tisdag 12 juni 2007

Sakletarna och Svenskheten

Arkeologi är i grund och botten inte så mycket en forskningsinriktning som ett samlingsbegrepp för ett mycket disparat gäng problemlösare. Problemet? På 200 000 år har vi gått från en blygsam population av tvåbenta, redskapsanvändande primater till dagens mångfacetterade och avancerade samhällsbyggare och teknikslavar - vad hände? Hur hände det? Varför? Och hur kan vi få svar på den frågan när det till 95% rör sig om grupper som inte efterlämnat något skriftligt material? Så under det arkeologiska paraplyet kan man hitta allt från rena filosofer till rena naturvetare, med ett smörgåsbord av strategier, metoder och teorier lånade från alla möjliga forskningsfält och vetenskaper: sociologi, antropologi, filosofi, lingvistik, kulturgeografi, botanik, zoologi, historia, ekonomi, biologi, partikelfysik, kemi etc, etc.

Vill man få en snabbkoll på en nations inställning till mänsklighetens utveckling ska man söka upp på de lokala universitetens hemsidor var den arkeologiska institutionen återfinns. Det kan även finnas intressanta skillnader mellan universitet i samma land. Återfinns arkeologi under Humaniora, Samhällsvetenskap, eller är det t o m endast ett underämne inom antropologi (som i USA - märk väl att arkeologi rörande Antiken ofta är ett eget humanistiskt ämne även där).

Vi universitetens bag-ladies som drar runt med våra shoppingvagnar fyllda med allsköns prylar vi samlat upp längs vår dagliga rutt medans socialarbetarna (universitetsadministrationen) försöker avgöra var vi ska få sova om natten och om vi har gjort oss förtjänta av en middag i soppköket. Arkeologi är ett ämne i gränszonen mellan alla andra ämnen - det hör hemma överallt och ingenstans.

Samtidigt går det inte att undvika att det berör några av de mest fundamentala frågorna vi ställer oss - vilka är vi? hur hamnade vi här? vad är det att vara människa?
Hur ofta regleras inte vårt beteende, vårt förhållande till andra människor, vår inställning till politik och moral av våra underliggande övertygelser om vad som är "naturligt", "rationellt", "etablerat". Det finns få verbala slagträn så kraftfulla som "så har det alltid varit", "kvinnor i alla tider har...", "mannen har ända sen stenåldern...". Nästa gång du hör det - tänk efter! Hur vet de/jag detta? Hur kan vi veta nåt om detta?

Vår kunskap om förhistorien är faktiskt relativt god med tanke på det begränsade material vi har att arbeta med, problemet ligger ofta i att allmänhetens frågor och arkeologernas svar ofta blir en "goddag yxskaft"-diskussion. Frågor vi får är bättre lämpade för historiker som arbetar med skriftliga material från de senaste århundradena, inte som vi med människans relation till sin materiella kultur och omgivning under flera årtusenden. Själva grundidén om att det fanns ett Sverige och svenskar för ens 1000 år sedan är helt missvisande och blir bara absurd om man går tillbaka till brons- och stenålder. Det andra problemet är den märkvärdigt ihärdiga föreställningen att alla folk i världen varit i grund och botten helt autonoma och isolerade fram till historisk tid - när både arkeolgiska material och antropologiska källor visar hur grundläggande det är för människor att resa, söka kontakt, byta allt från objekt till ideer till släktingar med varandra. Det har aldrig funnits något ursprungligt Eden av Sverige och Svenskhet som sakta degenrerats över tid - vi har alltid influerats och influerat, imponerats, experimenterat, justerat materiell kultur, seder och bruk, språk och myter. Lika väl som alla andra grupper av människor i Världen.

Designern Wanja Djanaieff (norrlänning) intervjuas i DNs Insidan kring temat nationalism och hon uttrycker underbara insikter i materiell kultur, dess influenser, förändring och etablering över tid (läs den!).

"Hon nämner att i Blekinge skapade kvinnor ett broderi som i dag upplevs som väldigt genuint. Få tänker på att dessa kvinnor hämtade inspiration till sina mönster från varor som Ostindiska kompaniet förde hem till hamnen i Karlskrona från Kina under 1700-talet. - Och folkdräkterna som skapades under samma århundrade var folkets svar på överklassens mode, som i sin tur var inspirerat av hur man klädde sig vid det franska hovet. Listan på liknande exempel kan göras lång, säger Wanja. "

Det hon nämner är två mycket viktiga lärdomar - männsikor har i alla tider fascinerats av det exotiska och introducerat det i sin egen kultur på de sätt som fallit sig naturligt och givande. Materiell kultur har också alltid förmedlat social status, eller åtminstone varit ett försök - inte alltid lyckat - att anknyta till status.

Att söka svenskhet i förhistorien är meningslöst - ska man fokusera på Blekinge eller Dalarna eller Ångermanland - eller varför inte Uppland som var nästan helt under vatten fram till stenålderna slut? Ska man bara ta med det i beräkningen som inte verkar ha nån parallell i en annan region? Historiska tillfälligheter har avgjort att vi idag räknar Skåne och Jämtland till Sverige, då de lika gärna kunde ha tillhört Danmark eller Norge, medan Bornholm anses danskt. Vad svenskhet är idag skiljer sig markant beroende på vem man frågar, gammal eller ung, man eller kvinna, Göteborgare eller Lulebo, Södermalmare eller Norrmalmare, mig eller dig.

3 kommentarer:

Martin sa...

Sverige åt danskarna!

Asa L sa...

Tja, inom arkeologin kan man väl säga att danskarna redan ackulturerat oss - jag menar, vad finns det av värde i Sverige som inte fanns först, störst och bättre i Danmark, enligt di slemme danske iallafall ;-)

kai sa...

Rökförbud på krogarna...