Källkritik utan självkritik - exemplet vaccineringshysterin

Vetenskap står och faller med källkritik. Ingen sanning existerar bara för att någon med fin titel sagt att det är så. Det är en av de fundamentala skillnaderna mot religionen, där gradbeteckningen inom prästerskapet till stor del ska borga för att man kan avgöra vilken auktoritet ett uttalande har. I vissa omständigheter kan även ett uttalande förklaras vara oantastligt. Inget inom vetenskapen är oantastligt. I teorin iallafall - naturligtvis spelar subjektivitet och ideologi sin roll, liksom vänskapsband och klass-samhörighet. Men i slutändan är det möjligt att omkullkasta även de bastantaste bastioner av bombastisk förkunnelse, bara man har på fötterna.

Att den moderna tiden fört med sig en ökad skepsis mot vetenskapen och dess utövare är inte dåligt i sig - tvärtom. En fin titel och en snygg avhandling är inte ett fri-kort i sig, och åtskilliga forskare har fått stå skamvrån för att ha fått saker katastrofalt om bakfoten. Det är i sig det yttersta beviset på att vetenskap fungerar. Även om man inte kan sätta sig in i all bakomliggande forskning kan många av oss arbeta upp möjligheten att kritiskt bedöma hur underbyggt ett resonemang verkar vara. Efter allt för många fall av köpta forskare ("det finns inga bevis för att rökning orsakar cancer", "radioaktivitet är inte så farligt") så är det ett hälsotecken att vi inte behandlar vetenskapsmän (och kvinnor) som vore de överstepräster.

När det går fel är när packmentaliteten tar över, när konspirationsteorierna blossar upp och när media hänger på som en löpsedels-maskin. Inte minst inom medicinsk forskning. Som det närmast katastrofala diskussionen om huruvida mässlingsvaccineringen orsakar autism. En svagt underbyggd grundstudie av 12 barn, publicerad i en prestigefylld tidskrift (apropå det där med att ranka tidskrifter...) som ledde till en total masshysteri tack vare en läkare med ekonomiska särintressen och minimal ansvarskänsla (samt tydligen rudimentär forskarheder) parat med sagda massmedia-monster. Mässlingen, som bevisligen dödat och förblindat åtskilliga små barn, är tillbaka. Mer i andra europeiska länder än Sverige, men tillräckligt här för att börja bli ett problem.

Trots att den ursprungliga studien aldrig kunnat återupprepas av ett fristående laboratorium (en vetenskaplig grundförutsättning), har personkulten runt Andrew Wakefield inte dött ut. Vad jag hoppas är en av de sista spikarna i hans kista är de nyligen publicerade avslöjandena av f.d. medarbetare om den dåliga praktik och närmast medvetna fusk som försiggått på hans labb. Ett antal bloggare på Scienceblog skriver längre och bättre om detta än jag, t ex Questionable Authority, Respectful Insolence, Whitecoat Underground och Aetiology . Ben Goldacre som kämpar en oändlig kamp mot Bad Science har skrivit mycket och bra om detta tragiska skede och medias medskyldighet. Det är bra att vara kritisk, men kritik är långt mer än att bara vara skeptisk och envis. Äkta kritik måste följa vetenskapliga principer, och vara beredd att bli övertygad av goda argument och experiment. Annars är det bara samma sorts beteende som hos den apoplektiska 4-åringen som inte förstår varför han inte får äta godis 7 dagar i veckan...


Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, medicin, vaccinering, mässlingen, Andrew Wakefield, autism