måndag 14 december 2009

Stridsyxekultur och Heinz-effekten

Ketchup-effekten är något som omnämnts vid ett flertal tillfällen på Uppsalas arkeologiska institution under hösten, iochmed att så många blev färdiga med sina avhandlingar denna termin. Ketchup-effekten finns tydligen även tematiskt på det nationella planet för min avhandling är inte den enda som behandlar stridsyxekultur denna höst, två(!) till kommer i slutet av denna vecka. Den ena i Stockholm och den andra i Lund.

Kim von Hackwitz disputerar den 19:e december kl. 10.00 i Föreläsningssalen, Botanicum, Lilla Frescativägen 5. Opponent är Björn Nilsson.
Längs med Hjälmarens stränder och förbi - relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Stockholm Studies in Archaeology 51.

Uppmärksamma läsare har upptäckt att titeln inte alls nämner stridsyxekultur utan bara nånting kallat båtyxkultur. Det är exakt samma sak, de olika benämningarna är resultatet av grälsjuka professorer som inte kunde komma överens. De stridsyxor i sten som tillverkades har i många fall en närmast båt/kanot-liknande form om de hålls uppochned. Stridsyxor förekommer i många tider så för att särskilja just dessa gavs namnet båtyxor (som dock kan få en del att tro att det rör sig om någon slags båttillverknings-redskap). Vilken benämning man väljer är en smaksak bara. Utförligt abstract finns att läsa via länkarna ovan.

Kim och jag har arbetat på våra doktorsavhandlingar parallellt under flera år och vi har haft och fortsätter att ha relativt olika tolkningarav mellanneolitikum. Olikheterna består främst i vår teoretiska utgångspunkt kring mänskligt samhälle och identitetsskapande, samt hur detta kan utläsas ur materiella lämningar. Jag argumenterar för att skillnaderna är så pass påtagliga att det borde rört sig om två grupper med separata kulturella (möjligen etniska) identiteter, medan Kim mer ser uttryck för olika sociala identiteter inom samma samhälle. Vad som har varit trevligt och givande för oss båda är att vi alltid kunnat diskutera dessa olika åsikter och tolkningar öppenhjärtigt. Det gjorde mig till en bättre forskare att få mothugg och motargument jag seriöst behövde förhålla mig till. Vi delar också en hel del uppfattningar. Liksom Kim ser jag få tecken på att det skulle röra sig om biologiska skillnader mellan kulturerna, dvs att de skulle vara helt olika folkgrupper. Tvärtom är jag helt övertygad om att stridsyxekulturen i Mellansverige i mångt och mycket först etablerades av lokala grupper som fram till dess identifierat sig som "gropkeramiker".

En annan rolig aspekt är att Kim tittar på en helt annan typ av material än mig. Jag fokuserade på keramik och gravar, Kim har analyserat bosättningar, lokaler och landskapsutnyttjandet som det framträder i lösfynden bland annat. Hon har använt sig en hel del av GIS för att analysera och illustrera detta, ofta i relation till dåtida strandlinjer dessutom. Jag är därför i den trevliga sitsen att kunna använda mig av massor av intressant data som Kim har tagit fram, oavsett om vi avviker en del i de slutgiltiga tolkningarna. En bra landskapsanalys av stridsy...jag menar båtyxekulturen har länge saknats i Mellansverige och Kims avhandling fyller ett tydligt hål inom forskningen kring mellanneolitikum.

Den andra avhandlingen kommer från Lund och är skriven av Kristian Brink:

I palissadernas tid. Om stolphål och skärvor och sociala relationer under yngre mellanneolitikum. Malmöfynd 21. (Abstractet är tyvärr inte tillgängligt digitalt ännu)

Disputation sker den 21:a december i Edens Hörsal, kl. 10. Opponent är Fredrik Hallgren som även råkar vara min sambo och därför kommer jag inte diskutera avhandlingen i detalj förrän efteråt. Men jag kan berätta att dess fokus är en samling fascinerande lämningar som grävts i framförallt västra Skåne i samband med de stora undersökningarna när Öresundsbron och Västkustbanan byggdes. Här hittades stora palissader, långa rader av stolphpål som bildade stora inhägnade strukturer. Fynden (keramik, flintyxor) och C14-dateringarna ger åldern till övergången mellan trattbägarkultur och stridsyxekultur i detta område, dvs ca 3000-2500 f.Kr. Kristians fokus är just denna period av förändring och vad vi möjligen kan utläsa om processerna i materialet. Ett utmärkt exempel på hur arkeologiska utgrävningar fortsätter ge oss resultat som utmanar, förändrar och fördjupar vår förståelse om förhistorien.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,




5 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Fick hjärtat i halsgropen när jag såg opponentens namn, men insåg efter en intellektuell kraftansträngning att det inte var jag utan en namne som skall göra jobbet. "Lycka till" säger jag till alla inblandade.

Min enda fråga (som fåkunnig allmänhet) är varför man skall tala om "stridsyxor" när det gäller konstruktioner som verkar för klena för att användas i rejäla slagsmål? Har för mig att jag läst någonstans att dessa yxor skulle vara imitationer av bronsförlagor och väl mest använts i utbyte och kult. "Båtyxa" kanske också passar illa men verkar lite bättre om man går efter utseendet. Hur vore det med "bronsyxeimitationskulturen"? (Om det nu stämmer med imitation.)

Anna Gröhn sa...

Verkar vara en spännande bok, speciellt om den fokuserar på relationen MELLAN "båt/stridsyxekultur" och "gropkeramisk kultur". Det är alltid lika härligt med lite diskussion om kollektiva identiteter - nutid som dåtid!
Någon som kan sitta barnvakt så att jag kan gå på disputationen...?

ArchAsa sa...

@Björn - men är det ingen som berättat för dig...? Lugn, det går snabbt att läsa in :D

Som du säger så var dessa stenföremål knappast främst tillverkade som vapen, utan av mer symbolisk natur (fast en del visar verkligen spår av användning). Men stridsyxor är nog ett relevant begrepp då de definitivt var menade att uppfattas som vapensymboler. De allra äldsta vi har spår av är mesolitiska och tillverkade i hjort- och älghorn och var definitivt dugliga vapen. Under neolitikum börjar det förekomma stridsyxor i sten och i ren koppar. Även om många är kopior av kopparyxorna så kanske det är lite fråga om ägget och hönan här. De mellanneolitiska stridsyxorna är mer tydliga efterapningar - en del har t.o.m. "gjutsöm". Bronset kom i slutet av perioden.

@Anna - tyvärr, jag ska gå själv :-)

Björn Nilsson sa...

Tack, då fick jag vet mer. Men på tal om "användning", vet man om det förekom några storskaliga konflikter under den här perioden i Skandinavien? Att gubbe A blev arg och bankade något hårt i gubbe B:s skalle är väl en sak, men finns det några handfasta bevis för att grupp A försökte slå ihjäl grupp B (exempelvis med dessa stridsyxor) i exempelvis territoriella konflikter?

ArchAsa sa...

Det finns en del neolitiska individer i gravar med trauma-skador på skeletten som kan komma från våld, men det är inte vanligt. Fast skelett bevaras inte så bra heller, så det finns ett mörkertal.

På kontinenten förekommer ett litet fåtal massgravar, där en mängd individer slängts ner i en grop eller en brunn vid samma tillfälle troligen, och förmodligen dödats i samband med en konflikt. Men de är få. Vanligast i dessa typer av samhällen var nog mer ceremoniella krigsuppvisningar och riktade räder (mot boskap t ex) där mycket få strök med. Men vi resonerar här utifrån antropologiska paralleller och brist på bevis för motsatsen... Det var ju inte precis trångbott heller, så att skrapa ihop en egen här var knappast lätt.

Sådana avancerade lekar lämnade man till de civiliserade centralmakterna i Mellanöstern och Asien.