Allt är inte guld som glimmar för arkeologen

Vad är ett värdefullt fynd? Guld, ädelstenar, svärd? Naturligtvis, men allra värdefullast för arkeologer är ändå kanske det allra mest sällsynta: Förgängliga material såsom trä och textilier. En liten bit av en åra och ett fragment av ett tygstycke kan orsaka större glädjeyttringar bland arkeologer än aldrig så många guldstatyer i Inca-tempel. Det förgängliga är så sällan tillgängligt, även om vi rent rationellt vet att större delen av den materiella kulturen under förhistorien bestod av trä, tyger, läder, ben etc. Mitt totala favvo-fynd från grundkursen i arkeologi var ett par fantastiska träpaddlar från mesolitikum funna i Danmark, med inskurna mönster. Skidorna funna i våtmarken Kalvträsk utanför Skellefteå visar dessutom att detta färdsätt var känt och etablerat redan för över 5000 år sedan. Vikten av den upptäckten går nästan inte att överskatta.

Fick ett mejl i veckan från Ludvig Papmehl-Dufay, keramik- och stenåldersfanatiker likt mig själv och numera verksam vid Kalmar länsmuseum. Han hade följande att berätta om en tung och blöt utgrävning han utfört på Öland under hösten:

"Jag gjorde en liten rutinmässig utredning i höstas, i Kolstad mellan Borghom och
Köpingsvik på Öland. Ett stort stycke åkermark, ca 500 x 200 m stort, ska
eventuellt bebyggas, och sedan tidigare var två boplatser registrerade i området
med fynd som antydde senneolitikum / äldre bronsålder (skafthålsyxor, löfkniv,
etc). Det kom lite anläggningar under ploglagret och vi kunde konstatera om än
sparsamma lämningar efter de båda boplatserna. I nederkanten av den ena fanns
ett igenväxt vattendrag eller någon form av våtmark, det var som en långsträckt
mörkfärgning i åkern i en svacka som löpte runt södra och östra kanten av den
ena boplatsen. Inget särskilt med det, tänkte vi, men sista dagen när vi bara
skulle fylla igen schakten tänkte jag att det nog är bäst att schakta igenom
våtmarkslagret iallafall, bara för att vara säker. På ungefär en meters djup dök
det upp mängder med trä, extremt välbevarat, bland annat flera tydligt
tillhuggna plank. Vi schaktade vidare, och längst ner i botten (typ 2 m ner)
framträdde en cirkelrund mörkfärgning c 60 cm stor som efter sönderschaktning
visade sig utgjorts av någon slags träkärl, med en kärlvägg på ca 1-2 cm.

I förra veckan kom 14C från kärlet och en av plankorna. De är från
senneolitikum båda två."

Ser kanske inte mycket ut för världen, men betänk att detta är delar av träredskap som tillverkades för 4000 år sedan. Det är detta och inte guld som får det att flimra framför arkeologernas ögon... från rapporten om Kolstad.

Rapporten är nu tryckt, med föredömlig hast kan jag tillägga. Dateringarna infaller båda runt 2000 f.Kr. Att hitta träföremål från stenåldern är ganska unikt, inte bara i Sverige utan i Skandinavien över huvud taget. Finland och Danmark är lite bättre företrädda på det området, vilket bara delvis beror på naturförhållandena. Minst lika viktigt, om inte viktigare, är att våtmarker och mossar måste omfattas av arkeologiska undersökningar i långt högre grad än de hittills gjort i Sverige. Kostnaden och logistiken som involveras när man ska gräva i vattensjuka områden har avskräckt en hel del från att avkräva ansvar från exploatören. Att det lönar sig visar inte minst fyndet nu i Kolstad, utan även andra fantastiska lämningar, såsom det lilla kärret Skogsmossen utanför Örebro där dussintals nästan hela 6000 år gamla trattbägare av keramik påträffades, eller de makalöst många lämningarna från Hindby Mosse i Skåne, där människor offrat allehanda föremål under flera årtusenden.

Ludvig och museets enhetschef för arkeologi, Per Lekberg, efterfrågar nu information från sina kollegor landet runt om senneolitiska våtmarksfynd av kärl, eller träföremål. Hör av er!

Kalmar läns museum

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, senneolitikum, trä, offer, våtmark, Kalmar, Småland, Öland

Krigets ruiner, då och nu

"The Standard of Ur". Ca 2600-2400 f.Kr. Verket har två kortsidor och två långsidor. Den ena långsidan visar en här och krigsvagnar och kallas "Krig". Här visas "Fred", med festligheter, djur och människor i arbete. (British Museum)

I mötet med absolut mänskligt lidande kan det vara svårt att ta ställning för att tid, pengar och resurser ska läggas ned på bevarandet och skyddandet av saker. Hur mycket hjärtat än värker vid tanken på att skrifter, bilder och föremål som överlevt årtusenden av krig, katastrofer och vanlig enkel misskötsel slutligen ska gå ur tiden för alltid, krossad av bomber, tanks, bulldozer. Men sanningen är att saker är människor och människor är sina saker. Vi är det djur som skapar ting, lever genom ting och som otroligt nog förmänskligar ting och skapar relationer till dem. Det räcker liksom inte att bara ha en mobil, vi smyckar den, ger den bilder och sångläten, uppgraderar den och låter den växa till sig. Min tre-åring låter leksaksbilen vandra fram till storasysters plastlejon: "Hej kompis, ska vi leka?" säger han med tillgjord röst för att understryka att det är bilen som konverserar. Jag minns när min dotters farmor kom på besök när Lo var runt två år gammal, det första hon gjorde var att plocka fram några leksaker och gosedjur och förevisa dem. När orden saknas talar tingen. Det är detta som är arkeologi - för historia - före historien, det nedtecknade.

Det ena behöver inte utelsuta det andra, visst lider jag med människorna i Irak, i deras utsatta, hotade och i många fall fattiga vardag. Mat på bordet, god sjukvård, bra skola, trygg boendemiljö - allt detta är mänskliga rättigheter - måstigheter. Men likt många av mina kollegor runtom i världen, och i Irak för den delen, blödde mitt hjärta också när scud-missilerna pulveriserade tempel och teller, när Babylons uråldriga ruiner förvandlades till parkeringsplats för tanks, när skövling och plundring bidrog till att oersättliga skatter försvann för alltid. Med skatter menar jag inte i första hand guld och silver, utan kilskrifter på enklaste lera, ord som blivit ting och överlevt mot alla odds, men som nu pryder någon egoistisk samlares privata bokhylla.

Nu har British Museum hjälpt till att organisera en av de första undersökningarna på plats i Irak över i vilket skick de olika kända lämningarna befinner sig runtom i landet. I samarbete med armén och med irakiska arkeologer och museologer ska man våga sig ut för att beskåda vad som återstår efter år av strider och plundring.

Det är en hel del diskussioner på gång inom arkeologi-världen just nu i vilken mån man har rätt att som utomstående undersöka och tolka och förevisa ett annat lands och en annan kulturs förhistoriska lämningar. Debatten grundas i att det finns en dålig historia inom ämnet av att använda sig av andra nationers lämningar för att bygga upp sin egen identitet, framhäva sin egen utveckling och förgylla sina egna intressen. Västerlänningar har grävt ut imponerande lämningar i andra världsdelar som ett led i att framhäva sig själva, inte belysa och diskutera regionen i sig självt. Detta är en god poäng, och något som definitivt behöver ändras, men jag hävdar ändå med bestämdhet att det finns platser som är av sådan unik och allmänmänskligt intresse att deras beskydd berör oss alla. Mesopotamien, Tvåflodslandet, Irak, är en sådan plats - en av flera. Betydelsen av vad som skedde där i form av de första stora stadsstaterna, skrivspråkets utveckling, det allt mer komplexa kontaktnätet mellan Europa, Nordafrika och Indien, är svårt att överskatta. På gott och ont kom det att få konsekvenser som berörde människor och förändrade deras framtid för alltid.

Världens folk är inte separata enheter som växte upp ur marken på en plats, de är inte organismer i sig självt, inga slutna system. Från de första vandrande grupperna som spred sig ut ur Afrika har kontakt, förändring, påverkan, konflikt och samexistens pågått. Att hävda att förhistoriens lämningar bara har relevans för de människor som råkar bo på en plats idag, och genom historiens nycker blivit utsedda till en nation, är absurt Om jag trodde att stenåldern i Mälardalen endast var av relevans för nutida mälardalingar skulle jag söka mig till en mer givande och produktiv bana. Jag tror, jag vet, att både det unika och det allmänna, det lokala och det regionala och det kontinentala, det lilla och det stora, det enkla och det komplexa, finns att beskåda i varje plats, varje lämning, varje ting vi lyfter upp ur jorden. Att förstå och känna till både vad som skedde på den lilla torvplätt jag bebor idag, och på helt främmande platser, hos andra människor, under andra omständigheter, det är att få respekt, ödmjukhet och medmänsklighet.

Jag håller tummarna för projektets genomförande, för att ingen kommer till skada, och för att irakernas arkeologer och historiker får en möjlighet att återfå det förflutna, lika väl som en framtid.

Fotografier av föremål från Iraks museum på Flickr

Andra bloggar om: arkeologi, Irak, British Museum, Mesopotamien, museum

Ny bok av Sokal

Helt otroligt, tillbaka på jobbet igen. Efter Attack of the Magsjuka Barn II i lördags natt började jag ge upp hoppet. Men idag sparkade vi ut dem med matsäck på heldagsexkursion i vätan - barn ska härdas! Så morgonen har förflutit med att rensa 100 mejl, leta fram böcker jag fått arga krav på, hyperventilera i ett hörn, göra kaffe, kolla stipendier, hyperventilera lite mer och nu en paus med lite surfande och bloggande som belöning.

På Guardians helt löjligt bra nätupplaga för sin vetenskapsdel finns även ett antal podcasts att lyssna på för de hågade. Gårdagens sändning inleds med en liten intervju med en personlig favorit: Alan Sokal.
Sokal är fysiker och matematiker som blev anti-relativisternas totala hjälte efter en helt otroligt rolig "skandal". 1996 publicerade han nämligen en artikel i den extremt prestigefyllda postmodernistiska tidskriften Social Text under titeln "Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity". Om ni tycker den titeln låter vansinnig ska ni veta att den knappt utmärker sig mot en del annat som under 80- och 90-talet publicerades inom vissa kretsar, där det upphöjdes till den högsta formen av nytänkande. Artikeln innehåller en sammanblandning av trendiga begrepp inom post-modernismen och komplexa termer och referenser till fysiken och matematiken. Detta helt i enlighet med en stark dåvarande trend inom delar av sociologin.

Problemet var bara att det var en total bluff. Sokal hade medvetet felrepresenterat både termer, begrepp, teorier och teser inom naturvetenskaperna och draperat det med flummiga sociologiska begrepp. Anledningen var att dra uppmärksamhet till det faktum att otroligt mycket av det som skrevs av dessa sociologer som utnyttjade naturvetenskaplig terminologi var helt och hållet felaktigt eller totalt felrepresenterat. Problemet för Sokal var inte så mycket att det fördes en extremt relativistisk debatt inom delar av humaniora att det inte finns en objektiv verklighet, eller absoluta värden - han kan hålla med om delar av ett sådant resonemang - problemet var att dessa tänkare utnyttjade språkbruk från vetenskaperna för att ge intryck av att ha koll på och insikter i naturvetenskaperna som de sedan kritserade. Han ville visa att det var ett klassiskt fall av Kejsarens Nya Kläder - de hade ingen aning om vad de pratade om och kunde inte bedöma eller recensera ett inlägg om deras liv berodde på det. Det var ett ordbygge designat att dominera över och trycka ned motståndarna, utan substans eller relevans.

Sokal-affären blev en extremt infekterad debatt över många år. För humanister och samhällsvetare som tyckte att postmodernistiska kritiken gått för långt och mera liknade en ideologi än en vetenskaplig kritik blev detta det galvaniserande tillfället. Andra menade att angreppet var oinformerat och småsint. Boken "Fashionable Nonsense" (även under titeln "Intellectual Impostures") med Bricmont som medförfattare, tar upp kritiken mer på djupet och är en svidande attack på många av framförallt den franska litteraturvetenskapens stora namn, såsom Latour, Lacan, Kristeva, Irigaray, Baudrillard, Deleuze etc. Det finns hemsidor som listar många av inläggen så jag ber att få hänvisa till dem (se länkar nedan). Men ett citat från Sokal är påkallat:

My goal isn't to defend science from the barbarian hordes of lit crit
(we'll survive just fine, thank you), but to defend the Left from a trendy
segment of itself.

Anledningen till intervjun i Guardian är att Sokal nu gett ut en ny bok "Beyond the Hoax. Science, Philosophy and Culture". Temat i den är inte så mycket att kritisera specifika humanister, som att diskutera vad en överdriven skepsis mot vetenskaplig argumentation kan leda till i realiteten, i form av maktmedel hos politiker, religiösa ledare, vinstinriktade företag etc. Om de som ska upprätthålla den högsta standarden för intellektuell kompetens sviker det uppdraget och kapitulerar inför dagsländor och politiska intressen, vad leder det till i förlängningen för både mänskligheten och naturen. frågan är inte huruvida det finns dålig vetenskap, forskare som producerar felaktiga och missvisande resultat. Att detta sker är inget argument mot krav på vetenskaplig stringens, snarare är det ännu ett exempel på att det inte finns något som är viktigare än att kunna sätta sig in i argumentationen, källkritiskt granska påståenden, testa hypoteser och teorier. Naturvetare måste bli medvetna om sina egna fallgrgopar, blinda fläckar, förutfattade meningar och kategorier - det är en del i etablerandet av god vetenskap. Humanister måste kunna kritisera och tolka analyser, sätta in dem i ett större sammanhang och påvisa kulturella och sociala faktorer som kan spela in lika väl som rent biologiska och fysiska. För mig är den bästa sortens forskning sådan som bedrivs av naturvetare med humanistiskt hjärta (såsom Sokal och Gould), och humanister med vetenskaplig stringens och skärpa.

Sokal är ursprungligen amerikan, men numera knuten till UCL i London. Om man vill veta vad han gör egentligen kan man läsa det på deras hemsida, personligen tappade jag bort mig någonstans vid "...I am interested in the real and complex zeros of combinatorially defined polynomials... ". Kan ni tro att jag har en syster som är civilingenjör i datorvetenskap och nanoteknik och en bror som är på väg att bli kemist? Uppenbarligen hoppade de där generna över mig fullständigt...

The Sokal Affair (Wikipedia)
Länklista för Sokals texter och debattinlägg
Stolzenbergs motangrepp


Andra bloggar om: Sokal, media, böcker, vetenskap, forskning, postmodernism

TV-tips för vetgiriga

En olycka kommer sällan ensam - säskilt inte om det är barn och baciller med i leken. Veckan har försvunnit i ett töcken av magsjuka ungslingar och extremt förkyld undertecknad. Feber och rivjärnshosta och benmärgstrött, som inte precis hjälps upp av att tvätta ett ton med sängkläder och barnkläder, medan sambon låg på alla fyra och torkade spyor. Ungarnas åkomma försvann relativt snabbt, medan min fortfarande hänger i. Svag förbättring på horisonten.

I onsdags kväll vaknade jag upp efter några timmars koma och släpade mig ut till soffan med en kopp honung med lite te i. Lyckades pricka in Fredrik Lindströms nya program i Kunskapskanalen: Vad är en människa?
I en extremt avskalad mörkgrå och ostylad studio satt han med kognitionsforskaren Peter Gärdenfors och diskuterade hur den mänskliga hjärnan fungerar olika i olika åldrar, och skillnad oc likheter mellan människan och olika sorters djur. Upplägget följde till större delen det som finns i Gärdenfors bok "Hur homo blev sapiens", som dessutom nyligen översatts till engelska. För de som missade programmet kan jag rekommendera att ni lånar/köper boken, alternativt ljudboksversionen. Det är riktigt rolig och högintressant läsning som undviker alltför mycket fikonspråk, utan att göra avkall på det vetenskapliga.

Diskussionen mellan Gärdenfors och Lindström flöt på mycket bra, även om den gode språkvetaren som vanligt har en förmåga att falla i ordet och ta över ganska ofta. Men på den ljusa sidan så ser man att det beror till stor del på att han faktiskt är engagerad och genuint intresserad av det som diskuteras. Lite får man lust att sätta in en liten elektrisk stöt i fåtöljen när han väl ofta helt i onödan tar över förklaringen, istället för att tänka mer som en journalist ber sin gäst klargöra själv. Kanske för att jag vet att jag troligen skulle falla i exakt samma fälla.

Nästa vecka är det religionshistorikern Christer Hedin som är gäst, och frågan som stöts är "varför behöver människor något att tro på?". Med tanke på att det brände till lite under del 1, när Gärdenfors lyfte fram exempel på hur människans hjärna är besatt av att hitta orsak och mening, även där det bevisligen inte finns sådan, så hoppas jag att Lindström vågar ställa lite mer vågade frågor till Hedin. För i del 1 backade han undan från den mer eller mindre ofrånkomliga slutsatsen som kan dras av ett sådant forskningsresultat...

Jag ser fram emot kommande inslag och rekommenderar de som kan att kolla in programmen. De går i repris på torsdagar och fredagar, men tyvärr verkar inte del 1 gå i repris igen just nu.


Andra bloggar om: arkeologi, TV, Fredrik Lindström, Peter Gärdenfors, kognition, religionshistoria, människan, forskning, vetenskap

Kränkningar, men vem bär ansvaret?

En sak är säker - det lär vara en intressant dag på Stockholms lärarhögskola idag.
Efter Zarembas start på sin nya artikelserie igår (Först kränkt vinner), som nästan konkurrerade med melodifestivalen i det intresse den genererade hos bloggarna, om den märkliga tolkning lagen om rätten till likabehandling fått på sagda högkskola. Och så del två idag som skjuter in sig på vissa självutnämnda queer-teoretiker (med minst sagt pinsam kunskapsgrund).

Jag har bara ett par kommentarer till en artikelserie jag tycker är intressant och relevant - om än något hårdvinklad och kanske lite felfokuserad.
Rätten att få en andra examinator när man blivit underkänd på ett prov har inget att göra med denna lag. Det är en av mycket få säkerhetsventiler som finns för studenter i de fall de anser sig blivit orättvist bedömda (och det finns åtskilliga skräckhistorier från alla våra universitet). Det är dessutom en säkerhet för läraren och institutionen just för att förhindra att minsta tenta dras inför domstol. Den rätten ska inte inskränkas det minsta. Däremot är den helt beroende på att det finns en ryggrad och kompetens hos bedömarna och deras chefer. Att vika sig inför hot om dålig PR visar på en skrämmande brist på kvalitetstänkande. Vilket leder mig till vad jag efter två av tre artiklar i serien finner vara mest besvärande.

Det är inte den förhållandevis lilla klick rättshaverister och mini-påvar som försöker utnyttja ideologiska påkar för att få sin vilja fram. Dessa förekommer alltid, i alla skepnader, på alla sorts arbetsplatser men kanske i visst övermått på universiteten. De kan vara stalinister, neo-liberaler, nazister, amerikanska patrioter, vad som helst som för stunden ger makt att undkomma sitt personliga ansvar. Det skrämmande är när de myndigheter och institutioner som borde värna om rättssäkerhet, kvalitet, vetenskaplighet och etik faller som ett korthus. I vilken mån det beror på att de är karriärs-byråkrater utan egna åsikter eller moralisk kompass som faller för årets ledord i sin rädsla att göra bort sig och förlora sin post, eller sin nästa chans att stiga i graderna, kan jag inte uttala mig om i det här fallet. Undfallenheten hos ledningen på Stockholms lärarhögskola är minst sagt skrämmande - inte minst för de lärare som känner sig överkörda, övergivna och utlämnade. Var är stödet?

Att mini-påvar som student Nilsson i dagens artikel uppenbarligen inte kan skilja på queer-teorins grunder och ett dasspapper förbättrar inte läget. Är detta den sortens argument som sätter skräck i ledningen? Har de själva ingen koll överhuvudtaget? Som Zaremba påpekar finns det oerhört mycket intressant och givande inom queer-teorin, som belyser hur språk, bilder och matriell kultur skapar och befäster sociala normer. Om det ändå finns en grund i en biologisk verklighet - att det finns honor och hanar som dras till varandra, men inte att det finns något som är essentiellt honligt resp hanligt - är en annan debatt. En som pågår för fullt och måste få pågå eftersom hela grunden för en demokrati och vetenskaplig strävan är att bemöta och ta till sig andra tankesätt och kritik. Om man tror att högre studier går ut på att lära sig ett rätt sätt att tänka och slippa kritik och ifrågasättande, hör man hemma på lågstadiet. Eller en fascistisk diktatur.

Personligen hoppas jag att ett gäng queer-teoretiker samlar ihop sig och går till lärarhögskolan för att skipa rätt! (med ett sjuhelsikes humör, men kanske inte med knogjärn och med påkar). Det är just den här sortens ideologisk pucko-retorik som underminerar ett helt forskningsfält och kan leda till att alla de senaste årens landvinningar inom mänskliga rättigheter rullas tillbaka i ett huj.

För övrigt hoppas jag att ledningen för Stockholms lärarhögskola byts ut mot ryggradsdjur med tankekapacitet. En liten klick huliganer ska inte få löpa amok bland de övriga oemotsagda. Kalla mig naiv, men jag trodde att en viss del av utbildningen till att bli lärare gick ut på att lära sig motverka detta på skolorna.

Uppdatering 080227: Åsa Linderborg har skrivit ett långt och tänkvärt inlägg i Aftonbladet om en del av svagheterna i Zarembas artikelserie.

Andra bloggar om: kränkt, lärarhögskolan, Zaremba, lärare, utbildning, queerteori, universitet, vetenskap

Indiana Jones 4 Trailer

Så är den då äntligen här - den officiella första trailern för Indiana Jones - Kingdom of the Crystal Skull. Ryktet spred sig som en löpeld på institutionen.
Snyggast kvalitet har trailern på officiella hemsidan, men utifall densamma är oåtkomlig pga högt tryck från 200.000 arkeologer och 2.000.000 nördar så kan ni se den här också.



Williams: "You're a...teacher?"
Indiana Jones: "Part time"

Måste erkänna att jag blev löjligt tårögd av åsynen av hatten...


Andra bloggar om: Indiana Jones, arkeologi, trailer

Stekta sparvar har jag aldrig sett

Man ska inte vänta sig att stekta sparvar flyger in i munnen, sa kungen i ett tal för nåt år sedan. För de flesta yrkesverksamma 60- och 70-talister (och troligen kommande generationer också) var det en upplysning på samma nivå som "äta bör man, annars dör man". Tillförsikt för framtiden försvann i ett huj på 90-talets börskrasch och har knappast återkommit i större skala. Kamrater som hade valt "säkra" utbildningar och branscher såsom ekonomi och dator fick finna sig i att varslas varannan månad och byta jobb ett antal gånger när konkurser och nedskärningar slog till igen, och igen, och igen. Högre levnadskostnader, svårare att få bostad, krav på pensionssparande redan i 20-årsåldern, insikten att det krävdes ett jobb direkt efter examen med en ingångslön på 25.000kr för att ens kunna förvänta sig betala tillbaka sina studieskulder. De flesta av oss tänker inte ens den tanken att bli skuldfri från CSN, vi ser det som en extra skattesats tills vi är döda och begravda och hopas att framtida regeringar inte bestämmer att lägga den skulden på våra barn.

Högre utbildning är inte längre en merit, det är ett grundläggande krav för att vara med i det nationella lotteriet om anställning. Om man inte varit lite smart och satsat på mer praktiskt inriktad utbildning, som rörmokare. Mitt inlägg tidigare i veckan handlade mer om situationen på högksolorna generellt, än för vår institution specifikt. Denna vecka släppte dessutom Vetenskapsrådet sin nya rapport om forskningsfinansiering, som visar - föga förvånande - att den stagnerat de senaste åren:

Mer personal och förändrad personalsammansättning har lett till att en större
del av resurserna går till lönekostnader. Samtidigt har en allt mindre del av
resurserna använts till investeringar

Rapporten uppmärksammar att antalet disputerade ökat med hela 82% under de senaste 10 åren. En konsekvens av att fler antogs i starten av reformen och att de allt oftare faktiskt blir färdiga. Den tid då doktorander satt och filade på sitt magnum opus i 15-20 år medan de hade en anställning antingen på ett företag/en myndighet eller som lärare på institutionen, är förbi. Och det är på det hela en god sak, men vad är det tänkt att alla dessa disputerade ska göra efter det att de hottat upp Sveriges internationella cred i utbildningsstatistiken? Antalet lektorer och forskartjänster har definitivt inte ökat i samma omfattning. Vilket de kanske inte borde göra heller, för alla kan inte ha en framtid inom universitetet. Problemet är att få företag intresserar sig för att anställa dessa nischade forskare, när de kan få tag på en fil.mag med yrkeserfarenhet.

Grundfrågan rör helt enkelt: är högskoleutbildning ett ändamål i sig självt? Ska vi pressa in fler och fler medborgare på högskolor och universitet? Etableringen av kurser och högskolor på var och varannan tätort påminner ibland lite om svenska statens briljanta plan att få in mer inkomster på 1500-talet. Man hade då insett att städer genererade stora intäkter. Alltså behövs fler städer resonerade man och började spotta ur sig stadsbrev till diverse byhålor. Utan att inse att det krävs mer än en pålaga uppifrån för att få ett kvalitativt resultat. 50 universitet gör inte Sverige smartare, eller bättre. Lika lite som att döpa om docenter till professorer gör oss mer avancerade inom forskningen.

Fakulteterna går back, Akademiska hus som har monopol på att hyra ut våra lokaler går med strålande vinst, forskare ser sin yrkesbana ta slut vid 40 års ålder eftersom det finns så få fortsatta karriärvägar. Arbetslösheten bland disputerade är löjligt hög. Det får man ta, även om livet känns tungt och motsträvigt gick de flesta av oss in i detta med åtminstone halvöppna ögon. Ingen förväntar sig stekta sparvar, vi tar en dag i sänder och hoppas att vi ska klara månadshyran när projektet löper ut. I en tid av global uppvärmning, oljekriser, börsspekulationer, bankaffärer, avslöjade korruptionsaffärer, arbetslöshet, är osäkerhet inte längre en källa till klagomål. Det är en livsstil, en ofrånkomlig del av vår vardag. Vår tid löper i korta kast mellan projektanställningar och arbetsgivares goda vilja, oavsett om vi är forskare eller knegare. Den enda säkra anställningen verkar vara inom byråkratin och administrationen, som växer och breder ut sig, samtidigt som lärare avpolleteras och undervisningstiden skärs ned (artikel i Ergo).

I månadens Ergo, studenttidningen i Uppsala, skriver doktorandombudsmannen Per Löwdin om den nya utredning om högskolornas position till staten som inleddes av förra regeringen och drivs vidare av denna. De stora omvälvningarnas tid är inte slut, den har bara börjat. Det enda man med säkerhet kan säga är att ingen av oss förväntar sig att det susar in stekta sparvar genom fönstren.


Andra bloggar om: arkeologi, forskning, universitet, Uppsala universitet, högskolor

Framtiden för förhistorien?

Högskoleutbildningen i Sverige står inför ganska omvälvande förändringar de kommande åren. Det finns ett antal orsaker till detta:

1. Etableringen av flera högskolor och universitet har lett till en ökad konkurrens om studenterna

2. Högskoleutbildningens värde har drabbats av viss inflation i och med att allt fler studerar, och studerar längre. För 20 år sedan var det en bedrift att ha en C-uppsats i arkeologi, i dagens läge smäller inte ens en avhandling särskilt högt på arbetsmarknaden.

3. Tham-reformen, som förde det goda med sig att institutioner i mindre utsträckning än förut kan komma undan med ofinansierade skugg-doktorander, har samtidigt medfört att långt färre doktorander antas. En god sak kan man kanske tänka med tanke på punkt 2, men problemet är att det snabbt har fallit under gränsen för en givande forskarmiljö. Särskilt som doktoranderna numera är spridda över fler universitet/högskolor än tidigare. På min egen institution har ingen ny arkeologi-doktorand antagits på snart 4 år. Efter hösten kommer endast en (1) doktorand vara kvar. Inte precis upplagt för givande forskarseminarier. Forskning är inte, bör inte vara och ahr aldrig varit (tvärtemot populära föreställningar) en isolerad uppgift. Ju mer utlämnad åt sig själv och sin handledare en doktorand är, desto större risk för rundgång och bekräftande av etablerade dogmer. Desto mindre möjlighet att man chansar på ovanliga eller politiskt inkorrekta projekt.

4. Samtidigt har andelen forskarplatser för disputerade inte heller ökat, snarare tvärtom i relation till antalet högskolor. Det blir ett farligt glapp mellan doktorander och professorer.

5. De fast anställda lärarna har samtidigt fått allt mer administrativt och organisatoriskt avancerade uppgifter, förutom den tid de måste lägga ned på planering och genomförande av grundutbildningen. Tid för forskning finns mest på pappret, samtidigt som de flesta en gång i tiden anställdes främst utifrån forskningsmeriter, utan hänsyn vare sig till chefsegenskaper, administrativ begåvning eller pedagogiskt intresse.

6. Åldern i denna grupp är genomgående rejält hög inom humaniora - en hel del 40-talister som låg först ute i fältet när forskning och universiteten expanderade på 70- och 80-talen. De har nu bara några år kvar till pension, flera har redan pensionerats. Många av dessa tjänster ersätts inte fullt ut i det kärvare ekonomiska klimatet och tillsättningarna tar en mindre evighet. I tamburen står inte 2-3, utan snarare 20-30 högmeriterade disputerade forskare som ser sina chanser till en karriär och framtid rinna bort. Utdelningen inom humaniora till forskningsprojekt via stiftelser och fonder är ungefär 10% av ansökningarna.

7. Eknomin på en institution hänger numera till extremt stor del på antalet antagna studenter - och antalet godkända studenter. En tanke som från början var till för att tvinga uråldrig undervisningsmentallitet att fräscha upp sig lite, men som tyvärr har lett till att många tvingas sänka ribban rejält för att få igenom tillräckligt många studenter, så man inte tvingas avskeda forskare och lärare. Kvantitet har fått ta över kvalitet. När allt fler lärosäten får samma uppsättning likartade utbildningar dras snaran åt ytterligare.

Det har under en längre tid diskuterats vid Uppsala hur vår arkeologi-utbildning ska se ut. Vi ligger ändå ett stenkast från Stockholm och Södertörn, som båda har arkeologiutbildningar. Men i förlängningen handlar det i vårt fall inte så mycket om konkurrens, som om tankar kring ämnet arkeologis framtid och plats i samhället. Varför läser man arkeologi, vilka gör det, vad händer med dem sedan? Vilka väljer bort ämnet, kan man locka dom genom att fokusera på andra aspekter? Den klassiska bilden av en yrkesverksam arkeolog är någon med skärslev och snickarbyxor i en grop någonstans vid ett vägbygge. Men vi vet att det bara är en del av det potentiella yrkesfältet. Vad annat finns det, där kunskap om förhistoria och materiell kultur kan göra sig gällande? Finns det alternativa sätt att bygga upp en arkeologi-utbildning? Ska det snarare vara en förhistoria-utbildning? Eller ska man hårdsatsa på nischad yrkesutbildning och metodik?
Ska arkeologi försöka knyta an till historia och teologi, eller antropologi och etnologi, eller språkvetenskap, eller sociologi, eller...?

Kommentarer mottages tacksamt. (Inga skämt om att vår karriär ligger i ruiner tack...)


Andra bloggar om: arkeologi, universitet, högskola, utbildning, student, undervisning, Uppsala universitet, Uppsala, forskning

Blåögd vetenskap och journalistik

Som jag skrivit om tidigare här i bloggen, hamnar man som naturvetenskapligt positivt inställd arkeolog ofta i en jobbig situation. Veckans stora DNA-nyhet var att ett danskt forskarlag kommit fram till att de flesta (alla?) människor som har blå ögon delar samma sorts mutation som ordaksgrund - en mutation som hindrar melaninet (pigmentet) att utvecklas som det borde. Många barn föds ju med blå ögon, till dess pigmenteringen sätter fart efter några månader. Mutationen är så specifik att det i detta fall troligen rör sig om en enda specifik liten population som upphovsställe, och att den lilla "avstängningsgenen" spridit sig efter hand över jordens befolkningar som en del i det att vi...ja, ni vet...gör bebisar.

Rent evolutionärt spelar bristen på pigment en ganska liten roll. Som efterhandskonstruktion kan man diskutera att det kanske ger människor på nordliga mörka breddgrader lite mer tillgång till viktigt solljus - fast uppenbarligen klarar man sig utmärkt med mörkt hår och gyllenbrun hy som sibiriska och amerikanska indianstammar visar. I kampen om överlevnad är det är långt viktigare med en flexibel och anpassad livsstil, än med rödlätt hår och gråblå ögon - vilket kollapsen av nordiska bosättningar på Grönland, och inuiternas fortsatta etablering på samma ö, visar med all önskvärd tydlighet.

Men visst är resultatet kul - blåögda turkar och danskar delar samma gen. Ett tecken på alla folkslags obönhörliga samhörighet. Fast här kommer vi in på mitt problem med naturvetare och de vetenskapsjournalister som suger up och spottar ut axplock av resultaten utan större eftertanke eller kritik. Om vi en kort stund bortser från att studien utförts på 155 blåögda danskar, 5 blåögda turkar och 2 blåögda jordanier, knappast en imponerande siffra, så kommer vi till den länk i beviskedjan som ofta brister när naturvetarna ska ge sig in på att tolka och förklara sina resultat: Såsom rapporterats i media internationellt lyfts detta fram som ett bevis för att blåögdhet först utvecklades i Turkiet. Varför det, kan man inte låta bli att undra? Har graden av mutationer inom mutationen visat att detta på något vis? Hur har man kunnat påvisa detta utifrån endast fem turkar och två jordanier? Vänder man sig då till källan, som man alltid bör göra och som i dagens värld av internetpublicering faktiskt är möjligt för nästan var och en, då kan man läsa följande slutknorr på artikeln:

The mutations responsible for the blue eye color most likely originate from the neareast area or northwest part of the Black Sea region, where the great agriculture migration to the northern part of Europe took place in the Neolithic periods about 6-10,000 years ago (Cavalli-Sforza et al. 1994).

Okej, så tolkningen att blåögdhet uppkom vid Svarta Havet baseras på en arkeologisk modell om spridningen av jordbruket. Samma sorts arkeologiska modell som brukar mötas med förakt och tvivel eftersom det inte är "riktig vetenskap". Vilket det inte heller är. Modeller över förhistorien är extremt komplexa och hårt debatterade inom ämnet. I nuläget är alla arkeologer ganska rörande överens om att jordbruket såsom det nådde Europa, utvecklades i Mellanöstern: Turkiet och grannländerna (andra regioner hade självständig utveckling av jordbruk, såsom Asien, Indien, Sydamerika etc). Det finns åtskilliga extremt starka belägg för detta, från bosättningar med säd och tamdjur, till DNA-analyser av de tamdjur som når Europa och paleobotaniska studier av sädesslagen.

Exakt hur denna spridning gick till är däremot brasved på en brinnande debatt, där Cavalli-Sforzas modell - dvs stora regelrätta stormigrationer av folk - är minst sagt hårt ifrågasatt. Andra modeller inbegriper mindre grupper, intensiva giftemålsnätverk över stora regioner, och spridning av idéer och ideologier lika mycket som folk osv. Vilken som är "rätt" går inte att avgöra i nuläget.

Och varför ska blåögdheten överhuvudtaget kopplas samman med jordbruk!? Man ska inte glömma bort att de första och största jordbrukarsamhällena i Sydeuropa i nuläget inte precis utmärks av blåögda bleknosar, lika lite som de stora högkulturerna i Mellanöstern, från sumerer till israeler. Det är en extremt vanlig fälla med att koppla samman två fenomen som sker under ungefär samma tid och hävda att man därmed visat att de har ett orsakssammanhang. Ett underbart exempel är Pastafarianismens "bevis" för att global uppvärmning orsakas av den minskande förekomsten av pirater...

Sen glömmer många naturvetare ofta bort att historien pågått konstant under årtusenden. Under krig, katastrofer, imperiebyggande etc, så har folk förflyttats över stora regioner. Giftemål och våldtäkter och allmänt kuttrasju i höstackar har bidragit till spridandet av allsköns gener under alla dessa årtusenden - till mänsklighetens stora lycka eftersom inavel annars skulle ha resulterat i en samling folkslag bestående av tolvfingrade idioter med simhud mellan tårna.

Eibert och de övriga har gjort en liten och intressant studie. Om de hade sagt: vi hittar samma genetiska mutation hos blåögda turkar som hos blåögda svenskar, och satt punkt där, så hade allt varit okej. Framtida studier och analyser har möjligheten att fördjupa och pröva vad orsaken bakom detta beror på. Men de kan inte lyfta in en kontroversiell och obevisad arkeologisk hypotes för att bevisa och förklara sin egen genetiska studie. Och där faller de i samma snåriga fälla som så många andra. Lika illa är det med vetenskapsjournalister som inte har förstånd (eller intresse) nog att skilja på faktiska labbresultat och sociologiska tolkningar av desamma (som i DN 080210). Eller bara inse att 7 individer från Mellanöstern kanske inte är ett helt representativt urval för de höga växlar som dras på materialet. Därför vill jag också passa på att uttrycka min uppskattning och beundran för de så ofta utmärkta vetenskapsjournalisterna på SvD, som skriver om resultaten, men som hoppar över de kulturella spekulationerna. Veckans guldskärslev till Tobias Olsson.

Så innan vi börjar göra böcker som visar hur blåögda männsikor med sädeskärvar under armen marscherar fram över Europas mörkögda underlägsna "ursprungsbefolkning" med civilisationens välsignelse, så kanske vi bör fråga oss själva: varför känns den här bilden så bekant, så lockande...?

Blue eye color in humans may be caused by a perfectly associated founder mutation in a regulatory element located within the HERC2 gene inhibiting OCA2 expression
Hans Eiberg · Jesper Troelsen · Mette Nielsen · Annemette Mikkelsen · Jonas Mengel-From · Klaus W. Kjaer · Lars Hansen



Andra bloggar om: arkeologi, DNA, vetenskap, forskning, genetik, jordbruk, journalisitk, naturvetenskap, blå ögon

Stenåldern som blockbuster

Det är inte helt lätt att göra bra superduperfantasyaction-filmer bara för att man har en budget och fenomenal CGI. Beowulf och Apocalypso visade detta med all oönskvärd tydlighet. Beowulf hade ett okej manus, men historien dränktes i smått löjeväckande digitaliserade skådisar, medan Apocalypso var delvis fenomenalt gripande och smärtsamt realistisk, samtidigt som det inte var mycket historia att berätta (snällisar jagar, dummisar dödar, tortyr under gång, dummisar jagar snällis, snällis dödar dummisar...). Troja var okej men led i skuggan av Gladiator. Scorpion King, som var en fristående prequel till de riktigt hyfsade Indiana Jones-kopiorna Mumien 1 och 2, blev aldrig mer än en mer påkostad och mindre rolig variant av Conan-filmerna.

Hollywood får en ny chans att tjäna pengar på oss som längtar efter att få en ny upplevelse i stil med Sagan om Ringen-trilogin, Gladiator och Pirates of the Caribbean nu i vår. Förutom den hårt efterlängtade Indiana Jones 4 (som nog har samma chans att leva upp till hypen som Star Wars del 1-3), så dyker en mastodontfilm upp i mars vars titel i sig är nog för att ge arkeologer gåshud (av förväntan eller förfäran är svårt att säga): 10,000 BC
Vilken titel! utifrån den första trailern verkar det vara en makalöst enorm historia med allt från skinnklädda jägargrupper, mammutarméer, sabeltandade tigrar och sumeriska ziggurater...en kamp mellan det goda (egalitära jägare?) och det onda (mesopotamiska despoter?).
Tagline: It takes a hero to change the world...



Kalkon eller klassiker? Det enda som är helt säkert är att jag redan har bokat plats i biosalongen!
BRING IT!


Andra bloggar om: arkeologi, film, 10000 BC, stenålder

Tankar kring människan, tingen och teknologin

I går eftermiddag gästades Humanistiska fakulteten här i Uppsala av Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han var inbjuden av kulturantropologiska institutionen som gästföreläsare för både grundkurs och på avancerad nivå. I ett utfall av gott förstånd hade man gjort semnariet öppet, med informationslappar uppsatta runtom jättekomplexet vi alla huserar i. Hornborg, som skrev sin avhandling i Uppsala på just antropologen, och har hjälpt till att lansera ett ämne som verkligen ligger rätt i tiden, i den globala ekonomins och miljöförstöringens tidevarv. Med antropologisk blick analyseras det globala samhället dels utifrån historiska och kulturella förutsättningar, dels utifrån ekologi och ekonomi. Eller som man själva beskriver sitt ämne:

Humanekologi är studiet av förhållandet mellan människa och natur i olika
kulturer. En grundläggande fråga är hur människors kulturella föreställningar om
naturen påverkar och påverkas av deras samhälle och försörjningssätt. För att nå
en helhetsbild krävs ett integrerat synsätt som överskrider de traditionella
gränserna mellan humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap och teknik.

Seminariet hette Technology/Economy/Ecology as Culture vilket kan kittla även arkeologers intresse. En trevlig förändring överlag inom flera grenar av antropologin är nämligen dess ökade intresse dels för studier med tidsdjup (inte bara synkronistiska studier av nutida relationer), för att förstå mänskligt samhälle och människors beteenden. Dels det ökade intresset för materiella studier, analyser som tar förhållandet mellan människans och hennes skapade och upplevda värld, från hushållsproduktion av vardagsting till storskaliga ekologiska omvandlingar. Under lång tid har materiell kultur setts som något ovidkommande, mer ett symptom på något mer grundläggande och essentiellt hos människorna. Detta var en reaktion på den nästan extrema fokuseringen på hantverk och smycken under framförallt 1800-talet, när främmande folk lyftes fram som exotiska, primitiva och annorlunda. Konst utan kontext.

På 1900-talet växte en mer socialt och kulturellt inriktad antropologi fram, där det var tankemönster, social organisation, kosmologi och ekonomi som sattes i fokus. Eftersom arkeologin har en förmåga att ligga 10-15 år bakom de teoretska strömningarna inom antropologi och sociologi så har ett visst förakt för materialstudier numera etablerat sig ganska hårt på många ställen inom ämnet. Vilket kan verka märkligt när arkeologi i grund och botten inte är något annat än studiet av skriftlösa, utdöda samhällen där tingen är allt som återstår (med undantag för sporadiska skriftlämningar hos några av högkulturerna). Som hängiven anhängare till den materiella aspekten av arkeologi är det med en blandning av förtjusning och uppgivenhet som jag ser den allt mer framväxande centrala roll studiet av materiell kultur får inom både etnologin och antropologin. Jag känner för att släpa en del professorer och myndighetspersoner i örat till dessa seminarier.

Hornborgs seminarium handlade i mångt och mycket om de kategorier vi använder oss av när vi portionerar upp vår samtid, såsom teknologi, ekonomi och ekologi. Dessa är i grund och botten inte verkliga kategorier, utan kulturellt definierade och avgränsade. I sina böcker har Hornborg redan tidigare velat visa vilken chimär det är att vi i dagens internationella diskussioner separerar teknologi från ekonomi, och ekonomi från ekologi, osv. Han lutar sig här på en hel del kritisk antropologi som utfördes under framförallt 80-talet, med avstamp i Marshall Sahlins verk "Culture and Practical Reason" från 1976 (borde vara obligatorisk läsning!). Andra viktiga forskare som han radade upp var Taussig, Gudeman, Godelier och några av mina personliga favoriter (förutom Sahlins): Arjun Appadurai, Jonathan Parry och Maurice Bloch. Vad som förbinder de flesta av dessa var att de var starkt påverkade av marxismen - i sin sociologiska utformning snarare än sin politiska. Man kan diskutera mycket om Marx politiska slutsatser och ideal, men hans historie-materialism har fört med sig ett antal viktiga insikter som än idag är extremt viktiga att ta hänsyn till oberoende av personlig politisk åskådning. Som att se till ojämlikheterna i systemet, den interna dynamiken som uppkommer pga detta (system är inte som biologiska organismer i perfekt balans), och den ideologiska överbyggnaden som kan förvanska och förvränga ett skeende så att de som utnyttjas och förlorar inte uppfattar detta, eller ser det som oundvikligt.

Hornborg tar fasta på detta när han analyserar hur resurser och handel sker på dagens globaliserade marknad. Är de ojämlika förhållanden vi ser oundvikliga? Är de en övergående fas som kommer rätta till sig bara vi producerar mer, konsumerar mer, och utvecklar allt mer sofistikerad teknologi? Finns det överhuvudtaget en möjlighet för fattiga länder att "hinna ikapp" och etablera likartade ekonomier, eller är systemet helt beroende av att det finns producenter av råmaterial som exporterar detta till producenter av varor och produkter? Kategoriserar vi pengar som vore det en objektiv och naturvetenskapligt grundad enhet som står över kulturella normer, när pengar i själva verket är en rent symbolisk och subjektiv värdeform baserad på verkliga människors arbetsinsatser?

Det var ett intressant och tänkvärt seminarium, även om naturligtvis många i publiken hade mer eller mindre uttalade invändningar mot resonemangen. Personligen uppskattar jag professorer som verkar styrkta av en tillförsikt om att deras forskning är mer än bara navelskåderi, utan ett medel att ifrågasätta och förändra världen.

Den vite konsumentens börda
Artikel av Hornborg i DN 080128


Andra bloggar om: uppsala universitet, humanekologi, antropologi, Alf Hornborg, ekonomi, rättvisa, globalisering, marxism

Keramikmöte på skånska lerslätten

Den gågna helgen sågs ett antal milt bortkomna individer från alla landsändar virra runt på slätten utanför Landskrona. Det var dags för en ny sammankomst för keramiktokiga arkeologer av alla de slag, för att mötas upp och förnya banden i det löst hållna nätverket. Förra mötet gick av stapeln på Keramiska Forskningslaboratoriet i Lund, och då liksom nu var en av organisatörerna Torbjörn Brorsson. Torbjörn har numer en egen liten firma, Kontoret för Keramiska Studier, vilket huseras i den gård han och familjen har utanför Landskrona. Därav mötesplatsen denna gång.

Torbjörn Brorsson presenterar bronsålderskeramik från Gasenprojektet i Bohuslän

I regn och blåst och under blygrå himmel kom vi fram till Landskrona, jag, Fredrik Hallgren och Thomas Eriksson från Uppsala-institutionen, Niklas Stenbäck från grävkontoret SAU och Britta Kihlstedt från grävenheten UV-Mitt. Vi hade blivit meddelade att kliva in i en svart minibuss med mörkfärgade rutor för färd till en relativt ospecificerad ort - och det är väl en indikation på vår tillit till våra medmänniskor att vi också gjorde detta. Vi spekulerade lite i vad som skulle hända om allt detta var en komplott för att göra sig av med rivaler. Om ett attentat skulle utföras mot mötet skulle konsekvenserna bli katastrofala för keramikforskningen inom svensk arkeologi! Man törs inte ens tänka tanken...

Platsen var som sagt Torbjörn och Cecilias gård, där kontoret inhysts i en f.d. vapenaffär med egen skjutbana. Helt klart en av de mer exotiska konferenslokalerna jag varit i. Ganska mysigt medan vinden tjöt kring knuten och havet syntes i fjärran. Här samlades ett 20-tal keramik-tokar för att diskutera allt från mesolitiskt keramikhantverk hos jägare-samlare i Finland, till klass- och kvartersskillnader i keramikanvändning i Göteborgs stad under 1600-talet, från tecknade rekonstruktioner av kärl till tunnslip för att utreda val av lera och magring. Äldsta deltagaren var laboratoriets grundare, Birgitta Hulthén, nu 90 år gammal och rent läskigt klar och pigg i knoppen. Och fortfarande fylld av entusiasm och nyfikenhet.

Lunch i Torbjörns och Cecilias vackra matrum. Längst fram syns Niklas Stenbäck (SAU) i samspråk med Annika Jeppsson (UV Syd), och Kristina Carlsson (UV Väst) i diskussion med Emma Grönberg (KFL).

Framförallt var det en möjlighet att i informell och trevlig miljö träffas och prata och utbyta erfarenheter. Och en chans att hålla ett föredrag som inte behövde inledas med 5 minuters propaganda för att övertyga om att keramik är mer än bara bulkmaterial som tar upp plats i magasinen. Vi diskuterade även lite kring kommande möten, att försöka göra detta till en återkommande händelse vartannat år, och vad man då kan fokusera på. Diskussioner kring registrering, metodik och databasbehandlingar efterfrågades av flera. Man får inte smartare svar än frågorna man ställer, helt enkelt.

På lördagen sken solen och på eftermiddagen for fredrik och jag in till Malmö för att övernatta hos vår vän i förskingringen, Morten Steineke vid Malmö Kulturmiljö. Vi tog en pizza och några öl och diskuterade dåtid, nutid och framtid med min gamla kursare Olle Heimer, numera på Wallins privata grävfirma. På söndagen var det vackert marsväder i Malmö, men väl hemma i Uppsala på kvällen var det cykelfärd genom snömodd och smådugg. Man vet att man är desperat när man t o m uppskattar sådant väder pga snön.

Andra bloggar om: arkeologi, keramik, forskning, vetenskap