Stekta sparvar har jag aldrig sett

Man ska inte vänta sig att stekta sparvar flyger in i munnen, sa kungen i ett tal för nåt år sedan. För de flesta yrkesverksamma 60- och 70-talister (och troligen kommande generationer också) var det en upplysning på samma nivå som "äta bör man, annars dör man". Tillförsikt för framtiden försvann i ett huj på 90-talets börskrasch och har knappast återkommit i större skala. Kamrater som hade valt "säkra" utbildningar och branscher såsom ekonomi och dator fick finna sig i att varslas varannan månad och byta jobb ett antal gånger när konkurser och nedskärningar slog till igen, och igen, och igen. Högre levnadskostnader, svårare att få bostad, krav på pensionssparande redan i 20-årsåldern, insikten att det krävdes ett jobb direkt efter examen med en ingångslön på 25.000kr för att ens kunna förvänta sig betala tillbaka sina studieskulder. De flesta av oss tänker inte ens den tanken att bli skuldfri från CSN, vi ser det som en extra skattesats tills vi är döda och begravda och hopas att framtida regeringar inte bestämmer att lägga den skulden på våra barn.

Högre utbildning är inte längre en merit, det är ett grundläggande krav för att vara med i det nationella lotteriet om anställning. Om man inte varit lite smart och satsat på mer praktiskt inriktad utbildning, som rörmokare. Mitt inlägg tidigare i veckan handlade mer om situationen på högksolorna generellt, än för vår institution specifikt. Denna vecka släppte dessutom Vetenskapsrådet sin nya rapport om forskningsfinansiering, som visar - föga förvånande - att den stagnerat de senaste åren:

Mer personal och förändrad personalsammansättning har lett till att en större
del av resurserna går till lönekostnader. Samtidigt har en allt mindre del av
resurserna använts till investeringar

Rapporten uppmärksammar att antalet disputerade ökat med hela 82% under de senaste 10 åren. En konsekvens av att fler antogs i starten av reformen och att de allt oftare faktiskt blir färdiga. Den tid då doktorander satt och filade på sitt magnum opus i 15-20 år medan de hade en anställning antingen på ett företag/en myndighet eller som lärare på institutionen, är förbi. Och det är på det hela en god sak, men vad är det tänkt att alla dessa disputerade ska göra efter det att de hottat upp Sveriges internationella cred i utbildningsstatistiken? Antalet lektorer och forskartjänster har definitivt inte ökat i samma omfattning. Vilket de kanske inte borde göra heller, för alla kan inte ha en framtid inom universitetet. Problemet är att få företag intresserar sig för att anställa dessa nischade forskare, när de kan få tag på en fil.mag med yrkeserfarenhet.

Grundfrågan rör helt enkelt: är högskoleutbildning ett ändamål i sig självt? Ska vi pressa in fler och fler medborgare på högskolor och universitet? Etableringen av kurser och högskolor på var och varannan tätort påminner ibland lite om svenska statens briljanta plan att få in mer inkomster på 1500-talet. Man hade då insett att städer genererade stora intäkter. Alltså behövs fler städer resonerade man och började spotta ur sig stadsbrev till diverse byhålor. Utan att inse att det krävs mer än en pålaga uppifrån för att få ett kvalitativt resultat. 50 universitet gör inte Sverige smartare, eller bättre. Lika lite som att döpa om docenter till professorer gör oss mer avancerade inom forskningen.

Fakulteterna går back, Akademiska hus som har monopol på att hyra ut våra lokaler går med strålande vinst, forskare ser sin yrkesbana ta slut vid 40 års ålder eftersom det finns så få fortsatta karriärvägar. Arbetslösheten bland disputerade är löjligt hög. Det får man ta, även om livet känns tungt och motsträvigt gick de flesta av oss in i detta med åtminstone halvöppna ögon. Ingen förväntar sig stekta sparvar, vi tar en dag i sänder och hoppas att vi ska klara månadshyran när projektet löper ut. I en tid av global uppvärmning, oljekriser, börsspekulationer, bankaffärer, avslöjade korruptionsaffärer, arbetslöshet, är osäkerhet inte längre en källa till klagomål. Det är en livsstil, en ofrånkomlig del av vår vardag. Vår tid löper i korta kast mellan projektanställningar och arbetsgivares goda vilja, oavsett om vi är forskare eller knegare. Den enda säkra anställningen verkar vara inom byråkratin och administrationen, som växer och breder ut sig, samtidigt som lärare avpolleteras och undervisningstiden skärs ned (artikel i Ergo).

I månadens Ergo, studenttidningen i Uppsala, skriver doktorandombudsmannen Per Löwdin om den nya utredning om högskolornas position till staten som inleddes av förra regeringen och drivs vidare av denna. De stora omvälvningarnas tid är inte slut, den har bara börjat. Det enda man med säkerhet kan säga är att ingen av oss förväntar sig att det susar in stekta sparvar genom fönstren.


Andra bloggar om: arkeologi, forskning, universitet, Uppsala universitet, högskolor