Kan man ta människan ur naturen?

Igår höll vår nya forskarassistent Anneli Ekblom ett seminarium där hon berättade vad hon haft för sig de gågna åren i Oxford, och vad hon planerar fortsätta med nu när hon är tillbaka i moderskeppet. Anneli är inte bara arkeolog - hon är paleobotaniker också, vilket betyder att hon försöker förstå den miljömässiga och ekologiska bakgrunden och förändringarna över tid. När hon doktorerade hos oss var hon därför en av "vetenskaps-arkeologerna", men när hon sedan blev huvudjagad till kulturgeografen i Oxford för deras Long-Term Ecology Laboratory var hon snarast humanist-katten bland hermelinerna.

Att ha ett arkeologiskt perspektiv på miljöprocesser och ekologi kan vara en stor tillgång. Inte bara därför att arkeologer generellt sett tänker i ett tidsdjup där kontinuerlig förändring ses som något självklart, utan också för att vi insisterar på att faktorera in människor i den ekvationen. Biologer och ekologer kan ibland dela upp världen lite väl mycket i svart och vitt: natur resp kultur. Natur blir mer eller mindre medvetet definierat som något utan mänsklig närvaro eller påverkan. Det kan naturligtvis vara en nödvändig utgångspunkt för vissa forskningsfrågor, men människan är ett djur hon med, som dessutom funnits under en ganska lång tidsperiod vid det här laget. En hel del försök att flytta ut människor och deras samhällen från naturparker "för att bevara dessa" har inte sällan lett till katastrofala resultat ur biologisk synvinkel. Om biodiversitet och mångfald, och ett ekosystem i någorlunda balans är det man är ute efter, då måste man inse att människan med sina kulturella beteenden hjälpt till att skapa dessa på flera ställen, genom att sköta om skog, öppna upp ängsmarker, skjuta av djur etc.

Afrika, som Anneli jobbat med sedan sin doktorandtid, utgör ett speciellt problem här. Européer och västerlänningar vill ofta se kontinenten som en sinnebild för just det naturliga, det vilda och ursprungliga - paradoxalt nog eftersom det är det ställe människan funnits längst på. Politiska beslut att tvångsförflytta bosättningar ut ur nationalparker har ofta lett till mer problem än det fanns innan. Samtidigt har de som fått bo kvar på en del ställen tvingats stanna upp och göra avkall på all modern utveckling. Som att vi skulle kräva att bönderna på öländska Alvaret eller renskötarna i Norrland inte skulle få ha bilar, traktorer, skoter, el eller telefonledningar.

Denna dubbelmoral i hur biståndsorganisationer och myndigheter behandlar och talar om europeiska förhållanden resp afrikanska är en av de saker som Anneli tar upp och kritiserar. Bland annat genom att ifrågasätta en del förutfattade meningar om hur naturen såg ut "innan mänsklig bosättning", vad som är "naturligt", och om mänsklig inverkan alltid är något dåligt. I nuläget dras alltför liten skiljelinje mellan småskaligt utnyttjande av närmiljön och storskallig industriell skövling. Det är intressant och trevligt att se hur det arkeolgiska perspektivet kan bidra till forskning inom många andra områden.

En sak som diskuterades lite i förbigående på seminariet var Påskön, detta klassiska exempel på ekologisk kollaps orsakat av människan, som under de senare åren börjat ifrågasättas allt mer. Läs mer om detta på kulturgeografen Mats Widgrens intressanta blogg.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, ekologi, Afrika, paleoekologi, kulturgeografi, utveckling, hållbarhet, natur