Att Fröjda Sig Ett Ögonblick - Även på stenåldern

För att reda upp i ett snårigt sinne hjälper det ofta att gå tillbaka till början och ta saker i sin rätta ordning. Så inför mina kommande kapitel om gropkeramisk kultur i avhandlingen plöjer jag igenom alla de "klassiska" texterna från seklets början då ett gäng halvtokiga individer gav sig på att försöka förstå vad som hänt var och när sedan inlandsisen försvann. Kan låta snustorrt, men det har sina givande stunder att ta del av hur kunskapen växte fram - ibland stapplande, ibland med jättekliv. Märkligt hur de stora namnen inom vårt ämne i enstaka stunder glimmar till i texten de skrev och ger en känsla av närvaro över seklet.

Tog itu med Oscar Almgrens redogörelse av Åloppe-boplatserna i det absolut första numret av Fornvännen 1906, 7 år innan han knep professorsstolen i Uppsala. Åloppe-lokalerna var de första utgrävda och vetenskapligt undersökta stenålderslokalerna i Uppland och blev på många vis helt avgörande för hur man de kommande årtiondena såg på stenåldern i Mellansverige och etablerandet av insikten att man kunde ge boplatser en relativ datering pga deras nuvarande höjd över havet, bara man kunde avgöra att de varit strandbundna.

Almgren beskrev ingående Åloppelokalerna och deltog även i undersökningarna av Säterboplatserna i Östergötland vid samma tid - innan han återgick till de mer glamorösa och frivola metalltida fynden som lockat så många svagsinta från stenålderns djupsinniga och uppslukande problematik. Hans redogörelser av säljägarna och deras plats i den modell arkeologerna försökte skapa av de förhistoriska folken kan lämna en hel del övrigt att önska, sett från dagens horisont. Men det finns underhållande sekvenser också.

Min personliga favorit rör diskussionenkring var den dåtida strandlinjen bör ha gått, och fynd av yxfragment nedanför denna som därmed måste ha en förklaring:
”Man skulle i denna omständighet kunna finna ett litet ”psykologiskt” bevis för, att denna sluttning då täcktes af vatten. Ty det är nog ett allmänmänskligt drag, som fanns till likaväl under stenåldern, att om man vill slänga bort en sten (i detta fall en sönderslagen yxa) och har en sjö invid, så kastar man den hälst i vattnet, för att fröjda sig ett ögonblick åt den lilla uppståndelse man därvid förorsakar på den lugna vattenytan.”
(Ur: Almgren, O. 1906: Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen årg. 1: s.14)

Liksom jag fröjdar mig åt denna underbart litterära uttolkning av fornfynden.
Oscar – allt är dig förlåtet.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder