Vissa saker framkallar lika delar fascination och äckel. Vetenskapligt fusk är en sådan för mig. Inte plagiering så mycket som rent skärt fuskande. Som att hålla på med själv-mutilering som jag ser det. Det finns en speciell plats i helvetet för dessa människor. Sen finns det den andra varianten som inte är lika Ond men desto mer plågsam: en forskare som går på en uppenbar bluff, ett falsarium. Det gör ont i hela kroppen när jag läser om sådana fall. Samtidigt är jag som sagt enormt intresserad av sådana fall.Så det var med skräckblandad förtjusning som jag såg att amerikanska magasinet Archaeology hade specialtema Fusk och Bluff inom arkeologin. De har samlat en mängd historier, från arkeologer som saltat sina egna grävningar eller tillverkat sina egna fornfynd (Ondska = 10++), till blåögda antikvarier som gått på uppenbara förfalskningar, till amatörarkeologer med hubris som tror sig funnit bevis för Atlantis i Sydamerikas djungler (ska tydligen bli en film med Brad Pitt!).
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, humor, fusk, vetenskap
2 kommentarer:
Då jag började jobba vid ett större museum i södra Sverige 1998 märkte jag snabbt att det bästa sättet att framstå som duglig var att hitta många hus. Om man inte hittade många hus var man ingen duktig arkeolog. Det finns många olika sorters hus, bl.a. grophus, långhus och karriärshus...
Karriärshus är en fascinerande fornlämningstyp som även har rikliga förekomster i Mellansverige. Essentiella beståndsdelar är rotfärgningar, djurgångar och stenlyft. Kärriärshyddor (även känt som rotvältor) är om möjligt än vanligare. :-P
Skicka en kommentar