Man får väl säga att DNA fortsätter att ha sin förstaplacering i medias populärvetenskapliga rapportering. Med visst fog, för nog är det intressanta resultat de kommer med ibland. Önskar bara att det fanns en mer insatt diskussion om hur studierna utförs och vad DNA kan - och inte kan - avgöra.
Störst internationellt var naturligtvis uppgifterna i DN om att man håller på och DNA-testar ett antal mumier återfunna i Konungarnas Dal, vara en troligen kan vara Hatshepsut - Egyptens enda kvinnliga farao. Guardian har en mer informativ artikel.
Man säger enda kvinnliga farao, eftersom titeln är en mycket maskulin term - som om vi skulle kalla Kristina för Kung av Sverige. Motsvarande titel som drottning = regent fanns inte i Egypten. Det forntida egyptiska kungariket var, liksom de allra flesta monarkier fram till moderniseringen, hårt sammanlänkat med religionen. Att vifta med en nutida grundlag som särskiljer kyrka och stat inför antika människor från Egypten, Mesopotamien, Rom, Mayariket, Japan osv, skulle för dem ha varit lika absurdt som att säga att i vårt samhälle får människor leva sina liv antingen i vaket eller sovande tillstånd... Högsta politiska makten är också den främsta ansvarige inför gudarna och dess ställföreträdare på jorden.
Även i Europa var detta rådande under lång tid, kungen smordes av kyrkans företrädare likt förebilder från bibeln (Jesus inte minst) och regerade "i Guds namn". Kanske det mest omvälvande och fascinerande i Europas historia var just maktkampen mellan den sekulära och sakrala makten, som resulterade i splittringen av den katolska kyrkan och allt mer hårddragen juridisk skiljelinje mellan de två. De spänningarna är ju högst påtagliga ännu idag och det finns många som vill riva ned dom.
Andra nyheten var att man nu kommit lite längre på vägen att förstå kattens domesticerande genom global DNA-studier. Det finns ett antal underarter eller raser av Felis silvestris runtom jorden, undantaget Amerika och Australien. De är alltså inte egna arter, utan kan para sig med varandra och få fertil avkomma - om de möts. I vanliga fall sker detta mycket sällan, bara människans benägenhet att flytta runt djur har gjort att parning sker mellan dem. Än idag finns den europeiska vildkatten (Felis silvestris silvestris) kvar i skogarna på kontinenten - men man har vetat ganska länge att den åtminstone inte var upphovet till tamkatten, även om viss parning skett emellan dem.
Resultatet av studien visar att tamkattens första domesticering troligen skedde i Mellanöstern för ca 9000 år sedan. Det verkar som detta också var den huvudsakliga domesticeringen och att alla andra tamkatter till större delen härstammar från den lokala kattarten Felis silvetris lybica. Runt denna tid hade domesticering av säd och baljväxter tagit fart, liksom av andra djur som får, get, svin och möjligen även nöt (fast det kan ha skett lite senare). Människorna bodde nu i större byar, med sädesförråd som måste ha varit himmelriket för gnagare. Vilket gjorde det till himmelriket för vildkatter. En del av dessa halvtämjdes troligen genom att de blev matade och omhändertagna av människor som såg deras praktiska betydelse, men som nog också uppskattade deras andra kvaliteter. Vissa kattindivider var troligen mindre aggressiva och självständiga, vilket gjorde att deras reproduktion uppmuntrades och skyddades - vilket efter ett antal generationer ledde fram till din spinnande, ömhetssökande tamkatten (på hennes villkor!).
Domesticering kan naturligtvis ske på många platser rent teoretiskt, men historien visar att om någon lyckats med en population så känner få människor sig lockade av att lägga ner 100-200 år på att få fram en annan - det enklaste är att utgå från det som finns. Och så spred sig tamkatterna raskt över jorden, och blandade upp sina gener med lokala vildkatter dåochdå.
Till Norden kom tamkatten först efter kristi födelse - vad vi vet. Tamkattsben har hittats i t ex kvinnogravar från romersk järnålder. Den kan ha kommit in tidigare, för det är inte alltid lätt att avgöra från kattben om de härstammar från tamt eller vilt djur, särskilt inte efter kremering som var vanligt i bronsåldern. troligast är dock att katten introducerades i samband med romarrikets expansion norrut. I fornnordisk mytologi är katten associerad till Freja, fertilitetens gudinna, vilket intressant nog är vad kattgudinnan Bastet i Egypten associerades med. Kattfigurer finns bland annat insnidat på en trävagn funnen i det jättelika Osebergsskeppet som var grav för en mäktig norsk kvinna.
fredag 29 juni 2007
torsdag 28 juni 2007
Battle of Good Friday – Broken bones and sad tales of past wars
Uppsala is one of the oldest towns in Sweden, the seat of the Archbishop since 1164, but with settlements dating to the Iron Age. It is also the location of the oldest University in Scandinavia. Hardly anything remains of the medieval structures nowadays, though the Cathedral (finished in 1435) and the Castle (built in the 16th C) still dominate the skyline for miles. As with most towns with strong historical links, it is not something people really think about as they are hurrying between work, shops and homes.
The Castle hill slope, facing southeast. At the left a small building can bes seen - the restuarant named after Sten Sture. Just above it was the place of the discovered mass burial.
In the summer of 2001 a narrow grabble path below the steep Castle slope, part of the impressive Uppsala esker, was being broadened. A routine procedure. However, after a few days the work was halted and the director of archaeology at Upplandsmuseet, Bent Syse, was contacted by the police and asked to take a 5-minute walk to the place, as human bones were being found in the ditch. No historical documents had mentioned burials at this place.
Any worries that the bones were the result of a modern crime were soon dispelled as a rushed C14-dating at the TA-laboratory of Uppsala gave dates to around AD 1440-1650. A relief to the archaeologists as the risk of the bodies being victims of the 14th Century plague or the 18th Century cholera epidemic was ruled out. The bones showed evidence of cut marks, trauma and sword injury.
The Battle of Good Friday
In historical times, very few actual battles have taken place in Uppsala – the one exception was the battle of Good Friday, 6th of April, 1520. It was the culmination of conflict between the Danish monarchy and the Swedish nobility over the Union of the countries. The Swedes, led by Sten Sture (the younger) had opposed the tribute and submission to king Christian II and several battles and skirmishes had been fought, until Sten Sture died from wounds inflicted by a cannon ball in February.
The Danish army, partly made up by mercenaries from Scotland, France and Germany, was now stationed in Uppsala, a small town of c 2000 people, but important as it was the seat of the Archbishop. The conflict between the troops and the local people escalated, and Swedish troops made up in large part by farmers attacked the town on the morning of Good Friday, taking advantage of the celebration of Mass. After initial success, the experience of the mercenaries and the lack of a unifying leader for the Swedes turned the tide, and the Danes drew the Swedes from Uppsala. The Swedish army disbanded shortly afterwards. The Danish forces were said to have lost 2000 men, and the Swedes even more.
The Excavation
Under intense media and popular scrutiny during a warm August, the archaeologists excavated the small area that needed to be disturbed in order to build a better walk path. In one pit the remains of seven bodies were recovered, laid out on top of each other in west-east direction. I say remains, because it was mostly a collection of seven skulls and various other body parts, mainly thigh bones, laid out in a roughly anatomical position. Only two individuals had the torso intact. About a metre to the east of this pit came more bodies, four almost complete individuals, two without skulls, placed on top of a more disorganized jumble of bones. Since this last collection of body parts were deep enough not to be affected by the road construction, they were left in place apart from a jaw retrieved for radiocarbon analysis. Deeper search pits showed that the layers of bones continued even deeper.
No weapons or parts of armour were found, and any scraps of clothing that the dead might have kept were long since dissolved. A small dice made of bone or antler was found, as well as scraps of rusted metal.
Bones Brought to Life
When only bones are left to tell the tale, a lot rests upon the osteologist (or physical anthropologist), and in this case the museum enlisted the expert help of Anna Kjellström, who has since published a dissertation of Medieval mass burials in Sigtuna. To relate all her findings would take far too much space (I might make a separate post for this later on). Her results were that most of the dead had been between 26-35 years old, and several had been in their late teens when they were killed. She also noted that although most were definitely male, at least one certain woman was present. If she was a killed civilian or connected in some way with either army is not possible to know. Several bones showed evidence of previous wounds and fractures that had been healed. The people who had died and been buried had lived hard lives, which the common occurrence of wear and tear on the articular surfaces of the bones showed, but most seemed to have been adequately nourished during childhood.
The peri-mortem trauma, injuries received around the time of death, was mainly found on the skulls. It seems to have been the preferred area to strike in order to incapacitate ones enemy. Some cut and sword marks were also found on the neck, the arms, pelvis and shin bones – remarkably few on the thigh bones. Clothing and armour might have given enough protection to insure that the swords did not penetrate to the bone, but it seems clear the heads were not protected by heavy helmets.
The Castle hill slope, facing southeast. At the left a small building can bes seen - the restuarant named after Sten Sture. Just above it was the place of the discovered mass burial.In the summer of 2001 a narrow grabble path below the steep Castle slope, part of the impressive Uppsala esker, was being broadened. A routine procedure. However, after a few days the work was halted and the director of archaeology at Upplandsmuseet, Bent Syse, was contacted by the police and asked to take a 5-minute walk to the place, as human bones were being found in the ditch. No historical documents had mentioned burials at this place.
Any worries that the bones were the result of a modern crime were soon dispelled as a rushed C14-dating at the TA-laboratory of Uppsala gave dates to around AD 1440-1650. A relief to the archaeologists as the risk of the bodies being victims of the 14th Century plague or the 18th Century cholera epidemic was ruled out. The bones showed evidence of cut marks, trauma and sword injury.
The Battle of Good Friday
In historical times, very few actual battles have taken place in Uppsala – the one exception was the battle of Good Friday, 6th of April, 1520. It was the culmination of conflict between the Danish monarchy and the Swedish nobility over the Union of the countries. The Swedes, led by Sten Sture (the younger) had opposed the tribute and submission to king Christian II and several battles and skirmishes had been fought, until Sten Sture died from wounds inflicted by a cannon ball in February.
The Danish army, partly made up by mercenaries from Scotland, France and Germany, was now stationed in Uppsala, a small town of c 2000 people, but important as it was the seat of the Archbishop. The conflict between the troops and the local people escalated, and Swedish troops made up in large part by farmers attacked the town on the morning of Good Friday, taking advantage of the celebration of Mass. After initial success, the experience of the mercenaries and the lack of a unifying leader for the Swedes turned the tide, and the Danes drew the Swedes from Uppsala. The Swedish army disbanded shortly afterwards. The Danish forces were said to have lost 2000 men, and the Swedes even more.
The Excavation
Under intense media and popular scrutiny during a warm August, the archaeologists excavated the small area that needed to be disturbed in order to build a better walk path. In one pit the remains of seven bodies were recovered, laid out on top of each other in west-east direction. I say remains, because it was mostly a collection of seven skulls and various other body parts, mainly thigh bones, laid out in a roughly anatomical position. Only two individuals had the torso intact. About a metre to the east of this pit came more bodies, four almost complete individuals, two without skulls, placed on top of a more disorganized jumble of bones. Since this last collection of body parts were deep enough not to be affected by the road construction, they were left in place apart from a jaw retrieved for radiocarbon analysis. Deeper search pits showed that the layers of bones continued even deeper.
No weapons or parts of armour were found, and any scraps of clothing that the dead might have kept were long since dissolved. A small dice made of bone or antler was found, as well as scraps of rusted metal.
Bones Brought to Life
When only bones are left to tell the tale, a lot rests upon the osteologist (or physical anthropologist), and in this case the museum enlisted the expert help of Anna Kjellström, who has since published a dissertation of Medieval mass burials in Sigtuna. To relate all her findings would take far too much space (I might make a separate post for this later on). Her results were that most of the dead had been between 26-35 years old, and several had been in their late teens when they were killed. She also noted that although most were definitely male, at least one certain woman was present. If she was a killed civilian or connected in some way with either army is not possible to know. Several bones showed evidence of previous wounds and fractures that had been healed. The people who had died and been buried had lived hard lives, which the common occurrence of wear and tear on the articular surfaces of the bones showed, but most seemed to have been adequately nourished during childhood.
The peri-mortem trauma, injuries received around the time of death, was mainly found on the skulls. It seems to have been the preferred area to strike in order to incapacitate ones enemy. Some cut and sword marks were also found on the neck, the arms, pelvis and shin bones – remarkably few on the thigh bones. Clothing and armour might have given enough protection to insure that the swords did not penetrate to the bone, but it seems clear the heads were not protected by heavy helmets.
The Castle hill slope, facing north. The towers of the Cathedral can be seen in the distance
The burial site is not the actual battle site, which was probably a bit further down, close to the Fyris River. It seems the bodies were left for a while after the battle, since so many disarticulated body parts were found. However, few bones had marks from teeth of carnivores or rodents, common scavengers on dead bodies. Of course, many parts of bodies are missing and this may be due to them being dragged off and eaten. Bodies left in the open, especially if they have wounds that quickly go septic, may decompose quite quickly. From historical sources it is known that early April was cold and snow still covered the ground, which would have made digging in the frozen soil difficult. The hygienic aspect of all those dead and butchered men laying on the edge of town by the water, is not something I care to dwell upon. They can’t have been left there too long however, since many body parts were still articulated when brought to the large burial pits.
Ashes to ashes, earth to earth
Nowadays a pub and restaurant named after Sten Sture is located close to the discovered mass burial, though this was certainly not known by the owners when they named it. Sten Sture has a huge monument placed on the top of the esker, close to the now disbanded regiment, whose houses now serve as home for some of the natural science-departments of the University. The slopes of the Castle hill is a favourite hangout for students and teenagers during holidays and celebrations, drinking all types of alcohol and generally enjoying themselves as only the barely pubescent can. The grass is green, the trees give shade and the flowers bloom. Beneath all this, are the broken remains of men and women killed, maimed and mutilated in a conflict few now remember, and only historians care about. Sweden and Denmark are again joined in an uneasy Union, now with Germany and France and Scotland – and the rest of Europe.
Sources and suggested reading:
Kjellström, A. 2004: A sixteenth-century warrior grave from Uppsala, Sweden: the Battle of Good Friday. International Journal of Osteoarchaeology vol 15(1): 23-50
Syse, B (Ed) 2003: Långfredagsslaget. En arkologisk historia. Upplandsmuseets Skriftserie Nr 3. Upplandsmuseet
Uppsala på bloggkartan.se
tisdag 26 juni 2007
Svenska emigranter smakar bäst!
Slog upp DN imorse och möttes av en helsidesannons för en ny ölsort: New Sweden. Enligt uppgift från reklammakarna ett öl med anor från de första svenska nybyggarna som landsteg vid Delaware-floden 1638 för att lägga grunden till Sveriges egna lilla kolonialvälde.
Det gick som det gick med dom planerna, men vad som är intressant är snarare hur reklamkampanjen passar in så väl i den kulturella dubbelmoral som många "hederliga svenskar" ofta hänfaller åt.
Dels på reklamsidan, men än mer på hemsidan, får man läsa om de tappra, oförvägna nybyggarna som lämnade ett krigshärjat och fattigt land bakom sig för att söka lycka och framgång i ett annat land. Hur de lyckas köpa mark av befolkningen och etablera sina egna hus och byggnader, enkla kyrkor för religionens utövande och hur missionärer för den rena och rätta tron planerad att omvända de otrogna. Allt var dock inte en dans på rosor, man hamnade i väpnad konflikt med andra immigranter, det var skottlossning och dödande på alla sidor.
Liknande kan historier kan man få i sig av dagens europeiska journalister, fast byt ut "nybyggare" mot "invandrare" och kristen mot muslim. Visst är förhållandena mycket annorlunda då och nu (fan så mycket värre då för indianerna), men det som alltid går mig på nerverna likt naglar mot svarta tavlan är språkbruket. Hur det lyfts fram som positivt och kreativt det svenska emigranter gjorde, särskilt om de haft den goda smaken att behålla sina kulturella särdrag, sitt språk och sin lojalitet mot fäderneslandet under århundradena. Liknande sentimental smörja rinner fram när det görs reportage om svenskenklaver i Minnesota, Baltikum, Ukraina.
Samma människor som i det läget sitter framför TV-apparaten och ler över hur fantastiskt det är att dessa grupper behållit så "mycket av vår kultur och våra värderingar", kan sedan se nästa inslag om invandrare som vill bygga moské, ha slöja, ha tvåspråksundervisning och vara lediga på ramadan och bittert utbrista att de borde assimilera sig! Varför kom de hit om de vill behålla sin kultur!?
För mig är det stora problemet dubbelmoralen här, för det avslöjar mer än nåt annat den underliggande inställningen att vi är bättre, ädlare, godare, finare. Och har alltid varit det. Om du gläds åt att svensk-grupper i Ukraina sjunger svenska sånger och har behållit sina egna dräkter, då har du ingen som helst grund att stå på om du kräver att invandrare från krigshärjade, svältdrabbade länder ska dra på sig träskor och stickade tröjor, prata flytande svenska inom nåt år, övergå till Svenska Kyrkan och minsann inte ha grillfest med sina 15 släktingar på din gård, med sina konstiga kryddor, dofter och sånger.
På burken kan man läsa i finstil längst ned:
"...huru obetydlig den svenska kolonisationen än var, räknas dock svenskarne såsom ett af de tre europeiska folk, hvilka först sådde civilisationens frön på Amerikas jord."
Det anges inte på hemsidan var citatet kommer ifrån, man kan gissa från nån dåtida svensk amatörhistoriker med storhetsvanisnne och noll koll.
Varför inkluderas den på burken? Den gammalmodiga skrivningen ska väl sprida en varm känsla av Sveriges fornstora dagar i våra hjärtan. Det bör isåfall påpekas att delar av Nordamerikas Östkust sedan århundraden innan Columbus damp iland varit bebodda av indiangrupper som både odlade och höll tamboskap. Det fanns även "högcivilisationer" med centralmakter och imponerande monumentbyggen långt innan européerna dök upp. Den här sortens eurocentrisk, nationalromantisk sörja används för att sälja varor på den kapitalistiska marknaden, men i förlängningen både skapar och bekräftar den än mörkare föreställningar.
Läs mer om Nordamerikanska högkulturer istället för att köpa den här ölen:
Ditt närmsta fornminne - Karnival!
Sveriges mesta blogg-arkeolog Martin Rundkvist (jag tror mig med visst fog kunna kalla honom det) och Technoratis Arkeolog-bloggare no 1 har kommit med ett uppdrag till alla bloggare med mer eller mindre uttalat intresse för fornlämningar:
Hitta en fornlämning nära dig, ta ett kort och skriv lite på din blogg - och meddela Martin, så skapar han en länk-karnival.
Läs mer på hans blogginlägg
Hitta en fornlämning nära dig, ta ett kort och skriv lite på din blogg - och meddela Martin, så skapar han en länk-karnival.
Läs mer på hans blogginlägg
måndag 25 juni 2007
Juni - Ting o Tanke
Den första reaktionen som möter mig när man berättar att jag är arkeolog är fascination, vilket dock snart byts i besvikelse och förvirring när frågeställaren inser att jag:
1. Inte har grävt på Birka
2. Inte är särskilt besviken över detta
3. Inte heller är särskilt besviken över att inte få gräva pyramider
4. frivilligt valt att fokusera på stenåldern - ja, STEN-åldern!
2. Inte är särskilt besviken över detta
3. Inte heller är särskilt besviken över att inte få gräva pyramider
4. frivilligt valt att fokusera på stenåldern - ja, STEN-åldern!
Fast stenåldern är så mycket mer än sten, även om det tyvärr ofta är det som överlevt tidens tand bäst. Men den period jag intresserar mig för - neolitikum (bondestenåldern) - ca 4000-2000 f.Kr, är också lite inofficiellt känt under beteckningen keramikåldern. Att tillverka kärl i kermaik kräver mer än bara en lerklump. Leran måste magras, dvs fyllas ut med ett material som inte krymper lika häftigt vid förbränning, för att kärlet inte ska spricka direkt. Magring kan vara allt från krossad sten, sand, brända ben, växdelar, hår, djurbajs, asbest, korn av redan bränd lera, ris etc, etc.
Keramik är en källa till både glädje och frustration för arkeologer. Det är ett plastiskt material som lämpar sig till en mängd olika former och som kan dekoreras på otaliga sätt. Men kanske det mest fantastiska med keramiken är hur snubblande nära man kan komma dåtidens människor, för i leran finns inte sällan bevarat fingeravtryck av tillverkaren. Små ytor med vindlingar och kurvor från ett pekfinger, en tumme. Eller som på skärvan på bilden, där den plastiska vågvulsten skapats genom att keramikern tryckte in sina fingrar ömsom ovan, ömsom nedan. I vågorna kan man ännu se naglarnas intryck.
Bilden är tagen på en keramikskärva funnen på den neolitiska boplatsen Jonstorp, ute på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Skåne i sig har naturligtvis varit bebodd av människor i allmänhet sen isen försvann för 12-10.000 år sedan, men platsen Jonstorp har i sig varit bebodd i omgångar under flera tusen år. Särskilt intensiv var bosättningen av den gropkeramiska kulturen, ett säljägande folk som utmärker sig genom att producera och deponera enorma mängder keramik.
Deras keramik är härligt rik på dekor och mönster, men skärvan på bilden tillhör en annan grupps keramiktradition, en samtida grupp som var bönder och herdar, stridsyxekulturen kallat efter de prestigeyxor i sten som förekommer i gravarna. Stridsyxekulturen förekom i inlandet och gropkeramikerna längs kusterna och på öarna i Syd- och Mellansverige i närmare 600 år. De levde olika, gjorde olika redskap på olika sätt, begravde varandra enligt olika seder och åt olika mat. Ändå finns få tecken på våld eller konflikter under denna tid.
Vågvulstkärlet från Jonstorp är del av ett litet inslag stridsyxematerial på den gropkeramiska boplatsen. Om det kommit dit som del i utbyte av föremål och handel, blivit rövade från en annan grupp, förts med till platsen av någon som gift in sig, eller tillverkats på plats av en ingift keramiker är inte möjligt att avgöra direkt. Men vissa analyser och studier kan hjälpa till att sprida ljus över frågan i framtiden. Var leran och magringen som användes lokal, eller från en annan region? Vilka andra "exotiska" föremål förekommer? Vilka gropkeramiska föremål finns på stridsyxelokaler? Har människorna i gravarna spår av våld eller ej? Och så vidare.
Steg för steg försöker vi komma närmare människorna bakom tingen, för tingen i sig är den enda länken vi har till dom. Och känslan att hålla i sin hand något som en annan höll i sin hand för 4000 år sedan, den går inte att riktigt återge i ord. Att sätta sitt finger mot ett intryck i leran, vila sin nagel mot ett nagelintryck. Då är det som en förnimmelse av någon i rummet, bakom ryggen, osedd och ohörd - men närvarande. En person, ett liv.
torsdag 21 juni 2007
Förövare och offer
Jag har inget emotionellt motstånd längre mot nyheter om barn som far illa och föräldrar som berövas sina barn. Innan jag själv blev förälder så tog jag naturligtvis åt mig av sådana nyheter, grät och led med de drabbade - trodde jag. Men efter att själv sitta med ett litet nyfött liv i händerna, se hur en helt egen människa med individualitet och personlighet utvecklas och växer framför mina ögon, då inser jag att jag tidigare upplevde allt som genom en glasvägg - lite på avstånd, lite dämpat. Nu är glasväggen krossad och skärvor borrar sig in i själ och hjärta vid varje nytt nyhetsinslag om barn som far illa och hjälplösa föräldrar. För det är mina barn, och jag och deras far som jag ser framför mig.
Så när jag läser om pappan som i april i två dagar sökte hjälp för sitt nyfödda barn, bara för att bli hemskickad och återkomma den tredje dagen med ett barn bortom all räddning, då känner jag hur magen bränner som av syra. Men inget att jämföra med att han efter detta blev anklagad av läkarna för att vara orsaken till tragedin och arresterad. Idag kommer preliminära rapporter från obduktionen som visar att barnet dog av lunginflammation, han frias från alla misstankar. Så inte nog med att sjukvården grovt felbehandlar barnet och orsakar dess död, de tar sedan och anklagar pappan, som i tre dagar sökt hjälp. I den familjen fick man inte ens sörja den fruktansvärda tragedin, för man var anklagad av de man förlitat sig på för att vara de skyldiga.
Förövare och offer. Vilket mesigt disciplinstraff myndigheterna än delar ut till de som brast i sin plikt att ta ett sjukt barn och en orolig förälder på allvar, så kan det på inga vis mäta sig i konsekvenserna för den familjen. I Japan tvingades en hel bolagsstyrelse som förskingrat och spekulerat bort arbetarnas pensionsfond att inför dem och media gå ned på knä och be om förlåtelse. Att tvinga männiksor att erkänna sina fel så påtagligt borde införas på bred front i Europa.
Jag tror jag ska gå till toaletten och kräkas nu.
Så när jag läser om pappan som i april i två dagar sökte hjälp för sitt nyfödda barn, bara för att bli hemskickad och återkomma den tredje dagen med ett barn bortom all räddning, då känner jag hur magen bränner som av syra. Men inget att jämföra med att han efter detta blev anklagad av läkarna för att vara orsaken till tragedin och arresterad. Idag kommer preliminära rapporter från obduktionen som visar att barnet dog av lunginflammation, han frias från alla misstankar. Så inte nog med att sjukvården grovt felbehandlar barnet och orsakar dess död, de tar sedan och anklagar pappan, som i tre dagar sökt hjälp. I den familjen fick man inte ens sörja den fruktansvärda tragedin, för man var anklagad av de man förlitat sig på för att vara de skyldiga.
Förövare och offer. Vilket mesigt disciplinstraff myndigheterna än delar ut till de som brast i sin plikt att ta ett sjukt barn och en orolig förälder på allvar, så kan det på inga vis mäta sig i konsekvenserna för den familjen. I Japan tvingades en hel bolagsstyrelse som förskingrat och spekulerat bort arbetarnas pensionsfond att inför dem och media gå ned på knä och be om förlåtelse. Att tvinga männiksor att erkänna sina fel så påtagligt borde införas på bred front i Europa.
Jag tror jag ska gå till toaletten och kräkas nu.
tisdag 19 juni 2007
Konsten att förstöra en stad
Alla som haft oturen att svänga förbi Vaksala torg i Uppsala det senaste året har inte kunnat undgå att notera byggandet av en jättelik kub som helt dominerar det lilla sekelskiftestorget, i övrigt omgivet av 2-3-våningshus. Besökaren kan möjligen känna viss förvirring, eftersom hon uppenbarligen rest 40 år tillbaka i tiden till 1967. Skapelsen ifråga heter Musikens Hus och har uppförts till en ohemul kostnad på beslut av makt-kåta kommunalpolitiker som desperat försöker skapa ett eftermäle åt sig själva - fast deras eftermäle blir nog mer i stil med sosse-politruken som rev Klara-kvarteren på 60-talet och inte de som godkände byggandet av Sydneys opera.
Jag är inte överdrivet förtjust i modernismens plåt och betong, men kan ändå uppskatta och beundra moderna och t o m extrema byggnader, om de skapats med nån typ av begåvning och insikt i vilken miljö den uppförs i. Stockholms universitetsaula, konserthuset i Gävle, Gamla Uppsala museum osv. Jag kan även uppskatta märkliga konstruktioner i glas och stål, flera fotbollsplaner högt, om det känns fräscht och passar in i den omgivande miljön. Delar av de nybyggda kvarteren nere vid Themsen i London är en glädje att se och beundra. Problemet med Musikens hus (förutom att den inte behövs och det fanns 48 mer välbehövliga icke-status projekt att lägga pengarna på), är att den redan vid byggandet ser ut som ett varuhus eller en kontorsbyggnad från 60-talet!! Nyanser av smutsvitt och gråtonat i olika geometriska 3D-vinklar på en ogenomlyslig fasad. Man känner sig varken uppiggad av åsynen eller det minsta nyfiken att titta in.
Få projekt har varit så enhetligt hatade som detta, och få (förutom kommunalpolitikerna) har uttryckt någon entusiasm över deisgnen. Så när jag idag läste i UNT att man planerar ett nytt bostadskvarter invid centralstationen, mellan spåret och den stort uppskattade Fålhagen-stadsdelen, så kom det naturligtvis som ingen förvåning alls att firman som troligen får uppdraget är samma som ligger bakom Musikens Hus. Första planerna visar enorma ustickande glas- och stålhus som fullständigt bryter av mot den övriga miljön.
Man undrar i sitt stilla sinne: Om nu politikerna ifråga avksyr allt som gör Uppsala unikt, varför insisterar de på att bo kvar? Är det nån sorts fadersuppror, eller ett rop på hjälp?
lördag 16 juni 2007
Till minne av Ebba During
Den 15/5 avled Ebba During efter en längre tids sjukdom, hon blev 69 år. Ebba var en förgrundsgestalt inom svensk arkeologi och personifierar osteologi för otaliga före detta studenter - inklusive mig själv. Jag hade den enorma förmånen att studera osteologi åren -96-97 på Arkeoosteologiska laboriatoriet som då var huserat i gamla stallbyggnaden vid Ulriksdals slott. Den opraktiska men underbara miljön har varit ett hem för osteologer sen Gustav VI, entusiastisk arkeolog, donerade byggnaden till Nils-Gustaf Gejvall, svensk osteologis fader och en centralgestalt inom ämnet även internationellt. Sedan några år tillbaka återfinns osteologen numera i samma byggnad som arkeologen, dvs Gamla Wallenberglaboratoriet vid Frescati.
Men för väldigt många osteologer är minnet av Ebba ändå för evigt förknippat med de lummiga parkerna runt Ulriksdal och den lilla avlånga stallbyggnaden med Lokatts-skelett i fönstret och lådor med referensmaterial av alla möjliga sorters djur, liksom vördfullt förvarade lämningar av människor vilka användes i utbildningen. Då och då tittade polisen förbi med lite skelettdelar som inlämnats av oroliga upphittare, bara för att alltsomoftast få upplysningar av en plirigt leende men tålmodig Ebba att det rörde sig om svanben eller björnben.
Ebba hörde till den alldeles för unika grupp forskare vars brinnande passion för sitt ämne också gav upphov till en passion för förmedling och lärande. På osteologen kände varenda student sig utvald och sedd från första början, och hennes entusiasm och tilltro till ämnet var lika smittsamt som bestående. Vare sig man gick vidare och blev forskare, eller om man sökte sig ut i yrkeslivet, så var man lika trevligt bemött av Ebba. Hennes bortgång lämnar ett hål och en saknad för en stor samling människor för vilka hon betytt så oerhört mycket.
Igår, fredagen den 15/6, anordnades en minnesstund på arkeologen i Stockholm, av osteologiska avdelningen. Det var en möjlighet för några av oss att söka sig tröst och styrka i gemenskap och minnen av Ebba. Både studenter, doktorander, kollegor och professorer dök upp. Det sjönk sakta men säkert in att hon faktiskt var borta. En grymt för tidig död, för en energisk forskare som nu äntligen skulle kunnat ha fått ordentlig tid efter pensioneringen att hänge sig åt sina analyser och skriverier. Vårt ämne och våra liv är fattigare utan henne närvarande. Att ändå se och höra så många som hon inspirerat och entusiasmerat var lite balsam för själen. En liten del av henne kommer alltid att leva kvar i oss. Hon tog studiet av de döda - djur som människor - och gjorde det fullt ut till studiet av de levande. Så som osteologi är, när det är som bäst.
Ebba Durings avhandling behandlade djurbenen funna Alvastra pålbyggnad, en fascinerande våtmarks-plattform från mellanneolitisk tid (ca. 3000 f Kr). Hennes för allmänhetens mest kända forskning har handlat om människorna funna på skeppen Vasa och Kronan. Hon har figurerat i otaliga populärvetenskapliga artiklar och program på radio och TV - det sista var i ett avsnitt om regalskeppet Kronan för TV1 "Svenska Slag".
Nekrolog i DN
Rekommenderas: "Benens vittnesbörd". En introduktion i ämnet osteologi av Ebba During, som kan läsas med behållning av både arkeologer och allmänt intresserade.
Men för väldigt många osteologer är minnet av Ebba ändå för evigt förknippat med de lummiga parkerna runt Ulriksdal och den lilla avlånga stallbyggnaden med Lokatts-skelett i fönstret och lådor med referensmaterial av alla möjliga sorters djur, liksom vördfullt förvarade lämningar av människor vilka användes i utbildningen. Då och då tittade polisen förbi med lite skelettdelar som inlämnats av oroliga upphittare, bara för att alltsomoftast få upplysningar av en plirigt leende men tålmodig Ebba att det rörde sig om svanben eller björnben.
Ebba hörde till den alldeles för unika grupp forskare vars brinnande passion för sitt ämne också gav upphov till en passion för förmedling och lärande. På osteologen kände varenda student sig utvald och sedd från första början, och hennes entusiasm och tilltro till ämnet var lika smittsamt som bestående. Vare sig man gick vidare och blev forskare, eller om man sökte sig ut i yrkeslivet, så var man lika trevligt bemött av Ebba. Hennes bortgång lämnar ett hål och en saknad för en stor samling människor för vilka hon betytt så oerhört mycket.
Igår, fredagen den 15/6, anordnades en minnesstund på arkeologen i Stockholm, av osteologiska avdelningen. Det var en möjlighet för några av oss att söka sig tröst och styrka i gemenskap och minnen av Ebba. Både studenter, doktorander, kollegor och professorer dök upp. Det sjönk sakta men säkert in att hon faktiskt var borta. En grymt för tidig död, för en energisk forskare som nu äntligen skulle kunnat ha fått ordentlig tid efter pensioneringen att hänge sig åt sina analyser och skriverier. Vårt ämne och våra liv är fattigare utan henne närvarande. Att ändå se och höra så många som hon inspirerat och entusiasmerat var lite balsam för själen. En liten del av henne kommer alltid att leva kvar i oss. Hon tog studiet av de döda - djur som människor - och gjorde det fullt ut till studiet av de levande. Så som osteologi är, när det är som bäst.
Ebba Durings avhandling behandlade djurbenen funna Alvastra pålbyggnad, en fascinerande våtmarks-plattform från mellanneolitisk tid (ca. 3000 f Kr). Hennes för allmänhetens mest kända forskning har handlat om människorna funna på skeppen Vasa och Kronan. Hon har figurerat i otaliga populärvetenskapliga artiklar och program på radio och TV - det sista var i ett avsnitt om regalskeppet Kronan för TV1 "Svenska Slag".
Nekrolog i DN
Rekommenderas: "Benens vittnesbörd". En introduktion i ämnet osteologi av Ebba During, som kan läsas med behållning av både arkeologer och allmänt intresserade.
torsdag 14 juni 2007
Från kropp till själ - till kropp
Ett av de mer fascinerande och svårförståeliga fenomenen är religion. Så långt tillbaka som vi kan studera mänskliga samhällen med någon form av skriftlig källa är det tydligt att det funnits religiösa föreställningar. Att arkeologisk se exakt när de första dragen av religion uppkom är näst intill omöjligt, vad man kan notera är att det finns lämningar från mycket gammal tid som indikerar att både neanderthalare och homo sapiens relaterade till sin omvärld med symboler och begravde sina döda med omtanke - inte bara för att undvika att rovdjur kom till platsen - för åtminstone 70.000 år sedan. Med tanke på svårigheten att hitta välbevarade, väldaterade och materiellt tydliga exempel så är det troligaste att detta datum i sig är alldeles för ungt. Kanske svaret endast kan ges av neurologer och kognitionsforskare som studerar hjärnans utveckling från fossila kranier.
Det kan tyckas vara en ganska självklar del av vår historia att människan har trott på övernaturliga varelser och en andevärld, men det är faktiskt otroligt fascinerande att detta faktisk förekommer i så gott som samtliga samhällen runt jorden och uppenbarligen under nästan hela vår tid som utvecklade Homo sapiens (och kanske även tidigare). Det är inte på något vis en "biologisk självklarhet", som att vi måste ha näring för att överleva och luft att andas. Det är också ett mycket svårdefinierat begrepp - religion. Vad är religion, vad är inte religion? Jag är ateist, men kan för den delen inte sluta upp med att undvika att lägga nycklar direkt på bordet för att undvika olycka. Men detta är inte religion - det är mer ritual, och kanske borde religionen förstås utifrån människans behov av att ritualisera sin tillvaro.
Inom den tidiga religionsforskningen på 1800-talet (som på inga vis ska förväxlas med teologi som är en helt annan sorts forskning) ville man gärna dra tydliga - och helst evolutionära - skiljelinjer mellan olika sorters fenomen: magi, ritual, religion. Denna åtskillnad bottnade till stor del i de västerländska forskarnas intuitiva önskan att lyfta fram skillnader mellan deras eget monoteistiska, industriella samhälle och de kolonialiserade "primitiva" folkens trossystem. Numera står det klart för de flesta religionsforskare att det är omöjligt och ofta missvisande att försöka skapa tydligt separerade kategorier. Det finns åtskilligt av "magiskt tänkande" i kristendomen, avancerade kosmologiska föreställningar inom alla sorters kulturer, och inte så få belägg för ritualiserande av verkligheten hos de mest inbitna ateister.
I DNs kulturdel skriver filosofen Thomas Anderberg två nyutkomna böcker som behandlar dessa frågor och som framförallt berör den viktiga insikten att trots att vi numera lever i en global värld baserad på naturvetenskapliga sanningar som går tvärs emot många trosföreställningar, så är religionen på inga vis hotad till sin existens - snarare tvärtom måste man nog säga. Så varför finns detta behov hos människan att tro på nåt mer än det synliga och berörbara? Anderbergs genomgång är välskriven och intressant, men jag anser att han - och troligen till viss del de forskare han refererar - gör en klassisk miss. Likt så många som studerat religionshistoria utifrån ett västerländskt perspektiv med tyngdpunkt på de stora monoteistiska och statsunderstödda religionerna, så glöms ritualiserandet bort. Eller förpassas till en lägre, kroppslig reflex av mindre vetenskapligt intresse än det mentala och intellektuella vilket religionen ofta anses beröra. Även om man naturligtvis medger att den kroppsliga upplevelsen är central för att ge mening och relevans åt individen. Det är ändå i mycket det mentala som anses tongivande och dominerande.
Av en lite annan inställning är en av världens främsta religionsforskare just nu: Catherine Bell. Hon har skrivit böcker bland annat om forskningshistoriken kring religion och ritual inom både antropologi och psykologi, men även "Ritual. Perspectives and Dimensions" som diskuterar den genomgripande betydelsen av människans behov av att ritualisera och framförallt praktisera religion - med kroppen som främsta medel för att både uppleva och förmedla det onämnbara, utomkroppsliga. Likt den kognitionsforskning Anderberg diskuterar i sitt inlägg, visar Bells analyser på vikten av att förstå hur hjärnan och dess funktioner, såsom tanke, är totalt sammankopplade med kroppsliga upplevelser och intryck.
Som alla som någonsin haft magsjuka, tandvärk eller skavsår vet - det är kroppen som styr över hjärnan. Religion kommer aldrig försvinna från mänskligheten, eftersom vi verkar ha visst mentalt behov av att skapa kontroll, symbolspråk och en övergripande mening för vår existens. Men framförallt kommer religion i alla dess former finnas kvar på grund av vårt behov att känna och uppleva detta.
Det kan tyckas vara en ganska självklar del av vår historia att människan har trott på övernaturliga varelser och en andevärld, men det är faktiskt otroligt fascinerande att detta faktisk förekommer i så gott som samtliga samhällen runt jorden och uppenbarligen under nästan hela vår tid som utvecklade Homo sapiens (och kanske även tidigare). Det är inte på något vis en "biologisk självklarhet", som att vi måste ha näring för att överleva och luft att andas. Det är också ett mycket svårdefinierat begrepp - religion. Vad är religion, vad är inte religion? Jag är ateist, men kan för den delen inte sluta upp med att undvika att lägga nycklar direkt på bordet för att undvika olycka. Men detta är inte religion - det är mer ritual, och kanske borde religionen förstås utifrån människans behov av att ritualisera sin tillvaro.
Inom den tidiga religionsforskningen på 1800-talet (som på inga vis ska förväxlas med teologi som är en helt annan sorts forskning) ville man gärna dra tydliga - och helst evolutionära - skiljelinjer mellan olika sorters fenomen: magi, ritual, religion. Denna åtskillnad bottnade till stor del i de västerländska forskarnas intuitiva önskan att lyfta fram skillnader mellan deras eget monoteistiska, industriella samhälle och de kolonialiserade "primitiva" folkens trossystem. Numera står det klart för de flesta religionsforskare att det är omöjligt och ofta missvisande att försöka skapa tydligt separerade kategorier. Det finns åtskilligt av "magiskt tänkande" i kristendomen, avancerade kosmologiska föreställningar inom alla sorters kulturer, och inte så få belägg för ritualiserande av verkligheten hos de mest inbitna ateister.
I DNs kulturdel skriver filosofen Thomas Anderberg två nyutkomna böcker som behandlar dessa frågor och som framförallt berör den viktiga insikten att trots att vi numera lever i en global värld baserad på naturvetenskapliga sanningar som går tvärs emot många trosföreställningar, så är religionen på inga vis hotad till sin existens - snarare tvärtom måste man nog säga. Så varför finns detta behov hos människan att tro på nåt mer än det synliga och berörbara? Anderbergs genomgång är välskriven och intressant, men jag anser att han - och troligen till viss del de forskare han refererar - gör en klassisk miss. Likt så många som studerat religionshistoria utifrån ett västerländskt perspektiv med tyngdpunkt på de stora monoteistiska och statsunderstödda religionerna, så glöms ritualiserandet bort. Eller förpassas till en lägre, kroppslig reflex av mindre vetenskapligt intresse än det mentala och intellektuella vilket religionen ofta anses beröra. Även om man naturligtvis medger att den kroppsliga upplevelsen är central för att ge mening och relevans åt individen. Det är ändå i mycket det mentala som anses tongivande och dominerande.
Av en lite annan inställning är en av världens främsta religionsforskare just nu: Catherine Bell. Hon har skrivit böcker bland annat om forskningshistoriken kring religion och ritual inom både antropologi och psykologi, men även "Ritual. Perspectives and Dimensions" som diskuterar den genomgripande betydelsen av människans behov av att ritualisera och framförallt praktisera religion - med kroppen som främsta medel för att både uppleva och förmedla det onämnbara, utomkroppsliga. Likt den kognitionsforskning Anderberg diskuterar i sitt inlägg, visar Bells analyser på vikten av att förstå hur hjärnan och dess funktioner, såsom tanke, är totalt sammankopplade med kroppsliga upplevelser och intryck.
Som alla som någonsin haft magsjuka, tandvärk eller skavsår vet - det är kroppen som styr över hjärnan. Religion kommer aldrig försvinna från mänskligheten, eftersom vi verkar ha visst mentalt behov av att skapa kontroll, symbolspråk och en övergripande mening för vår existens. Men framförallt kommer religion i alla dess former finnas kvar på grund av vårt behov att känna och uppleva detta.
onsdag 13 juni 2007
Namn-konspirationen och ett gott skratt
Stod i kön på Willys med två buströtta ungar som jag mutat med glass - tro mig, alla goda föresatser for ut genom fönstret samma dag som barn 1 föddes... Fick syn på Annika Lantz pocket-bok 9½ månad om hur det är att få andra barnet och gjorde ett impulsköp. Det är föga känt för allmänheten att jag är en av Annikas stora idoler. Jovisst, hon gör allt jag gör - det är nästan lite pinsamt. December 2001: Åsa L inser att hon är gravid. Våren 2002: Annika L meddelar Sverige att hon minsann ska ha barn. Åsa får en dotter och natruligtvis Annika med. Oktober 2003: Åsa L dubbelkollar med graviditetsprov innan utgång på krogen och inser att det blir lättöl framöver, beslutar att hålla beskedet lite hemligt, sonen föds till sommaren 2004. Sommaren 2004: Annika inser att hon blivit akterseglad och ser raskt till att bli gravid igen - denna gång med pojke.
Jaja, man får ta sån hjältedyrkan med en klackspark. På plussidan finns ju att Annikas humor har hållt sig ajour med det jag numera finner vara hysteriskt roligt, såsom sömnbrist, karriärsnoja, och allmänt sammanbrott av alla de goda pedagogiska föresatserna som nämndes ovan. Tyvärr har alla vi uppväxta på 70-talet som nu blivit föräldrar en tung börda av optimal barnuppfostran-ångest som skapar en intressant cocktail av frustration och dåligt samvete. För alla som uppskattar galghumor för att ta sig igenom denna bisarra period i livet kan jag varmt rekomendera boken - skrattade så högt att ungarna väcktes, så numera får jag nog låsa in mig i badrummet med den.
Men tillbaka till hjältekulten av mig: Annika har tydligen valt att sprida den vidare likt ett evangelium till sina vänner. Bästa vännen Sara har uppenbarligen övertalats att bli gravid samtidigt som Annika (s13) som en del i sekten, men än mer oroväckande är att Sara uppenbarligen nämnt sin förstfödda dotter efter min förstfödda: Lo. Du store - de behöver en intervention helt klart... Saras barn nr 2 heter Ebba likt grannflickan bredvid oss. Sara har t o m utvecklat samma dyrkan av Mr Darcy's badscen i Stolthet och Fördom som jag...
Det där med namn är så intressant. Att vi alla tror att vi är så individualistiska i namnen vi ger våra barn, bara för att upptäcka att helt plötsligt heter alla barn i dagisgruppen Agnes, Ida, Melvin och Theo... Vad är det för märkligt sjuka subliminala meddelanden forskarna sänder ut via medierna för att få detta att inträffa? Jag kan riktigt se framför mig hur de sitter i en bunker nånstans i skogarna utanför Övre Soppero och fnissar: "Vad sägs, ska vi få alla att döpa sina barn till Börje och Åslög i år?" De som döper sina barn till Orlando medger åtminstone öppet att de blivit influerade, vi andra försöker förtvivlat hålla uppe skenet att vi har ett fritt val. Världshistoriens bästa filmscen, i Monthy Python's Life of Brian, visar upp en stor Brian-dyrkande folksamling som alla skanderar: YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!!!! Det summerar allt.
Sen är det det där märkliga med skillnaden mellan pojk- och flicknamn - att det alltid finns så många fler flicknamn att välja på medan så få pojknamn ens känns acceptabla (fast här kan man uppnebarlige skilja sig åt om vad man anser acceptabelt...) . Våra närmsta grannar, där mannen är skotte, sökte också namn som skulle vara typiskt nordiska/skotska men som ändå skulle vara uttalbara inom båda språken. Lustigt nog var flicknamnen mer internationellt gångbara än pojknamnen (de klassiska bibliska namnen borträknade alltså). Vad kan det här bero på? Diskuterade detta med min höggravida granne som tidigare skrivit D-uppsats i Nordiska språk om namnbruk på Island. Hon började prata om mjuka och hårda ändelser, vilket är rena grekiskan för mig, men kontentan var att inom Skandinavien har de nordiska flicknamnens ändelser (vanligen -a) kommit att ändras mer efter europieskt kontinentala normer än pojknamnen (-ar, -ur etc). Pojknamnen är helt enkelt mer konservativa - och färre.
Efter lite funderande har jag kommit fram till hypotesen att detta i stor mån beror på det historiska släktskapssystemet av namngivning och arv. En son ärvde gård och mark och det var därför viktigare att hans namn anknöt till släkten. Ta t ex det att många ända fram till 1900-talet ändrade sitt efternamn varje generation efter farsnamnet: Lars Eriksson - Per Larsson - Erik Persson osv, osv. Det har alltid varit känsligare med mansidentitet i ett patriarkalist samhälle också (även om det numera är lite mer av en omedveten eftersläpning). Man får gärna hitta på lite smånya flicknamn som Tindra men det finns ett påtagligare motstånd till att experimenter med killars namn. Kombinerat resulterar detta i ett för blivande föräldrar mer begränsat fält av pojknamn att välja ur, åtminstone som det uppfattas. Sen hör det till saken att en familjs favorit-pojknamn kan ge en annan familj kväljningar (ex: Florian!).
Hursomhelst, såna vetenskapligt underbyggda teorier kan man komma fram till på en dammig träbänk vid sandlådan en varm och tryckande junidag.
Så lite avslutande fakta. Jag är för närvarande nr 52 på SCBs lista över vanligaste kvinnonamnen. Men för 70-talister borde jag nog ligga på topp 20... Som sagt, vi är alla individer - vissa mer än andra uppenbarligen.
Jaja, man får ta sån hjältedyrkan med en klackspark. På plussidan finns ju att Annikas humor har hållt sig ajour med det jag numera finner vara hysteriskt roligt, såsom sömnbrist, karriärsnoja, och allmänt sammanbrott av alla de goda pedagogiska föresatserna som nämndes ovan. Tyvärr har alla vi uppväxta på 70-talet som nu blivit föräldrar en tung börda av optimal barnuppfostran-ångest som skapar en intressant cocktail av frustration och dåligt samvete. För alla som uppskattar galghumor för att ta sig igenom denna bisarra period i livet kan jag varmt rekomendera boken - skrattade så högt att ungarna väcktes, så numera får jag nog låsa in mig i badrummet med den.
Men tillbaka till hjältekulten av mig: Annika har tydligen valt att sprida den vidare likt ett evangelium till sina vänner. Bästa vännen Sara har uppenbarligen övertalats att bli gravid samtidigt som Annika (s13) som en del i sekten, men än mer oroväckande är att Sara uppenbarligen nämnt sin förstfödda dotter efter min förstfödda: Lo. Du store - de behöver en intervention helt klart... Saras barn nr 2 heter Ebba likt grannflickan bredvid oss. Sara har t o m utvecklat samma dyrkan av Mr Darcy's badscen i Stolthet och Fördom som jag...
Det där med namn är så intressant. Att vi alla tror att vi är så individualistiska i namnen vi ger våra barn, bara för att upptäcka att helt plötsligt heter alla barn i dagisgruppen Agnes, Ida, Melvin och Theo... Vad är det för märkligt sjuka subliminala meddelanden forskarna sänder ut via medierna för att få detta att inträffa? Jag kan riktigt se framför mig hur de sitter i en bunker nånstans i skogarna utanför Övre Soppero och fnissar: "Vad sägs, ska vi få alla att döpa sina barn till Börje och Åslög i år?" De som döper sina barn till Orlando medger åtminstone öppet att de blivit influerade, vi andra försöker förtvivlat hålla uppe skenet att vi har ett fritt val. Världshistoriens bästa filmscen, i Monthy Python's Life of Brian, visar upp en stor Brian-dyrkande folksamling som alla skanderar: YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!!!! Det summerar allt.
Sen är det det där märkliga med skillnaden mellan pojk- och flicknamn - att det alltid finns så många fler flicknamn att välja på medan så få pojknamn ens känns acceptabla (fast här kan man uppnebarlige skilja sig åt om vad man anser acceptabelt...) . Våra närmsta grannar, där mannen är skotte, sökte också namn som skulle vara typiskt nordiska/skotska men som ändå skulle vara uttalbara inom båda språken. Lustigt nog var flicknamnen mer internationellt gångbara än pojknamnen (de klassiska bibliska namnen borträknade alltså). Vad kan det här bero på? Diskuterade detta med min höggravida granne som tidigare skrivit D-uppsats i Nordiska språk om namnbruk på Island. Hon började prata om mjuka och hårda ändelser, vilket är rena grekiskan för mig, men kontentan var att inom Skandinavien har de nordiska flicknamnens ändelser (vanligen -a) kommit att ändras mer efter europieskt kontinentala normer än pojknamnen (-ar, -ur etc). Pojknamnen är helt enkelt mer konservativa - och färre.
Efter lite funderande har jag kommit fram till hypotesen att detta i stor mån beror på det historiska släktskapssystemet av namngivning och arv. En son ärvde gård och mark och det var därför viktigare att hans namn anknöt till släkten. Ta t ex det att många ända fram till 1900-talet ändrade sitt efternamn varje generation efter farsnamnet: Lars Eriksson - Per Larsson - Erik Persson osv, osv. Det har alltid varit känsligare med mansidentitet i ett patriarkalist samhälle också (även om det numera är lite mer av en omedveten eftersläpning). Man får gärna hitta på lite smånya flicknamn som Tindra men det finns ett påtagligare motstånd till att experimenter med killars namn. Kombinerat resulterar detta i ett för blivande föräldrar mer begränsat fält av pojknamn att välja ur, åtminstone som det uppfattas. Sen hör det till saken att en familjs favorit-pojknamn kan ge en annan familj kväljningar (ex: Florian!).
Hursomhelst, såna vetenskapligt underbyggda teorier kan man komma fram till på en dammig träbänk vid sandlådan en varm och tryckande junidag.
Så lite avslutande fakta. Jag är för närvarande nr 52 på SCBs lista över vanligaste kvinnonamnen. Men för 70-talister borde jag nog ligga på topp 20... Som sagt, vi är alla individer - vissa mer än andra uppenbarligen.
tisdag 12 juni 2007
Sakletarna och Svenskheten
Arkeologi är i grund och botten inte så mycket en forskningsinriktning som ett samlingsbegrepp för ett mycket disparat gäng problemlösare. Problemet? På 200 000 år har vi gått från en blygsam population av tvåbenta, redskapsanvändande primater till dagens mångfacetterade och avancerade samhällsbyggare och teknikslavar - vad hände? Hur hände det? Varför? Och hur kan vi få svar på den frågan när det till 95% rör sig om grupper som inte efterlämnat något skriftligt material? Så under det arkeologiska paraplyet kan man hitta allt från rena filosofer till rena naturvetare, med ett smörgåsbord av strategier, metoder och teorier lånade från alla möjliga forskningsfält och vetenskaper: sociologi, antropologi, filosofi, lingvistik, kulturgeografi, botanik, zoologi, historia, ekonomi, biologi, partikelfysik, kemi etc, etc.
Vill man få en snabbkoll på en nations inställning till mänsklighetens utveckling ska man söka upp på de lokala universitetens hemsidor var den arkeologiska institutionen återfinns. Det kan även finnas intressanta skillnader mellan universitet i samma land. Återfinns arkeologi under Humaniora, Samhällsvetenskap, eller är det t o m endast ett underämne inom antropologi (som i USA - märk väl att arkeologi rörande Antiken ofta är ett eget humanistiskt ämne även där).
Vi universitetens bag-ladies som drar runt med våra shoppingvagnar fyllda med allsköns prylar vi samlat upp längs vår dagliga rutt medans socialarbetarna (universitetsadministrationen) försöker avgöra var vi ska få sova om natten och om vi har gjort oss förtjänta av en middag i soppköket. Arkeologi är ett ämne i gränszonen mellan alla andra ämnen - det hör hemma överallt och ingenstans.
Samtidigt går det inte att undvika att det berör några av de mest fundamentala frågorna vi ställer oss - vilka är vi? hur hamnade vi här? vad är det att vara människa?
Hur ofta regleras inte vårt beteende, vårt förhållande till andra människor, vår inställning till politik och moral av våra underliggande övertygelser om vad som är "naturligt", "rationellt", "etablerat". Det finns få verbala slagträn så kraftfulla som "så har det alltid varit", "kvinnor i alla tider har...", "mannen har ända sen stenåldern...". Nästa gång du hör det - tänk efter! Hur vet de/jag detta? Hur kan vi veta nåt om detta?
Vår kunskap om förhistorien är faktiskt relativt god med tanke på det begränsade material vi har att arbeta med, problemet ligger ofta i att allmänhetens frågor och arkeologernas svar ofta blir en "goddag yxskaft"-diskussion. Frågor vi får är bättre lämpade för historiker som arbetar med skriftliga material från de senaste århundradena, inte som vi med människans relation till sin materiella kultur och omgivning under flera årtusenden. Själva grundidén om att det fanns ett Sverige och svenskar för ens 1000 år sedan är helt missvisande och blir bara absurd om man går tillbaka till brons- och stenålder. Det andra problemet är den märkvärdigt ihärdiga föreställningen att alla folk i världen varit i grund och botten helt autonoma och isolerade fram till historisk tid - när både arkeolgiska material och antropologiska källor visar hur grundläggande det är för människor att resa, söka kontakt, byta allt från objekt till ideer till släktingar med varandra. Det har aldrig funnits något ursprungligt Eden av Sverige och Svenskhet som sakta degenrerats över tid - vi har alltid influerats och influerat, imponerats, experimenterat, justerat materiell kultur, seder och bruk, språk och myter. Lika väl som alla andra grupper av människor i Världen.
Designern Wanja Djanaieff (norrlänning) intervjuas i DNs Insidan kring temat nationalism och hon uttrycker underbara insikter i materiell kultur, dess influenser, förändring och etablering över tid (läs den!).
"Hon nämner att i Blekinge skapade kvinnor ett broderi som i dag upplevs som väldigt genuint. Få tänker på att dessa kvinnor hämtade inspiration till sina mönster från varor som Ostindiska kompaniet förde hem till hamnen i Karlskrona från Kina under 1700-talet. - Och folkdräkterna som skapades under samma århundrade var folkets svar på överklassens mode, som i sin tur var inspirerat av hur man klädde sig vid det franska hovet. Listan på liknande exempel kan göras lång, säger Wanja. "
Det hon nämner är två mycket viktiga lärdomar - männsikor har i alla tider fascinerats av det exotiska och introducerat det i sin egen kultur på de sätt som fallit sig naturligt och givande. Materiell kultur har också alltid förmedlat social status, eller åtminstone varit ett försök - inte alltid lyckat - att anknyta till status.
Att söka svenskhet i förhistorien är meningslöst - ska man fokusera på Blekinge eller Dalarna eller Ångermanland - eller varför inte Uppland som var nästan helt under vatten fram till stenålderna slut? Ska man bara ta med det i beräkningen som inte verkar ha nån parallell i en annan region? Historiska tillfälligheter har avgjort att vi idag räknar Skåne och Jämtland till Sverige, då de lika gärna kunde ha tillhört Danmark eller Norge, medan Bornholm anses danskt. Vad svenskhet är idag skiljer sig markant beroende på vem man frågar, gammal eller ung, man eller kvinna, Göteborgare eller Lulebo, Södermalmare eller Norrmalmare, mig eller dig.
Vill man få en snabbkoll på en nations inställning till mänsklighetens utveckling ska man söka upp på de lokala universitetens hemsidor var den arkeologiska institutionen återfinns. Det kan även finnas intressanta skillnader mellan universitet i samma land. Återfinns arkeologi under Humaniora, Samhällsvetenskap, eller är det t o m endast ett underämne inom antropologi (som i USA - märk väl att arkeologi rörande Antiken ofta är ett eget humanistiskt ämne även där).
Vi universitetens bag-ladies som drar runt med våra shoppingvagnar fyllda med allsköns prylar vi samlat upp längs vår dagliga rutt medans socialarbetarna (universitetsadministrationen) försöker avgöra var vi ska få sova om natten och om vi har gjort oss förtjänta av en middag i soppköket. Arkeologi är ett ämne i gränszonen mellan alla andra ämnen - det hör hemma överallt och ingenstans.
Samtidigt går det inte att undvika att det berör några av de mest fundamentala frågorna vi ställer oss - vilka är vi? hur hamnade vi här? vad är det att vara människa?
Hur ofta regleras inte vårt beteende, vårt förhållande till andra människor, vår inställning till politik och moral av våra underliggande övertygelser om vad som är "naturligt", "rationellt", "etablerat". Det finns få verbala slagträn så kraftfulla som "så har det alltid varit", "kvinnor i alla tider har...", "mannen har ända sen stenåldern...". Nästa gång du hör det - tänk efter! Hur vet de/jag detta? Hur kan vi veta nåt om detta?
Vår kunskap om förhistorien är faktiskt relativt god med tanke på det begränsade material vi har att arbeta med, problemet ligger ofta i att allmänhetens frågor och arkeologernas svar ofta blir en "goddag yxskaft"-diskussion. Frågor vi får är bättre lämpade för historiker som arbetar med skriftliga material från de senaste århundradena, inte som vi med människans relation till sin materiella kultur och omgivning under flera årtusenden. Själva grundidén om att det fanns ett Sverige och svenskar för ens 1000 år sedan är helt missvisande och blir bara absurd om man går tillbaka till brons- och stenålder. Det andra problemet är den märkvärdigt ihärdiga föreställningen att alla folk i världen varit i grund och botten helt autonoma och isolerade fram till historisk tid - när både arkeolgiska material och antropologiska källor visar hur grundläggande det är för människor att resa, söka kontakt, byta allt från objekt till ideer till släktingar med varandra. Det har aldrig funnits något ursprungligt Eden av Sverige och Svenskhet som sakta degenrerats över tid - vi har alltid influerats och influerat, imponerats, experimenterat, justerat materiell kultur, seder och bruk, språk och myter. Lika väl som alla andra grupper av människor i Världen.
Designern Wanja Djanaieff (norrlänning) intervjuas i DNs Insidan kring temat nationalism och hon uttrycker underbara insikter i materiell kultur, dess influenser, förändring och etablering över tid (läs den!).
"Hon nämner att i Blekinge skapade kvinnor ett broderi som i dag upplevs som väldigt genuint. Få tänker på att dessa kvinnor hämtade inspiration till sina mönster från varor som Ostindiska kompaniet förde hem till hamnen i Karlskrona från Kina under 1700-talet. - Och folkdräkterna som skapades under samma århundrade var folkets svar på överklassens mode, som i sin tur var inspirerat av hur man klädde sig vid det franska hovet. Listan på liknande exempel kan göras lång, säger Wanja. "
Det hon nämner är två mycket viktiga lärdomar - männsikor har i alla tider fascinerats av det exotiska och introducerat det i sin egen kultur på de sätt som fallit sig naturligt och givande. Materiell kultur har också alltid förmedlat social status, eller åtminstone varit ett försök - inte alltid lyckat - att anknyta till status.
Att söka svenskhet i förhistorien är meningslöst - ska man fokusera på Blekinge eller Dalarna eller Ångermanland - eller varför inte Uppland som var nästan helt under vatten fram till stenålderna slut? Ska man bara ta med det i beräkningen som inte verkar ha nån parallell i en annan region? Historiska tillfälligheter har avgjort att vi idag räknar Skåne och Jämtland till Sverige, då de lika gärna kunde ha tillhört Danmark eller Norge, medan Bornholm anses danskt. Vad svenskhet är idag skiljer sig markant beroende på vem man frågar, gammal eller ung, man eller kvinna, Göteborgare eller Lulebo, Södermalmare eller Norrmalmare, mig eller dig.
fredag 1 juni 2007
Vetenskapens Budord
Hittade detta i ett inlägg av hoary puccoon (nej, det är inte en varelse ur Harry Potter-böckerna, utan en växt - och en blogg-diskutant uppenbarligen) i Evolutionblog och det var så briljant att jag måste återge dem. Jag har småfixat lite i ett par av dem, men till 95% är de exakt som hoary puccoon skrev dem Kom gärna in med förslag på fler budord.
The Six (and counting) Commandments of Science
1. Thou shalt not lie. Fudging data is a mortal sin, enough to terminate one's career.
2. Honor thy fathers and mothers. You must give credit to the previously-published work of other scientists.
3. Thou shalt not bear false witness against thy neighbor. Misrepresenting another scientist's work merits public exposure and condemnation.
4. Love thy neighbor. Arguments based on attacking your opponents personality or personal conduct are not acceptable in scientific discourse.
5. By their works ye shall know them. If Linus Pauling is a legend and Watson and Crick are complete unknowns, whose model of DNA is accepted? W&C's-- because theirs is right and Pauling's was wrong.
6. Let your yeas be yeas, and your nays, nays. Scientists must define their variables explicitly, and not fudge and say, 'oh, I really meant something else' if their hypothesis is disproven. (This is actually why theism versus atheism doesn't much matter in practicing science. God, whether he/she/it exists or not, is too fuzzy a variable to produce clear results.)
The Six (and counting) Commandments of Science
1. Thou shalt not lie. Fudging data is a mortal sin, enough to terminate one's career.
2. Honor thy fathers and mothers. You must give credit to the previously-published work of other scientists.
3. Thou shalt not bear false witness against thy neighbor. Misrepresenting another scientist's work merits public exposure and condemnation.
4. Love thy neighbor. Arguments based on attacking your opponents personality or personal conduct are not acceptable in scientific discourse.
5. By their works ye shall know them. If Linus Pauling is a legend and Watson and Crick are complete unknowns, whose model of DNA is accepted? W&C's-- because theirs is right and Pauling's was wrong.
6. Let your yeas be yeas, and your nays, nays. Scientists must define their variables explicitly, and not fudge and say, 'oh, I really meant something else' if their hypothesis is disproven. (This is actually why theism versus atheism doesn't much matter in practicing science. God, whether he/she/it exists or not, is too fuzzy a variable to produce clear results.)
Linné-Hedersdoktor: Jane Goodall
Jane Goodall (Etolog - Cambridge University)
Det var ingen tvekan om vem som tilldrog sig den största uppmärksamheten av de hedersdoktorer som gav föreläsningar den 25:e maj - James Watson var god tvåa, men Jane Goodall den absoluta vinnaren. Kamerornas blixtar lyste upp aulans skymningsljus både före och efter framförandet.
Föreläsningen gav i sig inget nytt för dem som tidigare följt de tv-program som dokumenterat hennes arbete och studier av schimpanser i Afrika. Likt Dian Fossey blev Goodall introducerad till ämnet genom Louis Leakey, som studerade de tidigaste hominidernas utveckling. Leakey ville veta mer om våra närmaste släktingar, primaterna och det föll på Goodalls lott att ta sig an schimpanserna. Det är lätt att idag glömma hur lite som faktiskt var känt och vetenskapligt utrett om schimpansernas levnad och beteende vid den tiden och hur fullständigt Goodalls forskning revolutionerat vår syn inte bara på aporna, utan även på oss själva.
Studierna i Gombe, Tanzania visade att schimpanserna där levde i små grupper om ett halvt dussin individer, som ibland sklog sig samman till större enheter. Honorna och deras barn utgör majoriteten, och en alfa-hanne har kontroll över hannarna och är far till de flesta barnen. men det visade sig också att ledaren inte alltid var den starkaste eller mest aggressiva apan, och ibland kunde allianser mellan två svagare hannar leda till att de kunde "störta" ledaren och ta över. En av de mest kända var Mike, en lite till åren kommen och ganska låg-rankad hanne som med hjälp av tomma skramlande burkar lyckades sätta sig så i respekt hos de övriga att han snart blev den dominerande. Det social spelet är mycket viktigt hos schimpanser, och deras gester och kontaktsökande har mycket gemensamt med vad vi människor använder oss av.
Goodall diskuterade hur skiljelinjen mellan människan och primaterna försköts av forskningen, då man nu observerade hur schimpanser använde isg av och modifierade ting i sin närhet för att skapa vad som kan kallas redskap och verktyg - i de flesta fall för att underlätta matanskaffandet, men även för att behandla sår och skador. Det visade sig även att de hade olika strategier och hantverkskunskaper i olika grupper, och att inflyttande honor (för det är framförallt honor som kan flytta mellan grupperna) kan föra med sig ny kunskap som upptas av de andra.
Som sagt, honorna är de som är mest rörliga mellan olika grupper, medan hannar som blir bortdrivna mest lever för sig själva eller enstaka individer tillsammans. Banden mor-barn är extra starka och fortsätter att vara så även när barnen är vuxna. En mor kan ta ställning för sin vuxne son i en konflikt t ex.
En av de mest kontroversiella upptäckterna var den att schimpanser kunde jaga och döda andra schimpanser i vad som kan bara ses som medvetna konflikter mellan grupper. Publicerandet av detta skedde först efter allvarliga diskussioner bland forskarna om vilka konsekvenserna kunde bli av att göra detta allmänt känt. Det är tyvärr så att vi lätt berättigar våra beteenden om vi anser oss kunna visa att det finns hos våra kusiner schimpanserna. Det är både rätt och fel, för vi måste komma ihåg att vi ändå skiljer oss en hel del från schimpanserna, vilket föranleder frågan: vad och varför?
Goodall avslutade föredraget med att tala om de utmaningar som mänskligheten står inför på grund av vårt överutnyttjande och manipulerande av planeten. Om vikten av att skydda den värld vi vill överlämna till våra barn och barnbarn. Det föll sig så att när hon talade om detta, så slog universitetsklockan i aulan 12 sköra slag, som för att understryka att ödestimmen är här.
Läs mer om primat-forskning
Jane Goodall institutets blog
Horizon (BBC) producerade en dokumentär som satte fokus på hur den ibland ogenomtänkta experimentella forskningen Goodall utfört (det var ju lika mycket metodutveckling som grundforskning), kan ha påverkat schimpanserna och lett till att de var mer aggressiva mot människor:
Horizon - The Demonic Ape
BBC - Nature
Bonobo - en schimpans-art som ger en lite annorlunda bild än Goodalls aggressiva schimpanser:
Songweaver
Wikipedia
Jane Goodall institutets blog
Horizon (BBC) producerade en dokumentär som satte fokus på hur den ibland ogenomtänkta experimentella forskningen Goodall utfört (det var ju lika mycket metodutveckling som grundforskning), kan ha påverkat schimpanserna och lett till att de var mer aggressiva mot människor:
Horizon - The Demonic Ape
BBC - Nature
Bonobo - en schimpans-art som ger en lite annorlunda bild än Goodalls aggressiva schimpanser:
Songweaver
Wikipedia
Ett icke-biologiskt faktum
Arkeologi och antropologi fångade mig i sitt grepp när jag började på universitetet – fast jag knappt hade intresserat mig för dem innan. Anledningen till det var att jag i dem fann nåt jag länge sökt efter utan att riktigt veta vad det var: En möjlighet att studera och ifrågasätta alla uttalade och outtalade förutfattade meningar i dagens samhälle om vad ddet är att vara människa, kvinna, man, barn osv. Vare sig vi inser det eller inte så bombarderas vi dagligen av ideologiska föreställningar som har litet eller inget att göra med någon faktisk vetenskaplig grund.
När människor vill rättfärdiga sina ideer så finns det några få huvudteman som dras in i debatten:
1. Det har alltid varit så i alla tider, alt. Det var ursprungligen så
2. Det är biologiskt givet att det är så
Arkeologi och antropologi är de vetenskaper som bäst kan ifrågasätta och utmana dessa påståenden, då den förra siktar in sig på ett stort tidsdjup och den andra på geografisk bredd. Det är till exempel svårt att hävda att kvinnor alltid ska ha stannat hemma vid spisen om arkeologer kan påvisa många olika kvinnoroller genom årtusendena. Lika svårt är det att hävda att alla människor är av naturen givna att bete sig på ett viss sätt (vanligen ett nutida västerländskt sätt) om antropologerna kan fylla hyllmeter med exempel på folk som tror, tycker och beter sig på helt andra sätt.
I DN debatt idag ger sig ett gäng individer med politiska uppdrag in i den pågående kontroversen om homosexuellas rättigheter, och det gör det med ett av favoritargumenten – det är inte biologiskt naturligt. Frågan gäller rättigheten till äktenskap (det vi i vår del av världen menar när vi säger äktenskap) och som slagträ används – som så ofta – barnen. Det framställs i debattinlägget att äktenskap går ut på att skydda reproduktionen av nya generationer:
”Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.”
Redan där faller de pladask. Äktenskap har inget alls att göra med reproduktion – människor i alla tider har klarat att bli med barn med eller utan en variant av äktenskap, som i sig varierar kraftigt beroende av tid och plats. Man behöver bara se till våra senaste 1000 års historia för att hitta ett flertal fall där olika viktiga mäns oäktingar med älskarinnor får framträdande positioner och titlar. Äktenskap har att göra med samhällets behov av kontroll av reproduktionen, men kanske framförallt kontroll av släktskapssystemet, arvsrättigheter och behovet att formalisera allianser mellan olika släkten. I samhällen där de olika rättsliga institutionerna och organisationen av ekonomin är helt avhängiga släktskapssytemet så är äktenskapen till för att vara en del i kittet som håller allt samman. I ett samhälle där ekonomi och rättsinstanser kontrolleras av en statsapparat har äktenskapet i sig mycket liten vikt. Vad som är av vikt är vad staten ger för rättigheter till gifta, ekonomiska och rättsliga, som andra medborgare inte har.
”Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.”
Riksdagsledamoternas okunskap och inskränkthet är löjeväckande ur ett forskarperspektiv, men skrämmande ur ett medborgarperspektiv. Vad får dem att tro att människor i alla tider levt i parrelationer, i nån sorts kärnfamilj som vi idag förstår begreppet? Har de någonsin ens försökt studera något utanför sin egen bekantskapskrets? Både studier av olika samhällssystem över världen, liksom studier av våra närmsta släktingar primaterna, och analyser av de tidigaste människornas lämningar, motbevisar den tesen många gånger om. När det gäller de tidigaste hominiderna är natlurligtvis lämningarna väldigt begränsade, men det troligaste är att det rörde sig om utökade familjer med flera kvinnor/honor och deras barn som var mer eller mindre vuxna. En teori är att en mycket viktig konstellation i början var honor och deras bröder, snarare än deras barns fäder, eftersom släktbanden där var mycket starkare. Än idag finns det åtskilliga kulturer som är organiserade matrilinjärt. Det är också troligt att monogama, långvarig äktenskap är ett ganska sent och geografiskt begränsat påfund.
Ingen kultur, vare sig vår egen eller nån annan har uteslutande eller ens primärt haft barnens bästa för ögonen när det nedlagt lagar om äktenskap, endast släktens och individers möjlighet att behålla makt och egendom, och behålla kontroll över människors beteende så att de passar in i en kulturell norm. Om äktenskap endast handlar om barn föreslår jag att endast de som redan fött barn får ingå äktenskap och ingen annan. Men det lär dessa politiker aldrig föreslå.
Homofobi skrämmer mig, för den är ett symptom på nåt mörkt och livsfarligt för demokratin och vår globala verklighet. Under religiös och nationalistisk täckmantel breder den ut sig i Europa och berättigar våld och hat och inskränkning av mänskliga rättigheter. Eftersom det gäller en relativt liten grupp i samhället är det lätt för andra att skjuta det ifrån sig – det drabbar andra, inte mig och de mina.
Läs den utmärkta artikeln i Guardian om homofobin och våldet i Östeuropa.
First they came for the Communists, and I didn’t speak up,
Rev. Martin Niemöller, 1945 (en variant av dikten)
När människor vill rättfärdiga sina ideer så finns det några få huvudteman som dras in i debatten:
1. Det har alltid varit så i alla tider, alt. Det var ursprungligen så
2. Det är biologiskt givet att det är så
Arkeologi och antropologi är de vetenskaper som bäst kan ifrågasätta och utmana dessa påståenden, då den förra siktar in sig på ett stort tidsdjup och den andra på geografisk bredd. Det är till exempel svårt att hävda att kvinnor alltid ska ha stannat hemma vid spisen om arkeologer kan påvisa många olika kvinnoroller genom årtusendena. Lika svårt är det att hävda att alla människor är av naturen givna att bete sig på ett viss sätt (vanligen ett nutida västerländskt sätt) om antropologerna kan fylla hyllmeter med exempel på folk som tror, tycker och beter sig på helt andra sätt.
I DN debatt idag ger sig ett gäng individer med politiska uppdrag in i den pågående kontroversen om homosexuellas rättigheter, och det gör det med ett av favoritargumenten – det är inte biologiskt naturligt. Frågan gäller rättigheten till äktenskap (det vi i vår del av världen menar när vi säger äktenskap) och som slagträ används – som så ofta – barnen. Det framställs i debattinlägget att äktenskap går ut på att skydda reproduktionen av nya generationer:
”Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.”
Redan där faller de pladask. Äktenskap har inget alls att göra med reproduktion – människor i alla tider har klarat att bli med barn med eller utan en variant av äktenskap, som i sig varierar kraftigt beroende av tid och plats. Man behöver bara se till våra senaste 1000 års historia för att hitta ett flertal fall där olika viktiga mäns oäktingar med älskarinnor får framträdande positioner och titlar. Äktenskap har att göra med samhällets behov av kontroll av reproduktionen, men kanske framförallt kontroll av släktskapssystemet, arvsrättigheter och behovet att formalisera allianser mellan olika släkten. I samhällen där de olika rättsliga institutionerna och organisationen av ekonomin är helt avhängiga släktskapssytemet så är äktenskapen till för att vara en del i kittet som håller allt samman. I ett samhälle där ekonomi och rättsinstanser kontrolleras av en statsapparat har äktenskapet i sig mycket liten vikt. Vad som är av vikt är vad staten ger för rättigheter till gifta, ekonomiska och rättsliga, som andra medborgare inte har.
”Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.”
Riksdagsledamoternas okunskap och inskränkthet är löjeväckande ur ett forskarperspektiv, men skrämmande ur ett medborgarperspektiv. Vad får dem att tro att människor i alla tider levt i parrelationer, i nån sorts kärnfamilj som vi idag förstår begreppet? Har de någonsin ens försökt studera något utanför sin egen bekantskapskrets? Både studier av olika samhällssystem över världen, liksom studier av våra närmsta släktingar primaterna, och analyser av de tidigaste människornas lämningar, motbevisar den tesen många gånger om. När det gäller de tidigaste hominiderna är natlurligtvis lämningarna väldigt begränsade, men det troligaste är att det rörde sig om utökade familjer med flera kvinnor/honor och deras barn som var mer eller mindre vuxna. En teori är att en mycket viktig konstellation i början var honor och deras bröder, snarare än deras barns fäder, eftersom släktbanden där var mycket starkare. Än idag finns det åtskilliga kulturer som är organiserade matrilinjärt. Det är också troligt att monogama, långvarig äktenskap är ett ganska sent och geografiskt begränsat påfund.
Ingen kultur, vare sig vår egen eller nån annan har uteslutande eller ens primärt haft barnens bästa för ögonen när det nedlagt lagar om äktenskap, endast släktens och individers möjlighet att behålla makt och egendom, och behålla kontroll över människors beteende så att de passar in i en kulturell norm. Om äktenskap endast handlar om barn föreslår jag att endast de som redan fött barn får ingå äktenskap och ingen annan. Men det lär dessa politiker aldrig föreslå.
Homofobi skrämmer mig, för den är ett symptom på nåt mörkt och livsfarligt för demokratin och vår globala verklighet. Under religiös och nationalistisk täckmantel breder den ut sig i Europa och berättigar våld och hat och inskränkning av mänskliga rättigheter. Eftersom det gäller en relativt liten grupp i samhället är det lätt för andra att skjuta det ifrån sig – det drabbar andra, inte mig och de mina.
Läs den utmärkta artikeln i Guardian om homofobin och våldet i Östeuropa.
First they came for the Communists, and I didn’t speak up,
because I wasn’t a Communist.
Then they came for the Jews, and I didn’t speak up,
because I wasn’t a Jew.
Then they came for the Catholics, and I didn’t speak up,
because I was a Protestant.
Then they came for me, and by that time there was no one
left to speak up for me.
Rev. Martin Niemöller, 1945 (en variant av dikten)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
