Finlandsexkursion Dag 2: "Här gravlades de första finnarna"

Kroggårdsmalmens gravfält i Karis (Karjaa). Sidorna av en av stensättningarna syns ovanför mossan. Flertalet kantareller plockade bland stenarna vittnar om att platsen, trots att den ligger invid vägen i ett villaområde, är allt annat än välbesökt. Eller så har invånarna större respekt för avgränsningen än besökande arkeologer...

Efter att ha kollat in yngre järnåldersgravfält, begav vi oss in i Karis samhälle. Vid kanten av en gata med små villor låg de varade resterna av grävfältet Kroggårdsmalmen från första århundradet e.Kr som grävdes ut på 1930-talet. Gravtyperna här är intressanta, för det rör sig om så kallade Tarandgravar. Detta är en typ av stensättningar som framförallt är vanliga i Baltikum, men som också förekommer längs kusten i södra Finland och har även påträffats nära den dåtida kusten i Mellansverige. De dateras till förromersk-romersk järnålder, dvs århundradena före och efter år 0. Gravarna utmärks av fyrkantiga/rektangulära stenramar, med en packning av finare sten innanför, det som skiljer dem från andra stenpackningar från denna tid är att de länkar i varandra, sida vid sida, i en lång rad. De längsta löper på ca 100 kamrar och har hittats i Estland och Lettland. Inuti finns rester av kremerade människor och enstaka smyckesdetaljer som inte sällan är av baltiska typer. I vilken mån dessa gravformer ska kopplas till grupper av kustlevande människor som delade en gemensam kulturell identitet har diskuterats.

Informationstavla som visar hur gravfältet och tarandgravarna såg ut innan platsen fick ge vika för nya hus och gator. På kartan syns sjön lappträsket, och de två runda prickarna mitt på dess västra strand är Stora och Lilla Näsets gravfält som vi besökt tidigare. Tarandgravarna låg intill det inre av en dåtida havsvik.

I ett land som Finland, i en del av landet som än i dessa dagar är kluven mellan en finsk och en finlandssvensk befolkning, är dessa fornlämningar och deras tolkningar alltid en politiskt känslig fråga. Kroggårds-gravfältet tolkades vid sin undersökning som ett bevis för de första "finnarnas" invandring, dvs de som talade ett finsk-ugriskt språk. Fynd av smycken och redskap/vapen av "estnisk" typ ansågs bekräfta att det rört sig om grupper invandrade från dessa områden. Så säkra var man på den saken, och så pass i händerna på den allmänna europeiska nationalismen på 30-talet, att ett minnesmärke faktiskt restes över platsen. På en stor sten invid en av de rekonstruerade gravarna står att läsa "Här gravlades de första finnarna". På den något mer moderna skylten som numera finns uppsatt tar man visst avstånd från den överenkla tolkning. Som det noteras har ju Finland varit bebott sedan istidens slut. Även om det skett folkomflyttningar och nybosättningar i hela Skandinavien sedan dess så vore det grundläggande felaktigt att påstå att dagens invånare inte har någon anknytning till dem.

Detalj av den minnessten som på 1930-talet rests över "de första finnarna" som tydligen kom, såg och dog på denna plats.

Den enkla vulgär-evolutionistiska modell som var i bruk hos många (men inte alla) arkeologer i början av 1900-talet, där folk ersatte folk tid efter tid, tack vare någon sorts extrem överlägsenhet i yx- och keramiktillverkning (för att inte tala om barnafödande), är i grund och botten helt felaktig. Att därför identifiera en viss typ av förhistorisk grav med de allra första finnarna, när folk på den tiden varken kände till eller accepterade beteckningar som "svensk", "finne" eller "tysk", är inte bara felaktigt utan även beklämmande. Det paradoxala är att letandet efter de första "riktiga" finnarna, som någon redan formerad och utkristalliserad grupp under järnåldern, i förlängningen leder till att allt som därmed frikoppla människor idag från det som hände innan denna tid. "Det var inte vi".

Minst lika beklämmande för dagens arkeologer var det breda och djupa schakt som precis höll på att grävas 5 meter bortanför gravfältet, i kanten av den orörda skogsbacken i området, helt släppt utan krav på övervakning av arkeologer. I profilen syntes svarta, sotiga områden. Mycket var troligen sentida och historiskt, men med tanke på att den låg så oerhört nära gravfältet, och på ett av de få områden som ännu inte bebyggts av hus, så var det inte upplyftande att se att även vårt grannland har problem med genomdrivande av fornminneslagen - liksom vi har.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, forskning, finsk-ugrisk, ursprung

Finlandsexkurison Dag 2: Järnåldersgravar

Anne Wickholm berättar om Stora Näsets gravfält

Efter att ha fyllt på energin med kalori-, protein- och kolhydratrik mat på en vägkrog knallade vi iväg över böljande åkrar till vårt nästa stopp: Stornäset söder om Karis. Här, på ett impediment i kanten av åkern och avgränsad av en sjö på andra sidan finns ett gravfält från yngre järnåldern. Mindre grävningar har skett här 1999 och då påträffades ett brandflak innehållande sot, kol och spridda kremerade människoben. Det framkom även 2 spjutspetsar - en i så kallad baltisk stil - daterade till 700-tal. Brandflaket innehöll lager på lager av brända ben och fynd, men inga tydliga åtskiljande strukturer eller stensättningar. Det vore mer korrekt att se hela det lilla markanta impedimentet som "graven", en kollektivgrav i viss bemärkelse, där de döda individerna anslöt sig till sina förfäder och byggde på graven.

Stora Näset, med utsikt mot åkern och den tämligen nybyggda bensinmacken i bakgrunden. Ingen arkeologisk undersökning gjordes, men Anna har sina misstankar om var den "osynliga" bosättningen kan ha funnits...


Troligtvis var det heller inte så att alla ben av den döde lades här, utan endast ett urval. Det här är ett sätt att förhålla sig till döda kroppar som delvis är ganska svårförståeligt för dagens människor som ser kroppen som något komplett och enhetligt. Samtidigt börjar även vi luckra upp de föreställningar med spridande av aska på olika ställen. Samtidigt skulle ett förslag om att dela upp till exempel Ingmar Bergmans kvarlevor och låta en del ligga på Fårö och en del vid hans hustru Ingrids grav i Uppland, troligen mötas med förskräckelse och viss avsky. Det intressanta är att detta är en begravningspraktik som varit i bruk i omgångar sedan iallafall 3000 f.Kr., med varierande popularitet. De brandgravfält vi har här i Sverige från bronsåldern har gropar som innehåller endast delar av de döda, ibland med kroppsdelarna fördelade mellan flera gropar. En viss sortering av de kremerade benen kan även ha skett under järnåldern, men det finns mycket kvar att utreda här, inte minst svårigheterna att bedöma hur mycket som förstörts av tidens tand.

På väg mot Lilla Näsets gravfält

För bara ett par år sedan grävdes en impediment-backe ut i Säby, Närke, inför byggandet av E18 - på den kullen hittades en hel del sten men inga tydliga stensättningar eller strukturer, samt en hel del brända människoben och fynd från romersk järnålder fram till vikingatid. Ur svenskt hänseende var den här platsen relativt unik och publikationen dyker förhoppningsvis upp snart. Tills vidare finns en artikel av Gunlög Graner, grävledaren, i publikationen "Blick för Bergslagen".

Lilla Näsets impediment med brandgravfält.

Från Stora Näset gick vi en bit genom skogen till andra änden av åkerkankten där Lilla Näset ligger, även den ett gravfält, troligen från Folkvandringstid-Merovingertid (som svenskarna kallar vendeltid), ca 500-700 e.Kr. Har har man hittat 12 pilspetsar, varav flera tillverkade i ben/horn, samt en holkyxa i järn och en järnkniv. När Anna får sitt stora forskningsprojekt någon gång i en rosenskimrande framtid så är dessa två backar med sot och ben hennes första anhalt.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, forskning

Finlandsexkursion Dag 2: Svärd och stridsyxor

Anna Wickholm och Torsten Edgren med järnålderssvärd i hand på Dalamalm, Nyland (Uusimaa).

Efter att ha tagit adjö från de doktorander som ställt upp som medguider på förmiddagen - och som tack dumpat alla möjliga böcker och publikationer på dom - fortsatte vi med Anna Wickholm till Dalamalms kyrka där vi mötte upp med Torsten Edgren. Torsten är numera pensionerad professor och en av den moderna arkeologins giganter i Finland. Dels som flitig och noggrann forskare av stenåldern, särskilt keramikhantverket, dels som tidigare chef på Museiverket. Vi hade varit i kontakt lite innan överresan han och jag, eftersom en av mina måsten på exkursionen var att få se åtminstone en snörkeramisk lokal.

Snörkeramisk kultur är det kontinentala begreppet för stridsyxekultur (även känt som båtyxekultur) vilket använd för att beteckna den svensk-norska varianten och ibland även den finska. Den svenska versionen av snörkeramisk kultur är ganska egenartad i jämförelse med hur det ser ut i Danmark, Tyskland och delar av Polen. Den finska har stora likheter med både den "klassiska" snörkeramiska kulturen och med den svenska - likheter i keramikhantverk och stridsyxornas utseende. Helt utan att detta var planerat från början har relationen mellan svensk och finsk snörkeramisk kultur kommit att bli en ganska central del i min kommande avhandling - det är i min mening omöjligt att förstå etablerandet av stridsyxekultur i Sverige utan att samtidigt förstå SV Finlands roll i det hela. Men det går jag inte in på här, då det lätt resulterar i att jag orerar i 10.000 ord eller mer...

Stridsyxa funnen på Dalamalm som lösfynd i åkern - av lokalbefolkning och inte besökande arkeologer, vilket är den "naturliga" ordningen... Stridsyxorna i Finland liknar de svenska (eller vice versa) i flera detaljer: Skafthålsholk, nackknopp och markerad ryggås. Denna yxa skulle lätt kunna tas för Malmers typ E:2 i Sverige, med den skillnaden att nackdelens sidor är lite konkava. T ex de danska stridsyxorna som hittas med snörkeramik ser helt annorlunda ut.

Torsten Edgren som skrivit det definitiva verket över snörkeramiken i Finland ställde alltså vänligt upp med att agera guide för Dalamalm, Siuntio sn (Sjundeå), Nyland. Här hade både en grav och delar av en bosättning grävts ut av Edgren själv på 60- och 80-talet. Platsen är ganska typisk för den sorts miljö man kan hitta snörkeramiska lokaler i Finland (de förekommer endast i de södra och sydvästra delarna). En sandig/lerig sluttning ned mot en dalgång och Tjusträsk-sjön i väster. Numera en åker som dessutom just häll på att plöjas runt efter skörden. Efter att ha diskuterat platsen och fynden en stund kunde vi naturligtvis inte hålla oss utan började spankulera fram längs kanten av dikesgrenen, varpå som jag tidigare skrivit om Daniel Löwenborg plockar upp ett dubbelvikt kort järnålderssvärd i riktigt bra bevaring ur plöjan. Lite mossbeväxt vilket visar att den troligen vart uppe vid ytan under ett antal är redan, och förts runt av plogen. Stor upphetsning när den första chockerade förnekelsen lagt sig - ingen arkeolog är optimist nog att tro att man någonsin ska ha turen att göra ett sådant fynd.

Thomas Eriksson som blivit förledd av mitt prat om stenålderskeramik och bara spanat efter detta, och mer eller mindre klivit över svärdet, verkade vackla mellan upphetsad glädje och en viss lust att placera mig i en djup grav...

Thomas Eriksson undersöker fyndplatsen för svärdet, medan Torsten Edgren, Daniel Löwenborg och Anna Wickholm tittar på. I bakgrunden, framför skogsbrynet, syns sjön Tjusträsk. Bakom ryggen på Thomas grävdes den snörkeramiska graven ut av Edgren 1967.

För Anna var fyndet än viktigare. Hon forskar på yngre järnåldersgravar och bebyggelse i södra Finland och just denna socken har tidigare ansetts vara tomt på den tidens fynd, med centralorter öster och väster om Siuntio. Anna har inte varit helt övertygad om denna "tomhet". Enda järnåldersfyndet i trakten har varit en merovingertida (vendeltida) spjutspets funnen invid ett stor flyttblock...ungefär 200m ovanför oss i åkern. En spjutspets är inget gravfält, men ett spjut och ett dubbelvikt svärd, som därmed vittnar om att det troligen rör sig om en gravgåva - det börjar likna något! Problemet är att gravskicket här inte utmärktes av småhögar, utan snarare var brandflak under flatmark - ibland i närheten av markanta platser i landskapet som flyttblock t ex.

En extra koll i åkern för att se om det ligger lite fler svärd och skräpar. Till höger om Annika Larsson syns det stora flyttblock invid spjuten hittades tidigare. I vilken mån svärdet ursprungligen kom från den platsen är svårt att veta utan utgrävningar.

Svärdet packades ömsint in i en platspåse i Annas bil och överlämnades dagen därpå under högtidlig/uppsluppen form till Museiverket. Daniel har numer ett mycket tjusigt diplom på sitt rum. Personligen tycker jag att jag kunde ha fått hitta en enda uslig keramikskärva - men icke! på den ljusa sidan så kommer nog mina kollegor inte klaga nästa gång jag släpar med dom till stenålderslokaler på exkursionerna...

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, forskning

Finlandsexkursion Dag 2: Juusjärvi hällmålning

Nästa stopp var en liten sjö NV om Vitträsk där ett annat exempel på hällmålning finns. Detta lite mer "klassiskt" i det att det innehöll männiksoliknande figurer och en del djur.

Platsen var i sig ganska ödesmättad - vi parkerade uppe på skogsvägen och fick gå förbi ett litet sommartorp kringväxt av sly på vägen ned till stranden. I dess dammiga fönster satt upptejpat svartvita kolteckningar av motiv från hällekonsten - Blair Witch Project började spela upp sig inför mina ögonen och jag var löjligt tacksam över att inte besöka platsen ensammen...

Klippan vid Juusjärvi sjö med hällmålningar, som anas nere till vänster i bild. Notera det helröda intryck klippan i sig ger, särskilt som rinnande stråk från klippkanten högst upp. Naturliga järnutfällningar eller annan förklaring?

Nere vid vattnet var en liten smal strandtomt, på båda sidor omgiven av höga, nästan lodräta klippor, som bildade en trång passage ut mot sjön. På den högra (östra) av dem finns målningarna bevarade. Klipporna i sig har en delvis rödaktig ton och vi diskuterade i vilken mån de var så av naturliga skäl, från järnrika avlagringar ur vattnet som rann nedför dem, eller om det är rester av större rödmålade partier från upprepade ceremonier på platsen, Även Vitträsk-lokalen hade delvis denna rödfärgning som endast delvis kan ha berott på granitens egen färg.

Detalj av några av figurerna. Den vänstra individen har en liten varelse som verkar komma ur huvudet och som vid närstudie nästan ser ut att ha näbb. Den högra ser ut att vara förbunden med en ödle- eller ormvarelse. Till höger syns ett längre parti vågiga figurer som översköljs av vatten från skogen ovanpå klippan.

Figurerna var i ögonhöjd när man stod på en liten avsats nedanför klippväggen. Den består som sagt främst av antropomorfa figurer, med böjda ben och hälarna ihop, samt höjda händer. Ur flera av dem verkar andra figurer komma fram, alternativt hänga ihop med dem. Bland annat har en figur en liten diminutiv varelse kommande ur huvudet som vid närmare påseende möjligen har näbb och vingar. En annan verkar ha en underkropp som en orm. Den mest kända av dem är en människa(?) liggandes på sidan med en stor fisk (gädda?) som antingen är fast i honom eller som biter honom.

Detalj (förstärkt med kontraster i Photoshop): En individ på sidan som verkar bli biten eller sitta ihop med en fisk - gädda?

Många målningar och ristningar av denna typ har av antropologiska källor kopplats samman med shamanistiska trossystem där folk i trans anses kunna ta djurhamn. Det kan vara en möjlig förklaring till avbildningarna. Andra förklaringar kan ha att göra med myter och sagor.

Gäddan, som onekligen verkar vara avbildad, har en central och viktig roll i Kalevala-sägnerna. Dels dräper Väinömöinen en jättegädda och skapar ett magiskt musikinstrument av dess käkar, dels dräper smeden Ilmarinen en jättegädda för att vinna Pohjolas jungfru till hustru och dennes käkar görs till en stol åt trollkvinnan Louhi, modern till bruden. Även om vi inte kan se någon direkt kronologisk koppling mellan dessa kväden som överlevt in i historisk tid så är det intressant att notera att gäddan såsom en stor och rovhungrig fisk varit upphov till många sägner.

Att tidsbestämma målningarna är än en gång otroligt svårt, och låter sig inte göras annat än genom paralleller till andra platser med mer daterbara lämningar och bilder.

Personligen upplever jag alltid denna typen av fornlämning som extremt roligt och extremt enerverande. Man snuddar vid något otroligt komplext och svårutrett, där inte ens datering eller sammanhang är lätt att avgöra. Att sedan ge sig på och avgöra vem som gjorde dem, i vilket syfte, vilka som såg dom, vad de användes till och inte minst - vad betydde de!? Arkeologer som baserar sin karriär på denna typ av analyser är antingen modigare eller tokigare än mig - troligen bådeoch.

Som sagt, kommande avhandling av Antti Lahelma kanske kan ge svar på en del av frågorna som lätt infinner sig i mötet med denna forntida konst.

Läs mer:

Between Worlds. Artikel av Lahelma i NAR om finsk häll-konst

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, forskning, hällmålningar, resa

Finlandsexkursion Dag 2: Hvitträsk hällmålning

Efter Sperrings for vi vidare till Hvitträsk, genom skarpt kuperade och klippiga områden som fick de av oss som var lite mer benägna till åksjuka att titta intensivt framför sig på vägen. Det finns ingen stor rikedom på vare sig hällmålningar eller -ristningar i södra Finland, inte så mycket heller i resten av landet. Av de drygt 80 som är registrerade finns de flesta i Östra Finland, nära de stora sjöarna där. Men vid Hvitträsk, på en imponerande lodrät klippfasad som vetter ut mot sjön Vitträsk (dåtida havsvik?) finns alltså ett par. Den bäst bevarade av dem är dessutom ganska unik för nordiska hällmålningar, en rent geometrisk, rektangulär form som ger intryck både av att vara abstrakt och att ha vissa ansiktsdrag såsom ögon i mönstren. Bredvis denna fanns en annan geometrisk bild, sämre bevarad, som liknar ett träd snarast.

Eftersom de är så unika i området är det svårt att fastställa vilken tid de härrör från. Närmaste parallell finns i det rika hällristningsområdet Alta i Nordnorge, vilken är daterad till runt 3000 f.Kr. Liknande bilder förekommer även på samiska föremål och i samiska kontexter från senare tid och brukar då ofta syfta på offerplats. Området var havsanknutet endast under tidig kamkeramisk tid (ca 4000 f.Kr?), och har i övrigt varit en avsnörd sjö med vattenleder som förbindelser.

Vår specialguide på platsen var Antti Lahelma, doktorand som är i färd med att få sin avhandling om finsk häll-konst publicerad.

Det är alltid extremt komplicerat och problematiskt att tolka och förstå forntida konst, särskilt i dessa kontexter som är fristående från boplatslämningar och gravmaterial - bara att tidsbestämma dem är ibland den främsta svårigheten. Är målningen stenålder och i samma tradition som Alta och liknande platser från denna tid? Är den från järnålder/medeltid och hemmahörande i samisk tradition - och vad gör den få i denna extremt sydliga miljö? Vad syftar den till, vad betyder den, hur har den uppfattats?

Som en extra krydda upptäcktes målningen 1911 av ingen mindre än Jean Sibelius, Finlands store kompositör. Forntidsintresset var ju stort hos de intellektuella vid den tiden och många tillbringade sin fritid med att ströva runt i naturen och intervjua lokalbefolkningen om intressanta fynd och platser. Just detta område har länge varit populärt för sommarvillor och vistelser för överklassen och den intellektuella eliten och en stor byggnad i närheten användes som hem för diverse konstnärer och författare.

Namnet är i sig intressant - det är ju ett gammalt svensk-namn men betydelsen i sig kan syfta på kvarlevande kännedom och sägner om de märkliga målningen. Antti diskuterade huruvida "vitt" i Vitträsk inte alls syftar på färgen utan på den gamla beteckningen för "de osynliga", oknytt, vättar - vittra. Med tanke på att folk bör ha noterat målningen, som visserligen ligger oländigt, men inte svåråtkomligt till, så är det en stor sannolikhet. Faktum är att den andra kända hällmålningsgruppen i denna del av Finland finns på en annan lokal vid samma sjö - som vi besökte härnäst.

Andra bloggar om: Finland, arkeolog, hällmålning, forskning, resa

Howard Williams - Svärd, saxar och anglo-saxer

Howard Williams, lektor i arkeologi vid Exeters universitet är på Eriksgata i Sverige. Eftersom han är intresserad av järnålder i England och Skandinavien, särskilt gravskicket, så kombinerar han en rundresa i Sydsverige till platser och museer med besök på institutioner och föreläsningar. En trevlig inställning som man gärna ser mer av. Eftersom jag i ett anfall av senilitet dubbelbokat mig på ett förmiddagsseminarium om tvärdisciplinära kulturstudier (ACSIS) missade jag till min stora förtret förmiddagens seminarium om kremeringar och gravritualer, men hade iallafall nöjet att delta i eftermiddagens föreläsning om vapen och minne i anglo-saxiska miljöer under 400-900-talet: Blade - Memories of the cutting edge (allt låter så mycket bättre på engelska...)

Med avstamp i Beowulf-kvädet, vilket är nästan obligatoriskt om man sysslar med yngre järnålder i England (och föralldel Skandinavien) diskuterade Williams vapens, särskilt svärds, bredare potential att belysa det förhistoriska krigarsamhället och dess ideal, föreställningar och normer. Passagen i Beowulf som citerades handlar om när hjälten dräpt Grendel med hjälp av ett gammalt anrikt svärd, efter det att det lånade nya svärdet misslyckats. Svärdet överlämnar han sedan till kung Hrothgar som studerar det och noterar dess ålder i utsmyckningen och runorna, och det historiska djup - och därmed makt - den bär på.

Kan naturligtvis inte komprimera 1 1/2 timmes föreläsning i några få rader, men diskussionen gick vidare med exempel på och funderingar kring utsmyckning och personifiering av vapnen, användandet av djurbilder för att förära aspekter av djurens egenskaper på vapnet, vapen som gåvor från hövdingar till krigare, från fäder till söner osv. Även vikten av att inse att vapen är mer än bara ett bihang till bäraren, som troligen socialiserats in i en gemenskap genom sin vapenträning, vilket framhävs medvetet och omedvetet i kroppshållning och rörelsemönster.

Ett gott exempel på att studier i materiell kultur är så mycket mer än publikationer av fyndlistor och i slutändan arkeologins bidrag till forskning runt människan och hennes kultur och meningsskapande. Vilket ansluter lite till vad jag satt och diskuterade i ett rum på förmiddagen med representanter från ett antal olika ämnen och fakultet. Det var som sagt en presentation av ACSIS, ett nationellt nätverk för forskare i olika ämnen som bedriver kulturstudier, med en tvärdisciplinär inriktning. Det noterades som vanligt att trots bud från högre instanser att tvärvetenskap ska prioriteras så är det svårt att vinna anslag från de stora stiftelserna. Bedömarna finner ofta för lite av sitt eget ämne i projekten och ger tummen ner.

En helt egen enhet för bedömning av tvärvetenskap, med egna anslag att föredela specifikt till dessa kan vara en lösning, men i långa loppet är jag lite cynisk och tror att striden om medlen nu är så desperat att få är villiga att ge utrymme till andra ämnen. Som det är klarar vi knappt av att få medel till grundforskning inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Ska man vara lite orättvis tror jag även att en viss generationsväxling måste ske, innan någon grundläggande ändring av mentalitet kan ske. Jag tror också att stora nätverk som i främsta ledet siktar in sig på etablerade professorer, hur välvilliga de än må vara, missar att den verkliga viljan till möten, nytänkande och tvärdisciplinära arbeten snarare finns hos de yngre och mer "hungriga" forskarna. Halvvägs till 40-strecket som jag själv är (näääästan) måste jag säga att mycket av gnistan och orken blir lidande av långvarig stress, osäkra anställningsformer och splittrat fokus med barn och familj i bilden. Inte för att jag inte fortfarande brinner och vill hitta nya nätverk och projekt, men om 15-20 år tror jag mycket av denna energi kommer ha förbrukats - det som finns kvar verkar i min erfarenhet fokuseras på egna intressen och en liten utvald och beprövad skara, inte på att börja från början och bygga upp något nytt, komplicerat, potentiellt svåretablerat och otacksamt. För sådant krävs ganska mycket naivitet, optimism och lust på utmaningar.

Andra bloggar om: arkeologi, forskning, kultur

Tillbaka till tingen - Fest i Norge

Tidskriften Primitive Tider firar 10 år och ställer till med fest på det sätt som mest uppskattas av akademiker - seminarier! Sex föredragshållare diskuterar vart arkeologin äro på väg nu på 2000-talet - Ting eller Tanke (varför ha en när man kan ha båda?).

Eller som temat uppsummeras på klingande norsk:
Hvor står vi – hvor går vi?

Följande föreläsare är inbjudna:
Hein B. Bjerck (NTNU),

Charlotte Damm (UiT),

Ingrid Fuglestvedt (IAKH, UiO),

Håkon Glørstad (KHM, UiO),

Neil Price (University of Aberdeen)

Brit Solli (KHM, UiO)

Låter jättekul! Nej, jag är allvarlig faktiskt. Attans att oljebaronerna i Väst ska ha såna extrema priser.

Andra bloggar om: arkeologi, konferens, Norge

Finlandsexkursion Dag 2: Sperrings

På onsdagen tvingade vi vandrarhemmet att öppna frukostrummet tidigare så att vi kunde komma iväg i god tid på var fulldag med exkursioner väst och sydväst om Helsingfors - in i de klassiska fornminnessocknarna Kyrkslätt och Esbo. 1922 publicerade finsk arkeologis Fader - Aarne Äyräpää [Europeaus] en längre skrift om dessa socknars fornfynd från stenålder fram till järnålder. Inför att Helsingfors skulle stå värd för den stora Nordiska Arkeologikongressen 1924 beslöt man sig för att utföra lite utgrävningar på närliggande platser som dittills endast varit kända genom lösfyndsinsamlingar. Äyräpää begav sig till Sperrings där ett flertal stenåldersföremål och keramikskärvor hittats och startade utgrävningar, som sedan förevisades de besökande dignitärerna från grannländerna.

Aarne Äyräpää (Europaeus)

På väg mot Sperrings, som skymtar bakom huset i högra delen av bilden. På stenåldern var det en havsvik i dalen fram till sluttningen.

Platsen var klassisk i stenåldershänseende, en svag sluttning med sandig, mjälig jord som i historisk tid fungerat utmärkt som åkerjord, inte minst tack vare det mörka kulturlagret som innehållit mycket näring. På platsen fann Äyräpää, som på den tiden hade europeiserat sitt namn till Europaeus (vilket han kom att överge längre fram i sin karriär), mängder med kamkeramik som han ordnade upp i kronologiska sekvenser delvis baserat på den relativa höjden över havet. Han noterade även att den högre liggande/äldre keramiken var "grövre" och att den lägre liggande/yngre keramiken var "finare" och ansåg sig därför ha belägg för en evolutionär sekvens, även om det inte sades rakt ut. Sperrings publicerades 1930 i den danska tidskriften Acta Archaeologica och var länge avgörande för synen och uppdelningen av kamkeramiken i olika kronologiska faser. I nuläget är den bilden mer komplex och stilgrupperna har justerats en hel del jämfört med Äyräpääs - men på det hela taget en konsekvent och noggrann studie som det vid den perioden var ont om i Finland. Längst ned i slänten, nära den nutida lilla gården, hittades även stridsyxekeramik (snörkeramik), vilket också är helt i linje med vad man känner till från andra platser.

Sperrings idag. Personerna på bilden är ägarna till platsen, vars arbete i åkern betraktades med viss avund av besökande arkeologer. Mycket av boplatserna finns kvar att hitta.


Sperrings är en idyllisk liten dal, med frigående hästar och lövträdsskog, på gården har man fortfarande potatisplantering och bakom blombusken som anas i bild tvås bakgrund hittades i våras lite fler skärvor. Mycket ligger naturligtvis kvar i jorden, undersökningen var allt annat än heltäckande. någon kilometer från platsen, över nästa höjdrygg, har man nyligen utfört underökningar av mesolitiska boplatser i liten skala. Doktorand Mikael Manninen förevisar slagen kvarts som hittats på en mesolitisk lokal någon kilometer från Sperrings.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, universitet, forskning

Finlandsexkursion Dag 1: Nationalmuseum

Vill man se Finlands förhistoria ska man bege sig till Nationalmuseet, och efter kl 17.30 på vardagar är det dessutom fritt inträde – vilket vi fattiga doktorande drog nytta av. Kvällen den första dagen i Finland avrundades alltså med att fem svenska arkeologer (Anna Gatti hade tyvärr fått inskränka sig till en kort dags besök) kröp omkring framför montrar, böjde sig över föremål, sträckte nackar och frenetiskt försökte fånga så mycket som möjligt på bild, allt medan de ivrigt pratade med Anna W om allt de såg. Lokalen för förhistoria består av ett enda långt rum, med stenålder-bronsålder nedför ena halvan och järnålder nedför den andra. En klassisk utställning med föremål och fynd och riktigt bra kartor och informationsmaterial av den typ som kan verka lite småtorrt för allmänheten men som ger arkeologer ett endorfinrus.

Efter 2 ½ timmar blev vi utsparkade och då hade vi med nöd och näppe hunnit till slutet av järnålder – för det fanns mycket att se, diskutera och reflektera över, både likheter och skillnader. En sak som befästes allt mer för oss där var dels att det fanns något helt eget i Finland kopplat till östligare kulturer, dels att det fanns påtagliga likheter med framförallt Mellansvenskt material – och vice versa. I Mellansverige finns mycket under både sten-, brons- och järnålder som avviker från det Sydskandinaviska och förbinder sig med det östliga såsom det framträder i Finland (och Baltikum). Att förstå Mellansverige i förhistorien, utan att förstå samtida skeenden i Finland, Baltikum, Ryssland och övriga Östeuropa är som att sakna 60% av pusselbitarna.

Museet i sig är en intressant byggnad, ritad och uppförd under 1900-talets första årtionde, mitt i den inte alltid så smakfulla nationalromanticismen. Huset ser ut som ett hopplock av olika byggdelar – och det är det. Museet skapades av de sammanslagna samlingarna från arkeologi, historia, numismatik och etnologi, och delarna på huset designades för att reflektera de olika ämnena och tidsåldrarna som behandlades. Resultatet är…originellt.

Museet öppnades 1916. Ett par år senare var det finska inbördeskriget ett faktum, en tragedi som än i dag är ett illa läkt sår hos befolkningen, vilket de genomförda och kommande arkeologiska utgrävningarna av möjliga massgravar i Östfinland visar. Grävningar som man hoppas ska ge avslut, men det får tiden utvisa. Museet själv har illa läkta sår – bokstavligen talat. Under våren 1918 då de röda trupperna höll Helsingfors fick de vita trupperna förstärkning av tyska förband (liksom de röda understötts av Ryssland).

I striderna och förvirringen på gatorna i huvudstaden föddes ryktet att tyskarna förskansat sig på Nationalmuseet som därmed besköts. Ryktet var för tidigt, tyskarna kom först lite senare till platsen. Än idag kan man se ett par spår av kulorna, en som med nästan medvetet måste ha skjutits i huvudet på Smeden i dörren vars bronstavlor visade olika yrken och klasser. En glasruta i innerdörren som är krossad. Denna glasruta har medvetet bevarats och glasats över, även efter den genomgripande renovering som utfördes på 1990-talet. På så sätt blir museet själv en del i Finlands historia fram till modern tid.

Ett stenkast från museet, på Mannerheimsgatan, ligger Riksdagshuset. Den är en intressant kontrast till föregående byggnad. Riksdagshuset är en monumental och stilren klassisistisk byggnad, imponerande och väldig. Den utstrålar Makt och Tradition. Ursprungligen planerades ett nytt riksdagshus ungefär samtidigt som museet och en nationalromantisk version vann tävlingen. Men planerna fullföljdes aldrig och 1924 utlystes en ny tävling och vinnaren i denna var en skapelse med det latinska namnet Oratoribus (talarna). Så ser vi hur strömningarna gått från nationalromanticism till romantisk klassicism på bara 20 år. Vi befinner oss nu i ett Europa i gungning, sliten itu av nationalistiska och politiska ideologier, inbördeskrig och stridigheter, klasskamp och ekonomisk turbulens. Som motpol anknyter makthavarna till uråldriga traditioner som förärats med strålglans och vagt skimmer vilka döljer det komplexa och framhäver det man anser vara Europas rötter. Och Finland är angeläget om att knyta an till det Europeiska snarare än det Österländska/Ryska.

Utanför står bronsstatyer i dubbel storlek av Landsfäder. Man kan inte annat än känna sig liten och simpel i närvaron av det Monumentala och Uråldriga, en liten kugge i det jättemaskineri som obevekligt mal fram historien från Värdig Företrädare till Värdig Efterträdare.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, museum, historia, arkitektur

Boken om dödshuset - en (o)objektiv recension

I dagarna har en ny barnbok av Jonathan Lindström släppts. Jonathan är ett unikum i bokbranschen: en erfaren och dedikerad arkeolog som skolat om till barnboksförfattare och mest fantastiskt av allt - han är en begåvad tecknare. Andra arkeologer har gjort bra och läsvärda publikationer om förhistorien för barn (t ex Cecilia Lidström-Holmberg), men de har ofta tvingats förmedla sina visioner till en tecknare som i sig inte är arkeolog. Även om de är begåvade illustratörer så är mellansteget från tanke till teckning längre och mer indirekt. Jonathan har den lyxen att hans enda begränsning är hans eget sinne (och kanske en och annan hysterisk redaktör som ringer och påminner om deadline).

Den bok som nu utkommer är hans hjärtebarn, det går inte att säga annat. Boken som har imponerande 64 sidor med text och fler färgteckningar än jag kan räkna, handlar om Jonathans Fynd - det där verklighetsomvälvande Fyndet som alla arkeologer drömmer om. Sommaren 1993, då han var grävledare på Stockholms länsmuseum, hittades resterna av en liten husbyggnad som inte liknade något annat som tidigare undersökts. En sotig rektangulär ränna innehållande stora mängder brända människoben och rester av ett flertal kärl från sen stridsyxetid, ca 2400 f.Kr. Dessutom fram kom arbetsyxor, djurben och en stridsyxa. Boken som nu finns i handeln berättar om denna händelse, om arbetet med att förstå vad det var man hittat och vad det innebar för förståelsen av den här perioden.

Jag vill nu lägga korten på borden och erkänna att jag är allt annat än objektiv i denna fråga. Dödshuset i Turinge har en nära samtida parallell i ett lite mindre hus som faktiskt hittades samma år i Västmanland - men då på en gropkeramisk boplats. Om likheter och skillnader dem emellan och vad det kan ge oss för insikter i förhållandena mellan de två grupper som fanns i Mellansverige vid denna tid, är lite av huvudfokus i min avhandling. Jag och Jonathan har närt varandras fanatiska intresse för allt som berör dödshus, mellanneolitikum, brända styckade människokroppar, stridsyxor och keramik under flera år nu – ofta genom telefonsamtal som inletts med ”bara 5 minuter” och utvecklats till timslånga maratondebatter. På vissa frågor är vi helt överens, på andra (som sig bör) har vi lite avvikande åsikter. Jonathan har tidigare publicerat både en rejäl rapport om grävningen, artiklar om stridsyxor och kontakt och utbyte inom Skandinavien, samt nyligen en lång och uttömmande vetenskaplig text om allt han kommit fram till i boken ”Kulthus & Dödshus” utgiven av RAÄ.

Men den här boken är hjärtebarnet. Här får Jonathan den avundsvärda möjligheten att illustrera tankar och idéer utan krav på absolut vetenskaplighet – dvs han kan klä och pynta stenåldersmänniskorna, leka med perspektiv och humor, ta upp både stort och smått. Och det gör han hela tiden med en sann arkeolog-blick. Även om teckningarna är roliga och fantasiväckande så är de inte lösryckta från sitt sammanhang. Allt från smyckesdetaljer till stenknackaren utanför huset sittandes på en skinnfäll är resultatet av genomtänkta och reflekterade beslut. Det är inte Sanning, men det är minst lika mycket sanning som svartvita böcker med bilder av stolphål – mer sant, skulle jag vilja påstå.

Upplägget är ambitiöst: Inledningen visar arkeologerna som kommer till platsen, grävningen i alla dess pikanta detaljer (äppelplockning från grävskopa), lyckoruset över fynden, materialet som samlades in. Sen visar Jonathan hur han och övriga satt och funderade och pusslade ihop materialet, från benanalysen till formen på rännan och rester av takdropp för att komma fram till vad det var för nåt man hittat – ett dödshus med över ett dussin gravlagda män, kvinnor och barn, som i sin struktur var en stor kollektiv version av de vanliga stridsyxegravarna.

Nu vidgas perspektivet till Norden under mellanneolitikum, läsaren får en bra och på det hela taget pinfärsk bild av var forskningsläget befinner sig idag gällande perioden. Jonathan diskuterar folk, kontakter, samhällsuppbyggnad, ritualer, byteshandel över Östersjön etc, etc. Sedan en inzooming på läget i Mellansverige med förhållandet mellan stridsyxekulturen och den gropkeramiska kulturen, liksom bilder från hus och vardagshändelser. Allt med hjälp av hysteriskt roliga illustrationer, från barnafödande till kanotturer.

Boken avslutas med det mest spekulativa eller tolkande kapitlet, där Jonathan uttolkar stridsyxekulturens kosmologi ur dödshusets struktur och uppbyggnad. Det är på den här punkten jag i vissa detaljer avviker från hans uppfattning, men det är en ofrånkomlig del av att tolka något – inga forskare kan vara helt och hållet överens om varje detalj. Huvudhypotesen – att dödshuset är en stiliserad, kollektiv stridsyxegrav – håller jag med om till fullo. Att se det som ett tempel har jag svårare för.

Förlag känner sig tvungna att rikta sig till fördefinierade åldersgrupper – i det här fallet 9-12-åringar. Det är säkert en tacksam åldersgrupp och jag tror det kan resultera i skapandet av ett antal stenåldersfanatiker i framtiden, men boken är definitivt gångbar både för yngre och äldre. För de mindre kan man koncentrera sig på bilderna, för de äldre kommer det finnas många roliga och tänkvärda detaljer. Jag skulle varm rekommendera den här boken till både högstadium och gymnasium. Jag ska högläsa för mina barn ur den.

Att jag även kommer vifta den framför A-kursarna kanske jag ska tala tyst om…

Betyg: 5+
(helt objektivt)

Jonathan kommer även presentera sin bok söndagen den 30/9 på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Andra bloggar om: arkeologi, barn, böcker, barnböcker, stenålder, Jonathan Lindström

Finlandsexkursionen Dag 1: Museiverket

Museiverket är Finlands arkeologiska centra - med Riksantikvarieämbetets beslutsmakt och Historiska Museets ansvar för samlingar. Viss decentralisering har skett, med en sorts motsvarighet till länsantikvarier som ansvarar för storregionernas arkeologi, men fortfarande är MV navet i verksamheten. Thomas och jag hade i egenskap av keramiknördar bokat in tid på torsdagen att titta igenom en del keramik från våra respektive intresseområden. Men nu på tisdagen var det allmän rundvisning för samtliga. Vi mötte först Leena Ruonavaara som är ansvarig för samlingarna. Hon berättade lite om hur den arkeologiska verksamheten är upplagd i Finland, Museiverkets historia och registreringen av fynd. Mycket har digitaliserats in i databaser, som dock bara är tillgängliga internt på verket och inte för allmänheten eller utomstående forskare såsom FMIS numera fungerar i Sverige. Som motpol till detta fanns bokverken med anteckningar från inventeringar och fyndinsamling som fick de svenska små böckerna att blekna i jämförelse. Förutom att allt förts in i stora bundna band med tjusig handstil så har MV fortfarande i sin tjänst ett antal personer som kan teckna av fynden professionellt. Från snygga men hastig avbildning av kamkeramik till enormt vackra och intrikata teckningar av ornerade svärd. En och annan längtansfull suck hördes från de församlade svenskarna.

Efter detta var det besök i magasinen på bottenvåningen som bågnade under fynden. Päivi Pykälä-aho visade oss ett litet urval av materialet, från jättelika nästintill hela kamkeramiska kärl till svärd med silverbeläggning och stora lådor från järnåldersgravfält. I några av de senare låg mer textil än vad som finns bevarat totalt i Sverige från yngre järnålder skulle jag gissa. Jag har i alla fall sällan sett nåt liknande och Annika, vårt textil-freak, var i extas. Sidentyger, brickband, manteldelar, broderier… även om det mesta förlorat färg och var fragmentariskt var bevaringen ändå makalös ur skandinavisk synvikel, om man räknar bort de danska ekkistegravarna från bronsåldern.

Päivi Pykälä-aho visar ett järnålderssvärd i samlingarna

för Anna Gatti, Anna Wickolm och Daniel Löwenborg

Sist av allt tittade vi in i komparativa samlingen, där det fanns förhistoriskt material från olika delar av världen. Det var fascinerande även ur forskningshistorisk synvinkel. I arkeologins barndom reste ett fåtal professionella akademiker runt och hälsade på i varandras samlingar och utbytte fornföremål som en gemenskapsgest nästan. Det var också ett sätt att knyta broderfolk närmare i tider av storvälden. Så fanns där t ex en mumie skänkt av tsaren (glömmer vem) under slutet av 1800-talet, grekiska vaser, sibiriska yxor, danska flintverktyg etc. Allt som en del av kunskapsuppbyggnaden om likeheter och skillnader i en tid utan stora samlingsverk, konferenser, tidskrifter, fotosamlingar och internet. Där fanns även – till min stora förtjusning – lite utvalda delar från den gropkeramiska boplatsen Sotmyra, Skuttunge sn, Uppland. Det stod inte på lådorna vem som överlämnat föremålen till Museiverket, men med tanke på att både Oscar Almgren och Gunnar Ekholm var intresserade av finskt material, och Almgren var bundis med Julius Ailio, så gissar jag på en av dem.

Häftigast var ändå samlingarna från Tallgrens resa 1909 i Ryssland, Kazakstan och Sibirien. Skytiska gravar, bronsyxor och stenålderskeramik.

I dagens läge är ju detta ofta betraktat som suspekt och politiskt inkorrekt, men jag tycker att man inte ska begå misstaget att klumpa ihop allt under samma banderoll. Det som var rovgrävt och bortsmusslat från andra länder med ingen eller korrumperad kontroll av förehavandena ska återlämnas, med ursäkter och respekt. Men dessa tidiga pionjärer inom forskningen bytte fornsakerna för ett annat syfte – att medvetandegöra andra forskare om den förhistoria som fanns på andra platser. Som jämförande och kontrasterande material för studenter och intresserad allmänhet. Inte helt olikt våra djurparker med fåglar, fiskar och djur från andra länder.

Genom att byta sinsemellan så motverkades provinsialism och lokalpatriotism i viss mån – det ska respekteras och borde banne mig uppmuntras ännu idag. Inget foto i världen kan delge samma information som att se föremålet på riktigt. Jag kan inte låta bli att med viss sorg minnas de norska stridsyxor från mellanneolitikum som efter fotografering och registrering för ett par år sedan återsändes från Historiska till Norge. De hade funnits i våra samlingar sedan vi var i union, liksom svenska fynd sändes över till Norge. Jag förstår att norska arkeologer vill ha tillbaka dom, men jag kan inte låta bli att undra om vi inte därmed skapar en kunskapsbas som är snäv, begränsad och inskränkt.

Kvinnograv från Kirkkonmäki i SV Finland - mycket välbevarade textilier och en mycket förtjust textilarkeolog (Annika Larsson)

Keramik från Skuttunge i Uppland, en tidig gropkeramisk boplats utgrävd då sektlet var ungt.

Av samma anledning hoppas jag att repatrieringen av samiska föremål till Sametinget inskränker sig till uppenbart rovgrävda historiska gravar, men låter det förhistoriska vara kvar. Vilken märklig bild vi ger av Sveriges förhistoria om vi sorterar bort allt det norrländska. Jag kan inte en enda sekund tro att majoriteten av samerna önskar detta.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, stenålder, resa, museum, forskning

Finlandsexkursion - Avresa och ankomst

Efter sju år (nästan) av sorg och besvikelser lyckades de doktorander (och en nybliven doktor) som fortfarande fanns kvar på institutionen, och som inte drabbats av förlamande panik inför nära förestående manusinlämning, organisera en doktorandexkursion till utlandet. Planerna har gått ungefär så här:

1. Turkiet, 2 veckor med kurslitteratur och examensarbeten

2. Ungern, 1 vecka

3. Budapest med omnejd - långhelg

Problemen har dels bestått i att nästan ingen stiftelse vill ge pengar till gruppresor, endast individuella forskningsresor - och det vore lite snopet om bara en eller ett par fick utdelning. Dels har problemet bestått i att vi gärna ville ha ett resemål som kunde vara givande för både nordiska arkeologer och antikare - kanske t o m egyptologer. Det innebär utbud som kostar en rund summa, och doktorander har två kännetecken:

A. Panka

B. Sönderstressade

Till slut hade vi lyckats skrapa ihop en accpetabel summa, men planeringen tärde på våra knappa resurser. Så när det stod klart att både antikare och egyptologer skulle utebli (de är lite mer blasé när det gäller utlandsresor gu'bevars) så tittade vi på varandra och sa ett ord:

FINLAND!

Av ren och skär slump - eller helt enkelt som en logisk följd av var materialet för oss, har vi de senaste året insett att många av oss här kommit att intressera oss mycket för de påtagligt östliga finsk-baltiska inslagen i Mellansvensk förhistoria. Det var undertecknad med keramikhantverket under mellanneolitikum, Thomas Eriksson med studier av keramik från bronsåldern, Annika Larsson vars textilstudier av vikingatida material visade på hantverkstraditioner från öst snarare än syd, och Lotta Hillerdal som studerar etnicitetsbegreppet hos folk "mellan" olika kulturer i Kanada, Sverige och Estland. Samt Daniel Löwenborg, som bara hunnit halvvägs i sitt projekt och ännu inte riktigt blivit hjärntvättad av materialet som vi andra - det kan ha ändrat sig efter resan.

Sagt och gjort, planerna gick i rasande fart och Thomas och jag utnyttjade skamlöst vår kontakt med Anna Wickholm, doktorand i Helsingfors som studerar gravritualer under yngre järnålder i Finland. Hon hjälpte till med planering av exkursionerna, fick med de andra doktoranderna i Helsingfors, bokade in seminariemöte och hjälpte till med kontakterna med Museiverket - som är RAÄ och Historiska Museet kombinerat.

På väg ut ur Stockholms skärgård. Öar vars träd blivit skarvkolonier bildar en dramatisk bakgrund. Skarvarnas avföring är mer än träden klarar av. Sällsamt vackert ändå.

Måndagen den 3/9 bordade vi färjan österut. Jag ska bespara er en beskrivning av den ömkliga synen som vi utgjorde när vi gick runt och gapade åt allt som fanns att se på som om vi aldrig rört oss utanför socknen...

Väl framme i Helsinki, i ett stilla duggregn och korta glimtar sol, lämpade vi av våra saker på Hostel Lönnrot, Lönnrotsgatan - uppkallad efter Elias Lönnrot, nedtecknaren av nationaleposet Kalevala. Vilket kändes passande. Efter en trevlig lunch på konstmuseet begav vi oss i samlad tropp till Museiverket.

Staty över Elias Lönnrot på Lönnrotsgatan, med vad jag gissar är Allvarsgubben och trollsångaren Väinömöinen på sin högra sida.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, Helsingfors, Kalevala, Lönnrot, universitet, forskning, resa

Finlands sak är vår - bokstavligen!

Hemma! Efter fem dagar i landet i öster, grannen, broderfolket, de blåvita som inte kan låta bli
att inbilla sig att de kan klå oss i hockey.
Doktorandexkursionen var liten men otroligt lyckad, inte minst tack vare det fantastiska bemötandet från våra kollegor i Helsingfors och då speciellt Anna Wickholm som hjälpte till med att skräddarsy exkursionsprogram för vår räkning, skötte officiella kontakter och fixade allt hon bara kunde tänka på. Och då menar jag ALLT!
Jag kommer gå igenom dagarna kronologiskt, men jag måste få inleda med en spoiler. Dag två, stannade vi på den snörkeramiska lokalen Dalamalm, med grav och boplats från ca 2500 f Kr. En mjukt rullande slänt ned mot en sjö som tidigare varit en havsvik, bonden hade nyligen plöjt åkern och vilken arkeolog kan motstå detta. Först jag, på jakt efter snörkeramik, sedan resten eftersom ingen arkeolog värd sin skärslev kan motstå nyplöjd åker.
Vi han knappt börja innan Daniel Löwenborg fastnar med blicken på ett metallföremål. Ett långt, smalt dubbelvikt järnföremål med tånge.

Det är väl inte…
Inte kan det vara…
Men ÄR det verkligen!!!!

Jovisst – ett svärd från yngre järnåldern.

Daniel Löwenborg med svärdet från Dalamalm i ett förklarande ljus.

Anna W och även medföljande guide professor emeritus Torsten Edgren konfirmerar – det är ett svärd. Ett kort ett, med spetsen avbruten och inget av skaftet kvar annat än tången. Men i fantastiskt bra skick trots detta. Lite mossa på kanten visar att den varit framplöjd under ett
antal år, släpats fram av plogen, halvt dold av den bruna jorden.

Efter ett antal fotografier av fyndplatsen och en lyckligt leende Daniel, som doktorerar på järnålderns landskap bland annat, så packades den in i bilen och fördes till Museiverket påföljande dag. Men mer om det framöver.

Vi har lovat Anna att hon närsomhelst är välkommen över till Uppland för att plocka svärd ur våra åkrar. Det är det minsta vi kan lova efter en sådan fantastiskt planerad exkursion…

Andra bloggar om: arkeologi, svärd, Finland