Nu när jag fått egna barn är det intressant att notera vad som uppfattas som skrämmande och sorgligt i olika åldrar, vad som berör dem och inte berör dem. Någonstans i 3-4-årsåldern har jag noterat att en mer komplex uppfattning av det läskiga växer fram. Min son kunde som 2-3-åring utan problem se sekvensen med hajen i Hitta Nemo, samtidigt som min 4-5-åriga dotter sprang från rummet. Nu när han är 4 år själv är han långt känsligare för sådan uppbyggd spänning - han förstår den på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Det fanns annat som skrämde både honom och hans syster i 2-3-årsåldern.
Den första känslan som jag sett att mina små barn kan projicera på en film-berättelse, förutom ren glädje och fascination över bjärta färger och roliga prylar, är sorg förknippad med förlust/övergivenhet. Min dotter grät en gång förtvivlat över ett förtrollat hus när dess ögon och mun (och därmed själ) försvann när programmet var slut. Jag hittade också Vidde i tårar framför "Fel Byxor" med Wallace & Gromit som han sett många gånger förut. Det var scenen där en misstänkt blankögd Gromit lämnar Wallace hus i regnet efter att ha blivit undanknuffad av den ondskefulla pingvinen. Knappt tre år gammal förstod mitt barn den känslan av övergivenhet djupt in i själen. Samtidigt är det svårt att avgöra vad som är läskigt, ungarna tittar t ex gärna på både Fel Byxor och Nära Ögat (med fåren) trots att de tycker att de är lite skrämmande ibland. Däremot har de båda en mer djupgående rädsla för Osten Är Slut - det är den märkliga roboten på månen som spökar. Jag är mest fascinerad över att en så liten person kan förstå så komplexa framställningar. I Lilo & Stitch t ex är visserligen jaktscenerna med utomjordingar läskiga, men scenen där Stitch likt den fula ankungen förgäves väntar i skogen på sin familj knäcker min 4-åring mest av allt.
En kolumnist i Slate funderar lite kring hur pass mycket läskigare en hel del tecknade filmer har blivit, som ändå inriktar sig på små barn. Realismen i de nutida digitala verken är sådan att det blir svårt att skilja på fantasi och verklighet. Jag kan hålla med om att en hel del filmer lägger in alltför mycket krut på långa, läskiga jaktscener med stortandade monster, eller alltför emotionellt drabbande musik och höga ljud. Det är också en stor skillnad på enorm bioduk och högtalare och hemma i en upplyst soffa framför TV:n. Däremot är det svårt att komma överens om vad som är "över gränsen". Mufasas död i Lejonkungen får visserligen min son att storgråta som jag inför Bambis mammas öde, men jag tycker ändå filmen är uppbyggd på ett sätt som motverkar att detta är för mycket för dom (scenen på Elefantkyrkogården är mer skrämmande för ungarna). Wall-E trollband båda mina barn i biosalongen och efteråt på DVD. Slutscenen där EVA räddar Wall-E och han inte längre minns henne orsakar mycket våta kinder hos min son (okej, mig med, jag erkänner), trots att vi VET att det går bra. Att ha en sådan katarsis av känslor är kanske inte helt fel hos barn (och vuxna). Det är snarare en av de främsta anledningarna till att vi ser, och ser OM, dessa berättelser igen och igen och igen.
Berättelser som för skaparna troligtvis sågs som extremt ofarliga kan bli enormt knäckande för ett barn. Min 6-åring fick filmen Tingeling i julklapp, där älvan Tingeling inte är nöjd med sin egen begåvning utan försöker bli en annan sorts älva med mer och mer katastrofala misslyckanden och besvikelse från vännerna och de vuxna älvorna. Min dotter sprang från rummet och vägrade komma tillbaka förrän slutet första gången hon såg den, och min 4-åring grät men ville titta så länge jag satt med. Sedan har de självmant valt att se den fler gånger. Misslyckande, besvikelse och övergivenhet är utan tvekan det mest traumatiska för små barn (och vuxna?). Med det inte sagt att det är fritt fram för mer generellt läskiga sekvenser som vild action och skräck i samma anda som man kan se i vuxenfilmer, fast utan blod. Jag vet inte om jag tycker att det är nödvändigt för att fånga deras engagemang och intresse, så det är snarare rent vuxna preferenser som gjort att de finns med i slutprodukten.
Igårkväll tittade vi på den första delen av den tecknade versionen av H.C. Andersens "Snödrottningen" på TV:s barnprogram. En saga som jag minns som extremt traumatisk som liten. Även om adapteringen var ganska snäll så är den helt klart skrämmande - och det mest drabbande är den sekvens där lille Kaj får det onda spegelglassplittret i både hjärta och öga och transformeras till en arg, aggresiv, otrevlig och sårande pojke från att ha varit Gerdas bästa vän. Sådana förvandlingsnummer av en vän/familjemedlem är och förblir något av det mest traumatiska som man kan uppleva i både barn- och vuxenberättelser (Stephen King är en mästare på det). Men till skillnad från rent läskiga jaktscener med mångtandat odjur tror jag de sagorna fyller en viktig funktion även för barn.
5 kommentarer:
Jag såg ett program häromdagen där Ray Mears besökte San-folket, skall man döma av deras danser så är det sannolikt att man berättade sagor redan innan människan började tala.
De kunde berätta om dagens jakt och alla upplevelser alldeles utmärkt utan ett enda ord, och även under jakten kommuniserade de med varandra utan ord vilket ju är en fördel när man smyger på djur som annars skulle kunna höra en.
Man ska vara försiktig med att behandla San-folkets seder och bruk som en evolutionär kvarleva från en paleolitisk tid. De, liksom alla andra folk här i världen, har en lång historik av kulturella och sociala förändringar. I den gamla antropologiska skolan där alla folk sågs representera olika evolutionära stadier (band, klan, hövdingadöme, despotism, monarki, stat) behandlades många folkgrupper som om de på något märkligt vis stannat upp utvecklingsmässigt mentalt. Inom dagens antropologi och arkeologi, när vi vet mer om de stora förändringar som skett trots att man valt att fortsätta leva som jägare-samlare, är vi mer försiktiga med att dra sådana slutsatser.
Sen är det sant att det finns andra sätt att förmedla sagor och berättelser, som musik och dans. Möjligheten att skapa musik och hålla takten är en av de få saker som verkligen skiljer oss från övriga primater.
Mer om vad kognitionsforskningen luskat ut kring utvecklingen av det mänskliga intellektet, musiken och språket (för att inte tala om lögnen), går att läsa i Peter Gärdenfors extremt intressanta bok "Hur Homo blev sapiens".
Jag menar självklart inte att San-folket lever kvar på stenåldern, men samtidigt har de ju levt på ett sätt som inte inneburit någon större press att göra nya uppfinningar, efter vad jag förstår lägger de i stället mycket av sin energi på social samvaro, ofta med dans och musik. Naturligtvis har de även förfinat de redskap de använder och utvecklat ett enormt kunnade om sin natur.
Men jag tror ändå att man kan hitta många exempel bland dem som kan förklara arkeologiska fynd man gör. Något närmare ett stenåldersfolk lär vi inte komma så de är nog ändå den bästa levande källan vi har även om man måste använda den med stor urskiljning. :-)
Tyvärr finns de väl inte kvar så länge till med sitt nuvarande liv och sin nuvarande hälsa med tanke på att de trängs undan av "civilisationen". Man kan sedan se på dem att de påverkats bara på några få år mellan programmen jag sett där Ray Mears träffar samma individer så har de börjat utveckla tendens till kulmage vilket innebär att de blivit tvungna att börja äta en del modern mat. Snart kommer de säkert att uppleva samma epidemi av diabetes och hjärtinfarkt som de flesta andra länder på den kontinenten. Den ser man ju på alla människor som lämnar jägarlivet för snabba kolhydrater och industrifett.
Själv vill jag utnämna ”Fyra nyanser av brunt” till en av de obehagligaste svenska filmer som gjorts för de fullkomligt kärlsprängande nivåer av pinsamhet som protagonisterna utsätts för. Monster med jättetänder är ingenting mot att förlora ansiktet.
Absolut! Om det är något som kan få vuxna människor att rusa från rummet eller gömma sig under soffbordet så är det pinsamheter. Britterna är ju absoluta världsmästare i den genren, men Killing-gängets film var bland det bästa som gjorts i Sverige - jag dröp av svett.
Det som var intressant med Tingeling-filmen var just det att den berörde extremt pinsamma situationer där huvudpersonen misslyckas spektakulärt och gör bort sig - och hur hårt det drabbade särskilt 6-åringen, medan 4-åringen mest blev ledsen för att de vuxna var arga på henne. Någonstans mellan dessa åldrar slår socialiserings-känsligheten till tydligen... Viljan att anpassa sig och rädslan för att göra bort sig. Stackare.
Skicka en kommentar