torsdag 21 juni 2007

Förövare och offer

Jag har inget emotionellt motstånd längre mot nyheter om barn som far illa och föräldrar som berövas sina barn. Innan jag själv blev förälder så tog jag naturligtvis åt mig av sådana nyheter, grät och led med de drabbade - trodde jag. Men efter att själv sitta med ett litet nyfött liv i händerna, se hur en helt egen människa med individualitet och personlighet utvecklas och växer framför mina ögon, då inser jag att jag tidigare upplevde allt som genom en glasvägg - lite på avstånd, lite dämpat. Nu är glasväggen krossad och skärvor borrar sig in i själ och hjärta vid varje nytt nyhetsinslag om barn som far illa och hjälplösa föräldrar. För det är mina barn, och jag och deras far som jag ser framför mig.

Så när jag läser om pappan som i april i två dagar sökte hjälp för sitt nyfödda barn, bara för att bli hemskickad och återkomma den tredje dagen med ett barn bortom all räddning, då känner jag hur magen bränner som av syra. Men inget att jämföra med att han efter detta blev anklagad av läkarna för att vara orsaken till tragedin och arresterad. Idag kommer preliminära rapporter från obduktionen som visar att barnet dog av lunginflammation, han frias från alla misstankar. Så inte nog med att sjukvården grovt felbehandlar barnet och orsakar dess död, de tar sedan och anklagar pappan, som i tre dagar sökt hjälp. I den familjen fick man inte ens sörja den fruktansvärda tragedin, för man var anklagad av de man förlitat sig på för att vara de skyldiga.

Förövare och offer. Vilket mesigt disciplinstraff myndigheterna än delar ut till de som brast i sin plikt att ta ett sjukt barn och en orolig förälder på allvar, så kan det på inga vis mäta sig i konsekvenserna för den familjen. I Japan tvingades en hel bolagsstyrelse som förskingrat och spekulerat bort arbetarnas pensionsfond att inför dem och media gå ned på knä och be om förlåtelse. Att tvinga männiksor att erkänna sina fel så påtagligt borde införas på bred front i Europa.

Jag tror jag ska gå till toaletten och kräkas nu.

2 kommentarer:

HG sa...

Det är ju symptomatiskt för sverige idag, pappor och män rent generellt blir ständigt misstänkliggjorda och anklagade för alla möjliga saker utan helt utan saklig grund.

Asa L sa...

Mest symptomatiskt tycker jag det är att sjukvården behandlar föräldrar som hysteriska simulanter. När sen allt går åt helvete så skyller de på patienten istället för att ta ansvar för konsekvenserna.

Viss, det finns många underbara, fantastiska människor i sjukvården, men i frågan om liv eller död har vi faktiskt rätt att kräva hög standard på mottagandet. Skulle inte förvåna mig om det visar sig att familjen är "ny-svenskar", det skulle tyvärr förklara både första bemötandet och knäreflexen när katastrofen inträffade.

Har tyvärr insett att det enda sättet att få god och konsekvent vård är att vara aggresiv, krävande och allmänt jobbig. Allt för många jag vet som försökt vara vänliga, förstående och till lags har blivit överkörda.