På Guardians helt löjligt bra nätupplaga för sin vetenskapsdel finns även ett antal podcasts att lyssna på för de hågade. Gårdagens sändning inleds med en liten intervju med en personlig favorit: Alan Sokal.
Sokal är fysiker och matematiker som blev anti-relativisternas totala hjälte efter en helt otroligt rolig "skandal". 1996 publicerade han nämligen en artikel i den extremt prestigefyllda postmodernistiska tidskriften Social Text under titeln "Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity". Om ni tycker den titeln låter vansinnig ska ni veta att den knappt utmärker sig mot en del annat som under 80- och 90-talet publicerades inom vissa kretsar, där det upphöjdes till den högsta formen av nytänkande. Artikeln innehåller en sammanblandning av trendiga begrepp inom post-modernismen och komplexa termer och referenser till fysiken och matematiken. Detta helt i enlighet med en stark dåvarande trend inom delar av sociologin.
Problemet var bara att det var en total bluff. Sokal hade medvetet felrepresenterat både termer, begrepp, teorier och teser inom naturvetenskaperna och draperat det med flummiga sociologiska begrepp. Anledningen var att dra uppmärksamhet till det faktum att otroligt mycket av det som skrevs av dessa sociologer som utnyttjade naturvetenskaplig terminologi var helt och hållet felaktigt eller totalt felrepresenterat. Problemet för Sokal var inte så mycket att det fördes en extremt relativistisk debatt inom delar av humaniora att det inte finns en objektiv verklighet, eller absoluta värden - han kan hålla med om delar av ett sådant resonemang - problemet var att dessa tänkare utnyttjade språkbruk från vetenskaperna för att ge intryck av att ha koll på och insikter i naturvetenskaperna som de sedan kritserade. Han ville visa att det var ett klassiskt fall av Kejsarens Nya Kläder - de hade ingen aning om vad de pratade om och kunde inte bedöma eller recensera ett inlägg om deras liv berodde på det. Det var ett ordbygge designat att dominera över och trycka ned motståndarna, utan substans eller relevans.
Sokal-affären blev en extremt infekterad debatt över många år. För humanister och samhällsvetare som tyckte att postmodernistiska kritiken gått för långt och mera liknade en ideologi än en vetenskaplig kritik blev detta det galvaniserande tillfället. Andra menade att angreppet var oinformerat och småsint. Boken "Fashionable Nonsense" (även under titeln "Intellectual Impostures") med Bricmont som medförfattare, tar upp kritiken mer på djupet och är en svidande attack på många av framförallt den franska litteraturvetenskapens stora namn, såsom Latour, Lacan, Kristeva, Irigaray, Baudrillard, Deleuze etc. Det finns hemsidor som listar många av inläggen så jag ber att få hänvisa till dem (se länkar nedan). Men ett citat från Sokal är påkallat:
My goal isn't to defend science from the barbarian hordes of lit crit
(we'll survive just fine, thank you), but to defend the Left from a trendy
segment of itself.
Anledningen till intervjun i Guardian är att Sokal nu gett ut en ny bok "Beyond the Hoax. Science, Philosophy and Culture". Temat i den är inte så mycket att kritisera specifika humanister, som att diskutera vad en överdriven skepsis mot vetenskaplig argumentation kan leda till i realiteten, i form av maktmedel hos politiker, religiösa ledare, vinstinriktade företag etc. Om de som ska upprätthålla den högsta standarden för intellektuell kompetens sviker det uppdraget och kapitulerar inför dagsländor och politiska intressen, vad leder det till i förlängningen för både mänskligheten och naturen. frågan är inte huruvida det finns dålig vetenskap, forskare som producerar felaktiga och missvisande resultat. Att detta sker är inget argument mot krav på vetenskaplig stringens, snarare är det ännu ett exempel på att det inte finns något som är viktigare än att kunna sätta sig in i argumentationen, källkritiskt granska påståenden, testa hypoteser och teorier. Naturvetare måste bli medvetna om sina egna fallgrgopar, blinda fläckar, förutfattade meningar och kategorier - det är en del i etablerandet av god vetenskap. Humanister måste kunna kritisera och tolka analyser, sätta in dem i ett större sammanhang och påvisa kulturella och sociala faktorer som kan spela in lika väl som rent biologiska och fysiska. För mig är den bästa sortens forskning sådan som bedrivs av naturvetare med humanistiskt hjärta (såsom Sokal och Gould), och humanister med vetenskaplig stringens och skärpa.
Sokal är ursprungligen amerikan, men numera knuten till UCL i London. Om man vill veta vad han gör egentligen kan man läsa det på deras hemsida, personligen tappade jag bort mig någonstans vid "...I am interested in the real and complex zeros of combinatorially defined polynomials... ". Kan ni tro att jag har en syster som är civilingenjör i datorvetenskap och nanoteknik och en bror som är på väg att bli kemist? Uppenbarligen hoppade de där generna över mig fullständigt...
The Sokal Affair (Wikipedia)
Länklista för Sokals texter och debattinlägg
Stolzenbergs motangrepp
Andra bloggar om: Sokal, media, böcker, vetenskap, forskning, postmodernism
1 kommentar:
Sokal och Gould regerar!
Skicka en kommentar