Från kropp till själ - till kropp

Ett av de mer fascinerande och svårförståeliga fenomenen är religion. Så långt tillbaka som vi kan studera mänskliga samhällen med någon form av skriftlig källa är det tydligt att det funnits religiösa föreställningar. Att arkeologisk se exakt när de första dragen av religion uppkom är näst intill omöjligt, vad man kan notera är att det finns lämningar från mycket gammal tid som indikerar att både neanderthalare och homo sapiens relaterade till sin omvärld med symboler och begravde sina döda med omtanke - inte bara för att undvika att rovdjur kom till platsen - för åtminstone 70.000 år sedan. Med tanke på svårigheten att hitta välbevarade, väldaterade och materiellt tydliga exempel så är det troligaste att detta datum i sig är alldeles för ungt. Kanske svaret endast kan ges av neurologer och kognitionsforskare som studerar hjärnans utveckling från fossila kranier.

Det kan tyckas vara en ganska självklar del av vår historia att människan har trott på övernaturliga varelser och en andevärld, men det är faktiskt otroligt fascinerande att detta faktisk förekommer i så gott som samtliga samhällen runt jorden och uppenbarligen under nästan hela vår tid som utvecklade Homo sapiens (och kanske även tidigare). Det är inte på något vis en "biologisk självklarhet", som att vi måste ha näring för att överleva och luft att andas. Det är också ett mycket svårdefinierat begrepp - religion. Vad är religion, vad är inte religion? Jag är ateist, men kan för den delen inte sluta upp med att undvika att lägga nycklar direkt på bordet för att undvika olycka. Men detta är inte religion - det är mer ritual, och kanske borde religionen förstås utifrån människans behov av att ritualisera sin tillvaro.

Inom den tidiga religionsforskningen på 1800-talet (som på inga vis ska förväxlas med teologi som är en helt annan sorts forskning) ville man gärna dra tydliga - och helst evolutionära - skiljelinjer mellan olika sorters fenomen: magi, ritual, religion. Denna åtskillnad bottnade till stor del i de västerländska forskarnas intuitiva önskan att lyfta fram skillnader mellan deras eget monoteistiska, industriella samhälle och de kolonialiserade "primitiva" folkens trossystem. Numera står det klart för de flesta religionsforskare att det är omöjligt och ofta missvisande att försöka skapa tydligt separerade kategorier. Det finns åtskilligt av "magiskt tänkande" i kristendomen, avancerade kosmologiska föreställningar inom alla sorters kulturer, och inte så få belägg för ritualiserande av verkligheten hos de mest inbitna ateister.

I DNs kulturdel skriver filosofen Thomas Anderberg två nyutkomna böcker som behandlar dessa frågor och som framförallt berör den viktiga insikten att trots att vi numera lever i en global värld baserad på naturvetenskapliga sanningar som går tvärs emot många trosföreställningar, så är religionen på inga vis hotad till sin existens - snarare tvärtom måste man nog säga. Så varför finns detta behov hos människan att tro på nåt mer än det synliga och berörbara? Anderbergs genomgång är välskriven och intressant, men jag anser att han - och troligen till viss del de forskare han refererar - gör en klassisk miss. Likt så många som studerat religionshistoria utifrån ett västerländskt perspektiv med tyngdpunkt på de stora monoteistiska och statsunderstödda religionerna, så glöms ritualiserandet bort. Eller förpassas till en lägre, kroppslig reflex av mindre vetenskapligt intresse än det mentala och intellektuella vilket religionen ofta anses beröra. Även om man naturligtvis medger att den kroppsliga upplevelsen är central för att ge mening och relevans åt individen. Det är ändå i mycket det mentala som anses tongivande och dominerande.

Av en lite annan inställning är en av världens främsta religionsforskare just nu: Catherine Bell. Hon har skrivit böcker bland annat om forskningshistoriken kring religion och ritual inom både antropologi och psykologi, men även "Ritual. Perspectives and Dimensions" som diskuterar den genomgripande betydelsen av människans behov av att ritualisera och framförallt praktisera religion - med kroppen som främsta medel för att både uppleva och förmedla det onämnbara, utomkroppsliga. Likt den kognitionsforskning Anderberg diskuterar i sitt inlägg, visar Bells analyser på vikten av att förstå hur hjärnan och dess funktioner, såsom tanke, är totalt sammankopplade med kroppsliga upplevelser och intryck.

Som alla som någonsin haft magsjuka, tandvärk eller skavsår vet - det är kroppen som styr över hjärnan. Religion kommer aldrig försvinna från mänskligheten, eftersom vi verkar ha visst mentalt behov av att skapa kontroll, symbolspråk och en övergripande mening för vår existens. Men framförallt kommer religion i alla dess former finnas kvar på grund av vårt behov att känna och uppleva detta.