För ett tag sedan skrev jag om 2008 års besöksstatistik på de statliga museerna och noterade Östasiatiska museets relativt höga placering. Jag vågar nu förutspå att det museet kommer segla om både en och två andra som låg högre på listan under 2010. Då kommer nämligen delar av terracotta-armén till Stockholm i museets regi. Extra häftigt blir att utställningen sker i bergrummen under museet på Skeppsholmen, inte bara för det extra skydd detta innebär utan också för att det ger klang av hur det såg ut när de en gång hittades. För alla oss som inte haft möjlighet att besöka dem i Kina eller när de nyligen ställdes ut i London är detta extremt välkomna nyheter.
Vi får bara hoppas att man fått tag i originalen...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, östasiatiska, Kina, terracottaarmén, terracottakrigare, utställning
onsdag 28 januari 2009
tisdag 27 januari 2009
Tankar om historieutredningen
HSV har genomfört en utredning av Historiska institutionerna i Sverige och har både rosor och ris att dela ut. Ros ges till Uppsala särskilt för den starka forskningsanknytning som finns genom att så många lärare är aktiva forskare. Att man även tidigt börjar introducera studenterna till att skriva för olika sorters läsare, allmänhet såväl som andra historiker, är positivt.
Problem som omnämns är strukturella, samma sort som dyker upp lite varstans inom universiteten i allmänhet och humaniora i synnerhet: Lärare får lägga ned mer tid på administration än undervisning och forskning, och i de fall då man har sån pass tur att man faktiskt får studenter, vilket historia får, är andelen studenter per lärare hög vilket medför andra problem.
HSV är också oroliga för att så många lärare på grundutbildningen är visstidsanställda och inte fast anställda, vilket ger dålig kontinuitet. Jag förstår den synpunkten, men håller med bara till en viss del. För att högre utbildning inom ett ämne ska kunna vara relevant och aktuellt måste man kunna ge utrymme åt gästforskare, forskarassistenter och doktorander att undervisa. Dessa är dessutom ofta mer engagerade i utbildning än de äldre fast anställda lärarna och professorerna (undantag finns såklart), som redan lagt ner åtskilliga år på att traggla samma kurser tills de går på knäna. I dagens läge, när man kan få fast anställning först i 50-årsåldern i många fall, är det slöseri med begåvning att inte låta yngre forskare undervisa. Internationellt sett är det svenska systemet högst märkligt, då få professorer och motsvarande undervisar grundstudenterna i de flesta andra länder i Västvärlden.
De seniora forskarna är i en långt bättre position att kunna organisera större forskningsprojekt och söka pengar till dessa, än de juniora. De har nätverken och erfarenheten som yngre nydisputerade saknar. Ge dem mer tid till detta - och ställ större krav på att de faktiskt gör det - och låt gärna visstidsanställda få undervisa en hel del. Vad som krävs isåfall är en ordentlig kursplan och fungerande arbetsstruktur, som gör att det finns rutiner att utgå ifrån och grundkrav som inte kompromissas med. I nuläget tror jag många institutioner lider mer av att det finns få möjligheter till att få in nya medarbetare och nya förmågor, och att de fast anställda får dra ett alldeles för stort ansvarslass av grundutbildning, handledning, seminarieverksamhet, administration, institutionsuppdrag, fakultetsuppdrag, universitetsuppdrag etc. Forskning? Kanske nästa termin...
Genomgående efterfrågar HSV bättre internationalisering och kommunikation över nationsgränserna mellan forskare inom historia. Det är en viss debatt inom humaniora kring hur pass mycket vi borde publicera på andra språk än de skandinaviska. Personligen är jag helt i det lägret som förespråkar större internationellt utbyte och kommunikation - även om det måste ske på bekostnad av det svenska språket. Sen ser jag gärna att det uppvägs med mer ekonomiska medel för populär förmedling till allmänheten, men det är inget man fixar på kammaren under småtimmarna när alla andra arbetsuppgifter är avklarade.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, HSV, universitet, högskola, undervisning, forskning, vetenskap, Uppsala universitet
Problem som omnämns är strukturella, samma sort som dyker upp lite varstans inom universiteten i allmänhet och humaniora i synnerhet: Lärare får lägga ned mer tid på administration än undervisning och forskning, och i de fall då man har sån pass tur att man faktiskt får studenter, vilket historia får, är andelen studenter per lärare hög vilket medför andra problem.
HSV är också oroliga för att så många lärare på grundutbildningen är visstidsanställda och inte fast anställda, vilket ger dålig kontinuitet. Jag förstår den synpunkten, men håller med bara till en viss del. För att högre utbildning inom ett ämne ska kunna vara relevant och aktuellt måste man kunna ge utrymme åt gästforskare, forskarassistenter och doktorander att undervisa. Dessa är dessutom ofta mer engagerade i utbildning än de äldre fast anställda lärarna och professorerna (undantag finns såklart), som redan lagt ner åtskilliga år på att traggla samma kurser tills de går på knäna. I dagens läge, när man kan få fast anställning först i 50-årsåldern i många fall, är det slöseri med begåvning att inte låta yngre forskare undervisa. Internationellt sett är det svenska systemet högst märkligt, då få professorer och motsvarande undervisar grundstudenterna i de flesta andra länder i Västvärlden.
De seniora forskarna är i en långt bättre position att kunna organisera större forskningsprojekt och söka pengar till dessa, än de juniora. De har nätverken och erfarenheten som yngre nydisputerade saknar. Ge dem mer tid till detta - och ställ större krav på att de faktiskt gör det - och låt gärna visstidsanställda få undervisa en hel del. Vad som krävs isåfall är en ordentlig kursplan och fungerande arbetsstruktur, som gör att det finns rutiner att utgå ifrån och grundkrav som inte kompromissas med. I nuläget tror jag många institutioner lider mer av att det finns få möjligheter till att få in nya medarbetare och nya förmågor, och att de fast anställda får dra ett alldeles för stort ansvarslass av grundutbildning, handledning, seminarieverksamhet, administration, institutionsuppdrag, fakultetsuppdrag, universitetsuppdrag etc. Forskning? Kanske nästa termin...
Genomgående efterfrågar HSV bättre internationalisering och kommunikation över nationsgränserna mellan forskare inom historia. Det är en viss debatt inom humaniora kring hur pass mycket vi borde publicera på andra språk än de skandinaviska. Personligen är jag helt i det lägret som förespråkar större internationellt utbyte och kommunikation - även om det måste ske på bekostnad av det svenska språket. Sen ser jag gärna att det uppvägs med mer ekonomiska medel för populär förmedling till allmänheten, men det är inget man fixar på kammaren under småtimmarna när alla andra arbetsuppgifter är avklarade.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, HSV, universitet, högskola, undervisning, forskning, vetenskap, Uppsala universitet
måndag 26 januari 2009
Språkkultur och det kulturella språket
Det är svårt att tänka sig människans utveckling utan språket, närmast omöjligt. Tal och språk är långt mer än bara ett direkt kommunikationsmedel, vi uppfinner högvis med synonymer, metaforer, tonlägen och satsmelodier som förmedlar så långt mycket mer. Fast ibland medför ju denna rikedom att vi tvärtom missförstår varandra å det grövsta. Både inom och mellan olika kulturer. "Lost in translation" har också varit en hård nöt att knäcka för antropologer, som haltande försökt lära sig inte bara nya ord, utan också den kulturella meningen bakom dem. Det mest fantastiska är iallafall att vi kan lära oss varandra språk, trots att det i vissa fall förekommer en tidsskillnad på 50.000 år sedan de började utvecklas år olika håll. Ett av de främsta bevisen i min mening för att modellen med en ursprunglig utveckling av Homo sapiens i Afrika, till skillnad från ett flertal runt globen från Homo erectus, är denna gemensamma förmåga att tillägna oss varandras språk.
Förmågan att tala och/eller förstå ett språk sitter delvis i våra gener och är definitivt kopplat till olika delar av vår hjärnas utveckling och vår kognitiva förmåga. Men hur pass är utvecklingen och förändringen av språk styrda av vårt DNA? Ska man applicera biologiska principer eller kulturella principer på framväxten av alla de språkfamiljer som förekommer idag? En ny studie av kognitionsforskare Nick Charter vild UCL och andra forskare, verkar visa att de processer som styr språkens utvecklingar och förändringar är kulturella. Artikeln är publicerad i PNAS. Det här är av vikt för lingvistiska studier eftersom det konfirmerar att man inte kan konstruera modeller av språklig spridning och utveckling utifrån biologiskt evolutionära principer. Språk är kulturellt och dess utveckling måste förstås utifrån sociologi och kulturteori. Däremot måste forskning kring språkets ursprungliga utveckling hos hominider även studeras utifrån biologiska och genetiska premisser, såväl som vilken kulturell signifikans det fick. (Ta t ex skvaller-teorin).
På Aardvarchaeology kan man läsa ett roligt inlägg om hur dessa kulturella föreskrifter påverkar hur vi använder språken - även nya språk som vi lärt oss - och hur det ibland kan bli ganska absurda missförstånd, trots att vi rent språkligt "förstår" varandra. Är det t ex verkligen trevligt att säga "snälla" om man vill ha något, eller är det tvärtom en grov förolämpning? Obligatorisk läsning för alla med kinesiska släktingar/vänner.
Apropå Kina har vi nu inlett Oxens år - vilket är mitt kinesiska tecken. Utifrån detta borde ni kunna räkna ut min ålder +/-12 år...
Läs även andra bloggares åsikter om språk, lingvistik, homo sapiens, Kina, DNA, genetik, kognition, vetenskap, forskning, kultur
Förmågan att tala och/eller förstå ett språk sitter delvis i våra gener och är definitivt kopplat till olika delar av vår hjärnas utveckling och vår kognitiva förmåga. Men hur pass är utvecklingen och förändringen av språk styrda av vårt DNA? Ska man applicera biologiska principer eller kulturella principer på framväxten av alla de språkfamiljer som förekommer idag? En ny studie av kognitionsforskare Nick Charter vild UCL och andra forskare, verkar visa att de processer som styr språkens utvecklingar och förändringar är kulturella. Artikeln är publicerad i PNAS. Det här är av vikt för lingvistiska studier eftersom det konfirmerar att man inte kan konstruera modeller av språklig spridning och utveckling utifrån biologiskt evolutionära principer. Språk är kulturellt och dess utveckling måste förstås utifrån sociologi och kulturteori. Däremot måste forskning kring språkets ursprungliga utveckling hos hominider även studeras utifrån biologiska och genetiska premisser, såväl som vilken kulturell signifikans det fick. (Ta t ex skvaller-teorin).
På Aardvarchaeology kan man läsa ett roligt inlägg om hur dessa kulturella föreskrifter påverkar hur vi använder språken - även nya språk som vi lärt oss - och hur det ibland kan bli ganska absurda missförstånd, trots att vi rent språkligt "förstår" varandra. Är det t ex verkligen trevligt att säga "snälla" om man vill ha något, eller är det tvärtom en grov förolämpning? Obligatorisk läsning för alla med kinesiska släktingar/vänner.
Apropå Kina har vi nu inlett Oxens år - vilket är mitt kinesiska tecken. Utifrån detta borde ni kunna räkna ut min ålder +/-12 år...
Läs även andra bloggares åsikter om språk, lingvistik, homo sapiens, Kina, DNA, genetik, kognition, vetenskap, forskning, kultur
torsdag 22 januari 2009
Kvantifiering av vetenskaplig publicering
Teknologiska framsteg har den förmågan att när de fixar en sak så gör de samtidigt 4 andra mer komplicerade. Digitalisering och internet gjorde det avsevärt mycket enklare att sprida information, vilket innebar att diverse kommersiella intressen och byråkrater fick blodstörtning och började övertolka gammal vag lagstiftning - eller helt enkelt hitta på nya lagar, och sudda ut skillnaden mellan äganderätt och upphovsrätt.
Jag har skrivit tidigare en del om hur enkelt men samtidigt hur komplicerat det blivit för forskare i denna digitala tidsålder. Ett av de tveeggade svärden har varit bibliometri som via digitala länkar nu kan rangordna rekordsnabbt inte bara hur ofta något laddas ned utan också hur många som citerar vissa verk och vilka som citeras mest. Detta är långt ifrån kalenderbitarkunskap - det blir allt mer avgörande för fördelning av forskningsbidrag.
Det Perfekta Tomrummet tipsar idag om ett par nya vetenskapsbloggare, inom vetenskapshistoria dessutom som är ett favoritämne. Thomas Kaiserfeld har som ett av sina första inlägg en diskussion kring problemen med digital bibliometri och t.ex. "Web of Science", eftersom det finns extremt få regler eller rutiner som avgör vilka tidskrifter som är med och rankas - och vilka som inte är det. Detta är föranlett av en artikel av Jonas Nordin i Historisk Tidskrift 2008:4. Tyvärr är artiklarna i den tidskriften inte Open Access och Thomas blogginlägg är inte individuellt länkbara eller kommenterbara... jag hoppas de blir det när Thomas blivit lite varm i kläderna som bloggare. Men jag tänker nog leta upp artikeln i HT mitt bibliotek när jag får möjlighet.
Riskerna med ad hoc lösningar när dåligt organiserade akademiker globalt försöker rangordna och selektera i störtfloden av texter bör tas upp i offentlig debatt snarast möjligt, innan det är för sent. Martin R har tidigare diskuterat lite kring skillnaderna i rangordning och inkluderande av olika typer av tidskrifter internationellt.
P.S. Dagens roligaste läsning.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskapshistoria, bloggar, publicering, forskning, vetenskap, bibliometri
Jag har skrivit tidigare en del om hur enkelt men samtidigt hur komplicerat det blivit för forskare i denna digitala tidsålder. Ett av de tveeggade svärden har varit bibliometri som via digitala länkar nu kan rangordna rekordsnabbt inte bara hur ofta något laddas ned utan också hur många som citerar vissa verk och vilka som citeras mest. Detta är långt ifrån kalenderbitarkunskap - det blir allt mer avgörande för fördelning av forskningsbidrag.
Det Perfekta Tomrummet tipsar idag om ett par nya vetenskapsbloggare, inom vetenskapshistoria dessutom som är ett favoritämne. Thomas Kaiserfeld har som ett av sina första inlägg en diskussion kring problemen med digital bibliometri och t.ex. "Web of Science", eftersom det finns extremt få regler eller rutiner som avgör vilka tidskrifter som är med och rankas - och vilka som inte är det. Detta är föranlett av en artikel av Jonas Nordin i Historisk Tidskrift 2008:4. Tyvärr är artiklarna i den tidskriften inte Open Access och Thomas blogginlägg är inte individuellt länkbara eller kommenterbara... jag hoppas de blir det när Thomas blivit lite varm i kläderna som bloggare. Men jag tänker nog leta upp artikeln i HT mitt bibliotek när jag får möjlighet.
Riskerna med ad hoc lösningar när dåligt organiserade akademiker globalt försöker rangordna och selektera i störtfloden av texter bör tas upp i offentlig debatt snarast möjligt, innan det är för sent. Martin R har tidigare diskuterat lite kring skillnaderna i rangordning och inkluderande av olika typer av tidskrifter internationellt.
P.S. Dagens roligaste läsning.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskapshistoria, bloggar, publicering, forskning, vetenskap, bibliometri
onsdag 21 januari 2009
Vita Huset bloggar från dag 0
Eftersom jag satt på jobbet när det var dags för Obama att ta eden som president kunde jag inte låta bli att kika in live-sändningar därifrån via datorn. Gick bra ungefär tills det var dags för talet då den totala överladdningen av intresserade orsakade en hel del hack och hopp i sändningen. Häftigt iallafall, att få ta del av det i realtid. Vi får se hur pass han och hans regering klarar av att fixa upp landet från de 8 år av mentalt, ideologiskt och intellektuellt mörker det försmäktat i.
Trevligt också att de verkar seriöst intresserade av att stödja både högre utbildning, forskning och den nya informationstekniken. Obama blev president vid 12-slaget Washington-tid, vare sig han tog eden eller ej, och en minut efter detta var administrationens nya hemsida uppe och igång. Inklusive den officiella bloggen (som visserligen är stängd för kommentarer tills vidare). Den underhålls av Macon Phillips, White House director of new media, som bland annat skrev det första inlägget. En sak som Phillips utlovar är att alla lagförslag, som inte är krisrelaterade och tidspressade, ska läggas ut på hemsidan i fem dagar och vara öppna för kommentarer från allmänheten, som sedan ska gås över av de ansvariga.
Med tanke på de inte sällan bedrövliga insatserna från våra egna folkvalda i frågor som rör informationsteknik under det senaste året, skulle jag verkligen önska att Sveriges Riksdag börjar surfa in på sidan under 2009. Kanske kan de lära sig en del om hur man kan knyta an till medborgarna och öka kommunikationen oss emellan - åt båda hållen. Vad sägs om en pressansvarig för "Ny media" på Rosenbad?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, Obama, internet, blogga
Trevligt också att de verkar seriöst intresserade av att stödja både högre utbildning, forskning och den nya informationstekniken. Obama blev president vid 12-slaget Washington-tid, vare sig han tog eden eller ej, och en minut efter detta var administrationens nya hemsida uppe och igång. Inklusive den officiella bloggen (som visserligen är stängd för kommentarer tills vidare). Den underhålls av Macon Phillips, White House director of new media, som bland annat skrev det första inlägget. En sak som Phillips utlovar är att alla lagförslag, som inte är krisrelaterade och tidspressade, ska läggas ut på hemsidan i fem dagar och vara öppna för kommentarer från allmänheten, som sedan ska gås över av de ansvariga.
Med tanke på de inte sällan bedrövliga insatserna från våra egna folkvalda i frågor som rör informationsteknik under det senaste året, skulle jag verkligen önska att Sveriges Riksdag börjar surfa in på sidan under 2009. Kanske kan de lära sig en del om hur man kan knyta an till medborgarna och öka kommunikationen oss emellan - åt båda hållen. Vad sägs om en pressansvarig för "Ny media" på Rosenbad?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, Obama, internet, blogga
tisdag 20 januari 2009
Är konst konstigt?
Varför är människan så besatt av konst, utsmyckning och musik? Att evolution och biologisk utveckling drivs av det naturliga urvalet, därom är alla vetenskapligt sinnade biologer överens. Genetiska egenskaper ärvs av avkomma, alla individer är lite olika, en del får mer avkomma och andra mindre. En del egenskaper är bra, andra är mindre lyckade, en hel del gör varken till eller från. Vad som är en gynnsam egenskap för en generation, kan bli katastrofalt för nästa om omständigheterna ändrar sig. Men det är detaljerna i denna process som fortfarande väcker en hel del debatter. Hur mycket ska förstås på (självisk) gen-nivå, hur mycket ska relateras till individer? Sker genetiska mutationer relativt snabbt under speciella omständigheter (punctuated equilibria), eller bit för bit utifrån mer eller mindre adaptiva egenskaper? Är alla delar av en organism utvecklade utifrån maximeringsprincipen - bästa möjliga, eller kan det vara så att vissa egenheter och detaljer är en oförutsedd händelse som skedde när en annan del utvecklades?
Det senare kallas ibland "spandrel"-teorin och har formulerats av Stephen J Gould och Richard Lewontin. Spandriller är en yta mellan två valvbågar, som ofta kan ses i gamla kyrkor och under broar. De är inte sällan vackert utformade och smyckade, men den utsmyckningen är i sig inte anledningen till att de förekommer. De måste sitta där som en arkitektoniskt bärande enhet. Eftersom arkitekterna behövde den bärande ytan så tog man tillfället i akt att utsmycka dem också, men till skillnad från valvbågen var denna konst i sig inte en del av det arkitektoniska symbolspråket. På samma sätt, ansåg Gould och Lewontin, kan vissa utmärkade detaljer på organismer inte i sig vara viktiga ur evolutionär synvinkel (för överlevnad), utan de är resultatet av att en annan del av organismen har utvecklats under tryck av det naturliga urvalet. Som puckeln på den iriska jättehjorten.
Denna sekundära utveckling som inledningsvis inte drivits fram av ett adaptivt behov kan sedan i vissa fall få en påtaglig nytta för organismen i andra sammanhang. Poängen är att vissa egenskaper inte kan förstås utifrån "byggsten-för-byggsten"-principen - något som Gould och Lewontin kallade Pangloss-paradigmet, efter den naive Dr Pangloss i Candide som trodde han levde i den bästa av alla världar, där all som existerade därmed måste vara bra och nyttigt. En av de saker som G & L spekulerade kunde ha utvecklats under dessa omständigheter var vissa delar av det mänskliga medvetenadet, såsom konst och musik. Det var inte så att dessa specifika egenskaper krävdes för överlevnad, men iochmed att hjärnan och de kognitiva färdigheterna utvecklades så fick vi det andra "på köpet", som en bonus. Vilket i sin tur har fört med sig oanade konsekvenser för utvecklandet av det mänskliga samhället.
I SeedMagazine presenteras nu en ny bok av Denis Dutton, The Art Instinct, som diskuterar framväxten av konstnärligt tänkande under Pleistocen. Dutton argumenterar emot Gould och anser att konstnärligt tänkande är en direkt del av det imaginativa, fantasifulla tänkandet. Han tar fasta på en del ny kognitiv forskning som lyfter fram hur viktigt berättandet och språket var för de tidiga hominiderna och än mer för de första människorna. Han ser språket och berättandet och det som hör ihop med detta som en del av det sexuella urvalet, en av de viktigaste Darwinska principerna - att en hel del knäppa saker utvecklats för att konkurrera om partners, inte för att det hjälper till att hitta mat eller överleva attacker (snarare tvärtom...).
Duttons tänkande verkar intressant, men jag är inte helt säker på att jag köper allt rakt av - han verkar överskatta vissa aspekter av universialitet hos västerländsk konst. Beethovens popularitet i Asien är delvis en aspekt av att människor brukar appropriera statusfylld kultur. Däremot håller jag med om att människan är unikt predisponerad att förstå och uppskatta musik (inte ens schimpanser kan hålla takten), och vi tenderar också att uppmärksamma och uppskatta teknisk skicklighet, originellt tänkande och verbal förmåga. Fast vi har också utvecklat kulturer som verkar göra sitt bästa för att motverka allt detta... Men människans fenomenala förmåga att gå mot sin egen natur är i sin tur en del av vår natur. Och kultur.
Läs även Peter Gärdenfors "Hur Homo blev sapiens" om hur kognitionsforskare resonerar kring utvecklingen av det mänskliga medvetandet.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, konst, kognition, homo sapiens, utveckling, evolution
måndag 19 januari 2009
Genetisk drift på Island
En intressant studie av mikokondrie-DNA hos 68 skelett från sen vikingatid på Island har publicerats online i PLoS Genetics. Tidigare genetiska studier på den sent befolkade lilla ön har ju visat att de första bosättarna var lite mer varierade än man förstått från historiska källor. En stor andel av kvinnorna kom snarare från Skottland och Irland. I vilken mån det rör sig om 1:a generationen fruar, eller om nordmännen ifråga redan från början hade en mer varierade släkthistoria, är jag inte påläst om (både och kanske?). Genetiska markörer från en hel del andra populationer finns naturligtvis också.
Ett av de intressantaste resultaten med den senaste studien är att dessa 1000 år gamla skelett faktiskt har mer genetiskt överens med nutida populationer på Irland och i Skottland och Skandinavien, än de har med den moderna isländska befolkningen. Vi talar små skillnader här, men markanta ur en genetikers synvinkel. Detta beror enligt forskarna på "genetisk drift", dvs att i varje generation sker ett visst slumpmässigt urval av vissa gener. En del får fler barn, en del får barn av bara ena könet, en del får barn som inte överlever, en del får inga barn, en del familjer dör i drivor i pesten... Eftersom många genetiker utgår från dagens europeiska befolkning när de jämför med förhistoriska skelett, så är det extremt viktigt att ta med genetisk drift i beräkningen när man uttalar sig om hur "lika" resp. "olika" de är. Europa i allmänhet har ju en mycket längre och vansinnigt mer komplex förhistoria än lilla Island, så att så mycket kan ske under bara 1000 år är en viktig insikt. Även om ön naturligtvis är lite av ett specialfall.
Aardvarchaeology berättar idag om en obscent stor guldmyntsskatt man nyss hittat i England. 824 keltiska guldmynt nedlagda runt år 15 e.Kr.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vikingar, vikingatid, Island, genetik, DNA, guldskatt
Ett av de intressantaste resultaten med den senaste studien är att dessa 1000 år gamla skelett faktiskt har mer genetiskt överens med nutida populationer på Irland och i Skottland och Skandinavien, än de har med den moderna isländska befolkningen. Vi talar små skillnader här, men markanta ur en genetikers synvinkel. Detta beror enligt forskarna på "genetisk drift", dvs att i varje generation sker ett visst slumpmässigt urval av vissa gener. En del får fler barn, en del får barn av bara ena könet, en del får barn som inte överlever, en del får inga barn, en del familjer dör i drivor i pesten... Eftersom många genetiker utgår från dagens europeiska befolkning när de jämför med förhistoriska skelett, så är det extremt viktigt att ta med genetisk drift i beräkningen när man uttalar sig om hur "lika" resp. "olika" de är. Europa i allmänhet har ju en mycket längre och vansinnigt mer komplex förhistoria än lilla Island, så att så mycket kan ske under bara 1000 år är en viktig insikt. Även om ön naturligtvis är lite av ett specialfall.
Aardvarchaeology berättar idag om en obscent stor guldmyntsskatt man nyss hittat i England. 824 keltiska guldmynt nedlagda runt år 15 e.Kr.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vikingar, vikingatid, Island, genetik, DNA, guldskatt
söndag 18 januari 2009
Lite nytt på superhjälte-fronten
Veckan som gick har sett en del genombrott på serier-till-film-fronten. Först meddelades att WB och Fox äntligen kommit överens om en deal för Watchmen som gör att den kommer få premiär som beräknat. En stor andel planerade fanboy-bojkotter mot Fox kom därmed av sig. Vilket säkerligen fick teamet bakom den kommande Wolverine-filmen att andas ut. Sagda film var själv mitt i en liten virvelstorm som piskades upp när en bloggare på Collider meddelade att filmteamet och flera av skådisarna var ute och filmade i Canada, trots att filmen borde vara i redigeringstagen vid det här laget. Det tolkades som om Fox fått planera in omfilmningar av viktiga sekvenser för att resultatet hittills inte blivit bra - tidigare har en hel del bloggar och närartiklar i fan-världen spekulerat kring möjliga slitningar mellan regissören som vill ha en mörk (typ Dark Knight) film, och vissa chefer på Fox som vill ha en lite mer barntillåten (typ Iron Man) version. Hos fans av den arga lilla mutant-kanadensaren kommer inget annat än hårt, mörkt och våldsamt accepteras - något som Fox vanligen inte är kända för.
Nu var nog den senaste stormen helt opåkallad, eftersom det snarare verkar röra sig om sedan länge planerade inspelningar under rätt årstid. Faktum är att Hugh Jackman, som vet hur man gör sig populär bland fanatikerna, tagit sig tid att själv skriva mejl till flera av de stora sajterna som följer inspelningarna och bekräftat att detta alltid varit planerat. Att W måste lyckas är enormt viktigt för både Fox och Marvel, efterom den dels kan vara starten på flera inkomstbringande efterföljare, dels introducerar ett gäng karaktärer som i sin tur kan få egna filmer.
Den tredje mest diskuterade kommande superhjälte-filmen är Iron Man 2, som fortfarande är i planeringsstadiet. Senaste ryktena är att Black Widow ska vara med (ta i trä!) och att hon ska spelas av Emily Blunt. Lite osäkert verkar det vara att Samuel Jackson ska reprisera sin roll som Nick Fury. Det här är en lite märklig omdaning av en mycket populär karaktär som i serierna ursprungligen var vit. Jag förstår behovet av bra svarta karaktärer, men måste säga att jag har lite svårt för en sådan radikal omstyling av en av mina favoriter. Jag börjar bli hjärtligt trött på Jackson dessutom, som bara verkar kunna spela en sorts karaktär - särskilt när man kontrakterat Don Cheadle som War Machine till IM 2. Varför dra ner kvalitetsskådisar med att släppa lös Jackson i scener? Fury är en karaktär som också kan bli en långkörare, särskilt i samband med kommande Captain America-filmer. Såpoperan fortsätter iallafall.
Om ni vill ha något hysteriskt roligt att fördriva tiden med innan filmerna får premiär rekommenderar jag varmt att ni tittar in på ItsJustSomeRandomGuys sida på Youtube och kollar in hans alster. Det började som en parodi på den kända Mac-reklamen ("Hello, I'm a Marvel...And I'm a DC") och har utvecklats...
Läs även andra bloggares åsikter om serier, film, Iron Man, Wolverine, Watchmen
Nu var nog den senaste stormen helt opåkallad, eftersom det snarare verkar röra sig om sedan länge planerade inspelningar under rätt årstid. Faktum är att Hugh Jackman, som vet hur man gör sig populär bland fanatikerna, tagit sig tid att själv skriva mejl till flera av de stora sajterna som följer inspelningarna och bekräftat att detta alltid varit planerat. Att W måste lyckas är enormt viktigt för både Fox och Marvel, efterom den dels kan vara starten på flera inkomstbringande efterföljare, dels introducerar ett gäng karaktärer som i sin tur kan få egna filmer.
Den tredje mest diskuterade kommande superhjälte-filmen är Iron Man 2, som fortfarande är i planeringsstadiet. Senaste ryktena är att Black Widow ska vara med (ta i trä!) och att hon ska spelas av Emily Blunt. Lite osäkert verkar det vara att Samuel Jackson ska reprisera sin roll som Nick Fury. Det här är en lite märklig omdaning av en mycket populär karaktär som i serierna ursprungligen var vit. Jag förstår behovet av bra svarta karaktärer, men måste säga att jag har lite svårt för en sådan radikal omstyling av en av mina favoriter. Jag börjar bli hjärtligt trött på Jackson dessutom, som bara verkar kunna spela en sorts karaktär - särskilt när man kontrakterat Don Cheadle som War Machine till IM 2. Varför dra ner kvalitetsskådisar med att släppa lös Jackson i scener? Fury är en karaktär som också kan bli en långkörare, särskilt i samband med kommande Captain America-filmer. Såpoperan fortsätter iallafall.
Om ni vill ha något hysteriskt roligt att fördriva tiden med innan filmerna får premiär rekommenderar jag varmt att ni tittar in på ItsJustSomeRandomGuys sida på Youtube och kollar in hans alster. Det började som en parodi på den kända Mac-reklamen ("Hello, I'm a Marvel...And I'm a DC") och har utvecklats...
Läs även andra bloggares åsikter om serier, film, Iron Man, Wolverine, Watchmen
lördag 17 januari 2009
Mat med mera
Jag blev i veckan trevligt nog inbjuden som jästbloggare (ja, jag stavar det rätt) till bloggen Matmolekyler som drivs av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström (som också har bloggarna Matälskaren resp. Vetenskapsnytt). Matmolekyler är en projektblogg där man kan följa Lisas och Malins vedermödor med att reda ut vetenskapen bakom maten (varför smakar vaniljglass ibland kartong, och hur tinar man jordgubbar på rätt sätt t ex). Själv har jag fascinerats av en del roliga Discovery-program om liknande ämnen, men innan jag läste deras dagbok från en mycket speciell Matkonferens i Brügge förstod jag inte riktigt vilken jättegren detta har blivit. Läs och förundras.
Själv väntar jag nu bara på CSI:The Restaurant.
...kan jag patentera den idén!?
P.S. Matälskaren har blivit nominerad till Stora Bloggpriset, omröstning börjar i vecka 4. Do the Right Thing.
Läs även andra bloggares åsikter om mat, alkohol, vetenskap, forskning
Själv väntar jag nu bara på CSI:The Restaurant.
...kan jag patentera den idén!?
P.S. Matälskaren har blivit nominerad till Stora Bloggpriset, omröstning börjar i vecka 4. Do the Right Thing.
Läs även andra bloggares åsikter om mat, alkohol, vetenskap, forskning
fredag 16 januari 2009
Vem kontrollerar kontrollanterna?
Varje mynt har två sidor. Klart att man ska aktivt söka jobb om man är arbetslös - men jag undrar om det finns en organisation som utreder arbetsförmedlingens metoder i samma utsträckning som oss lömska medborgare.
Två exempel från min egen horisont (fingerade namn):
1. Arbetssökande Arkeologen Anna lämnar in en lista med yrkesbeteckningar som hon är behörig att söka, för att få tips om utlysta tjänster runtom landet. En sådan beteckning är "antikvarie". Efter några veckor dimper ett brev ned från AF med uppmaning att söka ett jobb på en akvarie-affär. Anna fick sedan jobb som arkeolog via egna kontakter och nätverk. Ingen jag känner har fått jobb på annat sätt.
2. Disputerade Doktor Dan, som bor i en universitetsstad (okej, Uppsala) söker jobb högt och lågt. Får anmodan av lokala AF att söka ut utlyst lektorat - inom ett helt annat ämne än det han disputerat i. Inte ens ett närbesläktat ämne, där det fanns åtminstone en teoretisk chans att han skulle bedömas som kompetent, utan mycket långt ifrån det han är utbildad inom. Ett lektorat är alltså en lärartjänst inom universitetet. Trots att han påpekar detta för AF blir han strängeligen tillsagd att skicka in en ansökan. Dan tycker det är så pinsamt att hans kollegor kanske tror att han saknar all självinsikt, att han först ringer till institutionen ifråga, förklarar läget och ber om ursäkt. De suckar och säger att han inte är ensam om att ha upplevt detta. Tjänsten gick naturligtvis till en av de 20 högkvalificerade sökande som disputerade inom ämnet och som slogs om den med näbbar och klor...
Jag sitter i fakultetens rekryteringsgrup, som under det senaste decenniet sett en lavinartad ökning av ansökningar till varje tjänst. Inte bara från utbildade och kvalificerade sökande, utan också från de som logiskt sett inte har en chans att få jobbet. Anledningen är att handläggare på AF har en kvot att fylla - och den fyller de genom att tvinga sina klienter att söka jobb de aldrig kan få, för att hålla uppe statistiken. Resultatet blir enormt mycket extraarbete för sakkunniga och rekryteringsenheter, för allt måste gås igenom.
Att söka jobb är ett heltidsjobb sägs det, inga egna studier samtidigt, inte ens om de faktiskt kan anses kompetensutvecklande. Samtidigt förlorar arbetssökande i Uppsala och många, många andra kommuner rätten till fritids och heltid på dagis (endast 15 timmar tillåts) om de är arbetssökande. Så det är ett heltidsjobb man tydligen kan utföra samtidigt som man ska ta hand om ett antal barn? Det mest absurda är att inom akademiska världen så är det inte bara möjligt utan även ett måste att aktivt vidareutbilda sig och hålla igång sin kompetens medan man söker jobb. Akademiker måste läsa ny forskning som kommer ut, skriva de artiklar som är den enda valutan som gäller på vår arbetsmarknad, skriva högvis med ansökningar till stiftelser och fonder, delta i öppna seminarier o dyl. Hur detta ska fixas under de 15 timmar i veckan man inte behöver ta hand om sina små barn (och en stor andel av oss får barn under doktorandtiden) har AF inte kunnat förklara för mig eller någon av mina kollegor.
Så vem kontrollerar kontrollanterna? Och vem kontrollerar att den högra handen inte hugger av den vänstra i sin iver att straffa...?
Apropå sidorna på mynt.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsförmedlingen, AF, a-kassa, alliansen, politik, arbetssökande, arbetslös, universitet, forskning,
Två exempel från min egen horisont (fingerade namn):
1. Arbetssökande Arkeologen Anna lämnar in en lista med yrkesbeteckningar som hon är behörig att söka, för att få tips om utlysta tjänster runtom landet. En sådan beteckning är "antikvarie". Efter några veckor dimper ett brev ned från AF med uppmaning att söka ett jobb på en akvarie-affär. Anna fick sedan jobb som arkeolog via egna kontakter och nätverk. Ingen jag känner har fått jobb på annat sätt.
2. Disputerade Doktor Dan, som bor i en universitetsstad (okej, Uppsala) söker jobb högt och lågt. Får anmodan av lokala AF att söka ut utlyst lektorat - inom ett helt annat ämne än det han disputerat i. Inte ens ett närbesläktat ämne, där det fanns åtminstone en teoretisk chans att han skulle bedömas som kompetent, utan mycket långt ifrån det han är utbildad inom. Ett lektorat är alltså en lärartjänst inom universitetet. Trots att han påpekar detta för AF blir han strängeligen tillsagd att skicka in en ansökan. Dan tycker det är så pinsamt att hans kollegor kanske tror att han saknar all självinsikt, att han först ringer till institutionen ifråga, förklarar läget och ber om ursäkt. De suckar och säger att han inte är ensam om att ha upplevt detta. Tjänsten gick naturligtvis till en av de 20 högkvalificerade sökande som disputerade inom ämnet och som slogs om den med näbbar och klor...
Jag sitter i fakultetens rekryteringsgrup, som under det senaste decenniet sett en lavinartad ökning av ansökningar till varje tjänst. Inte bara från utbildade och kvalificerade sökande, utan också från de som logiskt sett inte har en chans att få jobbet. Anledningen är att handläggare på AF har en kvot att fylla - och den fyller de genom att tvinga sina klienter att söka jobb de aldrig kan få, för att hålla uppe statistiken. Resultatet blir enormt mycket extraarbete för sakkunniga och rekryteringsenheter, för allt måste gås igenom.
Att söka jobb är ett heltidsjobb sägs det, inga egna studier samtidigt, inte ens om de faktiskt kan anses kompetensutvecklande. Samtidigt förlorar arbetssökande i Uppsala och många, många andra kommuner rätten till fritids och heltid på dagis (endast 15 timmar tillåts) om de är arbetssökande. Så det är ett heltidsjobb man tydligen kan utföra samtidigt som man ska ta hand om ett antal barn? Det mest absurda är att inom akademiska världen så är det inte bara möjligt utan även ett måste att aktivt vidareutbilda sig och hålla igång sin kompetens medan man söker jobb. Akademiker måste läsa ny forskning som kommer ut, skriva de artiklar som är den enda valutan som gäller på vår arbetsmarknad, skriva högvis med ansökningar till stiftelser och fonder, delta i öppna seminarier o dyl. Hur detta ska fixas under de 15 timmar i veckan man inte behöver ta hand om sina små barn (och en stor andel av oss får barn under doktorandtiden) har AF inte kunnat förklara för mig eller någon av mina kollegor.
Så vem kontrollerar kontrollanterna? Och vem kontrollerar att den högra handen inte hugger av den vänstra i sin iver att straffa...?
Apropå sidorna på mynt.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsförmedlingen, AF, a-kassa, alliansen, politik, arbetssökande, arbetslös, universitet, forskning,
torsdag 15 januari 2009
Bloggsvärm för Darwin
Den 12:e februari 2009 fyller den i min mening viktigaste vetenskapsmannen i historien 200 år - Charles Darwin.
Vi kan tjäbbla om Galileo, Newton och Marx, men Darwin satte in människan och alla levande varelser i ett svindlande tidsperspektiv och förändrade för alltid hur vi ser på oss själva. Detta är är dessutom 150-årsjubileet av publiceringen av boken som satte igång allt: Om arternas uppkomst.
Naturligtvis ska detta firas och uppmärksammas, i efterdyningarna av den nya religiösa pseudo-vetenskapens intrång i politik och undervisning är detta viktigare än någonsin. På Bibliotek.se finns en hel del länkar man kan följa upp för att se vad som händer. Ska ni till Storbritannien i år kan det vara värt att kolla upp evenemang på Darwin200.
Men bloggosfären gör sig också redo att fira Charlie. Bland annat har man dragit igång Blog for Darwin, som ska skapa en "bloggsvärm" (Blog Swarm) mellan den 12-15:e februari. Alla bloggare som vill delta är hjärtligt välkomna, och dessutom kommer deras bidrag bevaras på en speciell länksida som ska vara en resurs för skolor och lärare och forskare i många år framöver. Så börja slipa på era inlägg redan nu (och få lite tema-tips här).
Vill ni läsa på lite? Kolla in The Complete Work of Charles Darwin Online, där hans böcker och anteckningar finns tillgängligt digitalt. Inklusive en gratis ljudboksuppläsning av hans dagbok från Beagle.
Sprid vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om evolution, Charles Darwin, biologi, Darwin 200, naturligt urval, intelligent design, pseudovetenskap
Vi kan tjäbbla om Galileo, Newton och Marx, men Darwin satte in människan och alla levande varelser i ett svindlande tidsperspektiv och förändrade för alltid hur vi ser på oss själva. Detta är är dessutom 150-årsjubileet av publiceringen av boken som satte igång allt: Om arternas uppkomst.
Naturligtvis ska detta firas och uppmärksammas, i efterdyningarna av den nya religiösa pseudo-vetenskapens intrång i politik och undervisning är detta viktigare än någonsin. På Bibliotek.se finns en hel del länkar man kan följa upp för att se vad som händer. Ska ni till Storbritannien i år kan det vara värt att kolla upp evenemang på Darwin200.
Men bloggosfären gör sig också redo att fira Charlie. Bland annat har man dragit igång Blog for Darwin, som ska skapa en "bloggsvärm" (Blog Swarm) mellan den 12-15:e februari. Alla bloggare som vill delta är hjärtligt välkomna, och dessutom kommer deras bidrag bevaras på en speciell länksida som ska vara en resurs för skolor och lärare och forskare i många år framöver. Så börja slipa på era inlägg redan nu (och få lite tema-tips här).
Vill ni läsa på lite? Kolla in The Complete Work of Charles Darwin Online, där hans böcker och anteckningar finns tillgängligt digitalt. Inklusive en gratis ljudboksuppläsning av hans dagbok från Beagle.
Sprid vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om evolution, Charles Darwin, biologi, Darwin 200, naturligt urval, intelligent design, pseudovetenskap
onsdag 14 januari 2009
Sött och surt i besöksstatistiken till museerna 2008
Kulturrådet har kommit ut med en del statistik kring besök på statliga museer under 2008, i förhållande till 2004-2007. Både sött och surt i den rapporten. Glädjebeskedet är att antalet besökare ökat med hela 15% mot 2007. Det ska visserligen vägas mot det årets bottennoteringar i efterdyningarna av att fritt inträde togs bort. Det var det ändå 31% färre besökare på museerna jämfört med 2006. Enda museet som faktiskt hade bättre besöksunderlag förra året än 2006 var Östasiatiska, som nyligen fräschat upp sina utställningar. Man får gratulera. Nordiska museet, Myntkabinettet och även Etnografiska har tyvärr fått se en viss nedgång i antalet besökare. Temporär svacka får vi hoppas.
Vasamuseet och Skansen dominerar så klart överlägset topplistan, men av de 21 statliga museerna hamnade Historiska museet först på 12:e plats i antal besökare. Låter kanske okej, tills man betänker att de museer som hade färre besök främst består av små specialmuseer som Myntkabinettet, Arkitekturmuseum och Flygvapenmuseet. Av de större mer jämförbara museerna var det bara Etnografiska som hade färre besök. Östasiatiska hade fler besökare än Historiska. Att SHM lyckats öka andelen besökare med lite över 23.800 mot 2007 är ett positivt besked, men att ett av våra största och bäst placerade statliga museer, med nya uppfräschade utställningar, hamnar i kölvattnet efter Östasiatiska, och totalt krossas av Medelhavsmuseet, är inget man borde vara nöjd med. Man bör också se upp så man inte hamnar än lägre nästa år, för både Etnografiska och Hallwylska flåsar i nacken.
Besöksstatistik på statliga museer 2008
1. Skansen 1 352 245
2. Vasamuseet 1 143 404
3. Moderna 552 951
4. Nationalmuseum 474 278
5. Naturhistoriska 346 617
6. Världskulturmuseet 217 987
7. Medelhavsmuseet 216 262
8. Livrustkammaren 204 183
9. Nordiska 199 182
10. Marinmuseum 175 713
11. Östasiatiska 133 169
12. Historiska 130 053
13. Etnografiska 127 389
14. Hallwyllska 116 971
15. Musikmuseet 91 326
16. Arkitektur 85 226
17. Armémuseum 81 505
18. Sjöhistoriska 64 490
19. Skokloster 58 630
20. Myntkabinettet 50 327
21. Flygvapenmuseet 48 648
Läs även andra bloggares åsikter om museum, museer, kultur, kulturrådet, Historiska museet
Vasamuseet och Skansen dominerar så klart överlägset topplistan, men av de 21 statliga museerna hamnade Historiska museet först på 12:e plats i antal besökare. Låter kanske okej, tills man betänker att de museer som hade färre besök främst består av små specialmuseer som Myntkabinettet, Arkitekturmuseum och Flygvapenmuseet. Av de större mer jämförbara museerna var det bara Etnografiska som hade färre besök. Östasiatiska hade fler besökare än Historiska. Att SHM lyckats öka andelen besökare med lite över 23.800 mot 2007 är ett positivt besked, men att ett av våra största och bäst placerade statliga museer, med nya uppfräschade utställningar, hamnar i kölvattnet efter Östasiatiska, och totalt krossas av Medelhavsmuseet, är inget man borde vara nöjd med. Man bör också se upp så man inte hamnar än lägre nästa år, för både Etnografiska och Hallwylska flåsar i nacken.
Besöksstatistik på statliga museer 2008
1. Skansen 1 352 245
2. Vasamuseet 1 143 404
3. Moderna 552 951
4. Nationalmuseum 474 278
5. Naturhistoriska 346 617
6. Världskulturmuseet 217 987
7. Medelhavsmuseet 216 262
8. Livrustkammaren 204 183
9. Nordiska 199 182
10. Marinmuseum 175 713
11. Östasiatiska 133 169
12. Historiska 130 053
13. Etnografiska 127 389
14. Hallwyllska 116 971
15. Musikmuseet 91 326
16. Arkitektur 85 226
17. Armémuseum 81 505
18. Sjöhistoriska 64 490
19. Skokloster 58 630
20. Myntkabinettet 50 327
21. Flygvapenmuseet 48 648
Läs även andra bloggares åsikter om museum, museer, kultur, kulturrådet, Historiska museet
tisdag 13 januari 2009
Att blogga och forska och forska om bloggar
Jag hade besök i fredags eftermiddag av Sara Kjellberg, doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap i Lund. Sara skriver sin avhandling om bloggen som redskap och förmedlingsverktyg för forskare i Sverige och Holland. Hon är också mycket engagerad i Open Access och tredje uppgiften för forskarsamhället. Hennes avhandling är dels en genomgång över aktiva forskarbloggar i Sverige i allmänhet, dels en fördjupad studie av ett urval forskare som bloggar regelbundet för att studera intentionerna, tillvägagångssätten, utfallet och upplevelsen. Så om jag inte lyckas göra en egen avhandling kanske jag iallafall hjälpt någon annan att skriva en. Smått märklig känsla att själv vara ett forskningsobjekt (subjekt?).
Bloggosfären är skrivande stund mitt uppe i att avstämma 2008 utifrån blog-perspektivet. Vem skrev vad bäst, mest och intressantast? Tidigare denna månad utsågs via nät-röstning årets 20 mest inflytelserika politiska bloggare vilket gav upphov till en hel del debatt så klart, inte minst bland sosse-bloggarna, vilket i sin tur genererade några mycket intressanta inlägg från Ann Catrin Brockman om hur man bloggar, till vem och varför.
Det finns tydligen också något som kallas "Det Stora Bloggpriset", vilket samorganiseras av Aftonbladet och Bloggportalen. Som jury för att avgöra vilka av de nominerande som ska få ingå i de slutgiltiga valbara kandidaterna finns något hundratal bloggare. Inom sju huvudkategorier anges 5 st slutnominerade, och sedan ska det stå alla med en internetuppkoppling fritt fram att rösta på sina favoriter i vecka 4 om jag har förstått rätt. De sju kategorierna inbegriper bl.a. livsstil, sport, teknik, politik och vardag, men inte vetenskap. Jag måste erkänna att jag tycker det är skönt, med tanke på upplägget. Jag tycker forskningsbloggar i Sverige ännu är lite i sin linda, även om det verkligen exploderat de senaste par åren. Jämfört med det internationella utbudet är det dock tämligen klent med bloggande studenter, forskare och allmänna entusiaster - jag tror det kan bli långt fler bara under kommande året.
Det skulle kunna vara bra för att ge skjuts och status åt populariserad vetenskap om det om några år instiftades lite utmärkelser i den genren av några av de stora popvetenskaps-tidningarna inom teknik, naturvetenskap och humaniora t.ex. I nuläget tror jag det är bra att vi slipper den sortens hets från Aftonbladet.
Men det finns så klart andra priser och utmärkelser för vetenskapliga bloggar internationellt. Se bland annat denna lista över "Best of Anthro Blogs 2008" - kolla särskilt in utmärkelserna för Best Reflection on Scientific Frustration och Best Fieldtrip. Fast den bästa belöning en akademiker kan få är en stadig inkomst så ett varmt GRATTIS till Martin Rundkvist som idag meddelar att han nu fått fast deltidsanställning på Vitterhetsakademin. Sen förtjänar alla som aktivt hållit igång med seriöst bloggande en uppmuntrande klapp på axeln. Martins Aardvarchaeology firade 2-årsjubileum precis innan nyår tex, och Peter Englund firar idag imponerande 5-årsjubileum med sin blogg! Hans första inlägg för fem år sen var en blänkare om ett besök på universitetsbibban Carolina här i Uppsala. Vi är många som hoppas att han ska orka i 5 år till och inte lägga bloggen på is när han snart tar över som sekreterare i den där lilla bokklubben han är invald i, vad den nu heter...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bloggar, antropologi, bloggosfären, stora bloggpriset, vetenskap, Peter Englund, kultur
Bloggosfären är skrivande stund mitt uppe i att avstämma 2008 utifrån blog-perspektivet. Vem skrev vad bäst, mest och intressantast? Tidigare denna månad utsågs via nät-röstning årets 20 mest inflytelserika politiska bloggare vilket gav upphov till en hel del debatt så klart, inte minst bland sosse-bloggarna, vilket i sin tur genererade några mycket intressanta inlägg från Ann Catrin Brockman om hur man bloggar, till vem och varför.
Det finns tydligen också något som kallas "Det Stora Bloggpriset", vilket samorganiseras av Aftonbladet och Bloggportalen. Som jury för att avgöra vilka av de nominerande som ska få ingå i de slutgiltiga valbara kandidaterna finns något hundratal bloggare. Inom sju huvudkategorier anges 5 st slutnominerade, och sedan ska det stå alla med en internetuppkoppling fritt fram att rösta på sina favoriter i vecka 4 om jag har förstått rätt. De sju kategorierna inbegriper bl.a. livsstil, sport, teknik, politik och vardag, men inte vetenskap. Jag måste erkänna att jag tycker det är skönt, med tanke på upplägget. Jag tycker forskningsbloggar i Sverige ännu är lite i sin linda, även om det verkligen exploderat de senaste par åren. Jämfört med det internationella utbudet är det dock tämligen klent med bloggande studenter, forskare och allmänna entusiaster - jag tror det kan bli långt fler bara under kommande året.
Det skulle kunna vara bra för att ge skjuts och status åt populariserad vetenskap om det om några år instiftades lite utmärkelser i den genren av några av de stora popvetenskaps-tidningarna inom teknik, naturvetenskap och humaniora t.ex. I nuläget tror jag det är bra att vi slipper den sortens hets från Aftonbladet.
Men det finns så klart andra priser och utmärkelser för vetenskapliga bloggar internationellt. Se bland annat denna lista över "Best of Anthro Blogs 2008" - kolla särskilt in utmärkelserna för Best Reflection on Scientific Frustration och Best Fieldtrip. Fast den bästa belöning en akademiker kan få är en stadig inkomst så ett varmt GRATTIS till Martin Rundkvist som idag meddelar att han nu fått fast deltidsanställning på Vitterhetsakademin. Sen förtjänar alla som aktivt hållit igång med seriöst bloggande en uppmuntrande klapp på axeln. Martins Aardvarchaeology firade 2-årsjubileum precis innan nyår tex, och Peter Englund firar idag imponerande 5-årsjubileum med sin blogg! Hans första inlägg för fem år sen var en blänkare om ett besök på universitetsbibban Carolina här i Uppsala. Vi är många som hoppas att han ska orka i 5 år till och inte lägga bloggen på is när han snart tar över som sekreterare i den där lilla bokklubben han är invald i, vad den nu heter...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bloggar, antropologi, bloggosfären, stora bloggpriset, vetenskap, Peter Englund, kultur
måndag 12 januari 2009
RAÄ + Konstrådet = Sant?
Kulturutredningen dimper ned om en månad, så under den närmsta tiden framöver kan man vänta sig en del "läckor" och förhandsglimtar av kommande förslag från regeringen. SvD och DN meddelar idag att man bland annat planerar att skära ned på och klumpa ihop antalet kulturmyndigheter så att de blir färre. Riksantikvarieämbetet ska enligt förlaget gå samman med Konstrådet. Den senare är ansvarig för "offentlig utsmyckning" och eftersom RAÄ bl.a. hanterar förevisning och skötsel av kulturmiljön anser man det vara mer logiskt att de samverkar. Det må vara möjligt, jag hoppas bara att detta inte är ett led i att göra om RAÄs uppdrag till att bli nästan helt inriktat på förmedling och pedagogik.
I nuläget lider arkeologin ganska svårt av att sakna en fristående kontrollerande myndighet som kan säkerställa kvaliteten på utgrävningar, i uppdragsarkeologins tidevarv. Dessutom behövs det en organisation som på ett seriöst och långsiktigt sätt kan värna om information, databaser och fornlämningsuppgifter för studenter, forskare och en intresserad allmänhet. I nuläget flyter det uppdraget lite mellan RAÄ, Vitterhetens bibliotek, ATA och Historiska museet - det enda som är gemensamt är underfinansiering för en långsiktig strategi som bör inbegripa digitalisering och tillgängliggörande av arkiven och samlingarna i större utsträckning än idag. Jag hoppas att utredningen inte kommer föreslå en vision av RAÄ som främst inriktad på att putsa runstenar och piffa upp fäbodar.
Kulturutredningen kommer den 12/2 och Museiutredningen den 16/2.
Läs även andra bloggares åsikter om Riksantikvarieämbetet, RAÄ, Konstrådet, politik, kulturutredningen, alliansen
I nuläget lider arkeologin ganska svårt av att sakna en fristående kontrollerande myndighet som kan säkerställa kvaliteten på utgrävningar, i uppdragsarkeologins tidevarv. Dessutom behövs det en organisation som på ett seriöst och långsiktigt sätt kan värna om information, databaser och fornlämningsuppgifter för studenter, forskare och en intresserad allmänhet. I nuläget flyter det uppdraget lite mellan RAÄ, Vitterhetens bibliotek, ATA och Historiska museet - det enda som är gemensamt är underfinansiering för en långsiktig strategi som bör inbegripa digitalisering och tillgängliggörande av arkiven och samlingarna i större utsträckning än idag. Jag hoppas att utredningen inte kommer föreslå en vision av RAÄ som främst inriktad på att putsa runstenar och piffa upp fäbodar.
Kulturutredningen kommer den 12/2 och Museiutredningen den 16/2.
Läs även andra bloggares åsikter om Riksantikvarieämbetet, RAÄ, Konstrådet, politik, kulturutredningen, alliansen
lördag 10 januari 2009
Tintin och mysteriet med den uteblivna populariteten
Intressant artikel i DNs kulturdel idag om Tintin (80 år idag). Ossi Carp diskuterade framförallt lite kring varför denna kulturella ikon i Europa inte alls slagit igenom i USA, och tydligen inte i någon större utsträckning i Storbritannien heller. Carps tes, som jag köper bara till viss del, är att Tintin inte är särskilt överväldigande heroisk och att man efter 2:a VK i dessa länder sökte efter mer ensidigt storslagna hjältar - och kanske framförallt mer tydliga skurkar.
Jag köper resonemanget till en del, men inte helt. Jag tror det finns flera orsaker. För det första är det få av de europeiska serierna över huvud taget som slår i USA efter 2:a VK. På 50- och 60-talet var amerikanerna besatta av myten om sig själva. Det Andra var mest en spegelbild för att framhäva vad som var exceptionellt med det amerikanska, antingen som hemska skurkar, eller mesiga européer som kunde klä sig piffigt men knappast klara sig över gatan utan en amerikan. Fantomen, Den Vandrande Vålnaden, i sin grotta i Afrika slog t.ex. inte heller i USA, trots sin superhjälte-status. Spandex och dubbla pistoler och en häftig grotta räckte inte. Om grottan hade varit belägen i Klippiga Bergen å andra sidan... Engelsmännen försökte emulera allt amerikanskt under denna tid också - man importerade deras hjältar och skapade få egna (James Bond är undantaget som bekräftar regeln). Tintin är omisskännligt bosatt i en annan värld än den amerikanska, inga skyskrapor, inga milsvida sädesfält. Carp har nog rätt i att tintin var för tydligt 'europé'.
Men det är intressant att den intellektuelle, globetrottande Tintin inte blev lika poppis i England som i t.ex. Skandinavien - ett avhandlingsämne bara det. Jag kan inte helt acceptera att Tintins unga androgyna status, närmast en anti-tes mot de muskulösa superhjältarna, heller förklarar motvilligheten - många brittiska och amerikanska serier och äventyrsberättelser hade unga tonårspojkar som hellre dök undan kulsprutor än hade något att göra med det (o)täcka könet.
Jag tror Carp sätter fingret på en öm punkt att det delvis saknas en tydlig ideologisk motståndare för Tintin. Ärkefienden Rastapopoulos knark-organisation är ganska flytande och komplicerad (jag var som ung tintin-läsare ganska oförstående inför en del handlingspartier). Kapitalister som skurkar blev heller inte poppis bland amerikanska serieskapare förrän i slutet av 60-talet. De skulle vara nazister/kommunister/galna vetenskapsmän. Kung Ottokars spira och Det Hemliga Vapnet hade visserligen en del lömska östeuropeer, men det räckte liksom inte. Och visst är det påfallande fritt från avdankade nazister i Hergés alster... Att ett sameuropeiskt projekt skickar upp den första raketen till månen kan bara ha varit provocerande för amerikanska läsare (och de engelsmän som under 1000 år betraktat Kontinenten som ett getingbo av potentiella fiender).
Man undrar verkligen vad Spielberg tänker hitta på för att få honom att slå i USA. Själv har jag lite svårt att acceptera mentalt att Haddock ska spelas av Gollum!
Vi har redan börjat prägla ungarna på Tintin, men De sju kristallkulorna och Den mystiska stjärnan får vänta några år - de skrämde vettet ur mig som liten...
Grattis Tintin!
Läs även andra bloggares åsikter om Tintin, serier, film, kultur
Jag köper resonemanget till en del, men inte helt. Jag tror det finns flera orsaker. För det första är det få av de europeiska serierna över huvud taget som slår i USA efter 2:a VK. På 50- och 60-talet var amerikanerna besatta av myten om sig själva. Det Andra var mest en spegelbild för att framhäva vad som var exceptionellt med det amerikanska, antingen som hemska skurkar, eller mesiga européer som kunde klä sig piffigt men knappast klara sig över gatan utan en amerikan. Fantomen, Den Vandrande Vålnaden, i sin grotta i Afrika slog t.ex. inte heller i USA, trots sin superhjälte-status. Spandex och dubbla pistoler och en häftig grotta räckte inte. Om grottan hade varit belägen i Klippiga Bergen å andra sidan... Engelsmännen försökte emulera allt amerikanskt under denna tid också - man importerade deras hjältar och skapade få egna (James Bond är undantaget som bekräftar regeln). Tintin är omisskännligt bosatt i en annan värld än den amerikanska, inga skyskrapor, inga milsvida sädesfält. Carp har nog rätt i att tintin var för tydligt 'europé'.
Men det är intressant att den intellektuelle, globetrottande Tintin inte blev lika poppis i England som i t.ex. Skandinavien - ett avhandlingsämne bara det. Jag kan inte helt acceptera att Tintins unga androgyna status, närmast en anti-tes mot de muskulösa superhjältarna, heller förklarar motvilligheten - många brittiska och amerikanska serier och äventyrsberättelser hade unga tonårspojkar som hellre dök undan kulsprutor än hade något att göra med det (o)täcka könet.
Jag tror Carp sätter fingret på en öm punkt att det delvis saknas en tydlig ideologisk motståndare för Tintin. Ärkefienden Rastapopoulos knark-organisation är ganska flytande och komplicerad (jag var som ung tintin-läsare ganska oförstående inför en del handlingspartier). Kapitalister som skurkar blev heller inte poppis bland amerikanska serieskapare förrän i slutet av 60-talet. De skulle vara nazister/kommunister/galna vetenskapsmän. Kung Ottokars spira och Det Hemliga Vapnet hade visserligen en del lömska östeuropeer, men det räckte liksom inte. Och visst är det påfallande fritt från avdankade nazister i Hergés alster... Att ett sameuropeiskt projekt skickar upp den första raketen till månen kan bara ha varit provocerande för amerikanska läsare (och de engelsmän som under 1000 år betraktat Kontinenten som ett getingbo av potentiella fiender).
Man undrar verkligen vad Spielberg tänker hitta på för att få honom att slå i USA. Själv har jag lite svårt att acceptera mentalt att Haddock ska spelas av Gollum!
Vi har redan börjat prägla ungarna på Tintin, men De sju kristallkulorna och Den mystiska stjärnan får vänta några år - de skrämde vettet ur mig som liten...
Grattis Tintin!
Läs även andra bloggares åsikter om Tintin, serier, film, kultur
fredag 9 januari 2009
Hur pratade man på stenåldern?
Vi vet vilka krukor de hade, vi vet vad de åt, men vilket språk pratade de? Inget skelett i världen, och ingen yxa, kan avslöja vilket språk som talades för det sitter varken i gener eller i materian. Under större delen av stenåldern pratade människorna här i Europa inte indo-europeiska iallafall - så vad hade de för språk? Och hur kom det sig att varianter av av indo-iranska språk kom att etablera sig över stora delar av den Europeiska kontinenten någongång mellan 3000 f.Kr till 1000 f.Kr? Arkeologi må vara ett svårt ämne, utläsa kulturella identiteter och händelseförlopp ur avskrädesgropar och gravar, men förhistorisk lingvistik sitter verkligen i en svår situation. Som arkeolog kan jag ändå få uppleva att nya fynd motsäger mina teorier, men en lingvist måste förlita sig helt på modernt material och teorier utifrån en värld som är extremt annorlunda än den de försöker studera. Jag avundas dom inte.
Den Gode Kai tipsade mig om en mycket intressant blog, Language Log, specifikt ett långt gäst-inlägg av Don Ringe som diskuterar och förklarar en del om den aktuella debatten kring indo-europeiskans uppkomst. Långt som sagt, men mycket intressant, med en hel del bra lästips.
Det här är extremt viktiga poänger, inte minst med tanke på den tyvärr ofta mycket enkla folkförflyttningsmodell som genetiker använder sig av. I verkligheten rör det sig varken om genetiskt isolerade folk som adopterade nya språk, eller om massiva folkmigrationer som driver en gammal population ut i Atlanten. Det är minst lika viktigt att komma ihåg att dessa kontakter fanns etablerade långt innan språket spred sig, med allt vad det innebär av giftemål, enskilda nya bosättare, konflikter och långväga resor.
Ringe diskuterar även på vilket sätt dagens globala värld, eller t o m den historiska världen dominerad av statstater och hierarkiska samhällen inte kan användas som en grund för att förstå lingvistisk variation och förändring i en avlägsen forntid med mycket annorlunda förhållanden. En hel del justeringar måste till för att få fram teoretiska modeller som gäller för mer lågtekniska kulturer med längre populationsdensitet - men med många, långvariga och komplexa interaktioner mellan olika grupper.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, språk, lingvistik, indo-europeiska, invandring
Den Gode Kai tipsade mig om en mycket intressant blog, Language Log, specifikt ett långt gäst-inlägg av Don Ringe som diskuterar och förklarar en del om den aktuella debatten kring indo-europeiskans uppkomst. Långt som sagt, men mycket intressant, med en hel del bra lästips.
It has to be remembered that those [Indo-European] languages spread not as trade
languages for some specialized use, but as native languages; and all our
contemporary experience shows that a language can acquire new populations of
native speakers only if already existing native speakers are in intimate contact
with communities speaking other languages.
(...)
On the other hand, it seems impossible that the populations speaking [Indo-European] languages could suddenly have become large enough to overrun vast territories and crowd out the earlier inhabitants (...). But we do not need to posit vast folk migrations to explain the spread of [Indo-European] languages. History shows that comparatively small groups of immigrants can induce their new neighbors to adopt their language — gradually over several generations, of course — if (1) they have enough economic or political power, and (2) they can offer some important advantage to those who are willing to adopt their language.
(...)
The result should be that, while most Europeans’ linguistic ancestors were speakers of [Proto-Indo-European] , many or even most of their biological ancestors at the same time depth were speakers of non-IE languages already residing in Europe. (fetstil ej i original)
Det här är extremt viktiga poänger, inte minst med tanke på den tyvärr ofta mycket enkla folkförflyttningsmodell som genetiker använder sig av. I verkligheten rör det sig varken om genetiskt isolerade folk som adopterade nya språk, eller om massiva folkmigrationer som driver en gammal population ut i Atlanten. Det är minst lika viktigt att komma ihåg att dessa kontakter fanns etablerade långt innan språket spred sig, med allt vad det innebär av giftemål, enskilda nya bosättare, konflikter och långväga resor.
Ringe diskuterar även på vilket sätt dagens globala värld, eller t o m den historiska världen dominerad av statstater och hierarkiska samhällen inte kan användas som en grund för att förstå lingvistisk variation och förändring i en avlägsen forntid med mycket annorlunda förhållanden. En hel del justeringar måste till för att få fram teoretiska modeller som gäller för mer lågtekniska kulturer med längre populationsdensitet - men med många, långvariga och komplexa interaktioner mellan olika grupper.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, språk, lingvistik, indo-europeiska, invandring
torsdag 8 januari 2009
Insiktsfullt om media
Kåserier och kommentarer i dagstidningarna pendlar mellan att vara ett av mina största irritationsmoment, till att vara balsam för en sargad själ. Ola Larsmos krönika i dagens DN Kultur faller helt och hållet i den senare kategorin. Med tanke på hur många journalister som närmast med flit verkar vilja sticka huvudet i sanden och feltolka debatter kring media och bloggosfären så är det en lisa att läsa en som faktiskt analyserar och inte bara reagerar. Larsmo ondgör sig med full rätt över beteckningen "gammelmedia", men istället för att som så många andra journalister använda bloggare som slagpåse eller förneka att det ens finns något nytt att ta till sig, så diskuterar han den tidningsallergi som drabbade honom i somras. Han noterar att medias stora problem inte är nätet, utan snarare att man hamnat i händerna på kortsiktiga vinstintressen som skär ned på kompetens och analys till förmån för skvaller och Reuter-meddelanden. Det som vi kan få snabbare, billigare och bättre på nätet ändå. Den tidningsdöd som drar fram beror kanske mindre på minskade annonsintäkter och bloggar, och mer på att affärsmetodiken som gällt de senaste årtiondena är katastrofalt dålig. Läs den!
Läs sedan Ingrid Elams intressanta artikel i samma tidning om det offentliga europeiska samtalet som faktiskt dragit igång - på nätet. Några intressanta länktips till de som vill delta i det samtalet ges också.
Jag kan i det här temat återigen tipsa om Anders Mildners krönika om behovet för journalister att ta till sig det nya sociala mediet, och se det som en tillgång istället för ett hot.
Läs även andra bloggares åsikter om media, bloggosfären, internet, journalistik
Läs sedan Ingrid Elams intressanta artikel i samma tidning om det offentliga europeiska samtalet som faktiskt dragit igång - på nätet. Några intressanta länktips till de som vill delta i det samtalet ges också.
Jag kan i det här temat återigen tipsa om Anders Mildners krönika om behovet för journalister att ta till sig det nya sociala mediet, och se det som en tillgång istället för ett hot.
Läs även andra bloggares åsikter om media, bloggosfären, internet, journalistik
Hugget i sten
Gravar har länge varit en av arkeologins främsta informationskällor om forntida samhällen. Arkeologer har lyft på stenhällar, tunnlat sig genom jordhögar och vräkt undan marmorpelare för att komma åt mänskliga kvarlevor och allra helst de föremål som inte sällan följt med dem. Ur dessa konstruktioner och ting har man försökt rekonstruera samhällsorganisationg, hierarkier, könsroller, sociala klasser och kontaktnät. Det är tyvärr inte så enkelt som det gärna förefaller. Döden är också det tillfälle som mest lögner hittas på om den efterlevande - och de sörjande - vilket kan leda till att man i graven skapar en idealbild utifrån religiösa eller sociala normer som inte alls stämmer överens med det verkliga livet. Muslimsk sed kräver begravning inom tre dagar i en enkel svepning, vilket inte riktigt återspeglar de enorma sociala skillnader som förekommer bland de levande. Romska gravvårdar på brittiska kyrkogårdar är inte sällan imponerande stenkapell, i direkt (och medveten) kontrast med det rotlösa liv i samhällets bottenskikt som gäller i realiteten i många fall.
Det stora problemet är naturligtvis att även om den döde ytligt sett står i fokus under begravningen, så är man helt i händerna på de efterlevandes nycker och viljor. En del har desperat försökt motverka denna beroendeställning genom att tillbringa en stor del av sitt liv och sin förmögenhet på att skapa sin sista viloplats, och lämna noggrant skrivna instruktioner som man bara kan hoppas att ens närmast efterlevande tar hänsyn till. Inte ens faraonerna, som nog får ses som kulmen på detta område, tog det yttersta steget och lät begrava sig levande för att verkligen ha kontroll över sin gravceremoni. Shah Jahan lät visserligen konstruera ett av världens mest makalösa byggnadsverk över sin älskade fru, men den bidrog också i viss mån till att han avsattes av sin egen son och hans egen svarta version, där han själv skulle gravläggas, byggdes aldrig.
Nuförtiden är det inte så många som lägger ner dessa summor och investeringar på en gravplats - det ses inte riktigt som okej. Kroppen står nog mer i fokus än gravvården i denna extrem-individualistiska tid. Så de som söker odödlighet kan låta frysa ned den, eller kanske bara huvudet, eller omvandla sin aska till en diamant ("life-gem" enligt Orwelliansk logik), eller skicka ut askan i rymden. Det är nog därför som nyheten om Roland Burris mausoleum är så extremt pinsam. Burris är den möjlige nye senatorn från Illinois, utnämnd av guvernören som f.n. är under utredning för galopperande korruption och dumhet. Burris har nämligen redan låtit uppföra sin imponerande gravvård på kyrkogården och har under huvudrubriken "Trail Blazer" redan låtit hugga in sin CV, som innehåller både imponerande, och inte så imponerande, partier. Jag vet inte vad som är mest talande i detta fall: att han är så extremt osäker att han måste föreviga sig själv medan han fortfarande lever, eller att han uppenbarligen inte litar på sina släktingar att utföra detta efter sin död...
Roland Burris något för tidiga mausoleum på Chicaco Oak Woods Cemetery
Som arkeolog kan jag inte annat än uttrycka min och mina framtida kollegors eviga tacksamhet.
Uppdatering: Apropå den där med den döda kroppen som monument. Nu har tydligen Descartes skola från ungdomsåren, Prytanée, formellt begärt att få hans kranium som ska ställas ut till allmänhetens beskådande och begrundande i den lokala kyrkan. Stor upprördhet hos vissa har varit resultatet. Kraniet i fråga finns för närvarande på Musée de l'Homme, fast inte i den formella utställningen (ditförd av Berzelius på 1800-talet). Till saken hör dock att det inte alls är säkert att detta är den stackars Renés kranium, minst fyra andra har med visst fog hävdats vara hans cerebrala och celebra huvud...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, religion, politik, USA, Descartes, filosofi, kranium
måndag 5 januari 2009
Läskigt, läskigare, läskigast
Sagor har följt med människan sedan hon började kunna tala - därom är jag övertygad. I alla kulturer finns sånger, myter, berättelse, skådespel, historier. De kan vara sedelärande, roliga, moraliska, förklarande, spännande, sorgliga och skrämmande. Det vi idag kallar barnkammarlitteratur, de sagorna berättades ofta för hela familjen/gruppen. Jag slukade allt i sagoväg när jag var liten, från Bröderna Grimm och Astrid Lindgren, till Tusen och En Natt, afrikanska myter och kinesiska sagor. En hel del av dessa var både skrämmande och sorgliga, ett bra sätt att få utlopp för alla dessa känslor som små barn bär på. 
Nu när jag fått egna barn är det intressant att notera vad som uppfattas som skrämmande och sorgligt i olika åldrar, vad som berör dem och inte berör dem. Någonstans i 3-4-årsåldern har jag noterat att en mer komplex uppfattning av det läskiga växer fram. Min son kunde som 2-3-åring utan problem se sekvensen med hajen i Hitta Nemo, samtidigt som min 4-5-åriga dotter sprang från rummet. Nu när han är 4 år själv är han långt känsligare för sådan uppbyggd spänning - han förstår den på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Det fanns annat som skrämde både honom och hans syster i 2-3-årsåldern.
Den första känslan som jag sett att mina små barn kan projicera på en film-berättelse, förutom ren glädje och fascination över bjärta färger och roliga prylar, är sorg förknippad med förlust/övergivenhet. Min dotter grät en gång förtvivlat över ett förtrollat hus när dess ögon och mun (och därmed själ) försvann när programmet var slut. Jag hittade också Vidde i tårar framför "Fel Byxor" med Wallace & Gromit som han sett många gånger förut. Det var scenen där en misstänkt blankögd Gromit lämnar Wallace hus i regnet efter att ha blivit undanknuffad av den ondskefulla pingvinen. Knappt tre år gammal förstod mitt barn den känslan av övergivenhet djupt in i själen. Samtidigt är det svårt att avgöra vad som är läskigt, ungarna tittar t ex gärna på både Fel Byxor och Nära Ögat (med fåren) trots att de tycker att de är lite skrämmande ibland. Däremot har de båda en mer djupgående rädsla för Osten Är Slut - det är den märkliga roboten på månen som spökar. Jag är mest fascinerad över att en så liten person kan förstå så komplexa framställningar. I Lilo & Stitch t ex är visserligen jaktscenerna med utomjordingar läskiga, men scenen där Stitch likt den fula ankungen förgäves väntar i skogen på sin familj knäcker min 4-åring mest av allt.
En kolumnist i Slate funderar lite kring hur pass mycket läskigare en hel del tecknade filmer har blivit, som ändå inriktar sig på små barn. Realismen i de nutida digitala verken är sådan att det blir svårt att skilja på fantasi och verklighet. Jag kan hålla med om att en hel del filmer lägger in alltför mycket krut på långa, läskiga jaktscener med stortandade monster, eller alltför emotionellt drabbande musik och höga ljud. Det är också en stor skillnad på enorm bioduk och högtalare och hemma i en upplyst soffa framför TV:n. Däremot är det svårt att komma överens om vad som är "över gränsen". Mufasas död i Lejonkungen får visserligen min son att storgråta som jag inför Bambis mammas öde, men jag tycker ändå filmen är uppbyggd på ett sätt som motverkar att detta är för mycket för dom (scenen på Elefantkyrkogården är mer skrämmande för ungarna). Wall-E trollband båda mina barn i biosalongen och efteråt på DVD. Slutscenen där EVA räddar Wall-E och han inte längre minns henne orsakar mycket våta kinder hos min son (okej, mig med, jag erkänner), trots att vi VET att det går bra. Att ha en sådan katarsis av känslor är kanske inte helt fel hos barn (och vuxna). Det är snarare en av de främsta anledningarna till att vi ser, och ser OM, dessa berättelser igen och igen och igen.
Berättelser som för skaparna troligtvis sågs som extremt ofarliga kan bli enormt knäckande för ett barn. Min 6-åring fick filmen Tingeling i julklapp, där älvan Tingeling inte är nöjd med sin egen begåvning utan försöker bli en annan sorts älva med mer och mer katastrofala misslyckanden och besvikelse från vännerna och de vuxna älvorna. Min dotter sprang från rummet och vägrade komma tillbaka förrän slutet första gången hon såg den, och min 4-åring grät men ville titta så länge jag satt med. Sedan har de självmant valt att se den fler gånger. Misslyckande, besvikelse och övergivenhet är utan tvekan det mest traumatiska för små barn (och vuxna?). Med det inte sagt att det är fritt fram för mer generellt läskiga sekvenser som vild action och skräck i samma anda som man kan se i vuxenfilmer, fast utan blod. Jag vet inte om jag tycker att det är nödvändigt för att fånga deras engagemang och intresse, så det är snarare rent vuxna preferenser som gjort att de finns med i slutprodukten.
Igårkväll tittade vi på den första delen av den tecknade versionen av H.C. Andersens "Snödrottningen" på TV:s barnprogram. En saga som jag minns som extremt traumatisk som liten. Även om adapteringen var ganska snäll så är den helt klart skrämmande - och det mest drabbande är den sekvens där lille Kaj får det onda spegelglassplittret i både hjärta och öga och transformeras till en arg, aggresiv, otrevlig och sårande pojke från att ha varit Gerdas bästa vän. Sådana förvandlingsnummer av en vän/familjemedlem är och förblir något av det mest traumatiska som man kan uppleva i både barn- och vuxenberättelser (Stephen King är en mästare på det). Men till skillnad från rent läskiga jaktscener med mångtandat odjur tror jag de sagorna fyller en viktig funktion även för barn.
söndag 4 januari 2009
Du har väl tagit backup på internet?
UH-OH!
Breaking News: All Online Data Lost After Internet Crash
Tack och lov att det finns internetarkeologer...
Ha en trevlig söndag.
Läs även andra bloggares åsikter om humor, internet, video, arkeologi
fredag 2 januari 2009
300 - historia kan inte förstöra en god historia
Detta är mitt 300:e inlägg på bloggen, och vad passar bättre än att ruminera lite kring Frank Millers serie-epos 300. Serien är inspirerad av slaget vid Thermopylae 480 f.Kr, då Xerxes och hans persiska armé mötte en klart mindre grekisk armé. Perserna slog visserligen grekerna, men inte utan ganska extrema förluster, och mest känt för historien blev de 300 soldaterna från Sparta och deras ledare Leonidas. Vi känner till en del av vad som hände tack vare senare nedteckningar av bland annat Herodotus, men inte direkt från samtida källor. Eftersom människan är en märklig varelse kan ibland spektakulära förluster bli viktigare än spektakulära segrar - och slaget vid "den heta porten" är en av de mest legendariska i den genren. Öst mot Väst, Demokrati mot Despotism, Fri Vilja mot Förtryck - har varit populära narrativ. Att dessa tolkningar av vad som skedde troligen är lika historiskt korrekta som Odysseus hemfärd från Troja, är mindre viktigt. Att studera hur en historisk händelse tolkas och omtolkas i olika tider är i sig en av de mest givande insynerna i vår historia.Millers version är ett konstverk, en helt makalös användning av bildspråk med hjälp av den extremt begåvade färgläggaren Lynn Varley. Men kanske en bättre analogi än konst vore att säga att den är ett bildepos i samma anda som de orala epos som spridits från berättare till berättare innan det skriftliga språket och idén om historisk sanning slog igenom på stor front. För är det en sak som Millers 300 inte är så är det historiskt korrekt - även om Miller lade ned mycket tid och energi på att resa runt i regionen och inspireras av landskapet. Det här har konfunderat och irriterat en hel del förståsigpåare, eftersom vi i Väst nuförtiden lägger enorm vikt vid just autencitet. Inte nödvändigtvis äkta realism, men iallafall den uttalade viljan att vara autentisk. Historia är återberättandet av Sanningen, så nära det går att avgöra. Fast historia har nästan aldrig tidigare varit detta, och en hel del historia idag är fortfarande hopplöst vinklad och tillrättalagd.
För äldre tiders orala historieberättande fanns nog en mer medvetet avslappnad inställning till "realistiskt återskapande". Det handlade istället om att skapa känslor, formulera ideal, ingjuta mod och skapa idoler. Ungefär som vår populärkultur numera gör. Blir vi mindre berörda av "Brott och straff" eller "Hajen" för att vi vet att det är fiktion? Visst, de mest kittlande berättelserna är kanske de som har en fot i verkligheten (en lilltå iallafall), likt "Citizen Kane" eller "Gladiator", men vår inlevelse kan inte förstöras av en viktigpetter som står och pekar ut de historiska felaktigheterna. Det missar liksom hela poängen. Denna besatthet med verklighet är något som växt fram först i slutet av 1800-talet. Johannes Siapkas vid min institution har bland anant studerat hur museer då plötsligt fick för sig att det inte dög med snygga kopior i marmor av klassiska verk, utan man måste nödvändigtvis ha originalet. Det estetiska fick stryka på foten för det materiella.
Millers 300 är ett problematisk verk, som kom i en problematisk tid (1998-99) då Väst återigen började fokusera på Mellanöstern som Fienden. Det är en saga som frossar i muskulös macho-romantik och storvulna våldskarnevaler. Det är svart och det är vitt - fast inte i hud, vilket är det som är mest slående för den som tar sig tid att faktiskt läsa boken. Leonidas, särskilt som yngling, ser närmast nordafrikansk ut - inte en blondin så långt ögat kan nå, till skillnad från vissa Hollywood-filmer jag låter bli att nämna. Alla tankar på att berättelsen på något vis ska uppfattas som en historisk redogörelse borde smulas sönder inför den fantastiska åsynen av Xerxes, renrakad och utsmyckad med mer guldkedjor än vad som borde vara fysiskt möjligt. Närmast en anti-tes mot en dåtida perser-komung... En fantasibild skapad av berättaren, eller möjligen lyssnaren. För det viktigaste att inse är att 300 berättas inte av Miller, utan av en av de få överlevarna: Dilios. Lyssnarna är en skara unga greker som ska eldas upp inför det kommande slaget med den persiska armén. Det är på sätt och vis en meta-berättelse: Thermopylae har använts under årtusendena som inspiration och militär propaganda, och det är precis vad man får se att den används som i 300, av de samtida. Dilios är inte intresserad av att ge en faktaspäckad redogörelse, hans berättelse ska ingjuta mod och fanatism hos hans män. Dilios berättelse hör till samma genre som Sven Dufva och Lätta brigadens anfall.
Miller är en extremt komplicerad och inte alltid särskilt sympatisk person. Jag blir minst lika ofta förbannad på honom, som betagen av hans visioner och originella nytolkningar av modern populärkultur. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter gilla honom - för han är sällan helt förutsägbar, till skillnad från många andra kulturpersonligheter som man vet vad de ska säga innan de öppnat munnen. Men som jag ser det kan man kritisera 300 på många olika plan, men att göra det utifrån brist på historisk autencitet är totalt meningslöst. Det var en händelse som blev en skröna inom sin egen generation, och som kommer fortsätta att vara en skröna efter det att vi alla är damm och stoft. Ska vi gissa att Herodotus version också har en del övrigt att önska?
Rekommenderad läsning är Guardians trevliga Reel History, som med glimten i ögat kollar in både gamla och nya filmer om historiska händelser och noterar det de fick rätt och det som manusförfattarna valde att utbrodera bortom allt sans och vett.
Kan särskilt rekommendera att läsa på om Life of Brian, Apocalypto, Becket och Jodhaa Akbar. Ni kommer kanske bli förvånade över vilka som får bäst betyg...
Läs även andra bloggares åsikter om antiken, Sparta, 300, Frank Miller, serier, film, historia, populärkultur
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
