D-dagen minus 12h

Måste erkänna att det fanns stunder då den kommande händelsen kändes lika avlägsen och svår att föreställa sig som det första barnets nedkomst. Jag gick där med en allt mer absurd mage, allt mer nedtyngd, trött, slutkörd, emotionellt skör och störd... och fastän jag visste att det skulle komma ut ett barn (ta i trä, spotta tre gånger, måtte allt gå väl), så var det extremt svårt att föreställa sig verkligen hur det skulle bli. Dagen efter. När den var där. När man plötsligt var förälder och officiellt vuxen.

Den sista tiden har varit löjeväckande snarlik den första graviditeten, med den skillnaden att nu var det sambon som var gravt havande och jag som spelade rollen som moraliskt, emotionellt och organisatoriskt stöd. Mycket märklig upplevelse. Den främsta skillnaden mellan att bli med barn och att bli med avhandling (förutom aningens mindre blod, tårar, skrik och äckliga kroppsvätskor i det förra fallet - ja det förra) är att processen inte tar slut när klimpen äntligen dimper ned. Boken kom för två veckor sedan, en upplyftande och skakig händelse. Men som om man hade fått vänta 14-21 dagar på att moderkakan skulle komma ut, så sker den verkliga navelsträngsklippningen imorgon: D-dagen. Disputationen.

Nu är varken jag eller Fredrik särskilt oroliga för att det ska bli ett underkännande. Givet, jag är allt annat än objektiv, men jag VET att Fredriks avhandling är en av de mest gedigna och välunderbyggda som kommit de senaste 20 åren. Tro f-n det när han slitit som ett djur i över 12 år med den... Lägg till en stor dos perfektionism och en närmast förolämpande bredd i läsningen. Vilket inte betyder att vi närmar oss morgondagen med lugn och ro. Bortsett från alla små hang-ups han kan ha över allt som kan gå fel (t ex att drabbas av hjärnsläpp och glömma svenska språket), så har det varit en fest att planera. Dessutom en liten reception efter själva disputationen där folk ska mingla till dess betygsnämnden tuggat i sig vindruvor och ältat stavfel och kommit med ett formellt besked.

Idag har vi släpat osagda mängder öl, vin, sprit och alkholofritt bubbelvatten till köket i den inhyrda lokalen. Fredrik har slitit med att få inlånad stereo och högtalare att fungera, och jag har städat lägenheten från golv till tak. Det gör jag alltid vid tenta-ångest. Kanaliserar alla denna brist på kontroll i ett skurande och fejande och tvättande och systematiskt organiserande av ungarnas leksaker. Denna gång måste min undertryckta ångest vara alldeles speciellt häftig, för jag har skurat dörrar och skåpluckor, och skrubbat kalkavlagringar runt kranen i köket. Skrubbat hårt. Fredrik gick loss med dammsugaren ikväll efter nattningen av ungarna, nu sitter han med symaskinen och svär på att han kommer bli den första att disputera i ärevördiga Uppsala i kortbyxor (vi talar knälånga byxor). Kan ha inträffat tidigare, men inte så troligt. Är det värmebölja så är det.

12 timmar till nedslag...


Andra bloggar om: arkeologi, disputation, Uppsala, Uppsala universitet

Sökmotorer och soligt Stockholm

I tisdags var jag på dagsbesök i min gamla hemstad Stockholm. Jag deltog i den årliga biblioteksdagen för framförallt univeristetsbibliotikarier, som detta år hade tema Arkeologi. Vilka är dessa arkeologer, vad håller de på med, vad letar de efter på biblioteken...? Man hade bjudit in en laborativ arkeolog från Stockholm (Laila Kitzler), en historisk arkeolog från Lund (Mats Roslund), och hade bett om en "vanlig" arkeolog från Uppsala. Det bidde jag, i egenskap av sittande doktorandrepresentant. Med uppdrag att prata lite om hur doktorander i allmänhet inom arkeologi förhåller sig till bibliotek och den allt mer digitaliserade världen.

Några av deltagarna i biblioteksdagen tema arkeologi. I mitten i röd tröja syns Britt-Marie och på hennes högra sida Lena, bibliotikarier vid Karin Boye-biblioteket i Humanistiska centrat där jag arbetar. Innan dess var de ansvariga för arkeologi-biblioteket på institutionen. För mig förkroppsligar de allt som gör forskningsbibliotikarier till en absolut nödvändighet och en oersättlig resurs.

Inledningstalare var Stig Welinder från Mitthögskolan - tillika min gamla lärare. Stig höll ett trevligt anförande, med sedvanlig torr och självironisk humor, om arkeologiska böcker - vilka som skriver dem och vilka som kan tänkas läsa dem. Han håller just nu på och läser igenom allehanda dåliga deckare och äventyrsromaner med arkeologer i handlingen (mer eller mindre), och vill gärna ha tips på böcker som har med bibliotikarier på arkeolgiska institutioner. Har ni läst nåt sådant så låt mig veta. Stig passade också på att i förbigående ge en liten känga åt Riksantikvarieämbetets nya skyltning vid Ale Stenar som ger lika vikt åt Bob Linds lösryckta fantasier som seriösa forskares underbyggda teorier.

Sen pratade alltså jag en kort stund om alla konstiga typer av arkeologer som forskar i allt från diskursanalys, till fytoliter, till GIS. Tog tillfället i akt att böna och be lite om stöd från univeristetsbibliotekens organisationer i kampen för Open Access i vetenskapliga publikationer. Laila gav en intressant inblick i hur livet på landet genomgår en stor förändring tack vare internet och digitalisering. Boende två timmar från storstaden som hon är, med barn och hus, så behöver hon allt mer sällan ta den långa dyra resvägen in till biblioteken för ett par timmars desperat kopierande. Istället kommer hon åt mycket via datorn och sparar både tid och nerver på detta sätt. Hennes grannar är också allehanda forskare, konstnärer och fria företagare. Landsbygden har en framtid! Mats pratade om hur bildarkiven som nu finns tillgängliga på Historiska museets hemsida kan bidra till att helt nya forskningsprojekt drar igång - t ex hans eget om förekomsten av praktyxor i järn under vikingatid i SV Ryssland, Finland och längs svenska kusten.

Sen fick vi lite korta introduktioner till söktjänsterna som nu finns på RAÄ och Historiska. Fornsök, Kulturmiljösök och SIS (Sök i Samlingarna). Det bästa är att man jobbat hårt med att länka ihop de olika tjänsterna, så att en sökning efter en plats i Kulturmiljösök kan ge uppgifter om antal fynd, mängd ben, fotografier osv. Att sätta mig in i alla dessa nya godbitar är högst upp på min prioriteringslista - efter den där avhandlingen...

Vitterheten visade upp digitaliserade Fornvännen också och diskuterade de läxor de lärt sig under hela det jätteprojektet. Tydligen ska det nu finnas medel, möjligen, för att göra samma sak med Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar (eller KVHAA som man säger om man inte vill vricka tungan). HURRA säger jag!! Dessa innehåller en påtaglig del av den forskning som ligger till grund för hela den svenska arkeologin och är ofta småkrångliga att få tag i.

Efter dagens begivenhet var över släntrade jag hem längs Strandkajen i majsolens glans och sniffade tjärdoft från den ankrade segelfartygen. Halv fem en tisdag och Stockholm var fullt av glada människor som spatserade, satt och solade sig eller tog en öl/fika. Säga vad man vill om glåmiga nordbor, men vi vet att uppskatta en fin försommardag.

Strandkajen 2008 05 27

Andra bloggar om: arkeologi, bibliotek, upphovsrätt, vitterheten, Historiska museet, forskning, universitet

Ting som skapar tankar

Min favoritscen i en film - alla kategorier - är den där Brian i "Life of Brian", nyss utnämnd mot sin vilja till profet, finner en folksamling nedanför sitt fönster som skanderar hans namn. I ett tappert försök att få människorna att inse att de inte behöver söka upp ledargestalter som ska bestämma över deras liv ropar Brian förtvivlat: "You are all individuals!!!!"
Varvid en kör av röster svarar honom: "YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!"
Sedan en ensam liten röst någonstans från hopen: "I'm not"
Den scenen summerar metervis med litteratur om debatten mellan struktur och agent inom forskningen.

Imorse fick jag ett mejl från Lars "Arkland" Lundqvist som bifogade en digital affisch för en kommande utställning på Östergötlands länsmuseum, som ska visa upp examensarbeten av den första kullen avgångsstudenter vid Linköpings universitets kandidatprogram "Slöjd, Hantverk & Formgivning".
Namnet på utställningen: Ting & Tankar

Okej, det köper jag - så originell var jag inte när jag gav namn till bloggen för ungefär precis ett år sedan, det inbillade jag mig aldrig.
Det smått läskigt häpnadsväckande är dock att formgivaren valt fonten "Curlz MT" för rubriken - samma som jag valde för ordet "Ting" i min banner. Intrycket är därför ganska snarlikt mellan utställningen och min blogg. Jag önskar att jag kunde ta någon sorts credit för slöjdprogrammet, dess elever eller åtminstone museet - men ack nej. Detta är nog helt enkelt ytterligare ett bevis för att vi alla agerar inom begränsade strukturer hur mycket vi än vill tro att vi är individer. Gissar att formgivaren satt med Photoshop liksom jag och letade upp ett teckensnitt som såg kul ut. Tänker åtminstone styrka mitt ego med att jag håller mig på god nivå med specialistubildade inom denna disciplin. Nu valde jag en annan font för "Tankar", som ett subliminalt (okej, totalt övertydligt) meddelande om diskrepansen mellan objektet och subjektet. En utbilda formgivare skulle säkert påpeka att det ger ett stökigt intryck. Men det är min blogg, så jag jag bestämmer.

Det är mycket fokus på individen och alla de val vi har i vårt moderna samhälle. Det kan vara värt att betänka ibland att dessa val inte är så många och fria som vi ofta inbillas att tro - och att zeitgeist alltid kommer hålla oss i sitt grepp. Hur kan man annars förklara att detta myller av Arvid och Elsa på dagis. I det materiella som omger oss avslöjar vi oss, hur mycket vi än vill tro att vi är fria själar med fria val.

Bara för att visa att jag inte är långsint och inte kommer stämma museet för copyright-överträdelser och tvinga dem betala mina CSN-lån, så vill jag bara säga att jag vet att kopiering är den främsta formen av smicker. Som en inbiten artefakt-fantast uppskattar jag även att universitetet håller hantverkskunnande och materialkunskap vid liv - det är pinsamt undervärderat i dagens samhälle. Att associeras även indirekt med detta är en glädje för mig.

Sexton studenter som arbetar i allt från metall till textil till trä till glas ställer ut sina arbeten på museet fram till hösten. Hade jag tid och möjlighet skulle jag titta in själv.

Andra bloggar om: östergötlands länsmuseum, linköpings universitet, slöjd, ting & tankar, utställning

Indiana Jones IV och dödskalledoktoranderna

Idag hade nya Indiana Jones-filmen premiär för oss vanliga dödliga - eftersom okunniga filmbolag inte har vett att ge arkeologer sin egen förhandsvisning. Jag kan svara för att det i Spegelns bio i Uppsala satt åtminstone 8 arkeologer bänkade i spänd förväntan. Våra krav var lågt ställda, vi ville ha humor, action och demolerade fornminnen. Jag måste säga att vi fick alla våra förväntningar upfyllda...och en hel del mer. Surmagade recensenter med filmskole-ambitioner borde hålla sig borta från biograferna vid dessa tillfällen. Sådana här filmer riktar sig till filmälskare, inte förlästa konstvetare.
För de av er som inte vill få uplevelsen förstörd av vissa mindre spoilers kan jag bara säga - det ÄR en matinéfilm, det ÄR en Indiana Jones-film, det ÄR Spielberg på lekhumör - och det ÄR kul!!! Helt klart sevärd och en genuint trevlig filmupplevelse.

Arkeologiska pluspoäng:
Den obligatoriska föreläsningsscenen på universitetet innehåller en hel del info om de neolitiska bosättningarna på Skara Brae, Orkney. Inklusive helt korrekta avbildningar av keramiken på svarta tavlan. 4 skärslevar

I en scen i biblioteket på campus besvarar Jones en elevs fråga med att rekommendera Vere Gordon Childes böcker om kulturteorier. 5 skärslevar
Childe är onekligen en av arkeologins främsta teoretiker och en av hans mest berömda bedrifter var utgrävningen och publiceringen av Skara Brae.

Omnämnandet av Childe i en film som delvis berör kommunistskräcken i USA som ett tema är dessutom en händelse som nästan ser ut som en tanke (av konsulterade arkeologer?). Childe var nämligen den första västerländska arkeolog som på ett seriöst och givande sätt drog nytta av Marx historie-materiella teorier.

Så, för er som inte störs av några mycket små spoilers:

Filmen innehåller en klassisk blandning av ondsinta ideologiskt hjärntvättade skurkar (kommunister denna gång) och helt enkelt moraliskt vankelmodiga individer. Cate Blanchett är genomgående lysande som iskall sovjet-kämpe och verkar njuta av rollen. Efter de ganska bleka blonda hjältinnorna i film 2 och 3 är det balsam för själen att se inte bara Blanchett som kallhamrad brunett, utan även Marion Ravenwoods återkomst - och med den äran! Karen Allen har alla kvalitéer som borde krävas av en motspelare till Indiana, inklusive ett underbart leende och en manisk glimt i ögat.

Indiana har blivit till åren även i filmens värld, en gammal man vars familj och vänner inte längre finns kvar i livet. Som balans - och möjligen som framtida uppbärare av denna franchise - introduceras Shia LaBeouf som tidigare spelat huvudrollen i den alldeles utmärkta actionfilmen Transformers och som där visat behövlig komisk talang. Den får utvecklas till stor del i filmen, utan att han för den delen blir för flamsig eller töntig. En svår balansgång, men jag gillar honom.

Bra actionsekvenser med rejäla doser hederligt filmhantverk matchat med totalt otroliga sekvenser (eeeh, atombomb...). En story som inte precis lägger tonvikt vid detaljerna i berättandet eller historien, eller logistiken, eller miljöerna. Transportsträckorna är det viktiga, inte vad som sker väl där. Inledningen är lite svag, men sedan känns det som om Spielberg hittat formen som gör honom bekväm.

Enda protesten från arkeologgänget - som tar hårdhänt demolering av tempel, krasst förstörande av mänskliga lämningar och total brist på respekt för verkliga förhistoriska skeenden med gott humör och viss djävulsk förtjusning - är närvaron av utomjordingar. Hellre dödsstråleskjutande gudsmaskiner och hjärntvättar-sekter till ondskefulla gudinnor. Utomjordingar hör hemma i rymden, inte på en utgrävning. Suck. Man kan inte få allt.

Slutsats: Rekommenderas varmt. På bio i glada vänners lag. Lämna litteraturvetarna och filmvetarna hemma. Njut.

Kom ihåg: "Archaeology is the search for fact... not truth. If it's truth you're looking for, Dr. Tyree's philosophy class is right down the hall."
(Från Indiana Jones III)

Andra bloggar om: arkeologi, film, indiana jones, kingdom of the crystal skull

Kreativ forskning

Det kom en inbjudan på Facebook. Johan Carlström, återkommande bidragare till K-bloggen på Riksantikvarieämbetet och administratör på Arkeologiforum, knackade mig digitalt på axeln och bjöd in mig att stödja Creative Commons (Sverige). Det är en icke vinstdrivande organisation som skapat en möjlighet för allehanda personer att skapa en licens för sina verk (må det vara musik, forskning eller foton) som samtidigt medger användning och spridning. Det finns olika nivåer av licensiering, från att bara medge vissa rättigheter, till att frivilligt släppa lös sin skapelse i det digitala nätverket. CC grundades i USA 2001 och håller nu på att spridas till ett flertal länder, däribland Sverige. Organisationen försöker hitta metoder att motverka den extrema upphovsrätts-lagstiftningen som i nuläget drivs av flertalet vinstfokuserade företag, utan att för den delen frånta individer alla rättigheter till sina kreativa skapelser. Som det uttrycks på hemsidan:

Too often the debate over creative control tends to the extremes. At one pole is
a vision of total control — a world in which every last use of a work is
regulated and in which “all rights reserved” (and then some) is the norm. At the
other end is a vision of anarchy — a world in which creators enjoy a wide range
of freedom but are left vulnerable to exploitation. Balance, compromise, and
moderation — once the driving forces of a copyright system that valued
innovation and protection equally — have become endangered species.

Jag blir allt mer oroad över den extrema polemik som förs inom copyright-debatten. I nuläget påhejas många lagstiftare (ett flertal av vilka som knappt vet hur man skickar epost) av marknadskrafterna att skydda specialintressen som skönmålas som skydd åt enskilda artister. Det kan vara att den aspekten behöver mer juridiskt skydd - men i polariseringen verkar det som om alla involverade är ute efter att tjäna pengar direkt på sina verk. Vi är inte alla romanförfattare eller tavelmålare. En stor andel som är verksamma på nätet idag är forskare, studenter, vetenskapsmän (och kvinnor).

Vi står på tröskeln av att för första gången i världens historia ha möjlighet att göra kunskap och förmedling demokratiskt i oanade proportioner. Inte längre behöver man vara bosatt i en storstad i Västeuropa eller USA, inte längre behöver man vara inskriven på ett elit-universitet för att få tillgång till all den samlade kunskapen, eller nya färska rön. Även om det fortfarande är en monetär fråga (tillgång till dator och internet) är det ändå potentiellt möjligt för långt fler, i helt skilda delar av världen att inte bara tillgodogöra sig kunskap - utan sprida den. Ge alternativa tolkningar och analyser som kan nå miljoner av människor.

Paradoxalt nog håller ny lagstiftning på att förhindra detta på en nivå som aldrig förekommit tidigare inom vetenskaperna eller forskarvärlden. Där man tidigare hade tillåtelse att reproducera bilder, illustrationer, diagram mot ett ärligt angivande av ursprungskälla, kräver nu förlag som aldrig bekostat forskningen till att börja med, att de ska ersättas för att de distribuerat den. I vissa fall har det gått så långt att t.o.m. dikter copyright-skyddas så att litteraturvetare måste betala för att få återtrycka dem i sina vetenskapliga verk. Forskare i allmänhet, inte bara humanister, tjänar inga pengar på sitt arbete annat än den lön de möjligen upphåller vid ett lärosäte (ibland inte ens det). De får inte ett öre för att skriva artiklar till tidskrifter annat än i extrema undantagsfall. Att sprida kunskap och information är vårt syfte. Information måste kunna delges i bilder och illustrationer, texten i sig är inte nog. Att jurister och lagstiftande församlingar inte tar sig tid att säkerställa forskningens och universitetens rätt att fritt sprida information om resultat och tolkningar är en skam, och ett hot mot oss alla. Att universiteten i Sverige verkar sova, eller bara ducka för frågan, gör inte saken bättre.

Stater och stiftelser betalar och bekostar forskning runtom hela världen. Att lämna över de rättigheterna till resultat som tagit många människor åratal att sammanställa, till de förlag som råkar distribuera dem i slutändan - det är rent vansinne och orättfärdigt på alla plan. Det är en sak om man i en populär bok tjänar pengar på försäljningen, att använda sig av andra människors skapelser. Men att dra nytta av dem för att stödja kunskapsutvecklingen, med ärlig referering till upphovspersonen, den rätten måste fastslås i internationell lag.

Fram till dess kommer jag iallafall att tillgängliggöra mina fotografier och illustrationer via Creative Commons.


Andra bloggar om: arkeologi, forskning, vetenskap, upphovsrätt, creative commons

Spikat!

Efter diverse förseningar och förvecklingar, som säkert blir kul om 10 år men som drog lagom på smilbanden idag, var den då äntligen här: Sambons avhandling.

"Identitet i praktik. Lokala, regionala och överregionala sociala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur". Av Fredrik Hallgren.

Vådligt snygg om man får säga så själv. Om den första jordbrukande kulturen i södra Sverige, med fokus på Mellansverige och den nordgräns för utbredningen som gick där. Stridsyxor och trattbägare och släktskapssystem. Och en hel del mer.

Barnen ser på när pappa borrar i boken...

I traditionen att offentliggöra en avhandling ingår "spikningen". I Uppsala tar man sånt bokstavligt (kanske nån sort vinkning åt Luther och hans teser). Uppe i universitetsbyggnaden hamrar man spikar igenom papper med titel och sammanfattning - om man inte väljer den smått katarsiska seden att driva en 7-tumsspik genom själva boken. Många doktorander väljer det senare, som ett handfast avslut på sin golgata-vandring. Ävenså Fredrik.

Barnen har förundrat fått beskåda hur pappa vandaliserar sin egen bok och hamrar loss så det ekar mellan pelarna.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, avhandling, Fredrik Hallgren, Uppsala universitet, trattbägarkultur

Inget jobb här...

I en ödslig korridor, med gråtunga skyar i ett råkallt Uppsala, sitter vi och väntar på att Fredriks avhandling ska dyka upp från tryckeriet. Minuterna trillar ömsom sakta, ömsom snabbt förbi.
Är den på väg? Har allt gått enligt planerna? Hittar de rätt?

Värst är att vänta

DNA från stenåldern - nya svar, fler frågor

Spenderade helgen med näsan i Anna Linderholms avhandling, som nått oanade höjder av "snackis" för en arkeologisk publikation som inte ens genomgått disputation ännu. Rent generellt kan jag säga att ur mitt eget snäva intresse är boken en gottispåse fylld med roliga karameller av information och analysresultat som jag kommer återkomma till vid upprepade tillfällen under min egen forskning. Men jag har samtidigt en del invändningar mot tolkningarna av dessa resultat.

Detta är en sammanläggnings-avhandling och består alltså av ett antal samproducerade artiklar, varav vissa fortfarande inte är tryckta i en tidskrift ännu, samt en sammanfattande "kappa" av doktoranden som inleder. Naturvetare gör allt baklänges - de inleder med en sammanfattning. Det positiva med detta är att läsaren snabbt får en överblick av resultaten, det negativa att man inte riktigt kan bedöma grunden för tolkningarna förrän efter man läst igenom en samling ganska disparata artiklar. Idealiskt ska artiklarna bilda en sorts trappstegseffekt, eller test av diverse hypoteser. I verkligheten är det svårt att vara så stringent inom ett delvis humanistiskt ämne. Som läsare blir det dock enkelt att hitta fram till de olika analyserna och dess resultat. Man kan säga att det är en smaksak.

Förutom kappan består Linderholms avhandling av hela 7 artiklar:

I: Studerar olika sorters haplogrupper i mitokondrie-DNA (som ärvs via mödernet) hos nutida och förhistorisk befolkning för att utröna vilka likheter och skillnader det finns - särskilt mellan jordbrukande respektive jagande neolitiska grupper. Resultaten pekar på påtagliga skillnader mellan de kustlevande jägar-grupperna jämtemot neolitiska och bronsålderstida bönder i samma område. De senare avviker inte nämnvärt från nutida Sydskandinaver. En jämförelsegrupp med letter hade likheter med både bronsåldersgrupperna och jägar-samlarna. Sammanlagt jämförs 31 gropkeramiker (Gotland 25, Öland 6), med 7 trattbägarkultur-individer (Öland 2, Västergötand 5) och 15 bronsåldersskelett (Öland).

II: Dietstudie över 123 människor från Öland, från ett antal lokaler daterade mellan mesolitikum till järnålder. Dessutom har man analyserat inte bara benen (som representerar diet i vuxen ålder), utan även olika tänder som återspeglar dieten hos individen då de bildades, i barndoms- och ungdomsåren. Benen är alla C14-daterade. Fullpackat med oerhört intressanta resultat. En mycket tydligt marin diet förekommer hos mesolitiker och gropkeramiker, en mer terrest diet med inslag av fisk hos samtida neolitiska jordbrukare, samt en mycket enhetligt terrest diet i bronsåldern. Ett romartida gravfält hade gravlagda som haft ett stort inslag av färskvattensfisk i dieten.

III: Metodartikel om problem med att få fram okontaminerat DNA ur förhistoriska människoben.

IV: Artikel om förekomst av laktostolerans under neolitikum och bronsålder. Möjligheten att tillgodogöra sig mjölk efter spädbarnstiden är vanligt förekommande i Sverige, men mindre vanligt i SV Europa och t ex Finland. Troligen är denna genetiska förmåga starkt kopplad till neolitiseringen här i norr (men inte ett måste, andra folk klarar sig bra utan den). 29 individer har man lyckats analysera. 14 gropkeramiker från Gotland, 4 individer i gånggriften Gökhem i Västergötland, samt 11 daterade individer från gånggriften Resmo på Öland (MN A: 4, MN B: 4, BRÅ: 3). T-allelen som ger laktostolerans förekom i 3 av 14 gropkeramiker, men i hela 5 av 8 neolitiska skelett i Resmo och 3 av de 4 skeletten i Gökhem, samt i samtliga 3 bronsåldersskelett.

V: Analys av 30 individer från gånggriften Rössberga i Västergötland. Dels dietanalys, dels en studie av Svavelisotopen 34 som kan ge indikationer på om de begravda bodde lokalt i trakten eller var inflyttade relativt nyligen i sina liv. Hälften av benen är daterade, de flesta faller inom MN A, ett par inom MN B resp bronsålder. Alla har haft en mycket likvärdig diet, framförallt bestående av vegetabilier, kött från gräsätare och sötvattensfisk. Inga tecken fanns på att individerna gravlagda i stenkammaren flyttat på sig nämnvärt från trakten.

VI: Dietstudie av vikingatida gravar i Birka, korrelerade med gravgåvorna i dessa gravar, och typ av grav, samt kön. Många mycket intressanta resultat dels utifrån påtagliga skillnader i diet, samt variation i svavel-värden som indikerar att människorna kommit från flera olika platser, eller tillbringat en hel del tid på andra platser än Birka. Accepterad för tryckning i Antiquity.

VII: Analys av gravmaterial från den tidigmedeltida kristna gravfältet i Björned, Ångermanland, jämfört med icke-kristna gravar i området. Dieten verkar inte variera nämnvärt mellan kristna och icke-kristna, men framförallt de äldst daterade skeletten i Björned visar i svavelhalten på att de flyttat in i området relativt nyligen.

Det är mycket i avhandlingen som är informativt, men i min mening saknas alltför många pusselbitar i nuläget:

Representerar gropkeramisk kultur ett nytt invandrat folk?
Man har inga DNA-analyser av mesolitiska eller tidigneolitiska ben över huvud taget, det går alltså inte att avgöra om den är GRK-generna som är "uppdykande" eller TRB-generna.

Utgör gropkeramikerna en egen biologiskt separat folkgrupp?
Man har inga analyserade gropkeramiska skelett från fastlandet, som kan bevisa att de analyserade individerna inte rör sig om speciella ö-populationer. Det framgår inte helt klart i texten om det öländska och gotländska sinsemellan är identiskt.

Försvinner gropkeramiska haplotyperna hastigt och abrupt efter mellanneolitikum?
Det finns inga analyserade skelett från senneolitikum eller bronsålder från vare sig fastlandet eller Gotland som man kan jämföra med, bara Öland. Man ska också komma ihåg att man bara studerar mitokondrie-DNA, som enbart ärvs på mödernet och där faderns mtDNA "sållas bort" vid varje ny generation. Det finns indikationer på att gropkeramikernas haplogrupp är ovanlig, men det rör sig inte om utomjordingar eller en annan art.

Min åsikt är att det behövs mer ben, mer analyser och mer källkritisk diskussion kring de kategorier av kulturgrupper arkeologerna "skapat" för ungefär hundra år sedan. Allt detta ser jag fram emot med förväntan.

Det som inte fått sin nyfikenhet mättad kan med fördel kolla in Laktos-projektets hemsida LeCHE, en samlingsplats för de forskningsprojekt som rör kartläggningen av laktostoleransens spridning och kronologi under stenåldern i Europa.


Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, DNA, stenålder, bronsålder, järnålder, vikingar, Birka, diet, migration, laktostolerans, laktosintolerans

Förhistorien som ett främmande land

David Lowenthal publicerade 1985 en inflytelserik bok: The Past as a Foreign Country. I den diskuterade han hur historiker måste bli medvetna om den mentala bild allmänheten har om vad historia är, hur det förflutna var och hur det skapat samtiden. Denna mentala bild påverkar och filtrerar helt hur de tar åt sig ny information och uppfattar forskningsresultat - eller inte alls uppfattar dem. Vad som gäller för historiker gäller tiofalt, hundrafalt, för arkeologer. De flesta historiker kan börja sin diskussion utifrån en högstadie- och gymnasienivå, arkeologer måste inleda på lågstadienivå. "Man bodde i hus - med tak", "De kunde tala med varandra". Detta eftersom den undervisning vi får i förhistoria ofta inskränks till de allra första åren i skolan och mycket lite därefter. För varje program eller artikel om förhistorien, finns hundra om Strindberg, eller Gustaf III, eller 2:a Världskriget.

Jag har under de senaste 48 timmarna funderat en hel del på vad som verkligen gjorde mig så ovanligt förbannad med Vetenskapsmagasinet i tisdags. Det var många, många detaljer naturligtvis. Framförallt ska det vara konfliktbetonat - en enkel konflikt med ont vs. gott, svart mot vitt. Inga gråtoner. Annars är ingen intresserad. Påstår dom. Jag undrar om dessa journalister någonsin brytt sig om att verkligen undersöka vad populärvetenskapligt intresserade människor vill ha, för de flesta jag känner föredrar att inte bli behandlade som småbarn. Reportage-strategier som är logiska för dokusåpor borde inte få gälla för vetenskapsprogram. Men det var kanske främst för att det var som att se Stanley på frammarsch i djungeln med sin vita mans börda. Civilisationsbärarna mot de enkla och efterblivna och exotiska stackarna som gick under på det naturliga urvalets altare.

När kolonialmakternas upptäckare gav sig ut på mörka kontinenter iklädda vita linnekläder, så var det med tydliga mål och syften.
Att sprida den Sanna Civilisationens budskap.
Att hitta de primitiva stammar som påvisade den evolutionära utvecklingen fram till skapelsens krona: den vita européen.
Att skriva spännande och kittlande reseberättelser för hemmamarknaden så att man kunde bekosta sina resor
Att hitta naturresurser som man kunde exploatera för egen vinnings skull

Allt detta ovan gäller för en hel del "upptäckare" av förhistorien idag. Kontinenterna må sakna vita fläckar, med förhistorien kan man appropriera för att göra precis samma sak: Hävda överlägsenhet, skapa en linjär evolutionär utvecklingslinje till skapelsens krona (vita européer), göra sig en slant på fantasifulla berättelser - och exploatera folken för sin egen vinnings skull.

De folk och grupper som såg sina ting rövade och förvanskade på muséer, som blev uppmätta i rasbiologiska böcker, som blev beskrivna i nedsättande termer - de kunde till slut göra sig hörda. De har en åtminstone teoretisk chans att protestera och kritisera. De folk vi arkeologer studerar är döda. De är stumma. De kan aldrig föra sin egen talan. Därför är det hundrafalt viktigt att behandla dem med respekt och ge utrymme för nyanser. Bara för att de är döda så har vi inte rätt att utnyttja dem för vår egen ekonomiska, karriärsmässiga och politiska vinnings skull.

Jag kan inte tåla och fördra detta - jag kan inte ha överseende med det som en rolig grej. för mig är detta verkliga människor, inte dockor i ett spel, inte teater, inte något som är till för vårt eget höga nöjes skull. För hundra år sedan målade vi upp afrikaner och lät dem dansa och spela för att roa oss. Vi skapade karikatyrer av dem för att kunna spegla oss mot dem. Vi talade om dem som känslosamma, musikaliska, opålitliga, ointelligenta, barnsliga. Nuförtiden är det inte möjligt att göra detta i rumsrena sammanhang. Varför ger vi oss rätten att bete oss så mot de döda?

Förhistorien är inget skämt för mig, den är verklig. Jag håller dessa människors ting i mina händer - jag håller deras ben!
Skäms på mig om jag ser dom endast i ljuset av vad de kan göra för mig och mina intressen. Skäms på mig om jag endast ser dem som underhållning för stunden.

Vi bör närma oss förhistorien som ett främmande land med ett främmande folk. Men inte såsom kolonialstaternas imperiebyggare, utan som intresserade och respektfulla besökare som vill lära sig något nytt. Som är villiga att lyssna. Deras berättelser och liv är hundra gånger mer intressanta än de simpla äventyrsberättelser vi kan knåpa ihop på vår kammare.


Andra bloggar om: arkeologi, etik, media, vetenskapsmagasinet, stenålder, DNA, vetenskap

Dagen efter - DNA revisited

Okej, efter en dag av en hel del mejlande och diskussioner både på nätet och i korridorer, där jag fått mothugg och medhåll om vartannat, är jag helt mörbultad efter mitt tidigare inlägg. Efter att ha kollat igenom delar av Vetenskapsmagasinet en gång till och jämfört med vad jag tidigare läst och hört av flera av de involverade forskarena har jag kommit fram till detta:

För det första är den studie de gjort främst (uteslutande?) på öländskt material. De resultat de kommit fram till är alltså giltiga främst ur ett öländskt perspektiv. Det förklarar en del märkliga uttalanden av reportern att TRB-keramik och GRK-keramik inte förekommer tillsammans på någon lokal. Det gör de nämligen ofta på fastlandet, särskilt i Mellansverige, men även på Gotland. Fast på olika nivåer över havet eftersom de har olika datering. På Öland, som är ett minst sagt begränsat landområde, förekommer inte TRB-keramik och gropkeramik tillsammans. Forskarna talar om Öland, Widman får det att låta som om det gäller hela södra Sverige.

Analysresultaten visar att de som begravts i megalitgraven i Resmo har en påtagligt annan genetisk uppsättning än de som begravts i Köpingsvik, på det gropkeramiska gravfältet där. Jätteintressant. Men det säger inget om förhållandet mellan TRB och GRK i övriga regioner, som t ex Gotland eller Mälardalen, där det saknas bevarade människoben från tidig TRB-kultur och där TRB "försvinner" materiellt under mellanneolitikum, när man börjar bygga maffiga stenkammargravar i Västra och Södra Sverige. Det finns med andra ord inget som i nuläget kan avgöra om de som hade trattbägarkultur-föremål i Mälardalen var en annan grupp människor än de som hade gropkeramiska föremål i samma region lite senare. Rent materiellt och teknologiskt finns det inget som indikerar ett påtagligt och hastigt brott, endast en tydlig orientering österut i kontakterna under mellanneolitikum.

Resultaten av DNA-analyserna på Öland, kombinerat med dietnanalyser, och strontium som kan avslöja migrationsmönster hos indivivder, är sammantaget en otroligt intressant och givande forskning som jag redan tidigare dragit nytta av. I Vetenskapsmagasinet, av ren sensationslusta gissar jag, lyckades man dölja de genuint häftiga resultaten bakom en förvirrad och på många plan helt och hållet inkorrekt extrapolering av dem till att gälla hela Södra Sverige.

Via omvägar har jag hört att Götherström inte är helt nöjd med hur deras forskning framställdes, och också att han påpekat att deras analyser på inga vis kan avgöra varifrån gropkeramikerna på Öland har kommit ifrån - öst, syd, norr eller väst. Eller om de alltid funnits där och det är TRB som flyttat in.

Slutligen vill jag påpeka att bristen på tidigneolitiska skelett, pga gravskicket under denna tid, gör att det är omöjligt att i nuläget avgöra i vilken mån de första TRB-kulturbärarna på Öland var mer släkt med gropkeramikerna eller megalitbyggarna. Inte heller vet vi om den genetiska uppsättning som finns hos gropkeramikerna fanns kvar hos populationer i andra delar av Sverige, även om den inte verkar finnas kvar i bronsåldersbefolkningen på Öland. För det behövs långt fler studier. Som jag ser fram emot.

Nog om detta nu, tills jag fått sätta mig in i var forskarna faktiskt säger, inte vad en hämningslös reporter påstår att de säger. Jag må ha trampat på en del tår här, men ibland orkar jag inte vara så otroligt förstående och ursäktande för något som jag blivit genuint upprörd av. Inom universiteten och på grävkontoren är etik en stor och aktuell fråga - vi vet hur lätt det man säger missuppfattas och förvrids att passa politiska särintressen. Vi har fått stå vid skampålen i media flertalet gånger för att vi inte tagit konsekvenserna av detta och formulerat oss bättre. Jag skulle uppskatta om samma diskussion började föras på Vetenskapsmagasinets redaktion.

Anna Linderholm disputerar den 23:e maj i Stockholm på sin avhandling "Migration in prehistory - DNA and stable isotope analysis on Swedish skeletal material". Opponent är Oliver Craig, en mycket duktig lipid-forskare och arkeolog.


Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, Öland, vetenskapsmagasinet, DNA, vetenskap, forskning

Vetenskapsmagasin under all kritik

När jag skriver detta sitter jag på mitt arbetsrum på arkeologiska institutionen. Klockan är 22.10 och mitt huvud är på väg att explodera. Jag har nyss tittat igenom Vetenskapsmagasinet på SVT, som trevligt nog ligger ute på nätet för oss som kvällsjobbar. Ett program jag sett fram emot i flera veckor då det skulle ta upp de nyligen publicerade DNA-analyserna av neolitiska skelett och dessutom visa bilder från min gode vän Ludvigs grävningar på Öland (som var det enda jag uppskattade med programmet). Innan jag skriver vidare vill jag klargöra två saker:

1. Jag älskar och hyllar de bidrag de naturvetenskapliga metoderna gett forskningen i allmänhet och min i synnerhet. Jag är på inga vis en motståndare till naturvetenskap - tvärtom.
2. Professor Anders Carlsson är min totala motsats i allt vad som gäller tolkning och uppfattning om neolitikum. Alla som känner mig vet att jag stadigt hållit mig till "motståndarlaget".

Vetenskapsmagasinets program om den neolitiska kontroversen var bland det sämsta jag sett i populärvetenskaplig väg någonsin. Det gör mig ont i själ och hjärta att känna att jag skulle vilja störta in på Evolutionsbiologen här i Uppsala och fråga Anders Götherström, en forskare jag alltid respekterat och beundrat, vad de håller på med och hur de tror att det kan kallas god vetenskap!? Jag talar inte här om DNA-analysen, som jag säkert tror är korrekt utfört med en utvecklad metod de bör ha all heder för. Men man kan inte basera en helhetstolkning av neolitikum enbart på huruvida analysmetoden är korrekt. Hans och Anna Linderholms extremt bristande kunskap om den tid som de sade sig studera, är pinsam på gränsen till kriminell, med tanke på det de påstår sig kunna bevisa.

I dessa program är det alltid ett problem att inte veta i vilken mån forskarnas åsikter felrepresenteras av reportern, som i detta fall heter Martin Widman. Att han tagit tillfället i akt att brassa på alla kanoner och pukor och ta i så att revbenen nästan spräcks är tydligt. En extremt förenklad och på flera vis totalt felaktig bild av den arkeologiska debatten målas upp med bredaste och bjärtaste penseldrag. För er som tittade och ej är arkeologer kan jag bara förtvivlat försöka upplysa om att hans redogörelse var ungefär lika balanserad och korrekt som Sverigedemokraternas omtolkning av Selma Lagerlöf som nazi-sympatisör. Fienden, (för här talar vi inte om några värdiga ens ett uns respekt av programmakarna) i detta fall "traditionella" arkeologer som bara bryr sig om pilar och krukskärvor och som räds och fruktar allt vad som kan kallas naturvetenskap, är totalt endimensionell i gammal hederlig polemik-tradition värdigt ett politiskt väckelsemöte - inte Sveriges Televisions vetenskapsmedia. Widmans uppblåsta retorik är klart över gränsen för det acceptabla och helt inne på det närmast ärekränkande. Inte minst den totala nations-chauvinismen, som om ingen annan hållit på med DNA och alla ute i Europa darrande väntat på just detta resultat, blev ofta ofrivilligt skrattframkallande. Om den inte hade varit så olustig.

Det finns så många problem och platta fall i den bild som målas upp att jag inte vet var jag ska börja. Här är bara lite:

1. Retoriken som används är inskränkt och närmast främlingsfientlig. Man talar om de "mystiska gropkeramikerna" från öst. Det talas om två folk, som vore de statiska enheter, där endast den ena kan vara "våra förfäder" (tänk om INGEN är "våra" förfäder...?). Som om Sverige blev till av ett rasrent folk någon gång på bronsåldern, som minsann skydde all sammanblandning med oliktänkande.

2. Både Götherström och Linderholm verkar sakna grundläggande kunskap om den tid de säger sig studera - kronologi inte minst. Trattbägarna - ja, de talar om representanterna för detta "folk" i samma termer som vore de ting. Notera detta kära kollegor: Trattbägare = en sorts keramisk bägare, inte en typ av människa. Det är sådant som inte skulle accepteras i en tenta på A-nivå.
Iallafall - Trattbägarkulturen, dvs de materiella ting som sammantaget fått den beteckningen, FÖRSVINNER från våra material runt 3000 f.Kr. Gropkeramikerna FINNS KVAR fram till ca 2300 f.Kr. Med andra ord, hela idén att de senare är en "parentes" (Widmans term) som undanträngs av de högstående jordbrukarna med stenkammargravar faller på det faktum att GRK finns kvar i 700 år efter det att TRB försvunnit!!!

3. I Mälardalen finns TRB väl representerat under flera hundra år. Allt eftersom ökar kontakterna med åländska och finska områden - detaljer i keramiken förändras, yxtyper dyker upp som är nya osv. Under Mellanneolitikum A, ca 3400 f.Kr, efter 600 år av en ekonomi av kombinerad säljakt och jordbruk (ben, sädeskorn etc), börjar den domesticerade delen av ekonomin sakta försvinna. Gradvis. Samtidigt som man alltså börjar bygga megalitgravar i söder - och märk väl att TRB inte är synonymt med megalitbygge (det kom först efter 500-600 år), så ändras den materiella kulturen i Mälardalen. Keramiken har samma teknologi, märk väl, men blir allt mer olik den sydländska och mer och mer östliga drag förekommer. Liksom mer och mer föremål från den Sydnorrländska skifferkulturen.
Övergången till "ren" GRK några hundra år senare är på inga vis dramatisk - boplatser vi hittar innehåller både de äldre typerna och senare de mer typiska gropkeramiska kärlen. Mellanformen av keramiken förekommer alltså dels på TRB-lokaler, dels på GRK-lokaler. De förra är bevisligen äldre (C14), de senare bevisligen yngre (C14 + höjd över havet). Runt 300 f.Kr. ser vi hur ekonomin specialiseras, från att ha haft boplatser i kustbandet med en del tamdjur (främst grisar), vilda landdjur, och säl och fisk, så förekommer nästan bara ben av säl och fisk - i mindre utsträckning gris och landdjur.

Det kan på inga vis beskådas ett brott, en invasion, i vare sig bosättningar eller i ekonomi eller teknologiskt i keramik och yxor och stenredskap. Och var ska dessa gropkeramiker ha kommit ifrån? Vi VET vad som finns i Finland och det är INTE gropkeramiker - däremot en inte helt snarlik jägarkultur vi kallar kamkeramiker - med annan keramik och andra redskap och annan teknologi. Inte heller finns de någon annanstans runt Östersjön, så om de inte kravlade upp från havets botten är hela den modellen av komplett invandring fullständigt vansinnig. Vad vi ser, tydligt, är att kontakterna mellan Östra Sverige och Finland-Baltikum var långvariga och aktiva från åtminstone 4000 f.Kr och framåt, med stor gemensam påverkan åt båda håll. Att det förekommit många giftemål emellan grupperna under dessa århundraden är helt säkert. Hur detta över tid kan ha påverkat den genetiska uppsättningen i dessa områden med ganska små populationer överlämnar jag åt en statisitiker att diskutera.

4. Det allvarligaste felet de intervjuade forskarna begår, är vetenskapligt. De har utifrån 60 (!)skelett från olika platser och från olika tider - utan direkt koppling mellan dem i de flesta fall, och vi talar tidsperioder över tusentals år här - dragit extremt långsökta slutsatser. Jag upprepar - 60 individer. För det första, de har inte analyserat en enda TRB-individ från Mälardalen. Av den anledning att vi inte har bevarade obrända skelett från dem där. De kan alltså inte alls uttala sig om de gropkeramiker som finns där 3000 f.Kr är släkt eller ej med TRB-grupperna, eller mesolitiska grupper!!! Att i det läget dra de växlarna på materialet måste nog grundas i en förställning om att Sverige är Sverige även under stenåldern och att de som bor i Västergötland eller på Öland ska vara allmänt giltiga även för de som finns i Mälardalen.

Vårt material är hopplöst fragmenterat och utspritt. Att inte ha den källkritiska integriteten att ta hänsyn till detta är på gränsen till en kriminell handling - särskilt när man så självsäkert står i TV och säger sig ha bevisat en gång för alla att en efterbliven jägargrupp invandrat till Sverige under neolitikum från Finland, bara för att gå under under övermakten från jordbrukarna. Det är sån här hybris som ger naturvetenskapen ett oförtjänt dåligt rykte inom andra forskningsgrenar och jag förväntade mig bättre. Tänk om de tog ett blad från sin egen bok och inte uttalade sig om saker de saknar grundläggande kunskaper i - jag skulle aldrig våga tala om DNA, lipider eller strontium utan att faktiskt sätta mig in i det långt mer än de verkar ha tillgodogjort sig kunskap som varenda A-student i arkeologi bör ha.

Jag upprepar igen, hur de förklarar det faktum att TRB försvinner långt innan GRK undgår mitt förstånd.

Jag är helt och hållet för en intensiv och skarp debatt om denna högintressanta tid. Men tolkningar som saknar grundkunskaper om de mest elementära fakta, total brist på källkritik och polemiska rallarsvingar som hör hemma inom pseudovetenskapen, är inte värt den digitala rymd de upptar.

Nu går jag hem och tar en stor whiskey och sätter mitt hopp till Elin Fornanders kommande avhandling istället. Och till BBC, för efter detta bedrövliga Vetenskapsmagasin kommer jag inte tro på ett ord de säger i framtiden. Skäms!


Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, DNA, vetenskapsmagasinet, neolitikum, Öland, Martin Widman, Anders Götherström, Anna Linderholm

Mellan hägg och fårbete

Nu har försommaren kommit till Uppsala. Igår cyklade jag förbi ett parfymmoln från den blommande häggen vid BMC och imorse hade fåren släppts ut på grönbete på Polacksbacken. Det senare är ett stort fält mellan Ångströmlaboratoriet och Uppsala Science Park. Där och t ex i skogspartiet innan Ulleråker tar vid använder kommunen sig av en ekologisk röjningsmaskin varje sommar i form av tackor, baggar och gulliga små lamm - till barns och studenters stora förtjusning. De på Polacksbacken är innanför elstängsel, för att undvika alltför entusiastiska teknologer (gissar jag), men i skogspartiet kan man gå in på lilla gula stigen och hälsa på dem i person.

Jag har verkligen väntat på att få se fåren på fälten, ända sedan backarna fylldes av fält av vitsippor. Nu blommar gullvivan i Engelska Parken och lärkan slår nästan knut på stämbanden vid fälten utanför Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna.

Ikväll tittar jag på SVT's Vetenskapsmagasinet om de nya laborativa undersökningarna av stenålderskelett från Öland.


Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala universitet

Torsk på vikingar

Global uppvärmning i all ära, men inget just nu skrämmer mig mer än det stadigt minskande antalet fiskar i våra hav. Det är en så påtaglig upplevelse, något som accelererat inom min egen livstid, som är helt och hållet beroende på mänsklig rovdrift, och som trots de enorma konsekvenserna får fortsätta nästan ohejdat i Marknadskrafternas Heliga Namn. Som barn följde jag med på den lilla fiskebåten i Junibosand utanför Sundsvall, där både lax och torsk drogs upp i stora omfång och fördes tillbaka till hamnen och rökeriet. Vi åt lax under dessa sommarveckor så att man inte ville se åt rosa resten av hösten. Det känns som en annan värld. Torsk brydde jag mig knappt om, det var dussinfisk som man åt när man till slut tröttnat på laxen. Idag går jag förbi den frysta torsken i mataffären och vågar inte köpa den, jag undrar om mina barn ens kommer att få äta torsk någon gång. Jag undrar om deras barn kommer att ha råd att äta fisk över huvud taget.

Den enda torsken, pekfingerstor, som fångades i vår i forskarnas trålare utanför Lysekil. Artikel i DN 2008-04-07.

Rovfisket idag slår alla rekord med de jättelika glupska trålarna som dammsuger våra hav på allt i fiskväg. Men kommersiellt fiske har många hundra år på nacken och har varit en extremt viktig del i utvecklingen av européernas fartygsteknik. I sin bok Fish on Friday diskuterar Brian Fagan hur sökandet efter allt större fiskfångster i förlängningen ledde till upptäckten av Amerika. Nu har forskare i bland annat Cambridge med hjälp av naturvetenskapliga analyser av torskben från vikingatid, visat hur man redan på denna tid hade en etablerad och långväga handel med torsk som fiskades upp utanför Norge. Torskben i flera delar av Nordeuropa, från York i England till polska inlandet, har visat sig härstamma från de fiskerika vattnen utanför Nordnorges kust. Resultaten är tryckta i Journal of Archaeological Science.

Hypoteser om torskens vikt som handelsvara har tidigare formulerats utifrån osteologiska analyser, där man påvisat en övervikt av fiskhuvuden i fiskelägren i Norge, och en klar undervikt av desamma i andra europeiska städer. Nu har teamet alltså applicerat analystekniker framtagna för moderna fiskeriundersökningar på förhistoriskt material. Som jag skrivit om tidigare i bloggen kan man lära sig en hel del utifrån isotoperna C13 (kol) och N15 (kväve). Östersjön är för liten för att analyseras som annat än en sorts region, men Atlanten är desto större, och det är skillnad på Kattegatt och Nordsjön i termer av kol-halt och näringskedjor.

Så den imponerande bilden av den väldige vikingen som svassar runt i York som självklar krigsherre får sig en liten törn, en hel del var nog fiskhandlare med en lagom fin odör som följde dem i spåren. Men det säger också en hel del om fiskets betydelse för vår ekonomiska utveckling. Jag hoppas mina barn kommer få uppleva en framtid då fiskebåten än en gång lägger till i hamnen med lasten full av stora, feta, extremt fula fiskar.

Andra bloggar om: arkeologi, vikingar, vikingatid, York, vetenskap, forskning, torsk, fiske

Silvermasken

När ens jobb går ut på att läsa, läsa och läsa lite mer så är läsning för det höga nöjets skull en tveeggad känsla av njutning och skuld ("borde jag inte istället..."). Min kvällslektyr faller numera i två kategorier som är sinsemellan mycket olika. Å ena sidan Fantasy, där en god episk berättelse som utspelar sig i en verklighet helt väsensskild från min vardag är välbehövd eskapism. Lite känslostormar mellan risk för total undergång och lycka när allt fixar sig (bara för att vara upptakten till nåt än värre), är också välbehövd katarsis. Å andra sidan populärvetenskap inom ämnen som inte direkt är mitt eget. Från kemiska problem kring livets uppkomst, till historiska berättelser och samhällspolitisk utveckling. Medan fantasy ofta resulterar i nattlånga läspass, så har populärvetenskapen den fördelen att man ofta kan läsa kortare partier och fortsätta en vecka senare utan större problem.

Nu senast har jag tagit mig igenom Peter Englunds Silvermasken från 2006. Den utmärker sig för att vara kort (c 180 sidor), vilket inte precis är vad man tänker på när man hör Englund nämnas i samma andetag som 1600-tal. Så är den liten speciellt tillkommen: Det är en biografi - eller levnadsteckning vore bättre - över drottning Kristina, skriven på uppdrag av Svenska Akademien (ledamöter där ska tydligen teckna levnadsbeskrivningar då och då). Att Englund som skrivit om både Kristinas far och hennes efterföljare borde intressera sig även för denna regent är knappast konstigt, inte heller att han fram tills nu hållit sig ifrån henne annat än i sidospår: Få regenter har varit så beskrivna och utforskade som Kristina.

För Englund så har regenterna framförallt fungerat som fokus för den stora berättelsen, den om tiden, folket, händelserna, mentaliteterna, förändringarna i både det stora och det lilla. I den mån han diskuterar "huvudpersonen", såsom Karl X i "Den Oövervinnerlige", är det inte för långtgående djuppsykologiserande och minituös detalj om dennes beslut och förehavande. Det är mer hur personen ifråga både uppfattas och efter hand uppfattar sig själv, i ljuset av sin samtid. Personerna är verkliga, men blir framförallt en spegel i vilken vi kan se en reflektion av en svunnen tid.

När det gäller Kristina tar Englund det smarta och intressanta greppet att nästan helt fokusera på tiden efter abdikationen. De som likt jag mest läst om henne i skolan vet att hon ur svensk synvinkel faller av kartan vid detta tillfälle. Samma sak med de flesta filmatiseringar - abdikationen blir ett klimax och ett avslut. Det intressanta är att för Kristna så var det tvärtom: Hon såg detta som det första steget ut ur det isolerade och kalla Norden och in på den heta världspolitiska scenen. Bokstavligt talat, för hennes förmåga att ikläda sig roller, att medvetet utveckla idén av sig själv som något Annat, varken kvinna eller man, varken monark eller medborgare, konvertit men inte andlig, är extremt intressant. man förstår att generationer av forskare, från de genialilska till de tarvliga, haft enorma problem med att förstå och diskutera denna otroligt makalösa individ.

Englunds skrift är rolig och intressant som en introduktion till denna aspekt av Kristina, han reder ut en del problem jag själv haft med bilden av monarken som överger makten för den rätta Tron, med bilden av den egensinniga autokraten som levde rövare i Rom. Med vår protestantiskt färgade bild av inkvisitionen och rättegången mot Galilei glömmer vi ofta bort att det var i det katolska Europa som mycket av de litterära, konstnärliga och inte minst vetenskapliga landvinningarna gjordes under 1600-talet.

Rent tekniskt tycker jag att det märks att Silvermasken är lite mer av ett hastverk än många andra av Englunds böcker. Inledningen i Spanien, där uppsättningen av Calderons pjäs om Krisitna ställs in är i ansats bra, men är dels för omständigt pratig, och följs för det andra upp ganska dåligt. När "svaret" på vad stoppet berodde på dyker upp en bra bit in i boken, sker det utan en känsla av uppenbarelse eller kittlande insikt. Tekniskt är det bra, dramaturgiskt skulle det behövs lite mer finslipning i min mening. Att berättandet följer mer tematiska än kronologiska tankegångar hos Englund är helt okej, och ganska roligt, men om man inte är väl insatt till att börja med kan det i längden bli lite frustrerande att inte riktigt komma ihåg vem som var vem, om hon redan varit på den platsen, eller om den händelsen skedde före eller efter det att den skandalen inträffat. Men det är petitesser. Lite mer problematiskt är att Englund uppenbarligen saknar ingående kunskaper och insikter i en av de mest komplicerade och vittomfattande maktstrukturer i Europas historia: Den katolska kyrkan. Intrigerna kring utnämning av kardinaler, påvar, påvliga sändebud, utfärdandet av bullor och trosskrifter - det som Kristina var mitt uppe i och mycket involverad i - det märks att det faller utanför Englunds specialisering. Inte märkligt, för denna internationella struktur är så komplex och mångfacetterad att den lägger krokben för de flesta. Synd dock.

I slutändan är även detta mindre viktigt för helhetsintrycket av den lilla boken, som jag varmt rekommenderar alla med det minsta historiskt/politiskt intresse. Den väcker lust och fascination att lära sig mer om inte bara Kristina, utan även den tiden och de stora europeiska händelserna. Framförallt visar den med all önskvärd tydlighet att när det gäller Krisitna sker det intressanta framförallt efter abdikationen, inte innan. Det är helt svindlande vilket människoöde det rör sig om.

Det märks också att Englund är en hängiven forskare, för han gör inte sken av att egenhändigt ha sammanställt relevant material. Dels återger han i texten de viktigaste forskargärningarna som gjorts på området, dels har han längst bak i boken en epilog där han nämner och diskuterar de som enligt honom skrivit mest och bäst om Kristina och hennes tid. Man behandlar andra utifrån sig själv - Englund känner till och respekterar den slit och möda forskare har lagt ned på att ur arkiv och samlingar sammanställa en bild av människor och skeenden. Det kan kontrasteras med de amatörhistoriker som skriver sina verk utifrån att ha snabbläst vad andra gjort och sedan bakat samman det, som om allt man behövde göra var att åka till närmaste bokhandel, utan analys eller källkritik.

Så, slutbetyg för mig är 7 av 10. Anledningen till att det inte blev mer är bara för att jag håller Englund till en så hög standard. Ett plus till förlaget som bekostat tryck av färgbilder även till den lilla pocketupplagan, men varför har man bytt ut framsidans originalbild av Kristinas dödsmask i silver (som gett namnet till verket), mot en vanlig tavla av henne!? Idiotiskt.

Andra bloggar om: historia, Peter Englund, Silvermasken, böcker, drottning Kristina