Ett icke-biologiskt faktum

Arkeologi och antropologi fångade mig i sitt grepp när jag började på universitetet – fast jag knappt hade intresserat mig för dem innan. Anledningen till det var att jag i dem fann nåt jag länge sökt efter utan att riktigt veta vad det var: En möjlighet att studera och ifrågasätta alla uttalade och outtalade förutfattade meningar i dagens samhälle om vad ddet är att vara människa, kvinna, man, barn osv. Vare sig vi inser det eller inte så bombarderas vi dagligen av ideologiska föreställningar som har litet eller inget att göra med någon faktisk vetenskaplig grund.
När människor vill rättfärdiga sina ideer så finns det några få huvudteman som dras in i debatten:
1. Det har alltid varit så i alla tider, alt. Det var ursprungligen så
2. Det är biologiskt givet att det är så

Arkeologi och antropologi är de vetenskaper som bäst kan ifrågasätta och utmana dessa påståenden, då den förra siktar in sig på ett stort tidsdjup och den andra på geografisk bredd. Det är till exempel svårt att hävda att kvinnor alltid ska ha stannat hemma vid spisen om arkeologer kan påvisa många olika kvinnoroller genom årtusendena. Lika svårt är det att hävda att alla människor är av naturen givna att bete sig på ett viss sätt (vanligen ett nutida västerländskt sätt) om antropologerna kan fylla hyllmeter med exempel på folk som tror, tycker och beter sig på helt andra sätt.

I DN debatt idag ger sig ett gäng individer med politiska uppdrag in i den pågående kontroversen om homosexuellas rättigheter, och det gör det med ett av favoritargumenten – det är inte biologiskt naturligt. Frågan gäller rättigheten till äktenskap (det vi i vår del av världen menar när vi säger äktenskap) och som slagträ används – som så ofta – barnen. Det framställs i debattinlägget att äktenskap går ut på att skydda reproduktionen av nya generationer:

”Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.”

Redan där faller de pladask. Äktenskap har inget alls att göra med reproduktion – människor i alla tider har klarat att bli med barn med eller utan en variant av äktenskap, som i sig varierar kraftigt beroende av tid och plats. Man behöver bara se till våra senaste 1000 års historia för att hitta ett flertal fall där olika viktiga mäns oäktingar med älskarinnor får framträdande positioner och titlar. Äktenskap har att göra med samhällets behov av kontroll av reproduktionen, men kanske framförallt kontroll av släktskapssystemet, arvsrättigheter och behovet att formalisera allianser mellan olika släkten. I samhällen där de olika rättsliga institutionerna och organisationen av ekonomin är helt avhängiga släktskapssytemet så är äktenskapen till för att vara en del i kittet som håller allt samman. I ett samhälle där ekonomi och rättsinstanser kontrolleras av en statsapparat har äktenskapet i sig mycket liten vikt. Vad som är av vikt är vad staten ger för rättigheter till gifta, ekonomiska och rättsliga, som andra medborgare inte har.

”Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.”

Riksdagsledamoternas okunskap och inskränkthet är löjeväckande ur ett forskarperspektiv, men skrämmande ur ett medborgarperspektiv. Vad får dem att tro att människor i alla tider levt i parrelationer, i nån sorts kärnfamilj som vi idag förstår begreppet? Har de någonsin ens försökt studera något utanför sin egen bekantskapskrets? Både studier av olika samhällssystem över världen, liksom studier av våra närmsta släktingar primaterna, och analyser av de tidigaste människornas lämningar, motbevisar den tesen många gånger om. När det gäller de tidigaste hominiderna är natlurligtvis lämningarna väldigt begränsade, men det troligaste är att det rörde sig om utökade familjer med flera kvinnor/honor och deras barn som var mer eller mindre vuxna. En teori är att en mycket viktig konstellation i början var honor och deras bröder, snarare än deras barns fäder, eftersom släktbanden där var mycket starkare. Än idag finns det åtskilliga kulturer som är organiserade matrilinjärt. Det är också troligt att monogama, långvarig äktenskap är ett ganska sent och geografiskt begränsat påfund.

Ingen kultur, vare sig vår egen eller nån annan har uteslutande eller ens primärt haft barnens bästa för ögonen när det nedlagt lagar om äktenskap, endast släktens och individers möjlighet att behålla makt och egendom, och behålla kontroll över människors beteende så att de passar in i en kulturell norm. Om äktenskap endast handlar om barn föreslår jag att endast de som redan fött barn får ingå äktenskap och ingen annan. Men det lär dessa politiker aldrig föreslå.

Homofobi skrämmer mig, för den är ett symptom på nåt mörkt och livsfarligt för demokratin och vår globala verklighet. Under religiös och nationalistisk täckmantel breder den ut sig i Europa och berättigar våld och hat och inskränkning av mänskliga rättigheter. Eftersom det gäller en relativt liten grupp i samhället är det lätt för andra att skjuta det ifrån sig – det drabbar andra, inte mig och de mina.

Läs den utmärkta artikeln i Guardian om homofobin och våldet i Östeuropa.

First they came for the Communists, and I didn’t speak up,

because I wasn’t a Communist.

Then they came for the Jews, and I didn’t speak up,

because I wasn’t a Jew.

Then they came for the Catholics, and I didn’t speak up,

because I was a Protestant.

Then they came for me, and by that time there was no one

left to speak up for me.

Rev. Martin Niemöller, 1945 (en variant av dikten)