onsdagen den 13:e februari 2008

Framtiden för förhistorien?

Högskoleutbildningen i Sverige står inför ganska omvälvande förändringar de kommande åren. Det finns ett antal orsaker till detta:

1. Etableringen av flera högskolor och universitet har lett till en ökad konkurrens om studenterna

2. Högskoleutbildningens värde har drabbats av viss inflation i och med att allt fler studerar, och studerar längre. För 20 år sedan var det en bedrift att ha en C-uppsats i arkeologi, i dagens läge smäller inte ens en avhandling särskilt högt på arbetsmarknaden.

3. Tham-reformen, som förde det goda med sig att institutioner i mindre utsträckning än förut kan komma undan med ofinansierade skugg-doktorander, har samtidigt medfört att långt färre doktorander antas. En god sak kan man kanske tänka med tanke på punkt 2, men problemet är att det snabbt har fallit under gränsen för en givande forskarmiljö. Särskilt som doktoranderna numera är spridda över fler universitet/högskolor än tidigare. På min egen institution har ingen ny arkeologi-doktorand antagits på snart 4 år. Efter hösten kommer endast en (1) doktorand vara kvar. Inte precis upplagt för givande forskarseminarier. Forskning är inte, bör inte vara och ahr aldrig varit (tvärtemot populära föreställningar) en isolerad uppgift. Ju mer utlämnad åt sig själv och sin handledare en doktorand är, desto större risk för rundgång och bekräftande av etablerade dogmer. Desto mindre möjlighet att man chansar på ovanliga eller politiskt inkorrekta projekt.

4. Samtidigt har andelen forskarplatser för disputerade inte heller ökat, snarare tvärtom i relation till antalet högskolor. Det blir ett farligt glapp mellan doktorander och professorer.

5. De fast anställda lärarna har samtidigt fått allt mer administrativt och organisatoriskt avancerade uppgifter, förutom den tid de måste lägga ned på planering och genomförande av grundutbildningen. Tid för forskning finns mest på pappret, samtidigt som de flesta en gång i tiden anställdes främst utifrån forskningsmeriter, utan hänsyn vare sig till chefsegenskaper, administrativ begåvning eller pedagogiskt intresse.

6. Åldern i denna grupp är genomgående rejält hög inom humaniora - en hel del 40-talister som låg först ute i fältet när forskning och universiteten expanderade på 70- och 80-talen. De har nu bara några år kvar till pension, flera har redan pensionerats. Många av dessa tjänster ersätts inte fullt ut i det kärvare ekonomiska klimatet och tillsättningarna tar en mindre evighet. I tamburen står inte 2-3, utan snarare 20-30 högmeriterade disputerade forskare som ser sina chanser till en karriär och framtid rinna bort. Utdelningen inom humaniora till forskningsprojekt via stiftelser och fonder är ungefär 10% av ansökningarna.

7. Eknomin på en institution hänger numera till extremt stor del på antalet antagna studenter - och antalet godkända studenter. En tanke som från början var till för att tvinga uråldrig undervisningsmentallitet att fräscha upp sig lite, men som tyvärr har lett till att många tvingas sänka ribban rejält för att få igenom tillräckligt många studenter, så man inte tvingas avskeda forskare och lärare. Kvantitet har fått ta över kvalitet. När allt fler lärosäten får samma uppsättning likartade utbildningar dras snaran åt ytterligare.

Det har under en längre tid diskuterats vid Uppsala hur vår arkeologi-utbildning ska se ut. Vi ligger ändå ett stenkast från Stockholm och Södertörn, som båda har arkeologiutbildningar. Men i förlängningen handlar det i vårt fall inte så mycket om konkurrens, som om tankar kring ämnet arkeologis framtid och plats i samhället. Varför läser man arkeologi, vilka gör det, vad händer med dem sedan? Vilka väljer bort ämnet, kan man locka dom genom att fokusera på andra aspekter? Den klassiska bilden av en yrkesverksam arkeolog är någon med skärslev och snickarbyxor i en grop någonstans vid ett vägbygge. Men vi vet att det bara är en del av det potentiella yrkesfältet. Vad annat finns det, där kunskap om förhistoria och materiell kultur kan göra sig gällande? Finns det alternativa sätt att bygga upp en arkeologi-utbildning? Ska det snarare vara en förhistoria-utbildning? Eller ska man hårdsatsa på nischad yrkesutbildning och metodik?
Ska arkeologi försöka knyta an till historia och teologi, eller antropologi och etnologi, eller språkvetenskap, eller sociologi, eller...?

Kommentarer mottages tacksamt. (Inga skämt om att vår karriär ligger i ruiner tack...)


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

9 kommentarer:

Martin sa...

Mycket intressant inlägg! Jag tycker det var särskilt fängslande att höra om uppsalaseminariets utdöende. Det är likadant överallt. Och det är inte en dag för tidigt! Det går ju fjorton arkeologidoktorer på dussinet numera.

Jag noterade dock ett skrivfel.

"Den klassiska bilden av en yrkesverksam arkeolog är någon med skärslev och snickarbyxor i en grop någonstans vid ett vägbygge. Men vi vet att det bara är en del av det potentiella yrkesfältet."

Du menade förstås "Men vi försöker förgäves inbilla oss..."

Pierre sa...

Martin har nog en poäng där. Vilken icke-arkeolog anställer egentligen en arkeolog när det finns drösvis med andra som har både mer adekvat utbildning och praktisk erfarenhet för det som det frågas efter?

Man skulle i så fall behöva övertyga dem som tillsätter tjänster inom till arkeologin närliggande ämnesområden att det är bättre för dem att anställa en arkeolog än en etnolog, arkivarie, bibiotekarie, konstvetare eller vad det nu är de frågar efter. Det vore väl bättre för alla inblandade om man istället lade den energin på att reformera högskolesystemet, dra ner antalet platser och höja kvaliten på utbildningen samt anpassa den till någon slags verklighet?

Säkert kommer många att gnöla över hur odemokratiskt det är att inte alla får utbilda sig till vad de vill, var de vill, när de vill. Men hur demokratiskt är det att varje år lura hundratals unga att satsa stora resurser i form av tid och pengar på att se sina drömar gå i kras??

(Jag undvek ruiner, det var väl duktigt?).

Mike the Mad Biologist sa...

Demokratin kräver att alla får möjlighet att utbilda sig. Inte att alla får möjlighet att plugga precis vad de tycker verkar kul när de är 19 och inte har en aning om nånting.

Martin sa...

Oj, det där var faktiskt jag som fulkörde på fel konto. Stackars Mike har fått sitt namn påklistrat på det google-konto som alla scienceblogs-bloggarna använder när de kollar Analytics-statistiken.

ArchAsa sa...

Aah - det förklarar saken. Eller så har vi nu avslöjat Martins hemliga dubbellilv... :-)

Notera att jag skrev "potentiella" yrkesfältet. Dels är det ju så att en hel del som studerat arkeologi kan finna plats inom museer, länsstyrelser, kulturprojekt osv. Dels brukar arkeologi alltid kombineras med olika ämnen, från naturvetenskapliga till filosofiska.

AB-utbildningarna är ju ganska inriktade på "arkeologi", skulle det vara bättre med en somvar mer inriktad på "förhistoria"? Eller skulle det vara spiken i kistan eftersom det inte är samma starka profil?

Håller med om att antalet utbildningar måste skäras ned - vi lever ändå i ett land med bara 9 miljoner invånare, inte i Storbritannien som har städer större än så. Många orter kan ha högskolor, men det får kanske bli en hårdare nischning. Och kanske bättre institutionsöverskridande samarbete, som verkar fungera bra i Linköping.

Eller så får universiteten vara beredda att bekosta utbildningar med bara 20 studenter på grundkursen, utifrån logiken att inte hur många som helst kan få jobb. Det stora problemet är just det att man måste ha in så många studenter för att ens gå runt.

Martin sa...

"skulle det vara bättre med en som var mer inriktad på 'förhistoria'?"

Hur menar du?

Förhistoria måste vara synonymt med förhistorisk arkeologi. Vi har redan idag en uppdelning mellan allmän arkeologi och medeltidsarkeologi, som ofta profilerar sig som historisk arkeologi i allmänhet.

ArchAsa sa...

Naturligtvis går de tinte att separera studiet av förhistorien från arkeologisk metod och teori. men som det är nu är de flesta utbildningar ganska fokuserade på en yrkesutbildning som arkeolog.
Många studenter kan potentiellt vara intresserade av förhistorien, som en bakgrund till studier i historia, språk, teologi, etnologi osv, men avskräcks från arkeologi för att den känns för specialiserad.

Jag vet faktiskt inte, ingen vet i nuläget. Men som du själv påpekar finns det begränsad nytta av 500 nytubildade arkeologer om året. Däremot kan det definitivt finnas ett behov av bättre allmänbildning om förhistorien hos diverse yrkesgrupper i samhället.

HåkanP sa...

Kanske skulle vi äntligen införa former för breda humanistutbildningar på 4-5 år med specialisering i flera ämnen?

ArchAsa sa...

En sak som det talas om med viss avund i rösten är det norska systemet där alla som börjar på en högskoleutbildning inleder med en termin gemensam vetenskapsteori. Istället för att göra halvdana genomgångar på varje A-kurs, så kan man då utgå från en gemensam kunskapsgrund och diskutera de olika ämnenas specifika historia.

Dessutom, om jag inte förstått fel, ska även naturvetare gå denna grundtermin. Tänk hur mycket man skulle kunna höja nivån på debatten om detta gällde i Sverige.