onsdagen den 18:e februari 2009

Lek och lärande

Sportlov i Uppsala med omnejd denna vecka. Akademikermamma med dåligt samvete tar med sina barn till hufvudstaden för två dagars förnöjelse för att uppväga sin totala frånvaro resten av veckan. Även om det var ett plus att vara tillbaka i mitt älskade Stockholm på ett par vardagar, då man förhoppnnigsvis behöver konkurrera med lite färre desperata småbarnsfamiljer än under helgerna, så innebär måndagar ett eget problem eftersom så gott som samtliga museer och en hel del annat är stängt denna dag. Röd dag för kulturlivet. Det enda skinande undantaget är Nordiska museet som faktiskt har öppet på måndagar - och än bättre, har en lekstuga för barn. Så efter att ha tvingat i ungarna lite lärdom i form av dockskåp från 1800-talet, broderier och historiska bordsdukningar så släpptes de lösa i Lekstugan.

Detta ganska stora rum som hade både handelsbod, färjeläger, häst och vagn, liten ladugård och ett stort bondkök var en total hit hos min 6- och 4-åring. De lekte i 180 knyck i två timmar och fick släpas därifrån 20 minuter innan stängningsdags. Leken underlättades säkerligen av att det endast var 5-6 barn därinne, jämfört med de 30-tal barn som brukar tränga in sig där på helgerna. Det är alltid fascinerande att se hur barn snabbt går in i låtsaslekar med liv och lust. Alla lösryckta mentala bilder som de fått i sig från Astrid Lindgren och diverse TV-program väller över fördämningarna. Oerhört mycket har fastnat och måste ageras ut, minst ett halvdussin gånger, från mjölkning, till brödbak i vedspisen, till att rykta hästen, hugga ved, lasta mjöl på vagnen och slipa lien. Att få agera "mamma" och "pappa" är också viktigt - sonen bäddade ned mig i sängen och berättade en lång godnattsaga som innehöll vulkaner och skurkar. Människans förmåga att ta på sig olika roller har alltid fascinerat mig. Vet man inte hur något ska användas, som ost-formen eller slipstenen, så hittar man på något som verkar troligt. Att få röra och göra är långt mer givande än att få titta och höra.

Dagen därpå var vi på Junibacken. Även det mycket givande, om mer hysteriskt, med sex timmars lek, teater, sång och bullar. Men dottern pratade ändå mest om Lekstugan på Nordiska och tjatade om att få komma tillbaka dit så snart som möjligt. Mot den stod sig Villa Villerkulla slätt.

I övrigt önskar jag att museerna i städerna delades upp i två huvudgrupper - de som har stängt måndagar och de som har stängt tisdagar. Det är lite idiotiskt att alla ska ha stängt precis samtidigt, särskilt ur besökssynvinkel.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 kommentarer:

Martin sa...

Min fru upprepade ditt experiment igår, med den skillnaden att hon bara tog med sig en enda unge. Resultatet blev detsamma: vår femåring lekte järnet, roade sig kungligt och hon rekryterade dessutom en kompis på plats. Tack för tipset!

ArchAsa sa...

Kul att det blev lyckat. Jag tror åldern 4-8 troligen är den enklaste ur leksynpunkt. De har kommit över "jag-tror-jag-kan-göta-allt-och-är-osårbar"-stadiet, men har inte kommit in i "jag-är-för-rädd-att-inte-vara-ball"-stadiet ännu.

Anonym sa...

Hej, Martins fru YuSie här! Tack för ditt ovärderliga tips, bäst var måndagsöppettiden, eftersom jag avskyr att trängas.

När vi först kom till lekstugan vid lunchtid var Signe helt ensam, men sen kom det lagom med barn. Tillsammans med en kollega sprang hon sedan målmedvetet och mycket upptaget fram och tillbaka till affären med bönpåsar.

Jag såg faktiskt åtminstone 10-åringar bli helt uppslukade i leken. En anställd var av den ngt icke-pk uppfattningen att om det varit fler pojkar så hade det gått vildare till, nu funkade det väldigt smidigt för det var mest flickor och de råkade samarbeta väldigt bra.

Det blir nog hursomhelst fler besök! Tack!

ArchAsa sa...

Ja måndagsöppet på Nordiska borde de få medalj för. Det är så fascinerande att se hur uppslukade barn kan bli av att bara upprepa vissa ganska vardagliga handlingar - som är exotiska för dom.

Klart att pojkar kan vara lite vildare ibland (vilket jag tror har med att göra med socialisering är genetik), men min lilla kille mjölkade kor, pysslade om dockorna och städade köket med ett fokus som skulle satt Kajsa Kavat på skam :D
Fast jag kanske just motsade min egen socialiserings-teori. Inte en chans att han fick den städivern från att växa upp i mitt hem...