Smörkullen - allt annat än tandlöst

Om arkeologer har en förmåga ett bli emotionellt bundna till vissa föremål, så har osteologer en om möjligt ännu konstigare förmåga att bli emotionellt bundna till vissa typer av ben - eller t.o.m. vissa typer förändringar på ben. Må vara ledförslitningar i nyckelbenen eller tillplattning av skenbenen. Eller som i Carola Liebe-Harkorts fall: karies och bihåleinflammationer.

Foto från utgrävningen av Smörkullens gravfält 1906-07. En av arbetarna sitter invid en stenpackning till en av gravarna. Fotot är tillgängligt på Riksantikvarieämbetets Flickr-sida, där åtskilliga gamla guldkorn till foton lagts upp. Där kan man få mer faktauppgifter och hitta länkar till Smörkullens fynduppgifter i Historiska museets samlingar dessutom.

Carola höll sitt slutseminarium idag vid arkeologiska institutionen i Stockholm, inför en packad åhörarskara som inkluderade inte bara arkeologer och osteologer utan även odontologer och Ödeshögs Tandläkarmottagning. Anledningen till att de senare var på huvudstadsvisit är att Carolas avhandlingsämne är järnåldersgravfältet Smörkullen vid Ombergets fot vid Vättern - ett stenkast från Ödeshög. Detta gravfält var ovanligt välbevarat när det undersöktes för lite över 100 år nu, av bland annat T J Arne och Bror Schnittger. Dateringen spänner från c 150 f.Kr till 250 e.Kr. - dvs äldre järnålder. Här fanns över 100 brandgravar men också närapå 200 skelettgravar vilket vi inte är bortskämda med från den här tidsperioden. Skelettgravarna hör till perioden 0-250 e.Kr. och är Carolas huvudsakliga forskningsmaterial. Det rör sig om barn, ungdomar, män och kvinnor.

Carola har alltså fokuserat på tandhälsan i första hand, men även andra patologiska förändringar på kraniet som kan ge indikationer om hälsotillstånd, diet, levnadsförhållanden etc. Hon har undersökt tänderna inte bara visuellt utan även med röntgen, histologi och endoskopi och hennes biträdande handledare är Sofia Tranaeus, odontolog vid KI. Även isotop- och strontiumanalyser har utförts på benen med hjälp av arkeologiska forskningslaboratoriet. Valet av karies skedde dels då det är en ganska intressant åkomma orsakad av livsbetingelser, dels då Smörkullens döda uppvisade många och ibland extrema fall av detta. Ganska tidigt ur arkeologisk synvinkel - vi brukar mest förknippa utbredd karies med medeltid, men å andra sidan finns det ju inte så många obrända skelett att studera.

Carola hymlar inte det minsta om sin förtjusning i abcesser och halvruttna tänder och hål som skulle kunna användas i tandläkares skräckpropaganda. Jag förstår henne - lite så känner jag inför mina styckade och skeletterade och kremerade gropkeramiker... Man måste förstå att vi inte är kallsinniga, tvärtom är det passionen och fascinationen inför människornas liv och öden som skapar denna smått fanatiska glöd i vår blick. För Carola, som för de allra flesta osteologer som får chansen att fördjupa sig i ett gravmaterial, så utvecklas en personlig relation till varenda individ. Vartenda ben får en personlighet och dess unika kvaliteter är omedelbart uppenbara för osteologen ifråga. När osteologi är som bäst så är det den vetenskap som kommer närmast människorna, deras liv och livsöden. Det lyckas Carola med i sitt forskningsprojekt helt klart.

Planerad disputation är i mars, då ni bland annat kommer kunna höra mer om "gikt-mannen", "svärds-gubben" och de sex trepanerade skallarna som hittats på gravfältet.

Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, järnålder, smörkullen, Östergötland, gravfält, karies, tänder, stockholms universitet