"The Standard of Ur". Ca 2600-2400 f.Kr. Verket har två kortsidor och två långsidor. Den ena långsidan visar en här och krigsvagnar och kallas "Krig". Här visas "Fred", med festligheter, djur och människor i arbete. (British Museum)I mötet med absolut mänskligt lidande kan det vara svårt att ta ställning för att tid, pengar och resurser ska läggas ned på bevarandet och skyddandet av saker. Hur mycket hjärtat än värker vid tanken på att skrifter, bilder och föremål som överlevt årtusenden av krig, katastrofer och vanlig enkel misskötsel slutligen ska gå ur tiden för alltid, krossad av bomber, tanks, bulldozer. Men sanningen är att saker är människor och människor är sina saker. Vi är det djur som skapar ting, lever genom ting och som otroligt nog förmänskligar ting och skapar relationer till dem. Det räcker liksom inte att bara ha en mobil, vi smyckar den, ger den bilder och sångläten, uppgraderar den och låter den växa till sig. Min tre-åring låter leksaksbilen vandra fram till storasysters plastlejon: "Hej kompis, ska vi leka?" säger han med tillgjord röst för att understryka att det är bilen som konverserar. Jag minns när min dotters farmor kom på besök när Lo var runt två år gammal, det första hon gjorde var att plocka fram några leksaker och gosedjur och förevisa dem. När orden saknas talar tingen. Det är detta som är arkeologi - för historia - före historien, det nedtecknade.
Det ena behöver inte utelsuta det andra, visst lider jag med människorna i Irak, i deras utsatta, hotade och i många fall fattiga vardag. Mat på bordet, god sjukvård, bra skola, trygg boendemiljö - allt detta är mänskliga rättigheter - måstigheter. Men likt många av mina kollegor runtom i världen, och i Irak för den delen, blödde mitt hjärta också när scud-missilerna pulveriserade tempel och teller, när Babylons uråldriga ruiner förvandlades till parkeringsplats för tanks, när skövling och plundring bidrog till att oersättliga skatter försvann för alltid. Med skatter menar jag inte i första hand guld och silver, utan kilskrifter på enklaste lera, ord som blivit ting och överlevt mot alla odds, men som nu pryder någon egoistisk samlares privata bokhylla.
Nu har British Museum hjälpt till att organisera en av de första undersökningarna på plats i Irak över i vilket skick de olika kända lämningarna befinner sig runtom i landet. I samarbete med armén och med irakiska arkeologer och museologer ska man våga sig ut för att beskåda vad som återstår efter år av strider och plundring.
Det är en hel del diskussioner på gång inom arkeologi-världen just nu i vilken mån man har rätt att som utomstående undersöka och tolka och förevisa ett annat lands och en annan kulturs förhistoriska lämningar. Debatten grundas i att det finns en dålig historia inom ämnet av att använda sig av andra nationers lämningar för att bygga upp sin egen identitet, framhäva sin egen utveckling och förgylla sina egna intressen. Västerlänningar har grävt ut imponerande lämningar i andra världsdelar som ett led i att framhäva sig själva, inte belysa och diskutera regionen i sig självt. Detta är en god poäng, och något som definitivt behöver ändras, men jag hävdar ändå med bestämdhet att det finns platser som är av sådan unik och allmänmänskligt intresse att deras beskydd berör oss alla. Mesopotamien, Tvåflodslandet, Irak, är en sådan plats - en av flera. Betydelsen av vad som skedde där i form av de första stora stadsstaterna, skrivspråkets utveckling, det allt mer komplexa kontaktnätet mellan Europa, Nordafrika och Indien, är svårt att överskatta. På gott och ont kom det att få konsekvenser som berörde människor och förändrade deras framtid för alltid.
Världens folk är inte separata enheter som växte upp ur marken på en plats, de är inte organismer i sig självt, inga slutna system. Från de första vandrande grupperna som spred sig ut ur Afrika har kontakt, förändring, påverkan, konflikt och samexistens pågått. Att hävda att förhistoriens lämningar bara har relevans för de människor som råkar bo på en plats idag, och genom historiens nycker blivit utsedda till en nation, är absurt Om jag trodde att stenåldern i Mälardalen endast var av relevans för nutida mälardalingar skulle jag söka mig till en mer givande och produktiv bana. Jag tror, jag vet, att både det unika och det allmänna, det lokala och det regionala och det kontinentala, det lilla och det stora, det enkla och det komplexa, finns att beskåda i varje plats, varje lämning, varje ting vi lyfter upp ur jorden. Att förstå och känna till både vad som skedde på den lilla torvplätt jag bebor idag, och på helt främmande platser, hos andra människor, under andra omständigheter, det är att få respekt, ödmjukhet och medmänsklighet.
Jag håller tummarna för projektets genomförande, för att ingen kommer till skada, och för att irakernas arkeologer och historiker får en möjlighet att återfå det förflutna, lika väl som en framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar