Namn-konspirationen och ett gott skratt

Stod i kön på Willys med två buströtta ungar som jag mutat med glass - tro mig, alla goda föresatser for ut genom fönstret samma dag som barn 1 föddes... Fick syn på Annika Lantz pocket-bok 9½ månad om hur det är att få andra barnet och gjorde ett impulsköp. Det är föga känt för allmänheten att jag är en av Annikas stora idoler. Jovisst, hon gör allt jag gör - det är nästan lite pinsamt. December 2001: Åsa L inser att hon är gravid. Våren 2002: Annika L meddelar Sverige att hon minsann ska ha barn. Åsa får en dotter och natruligtvis Annika med. Oktober 2003: Åsa L dubbelkollar med graviditetsprov innan utgång på krogen och inser att det blir lättöl framöver, beslutar att hålla beskedet lite hemligt, sonen föds till sommaren 2004. Sommaren 2004: Annika inser att hon blivit akterseglad och ser raskt till att bli gravid igen - denna gång med pojke.

Jaja, man får ta sån hjältedyrkan med en klackspark. På plussidan finns ju att Annikas humor har hållt sig ajour med det jag numera finner vara hysteriskt roligt, såsom sömnbrist, karriärsnoja, och allmänt sammanbrott av alla de goda pedagogiska föresatserna som nämndes ovan. Tyvärr har alla vi uppväxta på 70-talet som nu blivit föräldrar en tung börda av optimal barnuppfostran-ångest som skapar en intressant cocktail av frustration och dåligt samvete. För alla som uppskattar galghumor för att ta sig igenom denna bisarra period i livet kan jag varmt rekomendera boken - skrattade så högt att ungarna väcktes, så numera får jag nog låsa in mig i badrummet med den.

Men tillbaka till hjältekulten av mig: Annika har tydligen valt att sprida den vidare likt ett evangelium till sina vänner. Bästa vännen Sara har uppenbarligen övertalats att bli gravid samtidigt som Annika (s13) som en del i sekten, men än mer oroväckande är att Sara uppenbarligen nämnt sin förstfödda dotter efter min förstfödda: Lo. Du store - de behöver en intervention helt klart... Saras barn nr 2 heter Ebba likt grannflickan bredvid oss. Sara har t o m utvecklat samma dyrkan av Mr Darcy's badscen i Stolthet och Fördom som jag...

Det där med namn är så intressant. Att vi alla tror att vi är så individualistiska i namnen vi ger våra barn, bara för att upptäcka att helt plötsligt heter alla barn i dagisgruppen Agnes, Ida, Melvin och Theo... Vad är det för märkligt sjuka subliminala meddelanden forskarna sänder ut via medierna för att få detta att inträffa? Jag kan riktigt se framför mig hur de sitter i en bunker nånstans i skogarna utanför Övre Soppero och fnissar: "Vad sägs, ska vi få alla att döpa sina barn till Börje och Åslög i år?" De som döper sina barn till Orlando medger åtminstone öppet att de blivit influerade, vi andra försöker förtvivlat hålla uppe skenet att vi har ett fritt val. Världshistoriens bästa filmscen, i Monthy Python's Life of Brian, visar upp en stor Brian-dyrkande folksamling som alla skanderar: YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!!!! Det summerar allt.

Sen är det det där märkliga med skillnaden mellan pojk- och flicknamn - att det alltid finns så många fler flicknamn att välja på medan så få pojknamn ens känns acceptabla (fast här kan man uppnebarlige skilja sig åt om vad man anser acceptabelt...) . Våra närmsta grannar, där mannen är skotte, sökte också namn som skulle vara typiskt nordiska/skotska men som ändå skulle vara uttalbara inom båda språken. Lustigt nog var flicknamnen mer internationellt gångbara än pojknamnen (de klassiska bibliska namnen borträknade alltså). Vad kan det här bero på? Diskuterade detta med min höggravida granne som tidigare skrivit D-uppsats i Nordiska språk om namnbruk på Island. Hon började prata om mjuka och hårda ändelser, vilket är rena grekiskan för mig, men kontentan var att inom Skandinavien har de nordiska flicknamnens ändelser (vanligen -a) kommit att ändras mer efter europieskt kontinentala normer än pojknamnen (-ar, -ur etc). Pojknamnen är helt enkelt mer konservativa - och färre.

Efter lite funderande har jag kommit fram till hypotesen att detta i stor mån beror på det historiska släktskapssystemet av namngivning och arv. En son ärvde gård och mark och det var därför viktigare att hans namn anknöt till släkten. Ta t ex det att många ända fram till 1900-talet ändrade sitt efternamn varje generation efter farsnamnet: Lars Eriksson - Per Larsson - Erik Persson osv, osv. Det har alltid varit känsligare med mansidentitet i ett patriarkalist samhälle också (även om det numera är lite mer av en omedveten eftersläpning). Man får gärna hitta på lite smånya flicknamn som Tindra men det finns ett påtagligare motstånd till att experimenter med killars namn. Kombinerat resulterar detta i ett för blivande föräldrar mer begränsat fält av pojknamn att välja ur, åtminstone som det uppfattas. Sen hör det till saken att en familjs favorit-pojknamn kan ge en annan familj kväljningar (ex: Florian!).

Hursomhelst, såna vetenskapligt underbyggda teorier kan man komma fram till på en dammig träbänk vid sandlådan en varm och tryckande junidag.
Så lite avslutande fakta. Jag är för närvarande nr 52 på SCBs lista över vanligaste kvinnonamnen. Men för 70-talister borde jag nog ligga på topp 20... Som sagt, vi är alla individer - vissa mer än andra uppenbarligen.