Drivkraften är nyfikenhet - i alla tider

Genetiken i allmänhet är en ung vetenskap befolkad av en hel del mindre seriösa forskare som genom vår stjärnögda tro på dess potential kan skapa en hel del förödelse. Så när det kommer fram forskare som är eftertänksamma, begåvade, insatta och framförallt otroligt intelligenta då ska vi alla göra vårt bästa för att stödja dem. En sådan person är Svante Pääbo. En gång för länge sedan började han läsa Egyptologi i Uppsala, men hoppade av för de lyckades göra det så extremt tråkigt (grammatik utan dramatik...). Det blev medicinstudier istället, som kanske kunde betala sig i framtiden. Men fascinationen och intresset för förhistorien bar han med sig och lyckades vid sidan av de "riktiga" forskarstudierna tjata till sig lite rester av mumier och fick fram det första säkra DNA från så gamla mänskliga kvarlevor. Resten, som de säger, är historia.

Aldrig en att vila på sina lagrar, numera är Pääbo involverad i ett stort forskningsprojekt för att få fram DNA ur neandertalare-ben och undersöka hur pass besläktade vi är, men också vilka gener kopplade till olika kognitiva egenskaper som förekommer hos båda resp bara ena arten. Dagens DN Vetenskap har ett heluppslag med en riktigt bra artikel om detta projekt. Vad jag alltid uppskattat hos Pääbo är hans genuina passion för källkritik - när andra forskarlag spottade ur sig DNA-sekvenser som visade sig innehålla mestadels gener från labbpersonalen eller musietjänstemän, så var metoder att överkomma kontaminationsrisken Pääbos främsta fokus. Jag tror det beror på mer än bara att han är en god vetenskapsman - han är genuint intresserad av att VETA - inte bara göra sig en karriär. Hans sista ord i artikeln belyser just detta: "[D]rivkraften för oss är nyfikenhet..."
Bloggen Anthropology.net har en live-blogg från en nyligen hållen konferens om mänskliga genomet där Pääbo var en av de inbjudna talarna.

Många forskare har under det senaste århundradet velat fokusera på aggressivitet, maktkamp och dominans som viktiga (manliga) faktorer i utvecklingen av mänskliga samhällen. Den ideologiska bakgrunden till detta tänkande är ganska uppenbar, men behöver naturligtvis inte vara fel för det. De senaste årtiondena har dock börjat föra med sig mer intensiv uppmärksamhet kring människans minst sagt unika sociala färdigheter - det faktum att vi har empati, vill umgås i grupp, kan samarbeta och kommunicera även komplexa idéer med ganska små medel. Pääbo tar själv upp det i intervjun - till skillnad från många genetiker har han inte blivit så förblindad av alla träden (generna) att han inte längre ser skogen (mänskligheten). Även om jag rent personligen skulle tycka att det var både intressant och roligt om det visade sig att vi idag har gener kvar från neandertalare, så kanske det är lika bra om Pääbos forskargrupp visar att de två arterna aldrig lyckades få fertil avkomma. Annars kan jag se framför mig hur människor testas för att vara mer eller mindre "primitiva" av samma oetiska företag som idag ska ge dig svar på hur pass mycket "viking" du är genetiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, hominider, neandertalare, Svante Pääbo

Det arkeologiska bagaget

Få ämnesutövare är mer kritiska och tvivlande över sig själva än arkeologer - vi verkar ofta göra mer för att ifrågasätta vår existens än någon annan observatör utifrån. Samtidigt är denna djupa ångest delvis en kvarleva från Den Stora Teoretiska Krisen på 1980-talet och denna börjar klinga av allt mer i leden - iallafall hos de yngre generationerna. Självkritik som medel är bra, självkritik som mål är bara destruktivt.

Geologer och paleontologer som studerar äldre tider och ställs inför samma fragmentariska och problematiska källmaterial kan åtminstone luta sig ganska ordentligt på de naturvetenskapliga metoder som utgör deras grund - de studerar fysiska och biologiska processer. Arkeologer studerar människor från de första Homo sapiens och vad som skedde när kulturen tog överhanden mot naturen. Även om vi kan och bör dra in mycket naturvetenskap, från osteologi till genetik, från georadar till pollenanalyser, så är dessa bara ytterligare pusselbitar att använda för att hjälpa oss i vårt egentliga syfte: att utreda olika samhällsformer, nätverk, trosuppfattningar, konflikter, förändringar och personliga öden. Förhoppningen är att genom att vi kommer till bättre insikt och förståelse om den variation och komplexitet som alltid förekommit hos människorna, liksom den allmängiltighet som den mänskliga erfarenheten ändå har, så kan vi bättre förstå och respektera och argumentera med de människor vi möter idag.

Under mina första veckor som arkeologistudent på 1990-talet stegade Stig Welinder in i klassrummet och spände ögonen i oss och ställde Frågan: Varför ska man hålla på med arkeologi, varför ska samhället bekosta denna märkliga syssla? Vi studenter skruvade på oss och sneglade på varandra. Argument som "kul", "spännande" och "roliga prylar" verkade liksom inte riktigt duga som svar. Stigs svar var följande: Förhistoria handlar om att ha ett tidsperspektiv. Om man inte kan föreställa sig en tid flera tusen år tillbaka kan man inte heller föreställa sig en framtid flera tusen år framåt, eller ens några hundra. De val vi gör idag är ofta baserade på rena nutidsprioriteringar, vi planerar knappt för våra barnbarns tid på jorden, och det får katastrofala konsekvenser.

Jag tillbringade gårdagen i Örebro hemma hos Gunlög Graner, som också var närvarande i det där föreläsningsrummet när det begav sig 1993, i samtal med Stig. Han har blivit ombedd att bidra med en artikel till en volym som ska diskutera stenåldersarkeologin, dess varande och eventuella framtid, och han har bett mig och Gunlög (UV Bergslagen) att bidra med våra perspektiv. Det märkliga med Stig är att man kan sitta en hel dag och diskutera allt från vetenskapshistorik, fornminneslagen, grävmetodik och ontologisk teori utan att det blir varken tråkigt eller tröttsamt.

Tidsdjupet var något som jag fick med mig i benmärgen från arkeologi-studierna. Liksom all insikt är den en förlorad oskuld som aldrig kommer åter, 10.000 år verkar inte längre vara en lång tid för mig - tvärtom känns det futtigt kort. Så om jag skulle ge ett enda argument till vikten av att lära ut förhistoria i skolan, uppmärksamma det i daglig media och lägga ned miljoner på utställningar och utgrävningar så är det detta: Det ger oss insikt om att vår tid på jorden har en lång komplex och nyanserad historia - allt annat än enkelspårig och mekanisk - och att denna långa id räknat i mänskliga generationer ändå är så kort, så tillfällig. Vill vi att den ska bli mer än en global ögonblinkning får vi nog börja fundera på konsekvenserna över våra handlingar i ett längre perspektiv.

Glaciärerna i Himalaya smälter.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, förmedling, förhistoria, stenålder

Typologi över en åhörarskara

I mitt förra inlägg skrev jag lite om hur svårt det ofta kan vara att nå fram till barn men särskilt ungdomar under en guidning. Det finns faktiskt vetenskapliga studier som visar att människor i puberteten tappar en viss grad av rent instinktiv empati och social kompetens som de hade i barnaåren... Nåt med hormonerna gissar jag.

Att guida vuxna är ju generellt sett enklare, de flesta är artiga och uppmärksamma även om de tycker guidningen är lika givande som att studera hur blött papper torkar. Ävenså är det många med mig som tycker att det mest givande som finns är att guida just barn, för de ställer de där frågorna som nästan ingen vuxen vågar. Jag har framförallt guidat vuxna i samband med visningar av grävningar och det finns ett antal personlighetstyper som nästan alltid brukar dyka upp - och de är i 999 fall av 1000 män:

Skämtaren. Tar på sitt ansvar att liva upp stämningen med lite roligheter, vilka alltid inkluderar hans unika underfundigheter som säkerligen uttalades redan på världshistoriens första utgrävning i Herculaneum 1738 och som har hängt med sedan dess. Klassiker inbegriper "Har ni hittat nåt guld då?" och "Ni arkeologer har visst en karriär i ruiner." Brukar ibland ha med sig rekvisita såsom konstigt formade stenar, järnskrot eller turistsouvenirer från Grekland/Egypten som han försöker sätta dit arkeologen med genom att påstå att de hittats i gravar eller dylikt på hans tomt.

Besserwissern. Företrädesvis i 50-årsåldern och uppåt, unga resp. kvinnliga guider ökar markant risken att han tar minsta chans att avbryta/rätta. Besitter ofta en imponerande om än något föråldrad kunskapsmängd som han absolut måste se till att alla andra förstår att han har. För att alla ska vara riktigt på det klara med att han bara är där för att 1. han hade inget bättre för sig just nu; 2. hans goda vänner insisterade på att lyssna på detta - så tar han dessutom många chanser att vända sig till andra i sällskapet (helst kvinnor) och i fullt hörbart mumlande fylla på med förklaringar, detaljer eller fakta som guiden ännu inte hunnit komma till. Försöker gärna "sätta dit" guiden med specialistkunskap från en eller annan favoritpublikation och lyssnar sällan eller aldrig till svaret - särskilt inte om han blir korrigerad.

Sockenkramaren. En på många vis härlig karaktär som kan driva den mest balanserade arkeolog till vansinnets gräns. Denna gubbe vet allt som hittats och skrivits om sin socken sedan Olof Rudbeck stannade för ett stop öl i trakten 1674. Har kopior av brevväxling mellan Sigurd Curman och den lokale folkskoleläraren som han citerar fritt ur. Ofta en begåvad inventerare som hittat hälften av de registrerade fornlämningarna i trakten och f.n. inbegripen i juridisk strid med RAÄ för att få ytterligare 27 rotvältor registrerade som fångstgropar. Få personer är så fruktade deltagare i en guidningsgrupp, för ingen arkeolog i världen kan leva upp till hans höga krav på beläsenhet. Undviks enklast genom att stiga över den osynliga sockengränsen, för även om ett gravfält klyvs mitt itu av denna så är gravarna på "fel" sida helt ointressanta...

Pseudoforskaren. Antingen dyker han upp med slagruta och ska hitta currylinjerna som pekar ut var stenålderstemplet låg (ingen överdrift - jag har mött honom). Eller så har han packat bilen full med bevis på att Birka/Gamla Uppsala/Atlantis/Gestilren låg just här och inte på den plats som elitens nefariska konspirations-sammansvärjning vill göra gällande. Varierar från harmlös och genuint trevlig prick, till svavelosande rättshaverist.

Vårt liv skulle verkligen vara tristare och mindre händelserikt utan dessa entusiaster.


Andra bloggar om: arkeologi, guida, kulturminnesvård

Att guida är att dö en smula

Det finns få saker som är mer skräckinjagande, förnedrande och givande än att guida ungdomar och barn runt en utställning eller en utgrävning. Jag brukar alltid vara både svettig och skakig när det är över. Att lägga fram sina innerligt omhuldade tolkningar inför 200 professorer framstår som oändligt mycket enklare, för där vet man åtminstone att intresset finns och kan inleda utifrån en gemensam kunskapsgrund.

I min ungdoms dagar (*nostalgisk suck*) som student på arkeologen i Uppsala tog jag ibland hand om guidningar på det lilla museet som låg i andra halvan av Gustavianum. Denna underbara/hopplösa byggnad som på den tiden innehöll institutionerna för arkeologi, antiken och egyptologi, samt trevligt nog små museer till var och en. Utställningarna var små och enkla och främst tänkta som ett studiehjälpmedel för studenterna. Men dåvarande professorn Bertil Almgren hade faktiskt engagerat sig i den nordiska delen och piffat upp den med uppstoppad säl, stenåldersvyer och rekonstruktioner av valsgärdekrigarnas utrustning. De senare var väl inte helt korrekta, men behölls delvis därför som ett lärorikt exempel på vikten med att testa idéer i verkligheten som verkar bra på pappret. Då och då kom skolklasser och blev guidade. Dels lågstadieelever i 3:an, dels högstadieelever i 8-9:an. Jag lärde mig snabbt att föredra 9-åringarna och förtvivla över tonåringarna.

Småttingarna var en utmaning att hålla ihop i en klunga, men de var ofta nyfikna och frågerika. Intressant nog märkte jag snart att barnen från de mer välbärgade områdena i långt större utsträckning krävde att få veta det monetära värdet på flintyxor och järnsaxar ("att veta priset på allt, men värdet på inget" för att citera Wilde). Tonåringarna var vanligen lika kul att guida som att baxa ett lass med hö uppför en brant backe med bara händerna. Antingen kaxiga attityder eller total tystnad och tom blick. De som mot förmodan ställde frågor lyssnade sällan på svaren. Men det vara bara att streta på och hoppas att någon av de tystlåtna/kaxiga innerst inne fann något givande med upplevelsen och bar det med sig. Vi hade inte så mycket att arbeta med i vårt lilla museum, men kunde åtminstone låta dem känna på lite äkta stenåldersföremål när guidningen var över - jag betvivlar inte att detta och den sönderklappade sälen var 99% av behållningen. Alla försök att justera små delar av utställningen vittrade sönder under professor emeritus Almgrens stålblå blick...

Vi tvingades flytta från Gustis i slutet av förra seklet och huset gjordes om till museum helt och hållet, Almgrens gamla utställning fick till slut nedmonteras. Numera finns enbart Valsgärdematerialet utställt, fast långt mer proffsigt. Jag har inte guidat på museum sedan mitten av 1990-talet, men allt kom tillbaka som en mental störtflod när jag läste Antonia Baumerts plågsamt ärliga och roliga inlägg på K-bloggen om våndan av att introducera Fornsök för ett gäng niondeklassare. Bilden som inleder inlägget är bara den värd att bevaras till eftervärlden! Hon efterfrågar personliga erfarenheter och allmänna tips om vad en stackars kulturarbetare ska göra för att banka in lite fornminnes-entusiasm hos tonåringar... Det kan vi alla behöva.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, guida, kultur, Uppsala universitet, Gustavianum

Metadatabaser för kulturvetare och arkeologer

Månadens mest knäckande fynd. En metalldetektor-entusiast i England hittar denna massiva guldhalskrage från keltisk järnålder (ca 200 f.Kr.) i ett lerigt fält i Nottinghamshire. Guldvärdet är enormt, men det arkeologiska värdet är mångfalt större. Halskragen (s.k. torc/torque) är en tvilling till ett exemplar som sedan tidigare finns på British Museum. (Foto: Oli Scarff/Getty. Från Guardian)

Alla som minns det fjärran 90-talet kanske också kan dra sig till minnes hur bedrövligt det mesta internet hade att erbjuda var. Bortsett från den plågsamt långsamma modem-uppkopplingen så fanns det helt enkelt inte så mycket av vare sig kvantitet eller kvalitet. Kvantiteten har definitivt exploderat bortom allt vad jag trodde var möjligt de senaste 10 åren, men även kvalitets-mässigt har det blivit eoner bättre (även om det ibland dränks i de enorma flödena av rent skräp). Men internet fungerar bäst inte främst som publicist av användarskapat material, utan som länk mellan olika användares skapelser: helheten blir oändligt mer än delarna adderat.

I går lanserades Europeana, en söktjänst som länkar samman digitala samlingar på museer och institut runtom Europa. Inte bara gamla föremål, utan även böcker, filmer, tidningar, målningar, ljudinspelningar etc. Riksantikvarieämbetet är en av de många samarbetspartnerna och på K-bloggen igår meddelades stolt att Kulturmiljöbild numera är länkat till Europeana. Tyvärr har organisationen gravt underskattat det internationella intresset hos horder av svältfödda nätsurfande humanister för liknande metadatabaser, så sidan kraschade närmast direkt under 10 miljoner besök per timme. Den kommer nog ligga nere ett par veckor till tills de fått tag på tåligare servrar... Under tiden kan man läsa lite mer om projektet på denna sida.

I samma anda meddelades nu i veckan att årets British Archaeological Awards går till projektet "making the LEAP" vilket står för linking electronic archives and publications. Denna metadatabas länkar samman information från olika utgrävningar och undersökningar, inklusive kartmaterial, fyndlistor, GIS och dylikt. Tanken är också att man ska utreda och stödja kvalitativa sätt att publicera liknande information på nätet. Det brittiska humanistiska vetenskapsrådet ligger också bakom Internet Archaeology, en referee-granskad e-publikation för arkeologi, vars arkivering garanteras av rådet.

I ett tidigare inlägg har jag nämn den osteologiska metadatabas som nyligen lanserats dessutom. Humanisterna håller sakta men säkert på att upptäcka fördelarna med en aktiv närvaro på internet.




Andra bloggar om: arkeologi, kultur, museum, databas, RAÄ, Europeana

WÖRD!

Läs även andra bloggares åsikter om humor, Stephen Colbert, Colbert report, video, religion, kapitalism

Forskare som bloggar

Nya numret av ETC har en liten artikel om vetenskapsbloggar som ett alternativt sätt för forskare att nå ut med resultat och åsikter, utan att ta "omvägen" via media. Malin Sandström och Jens Sundström (en av initiativtagarna bakom SLUs Forskarbloggen) intervjuas och diskuterar bland annat problemet med att journalister framförallt intresserar sig för det kontroversiella, medan mer slätstrukna resultat inte rapporteras. Jens tar också upp att det är svårt för en journalist under tidspress att alltid vara insatt i vilka politiska egenintressen och vinklingar enskilda forskare har när de presenterar sina resultat, eller vad kritiken mot dem kan vara. Malin lyfter fram att vissa områden, som rymden och forskning om manligt-kvinnligt, ofta behandlas mindre seriöst än t ex medicin.

Artiklen avslutas med en lista över tips på olika vetenskapsbloggar.
Jag är inte stoltare än att medge, med viss rodnad, att jag gjorde en liten glädjedans vid skrivbordet när jag hittade mig själv längst ned. Så lättköpt är jag.



Läs även andra bloggares åsikter om blogga, bloggosfären, vetenskap, forskning, ETC, media

Komplexa familjeförhållanden på stenåldern

Populärvetenskap, liksom de flesta andra sorters journalistik, handlar om att sälja. Det betyder en evigt vinglig balansgång mellan information och kunskapsspridning å ena sidan, och kittlande drama och konflikter å den andra. På Vetenskapsradion P1 idag kunde man höra ett inslag om att man med hjälp av DNA identifierat den första "kärnfamiljen" i en tysk grav från 2600 f.Kr. Samma nyhet kablades även ut av diverse andra medier under dagen, så låt oss ta en närmare titt på detta. Jag har ett personligt intresse i nyheten, för den arkeologiska kultur som familjegraven kopplas till är den snörkeramiska kulturen (Corded Ware culture), ett kulturkomplex som med tydliga regionala variationer förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under 2000-talet f.Kr - inklusive Sverige där det går under beteckningen stridsyxekultur/båtyxekultur (se gårdagens inlägg) - mitt forskningsämne.

Den vetenskapliga artikeln är tillgänglig online på tidskriften PNAS trevligt nog, så jag har tillbringat eftermiddagen försjunken i den. På det hela är det en gedigen, bra och högintressant studie av fyra troligtvis samtida gravar som sammanlagt innehöll 13 individer: 3 kvinnor, 2 män samt 8 barn i åldrar från ½ till 10 år gamla. Det ska direkt sägas att detta inte är "normala" gravar för kulturen ifråga - vanligen begravs de döda enskilt i en grav, i vissa fall i dubbelgravar. Små barn är ganska ovanliga i gravarna på gravfälten. Troligen krävde man att individer uppnått en viss ålder och officiell invigning i gemenskapen för att de skulle få en egen grav i vanliga fall. Dessutom, i vanliga fall dör inte vuxna och barn vid samma tillfälle. Spår av slag och skador på skallar och armar, samt i ett fall en pilspets inbäddad i en ländkota (måste ha skjutits med sådan kraft att pilen passerade hela bålen fastnade djupt i benet), visar att individerna dödats i någon form av överfall. Som författarna noterar är människor i tonåren och 20-årsåldern frånvarande - vilket kan bero antingen på att de rövades bort eller att de var borta vid tillfället. Någon har iallafall ordnat ordentliga gravar åt de döda i mestadels kulturellt korrekta positioner - positioneringen av de döda var inom snörkeramisk kultur styrd efter rigida regler.

Ett gott samarbete mellan laborativa och 'reguljära' arkeologer har resulterat i en högintressant studie. Man har lyckats få fram en del DNA ur framförallt två av gravarna:
Grav 99: Man (40-60 år) och kvinna (35-50 år) samt två pojkar (4-5, resp 8-9 år). Mitokondrie-DNA visar att pojkarna troligtvis var söner till kvinnan, medan kärn-DNA indikerar att mannen också var släkt med dem - men inte med kvinnan (utifrån mtDNA).
Grav 98: En kvinna (30-38 år) som höll ett litet barn runt ½-1 år i sina armar. Bakom henne låg en pojke (7-9 år) och en flicka (4-5 år). De två äldre barnen var troligen syskon, de bör ha haft samma mor, men det var inte kvinnan i graven.
Grav 93 innehöll en vuxen man och två små barn, medan grav 90 hade en kvinna och ett litet barn. Här lyckades man inte få ut okontaminerat DNA.

Artikelförfattarna gör en ganska stor sak av att man bevisligen identifierat en "äkta kärnfamilj" i grav 99. Jag förstår deras vilja att förklara abstrakta resultat i mänskliga termer, de kan t.o.m. vara korrekta i sin tolkning, och det är tydligt utifrån genomslaget globalt att detta är precis vad media vill ha (googla Eulau + DNA). Samtidigt är det synd, för det finns många problem med att använda detta begrepp i det här sammanhanget.
1. Gravarna representerar en extrem och unik händelse, en plötslig våldsam död av en grupp människor.
2. I en av de fyra gravarna finns en grupp som motsvarar det vi anser vara en kärnfamilj (mamma, pappa, barn). I en annan förekom barn tillsammans med en kvinna som uppenbarligen inte var deras biologiska mor. Kvinnan och de äldre barnen låg inte vända mot varandra, det är sant, men de var ändå nedlagda tillsammans.
3. Författarna argumenterar för, och jag håller med, att de gravlagda troligen dog vid samma tillfälle. Det innebär att vi ser en lokalt bosatt grupp som uppenbarligen inbegriper en hel del barn och vuxna, vilka bara delvis är släkt med varandra. Vi vet arkeologiskt att bosättningarna bara brukar bestå av ett eller ett par långhus vid denna tid, där man troligen bodde tillsammans.

Det mest intressanta ur min synvinkel är strontium-analysen de gjort av 12 av de döda. Strontium är ett svagt radioaktivt ämne som förekommer i markens bakgrundsstrålning. Den absorberas av ben- och tandceller och genom att analysera tänder som bildas i barnaåren, och därför visar i vilken omgivning man bodde som barn, kan man ibland avgöra om indvivider är inflyttade i ett område. I detta fall indikerar dentinet att samtliga tre vuxna kvinnor kommer från ett annat område. Åtminstone en av männen, troligen båda, är mer lokalt förankrade. Samtliga barn har bott i området sedan tidig ålder. Med andra ord ett imponerande bevis på patri-lokalitet och exogami - dvs män har gift sig med kvinnor från olika områden som sedan flyttat till sin mans boplats. Det finns en uppsjö olika släktskaps- och giftemålssystem runtom i världen, och det är enormt givande att få en inblick i kontaktvägar, nätverk och individuella migrationer under stenåldern. Extremt viktigt även för DNA-tekniker att förstå och kalkylera med graden av mänsklig kringflyttning och genetisk blandning - mänskliga förhistoriska samhällen var allt annat än isolerade.

Tyngdvikten på "kärnfamiljen" blir ganska missvisande i detta fall, där vi har en grupp människor vars lilla bosättning består av flera lokala män, flera inflyttade kvinnor, samt en stor grupp barn. Ja, resultaten pekar på att det troligtvis funnits ett begrepp om en grundläggande familjeenhet av mamma, pappa, barn (förutsatt att man inte vara polygama - vilket grav 98 lika väl kan indikera). Personligen finner jag det extremt intressant och förbryllande att kvinnan i grav 99 var så pass gammal - 35-50 år. osteologiskt sett är det extremt svårt att åldersbestämma individer ver 20 mer exakt, särskilt om de levt i ett förhistoriskt samhälle med hårda arbetsförhållanden. Men även om hon var 35 indikerar det att hon fick de två barnen i åldern 25-30. Normalt för vår tids förhållanden, men påtagligt sent i en tid då vi förutsatt att de flesta kvinnor fick barn runt 15-25 års ålder. Kvinnan i grav 98 var över 30 och hade ett spädbarn, kvinnan i grav 90 var 30+/-5 år och hade en 5-åring med sig. Antingen är åldersbedömningen vi använder oss av inte korrekt för neolitiska människor, eller så visar detta att kvinnor i detta samhälle kunde vänta riktigt sent med att få barn. De kan ha haft äldre barn också som undkom attacken eller togs till fånga. Isåfall visar det på bra förhållanden om kvinnorna överlevt ett flertal födslar ända upp i 30-årsåldern.

Jag förstår vikten av att få uppmärksamhet för forskning, men i det här fallet tycker jag att gruppen hade så mycket intressant att lyfta fram att denna märkliga fokusering på "den första kärnfamiljen" var både onödig och potentiellt missvisande. I denna tid av Moralens Väktare och Familjens Försvarare tycker jag det är onödigt för både media och forskare att kasta olja på lågorna. Särskilt när det som i detta fall på inga vis var påkallat. Den första kommentaren från allmänheten på Vetenskapsradions hemsida var naturligtvis en uppmaning att utifrån detta bevis ta mer allvarligt på kärnfamiljen som institution...



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, familj, kärnfamilj, stenåldern, barn, DNA, strontium, Eulau, migration

Inte utan min stridsyxa

Vilka drivkrafter styr människan? Mat. Sömn. Trygghet. Närhet.
Och fina, snygga, ovanliga pryttlar som kan göra alla de andra avis.
Människan är ett märkligt djur inte så mycket för att vi tillverkar redskap som hjälper oss att få tag på föda eller som skyddar oss mot hot - rationellt och förekommande hos en del andra primater. Men det faktum att vi lägger ned en hel del tid på att tillverka saker som har liten eller ingen praktisk funktion annat än att de uppfyller en estetisk längtan är ganska märkligt (liksom att tillverka ting som man tror ska påverka högre gudomliga makter att ändra världen till vår fördel).

I torsdags kom en ny rykande färsk avhandling från tryckeriet till institutionen:
Roger Edenmos "Prestigeekonomi under yngre stenåldern. Gåvoutbyten och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen."
Disputation lördagen den 6:e december kl 10 i Geijersalen, Engelska Parken. Opponent är Karl-Göran Sjögren.

Roger har studerat fenomenet "stridsyxor" inom båtyxekulturen - som är ett synonymt namn på stridsyxekulturen (jag förklarar varför någon annan gång...), en av de arkeologiska kutlurer jag själv forskar om. Jag hade redan koll på det mesta som kom i avhandlingen, Roger förbarmade sig över mig och lät mig kolla igenom tidigare versioner av hans manus, vilket var en enorm fördel för mig eftersom jag absolut inte haft tid att sätta mig in i problematiken kring stridsyxorna.

Dessa yxor är tillverkade i mjuka bergarter (t ex diabas) och slipade i olika mer eller mindre snygga former. Varianter förekommer redan under tidigneolitikum (4000-3400 f.Kr.), och de har troligen sitt ursprung i hjorthornsyxor som var vanligt under mesolitikum innan dess. Stridsyxor i bergart, och efter hand även i koppar, förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under hela neolitikum. Populariteten minskar först under bronsåldern. Rent praktiskt var de ganska kassa, hjorthornsyxorna var säkert livsfarliga potentiella vapen men de flesta bergartsyxorna har litet skafthål och träskaftet skulle nog knäckas efter ett par smällar. Samtidigt har de nog används som vapen ibland, mer eller mindre ceremoniellt våld troligen. Stridsyxekulturen har fått sitt namn eftersom dessa yxor blev extremt mycket vanligare under denna tid, och nu dessutom började förekomma som gravgåva i många mansgravar - de kallas ibland båtyxor eftersom deras form påminner lite om en kanot/båt.

Andreas Oldeberg gjorde en typologisk studie av yxorna i en avhandling från 1952, men Mats Malmer gjorde den definitiva typologiseringen av båtyxorna i sin avhandling 1962. Vad Roger dels åstadkommer i sin avhandling är en diskussion kring hur forskare utifrån olika tillvägagångssätt och val av bedömningsgrunder får fram olika geografiska mönster och förståelse för stridsyxorna. Oldeberg var medvetet estetisk i sin bedömning, och lade eftertryck på paralleller inom andra närliggande kulturers stridsyxor såsom Finland. Malmer å andra sidan var ute efter en tydlig kronologi, samt att visa att de svenska och norska stridsyxorna bildade en delvis separat enhet med snarlika typer, och han tonade därför ned regionala skillnader. Roger visar att man kan utgå från t ex Malmers typer och ändå hitta tydliga regionala gruppindelningar utifrån förekomst av vissa detaljer, som nack-knopp eller åsrygg. Två sådana regionala nätverk framträder tydligt i Närke resp västra Södermanland under den äldsta perioden.

Utifrån detta diskuterar Roger vidare kring vad dessa nätverk kan bero på, hur utbyten och kontakter kan ha sett ut under stenåldern, samt om man kan hitta regionala gruppindelningar inom stridsyxekulturen som kanske berodde på släktskapsbaserade samhällsorganisationer. Inte minst frågan om varför man tillverkade dessa yxor, vilken roll de kan ha spelat för identitet inom gruppen eller hos enskilda individer?

Tidig stridsyxa/båtyxa från stridsyxekulturen, typ B: Barrsjö, Dunker sn, Södermanland. I Närke är det vanligare att dessa tidiga yxor saknar nackknkopp. En smaksak? (Foto: SHM)

Det finns verkligen mycket mer intressanta insikter om förhistoriska samhällen att hämta från materialen i våra samlingar. Andra som under de senare åren diskuterat aspekter av stridsyxor är Kim von Hackwitz som studerat deras fyndkontext (var de hittats specifikt) och Jonathan Lindström som diskuterat förekomst av "främmande" stridsyxetyper från andra områden såsom Jylland och Finland i Sverige. Fredrik Hallgren skriver en del om trattbägarkulturens mångkantiga stridsyxor i sin avhandling och Milan Zápotocký har gett ut ett monsterstort verk om de Mellaneuropeiska neolitiska stridsyxorna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, neolitikum, avhandling, vetenskap

Vad ska vi med fynden till?

Det var titeln på en konferens/workshop som spände över två halvdagar, anordnad av RAÄ och Historiska museet. Frågan gällde inte i första hand vad man egentligen kan göra för intressant forsknings- och utställningsmässigt med fynden, utan främst vad man ska prioritera när man gräver ut en fornlämning och hur museerna ska förhålla sig till de växande kvantiteterna. Framförallt skulle man diskutera begreppet "fyndstrategi" som numera ska formuleras i alla anbud på utgrävningar. Nästan 130 personer hade samlats på Historiska för denna begivenhet, folk från länsstyrelser, utgrävningskontor, länsmuseer, konservatorer och t.o.m. en och annan forskare (deltagaravgift innebär automatiskt att doktorander uteblir).

En trevlig bonus med dessa typer av möten är att man får möjlighet att träffa gamla bekanta i förskingringen, vilket också medför en del huvudkliande medan man försöker komma ihåg var man känner varandra ifrån: "Grävde du på Lunda? På Mälardalsbanan eller E4:an? Var du i Skåne för Ringleden eller Västkustbanan? Var det på TAG i Göteborg eller Lund vi sågs? Har du jobbat på Fornminnesregistret, eller på Arkeologikonsult? Pluggade du i Umeå eller i Lund - vilket år?" Osv, osv, osv.

Jag kan omöjligen referera hela mötet, utan att skriva en längre artikel och det har jag varken tid eller ro till. Men det var ett par saker som slog mig. Det första är att vi egentligen talade om två mycket olika "problem". Å ena sidan fyndstrategier vid exploateringsgrävningar, där anbuden ska uppfylla mer eller mindre detaljerade föreskrifter från länsstyrelsen och hålla sig inom snäva budgetramar. Där är det verkligen påkallat att vi funderar över vad vi samlar in, vad vi prioriterar och varför (allt av en viss typ eller ett representativt urval av det mesta t ex?). Det är också ett återkommande problem med de höga kostnaderna för konservering av vissa typer av fynd, vad som sker om - eller rättare sagt när - helt andra saker kommer fram än vad vi kalkylerat med utifrån små begränsade förundersökningar. Finns det sätt att registrera vissa typer av fynd i fält så att de sedan kan lämnas kvar och inte tas in, såsom bränd lera, slagg, skörbränd sten osv?

Det andra "problemet" är vad museerna gör med fynden när de väl är inne i magasinen. Har de rätt att gallra i ett material utan att ta den ursprungliga fyndstrategin i beaktande? Hur pass mycket av jordprover och kvartsavslag ska de behöva ansvara för? Den här andra frågan tycker jag inte i första hand berör vare sig utgrävningskontoren eller länsstyrelserna. Den berör riksantikvarieämbetet i egenskap av ansvarig för våra kulturlämningar, Historiska museet som ansvarig för förmedling och förvaring, och forskningsinstanserna med ett investerat intresse att få fram ny kunskap om förhistorien.

Christina Rosén nämnde i sitt föredrag något som jag själv och många andra noterat och förundrats över - de svenska arkiven har en verksamhet som är inriktad och fokuserad på inte bara bevarande, utan minst lika mycket på stöd och hjälp åt besökare och forskare. Poängen med våra samlingar är inte att de är slutna skattkammare - de är en informationskälla som vi kan återvända till igen och igen för att få fram mer kunskap. Komplex och problematisk kunskap, kunskap som ska kritiseras och testas och omvärderas - men kunskap likväl.

Historiska museet får ursäkta, men 300 besök om året i samlingarna är inte särskilt mycket. Naturligtvis innebär det en kostnad för museet att sköta om detta, men är inte det än större skäl att ställa krav och visa vad man får ut av detta - även i allmänhetens synvinkel. I min erfarenhet ligger inte problemet i att forskare inte håller på med frågeställningar som intresserar allmänheten - tvärtom syftar alla dessa materialstudier till att nå fram till en bättre förståelse av aspekter av mänsklighetens förhistoria. Från matlagning och klädestillverkning, till samhällsorganisation och resor, till religiösa uppfattningar och identitetsskapande.

Det stora problemet ligger i att öppna kommunikationen mellan museer och forskare så att dessa resultat och tolkningar når in i den pedagogiska och förmedlande verksamheten. Det måste finnas en entusiasm för och tillit till arkeologins förmåga att få fram intressanta resultat och tillföra något grundläggande viktigt till samhällsdebatten. Om vi lyckas med det kanske Vägverket och byråkrater äntligen slutar fråga: "Vad ska ni med fynden till?"

Mynningsskärva från ett kärl tillhörande stridsyxekulturen (ca 2800-2300 f.Kr) påträffat på Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland. Detta kärl var gropornerat, något som vanligen bara förekommer keramik tillhörande den samtida gruppen gropkeramisk kultur. Ett tunnslip visade att kärlet tillverkats i finlera, magrad med krossad kalksten, teknologiskt sett inte vanligt förekommande inom stridsyxekulturens keramikhantverk. Andra mer typiska skärvor av stridsyxekeramik från platsen var tillverkade i grovlera magrad med krossad granit och chamotte (krossad keramik) - typiskt för stridsyxekulturen. Tillverkades detta kärl av en inflyttad/ingift keramiker upplärd inom den gropkeramiska kulturen? (Foto: Åsa M. Larsson)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historiska museet, RAÄ, fynd, fyndstrategi

Dagens tips

Tillbaka på jobbet igen efter avstickaren till Stockholm i två dagar. Ska samla mina tankar lite innan jag skriver något om de gågna dagarnas diskussion kring insamling och bevarande av förhistoriska föremål (även känt som "fynd").

Ludvig på Kalmar Museum tipsar om att de håller på att utveckla arkeologi-delen på museets hemsida så att det blir mer aktiv information om pågående utgrävningar. Just nu kan man beundra fin trattbägarkeramik och malsten från Runsbäcks-grävningen. Där finns också en länk till digitala versioner av redan skrivna rapporter.

Enköpings museum utlyser ett stipendium för ett mindre forskningsprojekt om bronsåldern i Uppland, sista ansökningsdag 1:a december:
FÖR FORSKNING OM BRONSÅLDERNS UPPLÄNDSKA SAMHÄLLE OCH KULTUR.
Kunskapen om Enköpingsbygdens hällristningar bygger till allra största delen på Einar Kjelléns livslånga inventerings- och forskningsarbete. I samband med hans bortgång år 2000 skapades förutsättningar för stipendium för fortsatt verksamhet i hans anda.
Stipendiet är på 55 000 kronor och kan sökas för forskning om bronsålderns uppländska samhälle och kultur. Arbetet skall vara av vetenskaplig karaktär. Resultatet av arbetet skall redovisas för Enköpings kulturnämnd. Tid och form för redovisningen avtalas efter samråd.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, stipendium, bronsålder, Kalmar, Småland

Tala är silver, skriva är guld

Av någon outgrundlig anledning har jag försatt mig - helt frivilligt - i den situationen att ha två föredrag denna vecka. Måste vara min ständigt närvarande masochistiska ådra. Fast det ena var inte så illa. Vi har haft en del lunchseminarier på institutionen det senaste året i samarbete med antikarna. Lite mer informella och kortfattade föredrag och föreläsningar kring gemensamma huvudteman, som fram tills nyligen mest rört urbanisering och landsbygd. De so´m tycker att varje vaken stund utan fortbildning är bortkastad tar med sig sin medhavda lunch till seminarierummet och får lära sig mer om GIS, stadsbildning i Grekland, Gamla Uppsala o dyl.

Mitt lunchseminarium handlade inte alls om sådant, utan var tänkt som en liten mjukstart på ett möjligen nytt tema: "Tillämpad arkeologi".
Nej, vi vet inte heller hur det begreppet ska förstås - vi väljer att uppfatta det som ett tema rörande interaktionen mellan arkeologer och andra delar av samhället, från intresserad allmänhet och skolor, till medier och museer. Jag sparkade igång med att prata lite om "tredje uppgiften på nätet". Om förmedling och kommunikation i diskussionsforum, om digitala nätverk, samt framförallt bloggande så klart. Lite erfarenheter jag fått under de närmare 1 1/2 år jag hållt på med detta nu (vojne!). Vi diskuterade också möjligheten att starta en kollektiv officiell blogg på institutionen i samma anda som K-bloggen på RAÄ och Forskarbloggen på SLU i samband med att vi genomför en extremt behövlig uppfräschning av vår hemsida.

Jag hoppas kunna tracka mina kollegor på insitutionen med att hålla fler lunchseminarier kring huvudtemat under våren, nu när jag föregått med gott exempel. (Pust)

I morrn bär det av till huvudstaden för att deltaga i två dagars debatt och diskussion kring det minst sagt kittlande ämnet "fyndstrategi", anordnat av Historiska museet och RAÄ. Det blir långt mer nervöst...

SEN ska jag fortsätta med avhandlingen! (tror jag)




Andra bloggar om: arkeologi, förmedling, blogga, nätverk, Historiska museet, Riksantikvarieämbetet

Volontärer på jakt efter den mening som flytt

Inget gott som inte för något ont med sig: vad ska alla dessa fanatiska Obamamaniacs nu sysselsätta sig med när valet är över?


Obama Win Causes Obsessive Supporters To Realize How Empty Their Lives Are

De kanske kan ställa upp som assistenter till den här forskaren som skapar Obama-porträtt med kolnano-tuber... Jag är mållös.


Andra bloggar om: humor, politik, USA, Obama, amerikanska valet, video

Tänk, de kunde!

Wow. Det finns få saker som jag älskar mer än att se hur verkligeheten övertrumfar den mest otroliga fantasi. Igår gick USA och valde till president, med en tydlig majoritet, en man jag för ett år sedan inte trodde hade en snöflingas chans i helvetet.

Barack Hussein Obama. Med kenyansk far. Uppvuxen på Hawaii och i Indonesien. Uppenbarligen en intellektuell, intelligent, nyanserad högutbildad person. Anti-Bush ända ner på molekylär nivå.

Inte ens skaparna av favvo-serien Vita Huset vågade gå så extremt långt när de lanserade sin "etniska" kandidat i sista säsongen: Matt Santos var latinsk, hade vit fru och kom från Texas.

Jag har tröttnat rejält på amerikansk exceptionalism och även Vita Huset gick mig på nerverna med sina stjärnögda mantran om "bara i Amerika". Men nu får man nog låta dom hållas i åtminstone tre år framöver. Det har dom förtjänat.

Jag har pratat lite med min 6-åriga dotter om valet de senaste dagarna. Samtidigt som jag gärna ser att hon har lite minnen kvar av denna dag, så har jag inte velat spela upp det viktigaste: hans hudfärg. Hon är fortfarande i den välsignade ålder där hudfärg naturligtvis noteras, men inte ännu associeras med olika värderingar - mer än alla andra saker som skiljer individer åt. (Annat är det med könsskillnader som man tydligen inte kan isolera dem från hur mycket man än vill). En bonus med det här valet är att den inställningen kanske inte behöver justeras i möte med "verkligheten".

Under de närmaste 8 åren förhoppningsvis, kommer ett av de kulturellt och ekonomiskt mest inflytelserika länderna ledas av en mörhyad man. Det är tragiskt att det i sig ska vara viktigt, men det är svindlande att inse vilket extremt viktigt intryck det kommer göra på barn och ungdomar under denna tid. Om Obama lyckas hålla sig kvar en andra valomgång kommer mina barn vara 12 resp 14 när han avgår. Minst lika viktigt - mer så - är att presidenten nu inte rider in på en anti-intellektuell, religiöst grumlig våg av intolerans och idioti.

Jag tror inte Obama är kapabel att ändra allt till det bättre, men jag är tacksam för att det amerikanska folket nu har gjort ett val av en man som iallafall har den intellektuella kapaciteten att möta de många utmaningar vi kommer ställas inför globalt.

Den 5:e november är verkligen en dag för omvälvande händelser...

Läs även andra bloggares åsikter om USA, valet 2008, Barack Obama, Amerika, Vita Huset

Ett djur med kultur som skövlar natur

Ibland blir jag så insnärjd i utländska val och internationella vetenskapsnyheter att jag glömmer bort att kolla upp mer lokala debatter i UNT. Det är klart, det faktum att Uppsala Nya Tidning är märkligt selektiv i vilka debatter, kommentarer och artiklar de gör tillgängliga på nätet försvårar för mig, fattig akademiker utan prenumeration. Usel sökmotor gör det inte lättare heller att hitta saker i efterhand... Daniel som är mer välinformerad gjorde mig i förra veckan uppmärksam på en debatt som florerat mellan framförallt Carl-Gustaf Ribbing, professor i 'det fasta tillståndets fysik' (poetiskt!) och Göran Ågren, professor i ekologi. Med insändare från kritiker och beundrare som extra brasved (från 3/10 till 17/10).

Ribbing är en uppvärmnings-skeptiker. Han är extremt kritisk till en del av de diagram över klimatförändringar under de senaste årtusendena som lagts fram som bevis för global uppvärming. Framförallt anser han att de inte tar med de tydliga klimatvariationer som bevisligen förekommit, t ex den lilla istiden (1400-1850), eller att mätningar på Grönland visat på temperaturer motsvarande dagens under vikingatid och tidig medeltid. Ågren kontrar med att kritiken av Michael Manns temperaturkurva för de senaste 2000 åren inte längre är relevant, för bättre mätmetoder, mer data och mer avancerad forskning har visat att trenden för global uppvärmning är korrekt.

I helgen kunde vi också läsa en stor och intressant artikel om Sahara i DN Vetenskap som tar upp det faktum att delar av det som idag är öken (inte allt märk väl) under perioder varit bevuxet och grönskande. Perioder av grönska har avbrutits av ökenperioder och vice versa, vilket inte minst gravar vittnar om. Är inte detta också ett tecken på att klimatvarningarna bara är hysteriska överreaktioner på normala svängningar? Jag tror inte det.

För det första så kan studier över 100.000 år, eller 100 miljoner år naturligtvis ge exempel på extrema skillnader. Det är inte poängen. Jorden överlever, vissa arter överlever alltid (ta i trä), frågan är bara om VI överlever, eller våra civilisationer. Det är klart att om 5000, eller 10.000 eller 100.000 år från nu så kommer jorden se ganska annorlunda ut ur vårat gräsrotsperspektiv. Problemet vi ställs inför är att vi genom våra handlingar, där vi hugger ner enorma ytor skog, pumpar upp grundvatten och bränner tonvis med fossilt bränsle varje minut aktivt bidrar till att förvärra dessa svängningar.

Arkeologi är faktiskt bra lämpad som vetenskap att studera just hur den mänskliga påverkan över en längre tidsperiod påverkat och ändrat vår miljö på ganska omvälvande sätt. Där geologerna rör sig med miljoner år och historikerna med ett par tusen på sin höjd, fokuserar arkeologer på de senaste 500.000 åren ungefär - den tid vi kan räkna med människan som en faktor.

Minnesmärke över "ismannens" fyndplats. Då infrusen i isen, nu ett kargigt snöfritt område en stor del av året.

Ötzi, ismannen funnen infrusen i en glaciär i Alperna är ett sådant exempel. Han dödades i de snötäckta bergen för lite över 5000 år sedan och täcktes av snö och is. Sedan den stunden har inte så mycket som ett lillfinger tittat fram och tinat under årtusendena, för då hade den ruttnat bort inom ett par veckor. De skidåkare som snubblade över den halvt framtinade mumien 1991 hade extrem tur (och vi med). Vad som är skrämmande är att se bilder på minnesmärket över fyndplatsen idag - 17 år senare: Hela området, inklusive större delen av bergstopparna, är totalt snö- och isfria. Även om det är sommar så ändrar inte detta det faktum att en kompakt glaciär som inte försvunnit på över 5000 år nu är helt puts väck. Och det är bara en av många.

Vår bild av Mellanöstern, Gamla Testamentets land, av Grekland och antikens värld, är av en till större delen torr, dammig och stenig region. Men för bara 2000 år sedan, och än mer för 5000 år sedan, fanns det stora områden av skogar, betesmarker, grönskande lundar. 10.000 år av intensivt jordbruk, skogsbruk och boskapsbete har i kombination med klimatet resulterat i närmast ökenliknande områden. Klimatförändringar sker alltid, vare sig det gäller 10-årsperioder eller 100.000-åriga perioder. Vad vi måste fråga oss är i vilken mån vi vill spela på casino med vår egen existens, med våra liv och våra samhällen. Ska vi dricka och festa upp våra tillgångar i förhoppningen att vi kommer hitta mer bakom nästa krök? Eller ska vi öppna våra ögon och se att mänskligheten påverkar hela planeten dagligen, i stort så väl som smått.

I slutändan kommer nog vår jord överleva oss, kanske t.o.m. tillräckligt med liv för att börja om från början. Vi talar alltid om att vi ska bry oss om vår jord - det ska vi. Men vi borde nog börja bry oss om något långt mer bräckligt - oss. Hur mycket mer ska ödeläggas, fördas och utplånas innan vi inser att det har gått så långt att det är bortom räddning? Varför spela rysk roulette med våra barns och barnbarns framtid?

Torsken, tidigare en extremt viktig bas för Skandinavisk ekonomi och handel under vikingatid och medeltid, är numera representerad av enstaka små exemplar i Östersjöns vatten. (Foto: Joakim Roos, copyright).

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, klimat, global uppvärmning, Ötzi, ismannen, klimatförändring

Halloweens sanna mening

Suck. Allt är så kommersialiserat nuförtiden. Till och med amerikanska "medier" ondgör sig över att Halloweens sanna mening gått förlorad.
...och det kan vara farligt att ha en avvikande åsikt.
Enjoy!


In The Know: Has Halloween Become Overcommercialized?


Läs även andra bloggares åsikter om halloween, humor, video, allhelgona

Helgfunderingar: skräck och vampyrer

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vampyrgenren - trots ett gediget intresse av både fantasy och serier, och mer Stephen King-böcker än jag kommer ihåg, ignorerade jag det mesta av 90-talets vurm för bleka blodsugare. Anne Rice lämnade mig kall. Om det är vampyrer så ska Buffy vara med i bilden, samt en bra dos humor. Det är så...melodramatiskt med vampyrer. Och inte sällan så mycket av fjortis-svärmerier. Men alla genrer kan ha sina goda undantag, och mitt ointresse är baserat på personliga preferenser och inte på något kvalitativt ställningstagande.

Min frustration över den svenska författare som tydligen lyckats ta plats bland den exklusiva skaran av skräckförfattare som fått både kritikers och läsares uppskattning, Johan Ajvide Lindqvist, beror helt och hållet på hans tagna mellannamn. Ajvide är en av de mest kända och häftiga stenålderslokalerna i Sverige. Belägen på Gotlands västkust, med utsikt över Stora Karlsö, finns spår av bosättningar och framförallt ett stort och extremt välbevarat gravfält från ungefär 5000 år sedan som grävts ut i omgångar sedan 1970-talet. Googla på Ajvide idag och man måste blädra förbi sida efter sida med träffar rörande denna författare. Blir inte bättre av att hans förläggare faktiskt skriver ordet "stenåldern" i sin presentation. Suck.

Även om jag inte känner mig särskilt kallad till att läsa dessa böcker i nuläget är jag glad att se att de verkar tillföra lite välförtjänt intresse till genren. Jag är än gladare att se att filmatiseringen av "Låt den rätte komma in" av Tomas Alfredsson också verkar undvika det kitschiga och svulstiga och även använda filmmediet lite mer kreativt än vad vi är vana vid att se från svenska filmare (en film utan Mikael Persbrandt!!! trodde inte det var tillåtet i Svea Rikes lag...). Det här är också en film som genererat en hel del internationellt intresse redan innan premiären, för fans av skräckgenren tenderar att uppskatta även icke-amerikanska bidrag så länge de har kvalitet.

Rope of Silicon som är en av de mest välbesökta hemsidorna rörande filmer och media, med tyngdvikt på skräck, action och humor, har nu publicerat sin recension och den är på det hela positiv. Intressant att läsa hur en amerikan uppfattar denna skandinaviska produkt. Som recenscenten påpekar, det är inte en klassisk skräckfilm och den kräver en hel del av sina tittare. På IMDB har filmen än så länge en imponerande 8,5 av 10 utifrån drygt 1350 röster. Intressant nog har den fått högst betyg av dels kvinnor i alla åldrar, dels både män och kvinnor under 18 år. Trevligt att se detta bevis på att tonåringar uppskattar ganska ovanliga och krävande filmer, inte bara actionrullar från Hollywood-fabriken. Men det kommer nog dröja innan svenska filmvetarkåren nominerar en skräckfilm över ett historiskt kostymdrama med Persbrandt till Oscars-utdelningarna.


Läs även andra bloggares åsikter om film, skräck, vampyrer, Johan Ajvide Lindqvist, Ajvide