Juni - Ting o Tanke

Den första reaktionen som möter mig när man berättar att jag är arkeolog är fascination, vilket dock snart byts i besvikelse och förvirring när frågeställaren inser att jag:

1. Inte har grävt på Birka
2. Inte är särskilt besviken över detta
3. Inte heller är särskilt besviken över att inte få gräva pyramider
4. frivilligt valt att fokusera på stenåldern - ja, STEN-åldern!

Fast stenåldern är så mycket mer än sten, även om det tyvärr ofta är det som överlevt tidens tand bäst. Men den period jag intresserar mig för - neolitikum (bondestenåldern) - ca 4000-2000 f.Kr, är också lite inofficiellt känt under beteckningen keramikåldern. Att tillverka kärl i kermaik kräver mer än bara en lerklump. Leran måste magras, dvs fyllas ut med ett material som inte krymper lika häftigt vid förbränning, för att kärlet inte ska spricka direkt. Magring kan vara allt från krossad sten, sand, brända ben, växdelar, hår, djurbajs, asbest, korn av redan bränd lera, ris etc, etc.

Keramik är en källa till både glädje och frustration för arkeologer. Det är ett plastiskt material som lämpar sig till en mängd olika former och som kan dekoreras på otaliga sätt. Men kanske det mest fantastiska med keramiken är hur snubblande nära man kan komma dåtidens människor, för i leran finns inte sällan bevarat fingeravtryck av tillverkaren. Små ytor med vindlingar och kurvor från ett pekfinger, en tumme. Eller som på skärvan på bilden, där den plastiska vågvulsten skapats genom att keramikern tryckte in sina fingrar ömsom ovan, ömsom nedan. I vågorna kan man ännu se naglarnas intryck.

Bilden är tagen på en keramikskärva funnen på den neolitiska boplatsen Jonstorp, ute på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Skåne i sig har naturligtvis varit bebodd av människor i allmänhet sen isen försvann för 12-10.000 år sedan, men platsen Jonstorp har i sig varit bebodd i omgångar under flera tusen år. Särskilt intensiv var bosättningen av den gropkeramiska kulturen, ett säljägande folk som utmärker sig genom att producera och deponera enorma mängder keramik.

Deras keramik är härligt rik på dekor och mönster, men skärvan på bilden tillhör en annan grupps keramiktradition, en samtida grupp som var bönder och herdar, stridsyxekulturen kallat efter de prestigeyxor i sten som förekommer i gravarna. Stridsyxekulturen förekom i inlandet och gropkeramikerna längs kusterna och på öarna i Syd- och Mellansverige i närmare 600 år. De levde olika, gjorde olika redskap på olika sätt, begravde varandra enligt olika seder och åt olika mat. Ändå finns få tecken på våld eller konflikter under denna tid.

Vågvulstkärlet från Jonstorp är del av ett litet inslag stridsyxematerial på den gropkeramiska boplatsen. Om det kommit dit som del i utbyte av föremål och handel, blivit rövade från en annan grupp, förts med till platsen av någon som gift in sig, eller tillverkats på plats av en ingift keramiker är inte möjligt att avgöra direkt. Men vissa analyser och studier kan hjälpa till att sprida ljus över frågan i framtiden. Var leran och magringen som användes lokal, eller från en annan region? Vilka andra "exotiska" föremål förekommer? Vilka gropkeramiska föremål finns på stridsyxelokaler? Har människorna i gravarna spår av våld eller ej? Och så vidare.

Steg för steg försöker vi komma närmare människorna bakom tingen, för tingen i sig är den enda länken vi har till dom. Och känslan att hålla i sin hand något som en annan höll i sin hand för 4000 år sedan, den går inte att riktigt återge i ord. Att sätta sitt finger mot ett intryck i leran, vila sin nagel mot ett nagelintryck. Då är det som en förnimmelse av någon i rummet, bakom ryggen, osedd och ohörd - men närvarande. En person, ett liv.