiska lokaler i östra Beringia (dvs Alaska) förrän ca 12000 BP, enligt den sammanställning som gjorts i "American Beginnings", redigerad av West 1996.

En lite nyare diskussion om tidiga migrationer till Amerika, även inkluderande genetiskt data, publicerades i år i Science och för tillbaka kronologin några tusen år. En referens nedan:

http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/319/5869/1497#REF1

Arkeologiskt tycks det alltså inte gå att belägga bosättning så tidigt som 20000 eller 40000 år sedan, utan det ligger möjligtvis så tidigt som 15000 BP, eller aningen senare.

ArchAsa sa...

I nuläget är de absolut äldsta allmänt accepterade dateringarna de från koproliter innehållande mänskligt DNA, hittade i Oregon. De är daterade till ca 15.000 år gamla.

Det stora problemet här är i vilken mån man verkligen hittar de äldsta boplatserna. 10.000 år är lång tid för lämningar att förstöras, 30.000 år än mer så naturligtvis. Till skillnad från i Europa får arkeologer inte undersöka och utreda hur som helst i USA om det är på privat mark. Att man inte hittar något i istids-täckta Canada betyder ingenting, glaciärerna är för destruktiva under avsmältning och ny nerisning. Vad man måste leta efter är säkra boplatser i södra Nordamerika och i Sydamerika, områden med liten budget för detta och ofta ett farligt politiskt läge.

En viktig läxa med förhistoria är att det är extremt svårt att bevisa något pga avsaknad av material när vi talar om så gamla tidevarv. Som att leta nålar i en brinnande höstack. I nuläget får man nöja sig med att det inte finns några säkra bevis för äldre bosättning, men att det fortfarande finns indikationer på att det kan ha förekommit äldre invandring än så. Och fortsätta vända på varje sten.

Anonym sa...

Det finns omkring 25 fynd av mammut från Sverige, från Skåne till Jämtland och Ångermanland. De äldsta grupperar sig kring >40 000 år och de yngsta är omkring 13 000 år (ungefär vid den tidpunkt då de första kända människorna har anlänt).

mvh Lars

ArchAsa sa...

Tack Lars! Kul.