Såg denna lilla utmaning sprida sig på bloggosfären för ett tag sedan, The Real Mymlan är som så ofta ansvarig, och sedan så blev jag "kullad" av Gustav Holmberg på Det Perfekta Tomrummet.
12 låtar eller musikstycken som ska säga nåt om en själv.
Svårt att veta om man ska ge ett utsnitt av sin musiksmak, eller välja ut specifika låtar/sånger som man tycker handlar om något relevant i ens karaktär. Fast jag kan inte teoretisera detta för mycket för då riskerar jag bli som killen i Nick Hornbys High Fidelity.
Spellista finns för de som har Spotify, fast jag fick lov att byta ut ett par av låtarna mot ett alternativ för att de inte fanns där.
Jag skickar vidare samma uppdrag till Leif Häggström, Magnus Reuterdahl, Martin Rundkvist, Terra Incognita och Malin Sandström. Man får ta så lång tid man vill på sig...
Stefan Sundström – Näktergal
Sundström är och förblir en favorit, inte minst för att han är en sådan fenomenal live-spelare. Har många underbara minnen från spelningar i Uppsala, särskilt på gamla Katalin och på Rackis innan denna fantastiska musikinrättning slaktades av Höga Vederbörande. Att välja en låt i hans makalösa repertoar gav mig en hel del huvudvärk. Näktergal är den absolut vackraste och sorgsnaste sommarvisa som skapats i Sverige - slår Cecilia Lind t.o.m. På andra plats kommer Visa om Marguerite och en död grävling.
New Model Army – The Hunt
Apropå bra live-spelningar - bästa konserten jag någonsin gått på var två. NMA hade 20-årsjubileumsspelning på Astoria i London år 2000, två dagar i rad för att hinna spela igenom åtminstone en del av sin fantastiska repertoar. En makalöst härlig känsla att stå och sjunga för hela hjärtat med en hel konsertlokal full av fanatiska fans. Minne för livet.
New Model Army – Brave New World 2
Måste faktiskt ha med två låtar av NMA. Brave New World finns i en akustisk version som är helt knäckande bra. Justin Sullivans repiga, hesa, klara stämma som sjunger "No, there's nothing wrong here, there's nothing wrong here at all"
Linkin Park – Breaking the Habit
Helt klart ett av de bästa rapmetal-banden (eller vad man nu vill kalla dom) som gjorde 1990-talet till ett så givande årtionde för musiken - och fortsätter vara bra dessutom! Igen, massor av fenomenala låtar att välja. Breaking the habit har den fördelen att den inte bara är bra utan har en serie-inspirerad video.
Rage Against the Machine – Take the Power Back
RATM var en annan grupp som värmde i de kalla politiska vindar som blåste, energi som kunde ersatt ett kärnkraftverk. Zac de la Rocha var inte riktigt lika inspirerad solo, men Audioslave som bildades av resten av bandet var rent bedrövligt.
Infinite Mass - Area Turns Red
Riktigt bra låtar kom inledningsvis från den här svenska hip-hop gruppen. Area Turns Red var kanske den mest kontroversiella, en extremt arg text riktad mot rasister. Den kom två år efter lasermannens härjningar och mitt uppe i den läskiga mobiliseringen av nynazister bland ungdomar. Jag tycker fortfarande den låten är bland det bästa som gjorts på den svenska hiphop-scenen. En urladdning.
Garbage – Push It
Okej, klar 90-talsnostalgik framträder i min lista. Garbage med härliga Shirley Manson som sångerska. Originellt och starkt. Push It var bland det bästa de gjort, och den fanns med på min favorit-blandkassett som jag lyssnade på om och om igen under min Asien-luff hösten 1999. Herregud - kassett!!! I'm so oooooold.
No Doubt – Different People
Ett annat härligt band med en bra sångerska. Gwen Stefani har klarat solo-karriären helt okej, men bandet var en annan division. Fanns också med på den där kassetten jag släpade runt Laos och Nepal...
Pink– Stupid Girls
Nu är det 2000-tal, där Spice Girls-tjejgrupper devolverat ytterligare till Pussycat Dolls (hur i h-e kan man ge t.o.m. en sån usel grupp ett SÅ uselt namn!? Ibland tror jag att jag fastnat i en absurd parallell dimension, eller att planeten tagits över av utomjordingar. Då sätter jag på Pink på högsta nivå och dansar runt med mina barn - glad att det finns någon tjej därute med skinn på näsan och verklig talang.
Sahara Hotnights – A Perfect Mess
Apropå tjejer med talang. SH gav mig tilltro till Sveriges rocktjejer när allt annat såg mörkt ut. Inte helt perfekt alltid, men tusan så begåvat och intensivt. Jennie Bomb är fortfarande det starkaste albumet men jag har hopp för framtiden. Den här sången talar direkt till mig.
Mari Boine – Gula Gula
Mari har en helt otrolig röst och skapade hemskt bra samisk musik utan att vara new age-flummig i överkant. En underbar känsla för rytm också. När jag födde mina barn hade vi med oss både Mari och Garbage på CD i förlossningsrummet så att jag skulle kunna fokusera på något annat än hur inihelvittes ONT det gjorde. Fungerade bäst första gången, andra gången sög jag i mig så mycket lustgas att jag knappt uppfattade något alls...
Nationalteatern– Barn av vår tid
Vi slutar där det började för mig - nästan: Nationalteatern och 70-talet. Egentligen borde jag valt Yllet som jag nynnade på medan vi satt och spelade brädspelet som fanns på uppslaget av dubbel-albumet till Kåldolmar & Kalsipper. Gurkorna var läskiga men kul, den stackars pojken med konstiga namnet som blev mobbad och berättade om när juntan tog över i Grekland etsades fast i mitt sinne. Så visst, Yllet vore kanske mer korrekt, men Barn av vår tid är och förblir en av de mest gripande sånger som gjorts (känns som ungefär 4 st inbakade i en dessutom).
Läs även andra bloggares åsikter om musik, spellista, 12 låtar, stefan sundström, infinite mass, linkin park, rage against the machine, garbage, no doubt, sahara hotnights, mari boine, nationalteatern, pink
fredag 27 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
Hur bra forskare är du? Låt mig räkna...
Hur mäter man vetenskapligt genomslag? Hur mäter man akademisk framgång? Det är minsann inte en lätt fråga, men ständigt närvarande i samband med fördelning av tjänster, projektpengar och fonder. Bibliometri är den gren som har hand om statistiska beräkningar av publikationer ur olika aspekter och bibliometri har blivit en allt viktigare del av forskningens vardag. En av de viktigaste hjälpmedlen har blivit Web of Science som har valt ut vissa vetenskapliga och akademiska tidskrifter och indexerat de artiklar och referenslistor som finns i dom, så att man kan se inte bara vilka som publicerat sig där, utan också vilka verk som citeras och refereras mest. Inte vem som helst får ingå i WoS, inte ens etablerade vetenskapliga tidskrifter. Urvalet sker av en redaktion, men exakt hur det urvalet går till, enligt vilka kriterier och om dessa genomförs med någon sorts konsekvens verkar det vara lite delade meningar.
I samband med att jag skrev om en snarlik fråga för ett tag sedan så skickade Jonas Nordin, nyss avgången redaktör på Historisk Tidskrift, sin sista redaktionella text från vol. 2008:4 och den artikel han skrivit dessutom om bibliometri, Open Access och Web of Science. HT fick nyligen avslag på sin långåriga förfrågan om att få ingå i WoS. Hur denna process har gått till och hur humaniora försöker inrätta sig eftervkriterier som ursprungligen fastställdes för naturvetenskap skriver Nordin i sin artikel, som trevligt nog lagts ut på nätet. Det kan låta som ett torrt ämne, men det är snarare en absurd berg-och-dalbana och en fascinerande inblick bakom kulisserna på de godtyckliga bedömningsgrunderna, och bibliometrins ibland märkliga logik (bok utgiven på Nordstedts = 0 p, University of Hawaii Press = 8 p). Artikeln är ett måste för alla akademiker i min mening och jag hoppas att Nordin tar och försöker sig på en Under Streckare för SvD eller artikel för DN Kultur på samma ämne. Att det kan finnas en hel del märkligt med WoS-systemet även ur naturvetenskaplig synvinkel inser man när man läser om denna undersökning om 'impact factor' som refereras på Bad Science.
Martin Rundkvist tar också upp texten på sin blogg och den måste verkligen vara relevant för honom som är en av redaktörerna på Fornvännen. Nordin diskuterar även de utmaningar och beslut redaktörer ställs idag inför. Ska man övergå till engelska för större internationell spridning, trots att man skriver om svensk historia? Ska man bli Open Access och riskera att förlora viktiga inkomster i form av prenumerationer. HT läggs ut online efter ett år, men Fornvännen beslutade sig nyss för att följa Berlinkonventet och göra alla sina texter tillgängliga efter 6 månader. Jag förstår Jonas Nordins farhågor inför framtiden, och jag tror tyvärr inte att det finns en enda bra lösning på problemen. Samtidigt så anser jag att tidskrifter bara kommer att förlora läsare på att inte ligga online i förlängningen - konkurrensen är helt enkelt för hård och forskare tar det som finns tillgängligt. Dessutom är det mer fördelaktigt för författaren att ens text är tillgänglig på nätet. Men samtidigt ökar detta problemen med publicering av illustrationer. Och hur ska humaniora ha råd att anställa en redaktion som ska sköta uppdraget? En huvudvärk minst sagt.
Som av en händelse ska Jeppe Nicolaisen hålla två öppna föreläsningar om bibliometri på Ekonomikum i Uppsala den 10:e mars och den 12:e mars, kl 15-17. Anordnat av ABM och föranmälan senast 6:e mars.
Läs även andra bloggares åsikter om bibliometri, historia, Historisk tidskrift, Web of Science, Open Access, vetenskap, forskning, publicering
I samband med att jag skrev om en snarlik fråga för ett tag sedan så skickade Jonas Nordin, nyss avgången redaktör på Historisk Tidskrift, sin sista redaktionella text från vol. 2008:4 och den artikel han skrivit dessutom om bibliometri, Open Access och Web of Science. HT fick nyligen avslag på sin långåriga förfrågan om att få ingå i WoS. Hur denna process har gått till och hur humaniora försöker inrätta sig eftervkriterier som ursprungligen fastställdes för naturvetenskap skriver Nordin i sin artikel, som trevligt nog lagts ut på nätet. Det kan låta som ett torrt ämne, men det är snarare en absurd berg-och-dalbana och en fascinerande inblick bakom kulisserna på de godtyckliga bedömningsgrunderna, och bibliometrins ibland märkliga logik (bok utgiven på Nordstedts = 0 p, University of Hawaii Press = 8 p). Artikeln är ett måste för alla akademiker i min mening och jag hoppas att Nordin tar och försöker sig på en Under Streckare för SvD eller artikel för DN Kultur på samma ämne. Att det kan finnas en hel del märkligt med WoS-systemet även ur naturvetenskaplig synvinkel inser man när man läser om denna undersökning om 'impact factor' som refereras på Bad Science.
Martin Rundkvist tar också upp texten på sin blogg och den måste verkligen vara relevant för honom som är en av redaktörerna på Fornvännen. Nordin diskuterar även de utmaningar och beslut redaktörer ställs idag inför. Ska man övergå till engelska för större internationell spridning, trots att man skriver om svensk historia? Ska man bli Open Access och riskera att förlora viktiga inkomster i form av prenumerationer. HT läggs ut online efter ett år, men Fornvännen beslutade sig nyss för att följa Berlinkonventet och göra alla sina texter tillgängliga efter 6 månader. Jag förstår Jonas Nordins farhågor inför framtiden, och jag tror tyvärr inte att det finns en enda bra lösning på problemen. Samtidigt så anser jag att tidskrifter bara kommer att förlora läsare på att inte ligga online i förlängningen - konkurrensen är helt enkelt för hård och forskare tar det som finns tillgängligt. Dessutom är det mer fördelaktigt för författaren att ens text är tillgänglig på nätet. Men samtidigt ökar detta problemen med publicering av illustrationer. Och hur ska humaniora ha råd att anställa en redaktion som ska sköta uppdraget? En huvudvärk minst sagt.
Som av en händelse ska Jeppe Nicolaisen hålla två öppna föreläsningar om bibliometri på Ekonomikum i Uppsala den 10:e mars och den 12:e mars, kl 15-17. Anordnat av ABM och föranmälan senast 6:e mars.
Läs även andra bloggares åsikter om bibliometri, historia, Historisk tidskrift, Web of Science, Open Access, vetenskap, forskning, publicering
tisdag 24 februari 2009
Bokrea tema kulturmiljö
Hilfe! Riksantikvarieämbetet har en egen liten bokrea och ger 20% rabatt på alla beställningar via nätet.
Must. Be. Strong.
Fast jag har ju länge planerat att köpa Annica Snälls och Stig Welinders bok "Uppgrävt och nedskrivet - Om arkeologi och kulturmiljövård i massmedierna"
Och sambon har nyligen gjort om källaren till mini-bibliotek med bokhyllor...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, RAÄ, riksantikvarieämbetet, böcker, bokrea
Must. Be. Strong.
Fast jag har ju länge planerat att köpa Annica Snälls och Stig Welinders bok "Uppgrävt och nedskrivet - Om arkeologi och kulturmiljövård i massmedierna"
Och sambon har nyligen gjort om källaren till mini-bibliotek med bokhyllor...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, RAÄ, riksantikvarieämbetet, böcker, bokrea
Lönar det sig att blogga?
För ett par veckor sedan höll jag i ett lunchseminarium på Uppsala Learning Lab, en avdelning av universitetet som sysslar med utveckling av framförallt datorstyrd undervisning, både via internet och som utvecklare av teknik. De ansvarar för bland annat Studentportalen som är en plattform för alla studenter och lärare att skicka material, nå ut med information och organisera studierna. Mitt seminarium, föga förvånande, handlade om tredje uppgiften på nätet och framförallt mina erfarenheter av att blogga som forskare. Det var en trevlig upplevelse, med en hel del diskussion efter min presentation med folk verksamma inom både institutioner, informationsavdelningen och biblioteken.
En sak som jag tryckte mycket på i min framställning är att bloggar inte är en monolog eller ett digitalt publiceringsverktyg i första hand - det är en dialog med ett större nätverk där man via sin egen blogg ändå har lite kontroll över vad man vill diskutera och hur mycket. Det finns många anledningar till att starta en blogg, bra såväl som dåliga och de flesta av oss som sätter igång har en hel del förvirrade idéer om varför. För mig var det dels ett behov att bryta min isolering, både rumsligt och ämnesmässigt, och dels en önskan om att hitta tillbaka till det roliga med att skriva, där inte varje mening behövde vara så ämlans briljant och referensunderbyggd - och på svenska dessutom, ett språk jag började tappa bort. En av de trevligaste upptäckterna med bloggen som jag inte alls hade förutsett, var hur roligt det var att få kommentarer, mothugg, frågor, funderingar och kritik. Att någon faktiskt visade ett intresse för det man själv var intresserad av! Tro mig, efter åratal av den akademiska självspäkning som försiggår inom många nivåer av humaniora så behöver man få lite bekräftelse på att det man håller på med faktiskt berör andra också.
En fråga som kom efter föredraget var från en person som försökt få lite fler forskare att aktivera sig på nätet på sin institution (tror det var statsvetenskap), men som mötts av viss skepsis utifrån rent ekonomiska principer - vem betalar för den tid man lägger ned på en blogg? Det är en bra fråga faktiskt, å ena sidan har vi ett uppdrag från universitetet att informera om vår forskning, å andra sidan specificeras det inte exakt vad det innebär och det som lyfts fram i CV när man söker tjänster är vetenskaplig publicering, undervisning och administrativa färdigheter. Tredje uppgiften är nog snarare på 4:e plats - om ens det. Till skillnad från de övriga tre är den aldrig avgörande vid en anställning. Det är upp till var och en att avgöra hur mycket av sin arbetstid som man ska lägga på förmedling på bekostnad av allt annat. Så visst, jag tycker också att det borde komma mer tydliga besked vad man menar med tredje uppgiften, det borde finnas universitetspengar att specifikt söka för den aspekten och det borde ges en mer framskjuten position i ansökningshandlingar.
Men samtidigt vill jag vända på frågan. Har du verkligen "råd" att köra fast i det akademiska verksamhetsträsket utan att få den där emotionella kicken av att delta i en intensiv och givande dialog med andra människor? Det är som med undervisning, skött på rätt sätt är det en enorm energikick att tvingas formulera sig och möta frågeställningar man inte kunnat förutse. Liksom Terra är jag skeptisk till att betrakta alla teknologiska nymodigheter som automatiska framsteg - en hel del nytt kommer hamna på skrothögen innan året är slut. Men bloggar och forum är och kommer troligen förbli ett långt tag framöver, ett mycket givande och omvälvande sätt att sprida information och liva upp det offentliga samtalet. Med det inte sagt att jag tycker att alla ska ha en egen blogg - jag lobbar ganska hårt för kollektiva forskarbloggar à la SLU (numera i bokform!) på institutioner på universiteten. Dels för att de blir lättare att hitta för intresserad allmänhet och media, dels för att det tar bort lite av pressen från enskilda individer att hålla igång flödet. Alla kan inte vara lika ohämmat babbliga som undertecknad...
ULL har ett nytt lunchseminarium imorgon då man tar upp de juridiska aspekterna av studenter som vill filma föreläsningar (...apropå mitt föregående inlägg). Den 11:e mars kan man få lära sig att ljudsätta Powerpoint-presentationer och lägga ut dom på nätet.
Opassande skriver tänkvärt om deltagandekulturen i ett vidare perspektiv.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, bloggar, bloggosfären, förmedling, tredje uppgiften, seminarium, universitet, Uppsala universitet, ULL
En sak som jag tryckte mycket på i min framställning är att bloggar inte är en monolog eller ett digitalt publiceringsverktyg i första hand - det är en dialog med ett större nätverk där man via sin egen blogg ändå har lite kontroll över vad man vill diskutera och hur mycket. Det finns många anledningar till att starta en blogg, bra såväl som dåliga och de flesta av oss som sätter igång har en hel del förvirrade idéer om varför. För mig var det dels ett behov att bryta min isolering, både rumsligt och ämnesmässigt, och dels en önskan om att hitta tillbaka till det roliga med att skriva, där inte varje mening behövde vara så ämlans briljant och referensunderbyggd - och på svenska dessutom, ett språk jag började tappa bort. En av de trevligaste upptäckterna med bloggen som jag inte alls hade förutsett, var hur roligt det var att få kommentarer, mothugg, frågor, funderingar och kritik. Att någon faktiskt visade ett intresse för det man själv var intresserad av! Tro mig, efter åratal av den akademiska självspäkning som försiggår inom många nivåer av humaniora så behöver man få lite bekräftelse på att det man håller på med faktiskt berör andra också.
En fråga som kom efter föredraget var från en person som försökt få lite fler forskare att aktivera sig på nätet på sin institution (tror det var statsvetenskap), men som mötts av viss skepsis utifrån rent ekonomiska principer - vem betalar för den tid man lägger ned på en blogg? Det är en bra fråga faktiskt, å ena sidan har vi ett uppdrag från universitetet att informera om vår forskning, å andra sidan specificeras det inte exakt vad det innebär och det som lyfts fram i CV när man söker tjänster är vetenskaplig publicering, undervisning och administrativa färdigheter. Tredje uppgiften är nog snarare på 4:e plats - om ens det. Till skillnad från de övriga tre är den aldrig avgörande vid en anställning. Det är upp till var och en att avgöra hur mycket av sin arbetstid som man ska lägga på förmedling på bekostnad av allt annat. Så visst, jag tycker också att det borde komma mer tydliga besked vad man menar med tredje uppgiften, det borde finnas universitetspengar att specifikt söka för den aspekten och det borde ges en mer framskjuten position i ansökningshandlingar.
Men samtidigt vill jag vända på frågan. Har du verkligen "råd" att köra fast i det akademiska verksamhetsträsket utan att få den där emotionella kicken av att delta i en intensiv och givande dialog med andra människor? Det är som med undervisning, skött på rätt sätt är det en enorm energikick att tvingas formulera sig och möta frågeställningar man inte kunnat förutse. Liksom Terra är jag skeptisk till att betrakta alla teknologiska nymodigheter som automatiska framsteg - en hel del nytt kommer hamna på skrothögen innan året är slut. Men bloggar och forum är och kommer troligen förbli ett långt tag framöver, ett mycket givande och omvälvande sätt att sprida information och liva upp det offentliga samtalet. Med det inte sagt att jag tycker att alla ska ha en egen blogg - jag lobbar ganska hårt för kollektiva forskarbloggar à la SLU (numera i bokform!) på institutioner på universiteten. Dels för att de blir lättare att hitta för intresserad allmänhet och media, dels för att det tar bort lite av pressen från enskilda individer att hålla igång flödet. Alla kan inte vara lika ohämmat babbliga som undertecknad...
ULL har ett nytt lunchseminarium imorgon då man tar upp de juridiska aspekterna av studenter som vill filma föreläsningar (...apropå mitt föregående inlägg). Den 11:e mars kan man få lära sig att ljudsätta Powerpoint-presentationer och lägga ut dom på nätet.
Opassande skriver tänkvärt om deltagandekulturen i ett vidare perspektiv.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, bloggar, bloggosfären, förmedling, tredje uppgiften, seminarium, universitet, Uppsala universitet, ULL
lördag 21 februari 2009
Världens bästa föreläsningar online
Har du tråkigt? Är du trött på ännu en repris av dåliga amerikanska komedier, eller kändisdokusåpor på TV'n? Har du sett alla Mythbusters tre gånger om? Vad sägs om att kolla in en föreläsning på Yale, Harvard, Berkeley eller MIT istället? Helt gratis. Via min favoritskribent på Slate, Farhaad Manjoo, blir jag uppmärksammad på den fantastiska video-siten Academic Earth. Här har ett gäng engagerade personer samlat in videofilmade föreläsningar av professorer och lektorer på några av USAs mest prestigfyllda universitet. Man kan söka på ämne, universitet, favorit-lärare eller kolla in topplistor organiserade både efter enskilda föreläsningar och än bättre - sammanställda i kurser.
Vad händer i Silicon Valley nu, hur definierar man en person, vad är värt att veta om människans anatomi, hur har amerikansk litteratur utvecklats i efterkrigstiden, vad pratade Freud om egentligen, datorutvecklingens historia, hur beräknar man en elliptisk bana? I nuläget är det en klar övervikt på ekonomi och naturvetenskap i utbudet, men det finns en del historia, litteratur och religion att leta fram också. Som tittare kan man hjälpa till att ranka olika föreläsningar och skapa egna spellistor (Absolute Nerd 3).
Kvalitén på inspelningarna är ganska imponerande faktiskt. Det som projiceras i form av bilder kan inte visas oftast tyvärr, för där kommer upphovsrätten in i leken. Men den anglo-saxiska traditionen att faktiskt utbilda akademiker till att bli bra talare kommer till sin rätt här. Och så har man ju redan sållat bort Professor Mummel som står med ryggen mot åhörarna och plitar ned minimal text på svarta tavlan...
Läs även andra bloggares åsikter om universitet, föreläsning, video, forskning, vetenskap, USA
Vad händer i Silicon Valley nu, hur definierar man en person, vad är värt att veta om människans anatomi, hur har amerikansk litteratur utvecklats i efterkrigstiden, vad pratade Freud om egentligen, datorutvecklingens historia, hur beräknar man en elliptisk bana? I nuläget är det en klar övervikt på ekonomi och naturvetenskap i utbudet, men det finns en del historia, litteratur och religion att leta fram också. Som tittare kan man hjälpa till att ranka olika föreläsningar och skapa egna spellistor (Absolute Nerd 3).
Kvalitén på inspelningarna är ganska imponerande faktiskt. Det som projiceras i form av bilder kan inte visas oftast tyvärr, för där kommer upphovsrätten in i leken. Men den anglo-saxiska traditionen att faktiskt utbilda akademiker till att bli bra talare kommer till sin rätt här. Och så har man ju redan sållat bort Professor Mummel som står med ryggen mot åhörarna och plitar ned minimal text på svarta tavlan...
Läs även andra bloggares åsikter om universitet, föreläsning, video, forskning, vetenskap, USA
fredag 20 februari 2009
Kan man ta människan ur naturen?
Igår höll vår nya forskarassistent Anneli Ekblom ett seminarium där hon berättade vad hon haft för sig de gågna åren i Oxford, och vad hon planerar fortsätta med nu när hon är tillbaka i moderskeppet. Anneli är inte bara arkeolog - hon är paleobotaniker också, vilket betyder att hon försöker förstå den miljömässiga och ekologiska bakgrunden och förändringarna över tid. När hon doktorerade hos oss var hon därför en av "vetenskaps-arkeologerna", men när hon sedan blev huvudjagad till kulturgeografen i Oxford för deras Long-Term Ecology Laboratory var hon snarast humanist-katten bland hermelinerna.
Att ha ett arkeologiskt perspektiv på miljöprocesser och ekologi kan vara en stor tillgång. Inte bara därför att arkeologer generellt sett tänker i ett tidsdjup där kontinuerlig förändring ses som något självklart, utan också för att vi insisterar på att faktorera in människor i den ekvationen. Biologer och ekologer kan ibland dela upp världen lite väl mycket i svart och vitt: natur resp kultur. Natur blir mer eller mindre medvetet definierat som något utan mänsklig närvaro eller påverkan. Det kan naturligtvis vara en nödvändig utgångspunkt för vissa forskningsfrågor, men människan är ett djur hon med, som dessutom funnits under en ganska lång tidsperiod vid det här laget. En hel del försök att flytta ut människor och deras samhällen från naturparker "för att bevara dessa" har inte sällan lett till katastrofala resultat ur biologisk synvinkel. Om biodiversitet och mångfald, och ett ekosystem i någorlunda balans är det man är ute efter, då måste man inse att människan med sina kulturella beteenden hjälpt till att skapa dessa på flera ställen, genom att sköta om skog, öppna upp ängsmarker, skjuta av djur etc.
Afrika, som Anneli jobbat med sedan sin doktorandtid, utgör ett speciellt problem här. Européer och västerlänningar vill ofta se kontinenten som en sinnebild för just det naturliga, det vilda och ursprungliga - paradoxalt nog eftersom det är det ställe människan funnits längst på. Politiska beslut att tvångsförflytta bosättningar ut ur nationalparker har ofta lett till mer problem än det fanns innan. Samtidigt har de som fått bo kvar på en del ställen tvingats stanna upp och göra avkall på all modern utveckling. Som att vi skulle kräva att bönderna på öländska Alvaret eller renskötarna i Norrland inte skulle få ha bilar, traktorer, skoter, el eller telefonledningar.
Denna dubbelmoral i hur biståndsorganisationer och myndigheter behandlar och talar om europeiska förhållanden resp afrikanska är en av de saker som Anneli tar upp och kritiserar. Bland annat genom att ifrågasätta en del förutfattade meningar om hur naturen såg ut "innan mänsklig bosättning", vad som är "naturligt", och om mänsklig inverkan alltid är något dåligt. I nuläget dras alltför liten skiljelinje mellan småskaligt utnyttjande av närmiljön och storskallig industriell skövling. Det är intressant och trevligt att se hur det arkeolgiska perspektivet kan bidra till forskning inom många andra områden.
En sak som diskuterades lite i förbigående på seminariet var Påskön, detta klassiska exempel på ekologisk kollaps orsakat av människan, som under de senare åren börjat ifrågasättas allt mer. Läs mer om detta på kulturgeografen Mats Widgrens intressanta blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, ekologi, Afrika, paleoekologi, kulturgeografi, utveckling, hållbarhet, natur
Att ha ett arkeologiskt perspektiv på miljöprocesser och ekologi kan vara en stor tillgång. Inte bara därför att arkeologer generellt sett tänker i ett tidsdjup där kontinuerlig förändring ses som något självklart, utan också för att vi insisterar på att faktorera in människor i den ekvationen. Biologer och ekologer kan ibland dela upp världen lite väl mycket i svart och vitt: natur resp kultur. Natur blir mer eller mindre medvetet definierat som något utan mänsklig närvaro eller påverkan. Det kan naturligtvis vara en nödvändig utgångspunkt för vissa forskningsfrågor, men människan är ett djur hon med, som dessutom funnits under en ganska lång tidsperiod vid det här laget. En hel del försök att flytta ut människor och deras samhällen från naturparker "för att bevara dessa" har inte sällan lett till katastrofala resultat ur biologisk synvinkel. Om biodiversitet och mångfald, och ett ekosystem i någorlunda balans är det man är ute efter, då måste man inse att människan med sina kulturella beteenden hjälpt till att skapa dessa på flera ställen, genom att sköta om skog, öppna upp ängsmarker, skjuta av djur etc.
Afrika, som Anneli jobbat med sedan sin doktorandtid, utgör ett speciellt problem här. Européer och västerlänningar vill ofta se kontinenten som en sinnebild för just det naturliga, det vilda och ursprungliga - paradoxalt nog eftersom det är det ställe människan funnits längst på. Politiska beslut att tvångsförflytta bosättningar ut ur nationalparker har ofta lett till mer problem än det fanns innan. Samtidigt har de som fått bo kvar på en del ställen tvingats stanna upp och göra avkall på all modern utveckling. Som att vi skulle kräva att bönderna på öländska Alvaret eller renskötarna i Norrland inte skulle få ha bilar, traktorer, skoter, el eller telefonledningar.
Denna dubbelmoral i hur biståndsorganisationer och myndigheter behandlar och talar om europeiska förhållanden resp afrikanska är en av de saker som Anneli tar upp och kritiserar. Bland annat genom att ifrågasätta en del förutfattade meningar om hur naturen såg ut "innan mänsklig bosättning", vad som är "naturligt", och om mänsklig inverkan alltid är något dåligt. I nuläget dras alltför liten skiljelinje mellan småskaligt utnyttjande av närmiljön och storskallig industriell skövling. Det är intressant och trevligt att se hur det arkeolgiska perspektivet kan bidra till forskning inom många andra områden.
En sak som diskuterades lite i förbigående på seminariet var Påskön, detta klassiska exempel på ekologisk kollaps orsakat av människan, som under de senare åren börjat ifrågasättas allt mer. Läs mer om detta på kulturgeografen Mats Widgrens intressanta blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, ekologi, Afrika, paleoekologi, kulturgeografi, utveckling, hållbarhet, natur
torsdag 19 februari 2009
Blodigt - inte rått
Sedan länge har ju själva sinnebilden av människoblivandet ofta illustrerats av en hominid som betvingar elden. Det är en bild som har den fördelen att den inte bara är dramatisk (mer så än ett gäng hominider som sitter och skvallrar med varandra), utan också ganska korrekt vetenskapligt sett. Att vi lärde oss att använda eld var en enormt omvälvande handling som skulle bidra till mycket i vår framtida utveckling. Eld gav värme i nordligare trakter än Afrika och Asien, samt skydd mot vilda djur. Svedjebruk var en av de tidigaste och fortfarande mest effektiva formerna av jordbruk i många delar av världen. Men kanske viktigare än allt detta var det faktum att uppvärmning av kött, fett och vegetabilier bryter ned både stärkelser och proteiner och gör dem enklare för vårt matsmältningssystem att hantera. Vi kan helt enkelt utvinna mer näring och energi ur födan.
Wired rapporterar från AAAS 2009 om forskning av primatologen Richard Wrangham kring just de tidiga hominidernas övergång till uppvärmd mat. Hans bok, Catching Fire: How Cooking Made Us Human, kommer till sommaren. Denna förmåga bidrog troligen starkt till att människan kunde utveckla en osedvanligt stor hjärna. Hjärnsubstans kräver närapå 16 gånger så mycket energi som motsvarande muskelmassa. Det stora hoppet i utveckling av en rejäl hjärna kom med Homo erectus och Wrangham ser detta som indirekt bevis för att hominiderna lite innan detta bör ha bemästrat elden. Homo habilis, den hominid som var vanlig innan erectus, är också den som har de första säkra spåren av att ha tillverkat och använt redskap i större omfattning (det finns en del spår av äldre redskapstillverkning än så, men det är en kontroversiell fråga). Våra säkra arkeologiska spår av härdar är långt yngre än H. erectus, men det är knapast märkligt eftersom det är extremt svårt att avgöra vad som är naturligt eller kulturellt skapat brandlager efter så många hundra tusentals år.
En intressant poäng i detta sammanhang, utifrån den senaste tidens diskussioner kring Darwin och det naturliga urvalet, är att denna fenomenala fördel vi utvecklat, i dagens samhälle lätt leder till svåra hälsoproblem. Vi har nu i många delar av världen tillgång till stora mängder föda, som dessutom är processad och lättuggad, och det leder till övervikt, diabetes, hjärtsjukdomar och närbesläktade problem. Det som garanterade vår överlevnad under en tidsperiod, kan bli ett allvarligt problem under en annan. Personligen föredrar jag min stek rejält blodig, med en krispigt canerogen träkolsgrillad yta...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vetenskap, forskning, hominider, evolution, AAAS 2009, mat, matlagning
Wired rapporterar från AAAS 2009 om forskning av primatologen Richard Wrangham kring just de tidiga hominidernas övergång till uppvärmd mat. Hans bok, Catching Fire: How Cooking Made Us Human, kommer till sommaren. Denna förmåga bidrog troligen starkt till att människan kunde utveckla en osedvanligt stor hjärna. Hjärnsubstans kräver närapå 16 gånger så mycket energi som motsvarande muskelmassa. Det stora hoppet i utveckling av en rejäl hjärna kom med Homo erectus och Wrangham ser detta som indirekt bevis för att hominiderna lite innan detta bör ha bemästrat elden. Homo habilis, den hominid som var vanlig innan erectus, är också den som har de första säkra spåren av att ha tillverkat och använt redskap i större omfattning (det finns en del spår av äldre redskapstillverkning än så, men det är en kontroversiell fråga). Våra säkra arkeologiska spår av härdar är långt yngre än H. erectus, men det är knapast märkligt eftersom det är extremt svårt att avgöra vad som är naturligt eller kulturellt skapat brandlager efter så många hundra tusentals år.
En intressant poäng i detta sammanhang, utifrån den senaste tidens diskussioner kring Darwin och det naturliga urvalet, är att denna fenomenala fördel vi utvecklat, i dagens samhälle lätt leder till svåra hälsoproblem. Vi har nu i många delar av världen tillgång till stora mängder föda, som dessutom är processad och lättuggad, och det leder till övervikt, diabetes, hjärtsjukdomar och närbesläktade problem. Det som garanterade vår överlevnad under en tidsperiod, kan bli ett allvarligt problem under en annan. Personligen föredrar jag min stek rejält blodig, med en krispigt canerogen träkolsgrillad yta...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vetenskap, forskning, hominider, evolution, AAAS 2009, mat, matlagning
onsdag 18 februari 2009
Lek och lärande
Sportlov i Uppsala med omnejd denna vecka. Akademikermamma med dåligt samvete tar med sina barn till hufvudstaden för två dagars förnöjelse för att uppväga sin totala frånvaro resten av veckan. Även om det var ett plus att vara tillbaka i mitt älskade Stockholm på ett par vardagar, då man förhoppnnigsvis behöver konkurrera med lite färre desperata småbarnsfamiljer än under helgerna, så innebär måndagar ett eget problem eftersom så gott som samtliga museer och en hel del annat är stängt denna dag. Röd dag för kulturlivet. Det enda skinande undantaget är Nordiska museet som faktiskt har öppet på måndagar - och än bättre, har en lekstuga för barn. Så efter att ha tvingat i ungarna lite lärdom i form av dockskåp från 1800-talet, broderier och historiska bordsdukningar så släpptes de lösa i Lekstugan.
Detta ganska stora rum som hade både handelsbod, färjeläger, häst och vagn, liten ladugård och ett stort bondkök var en total hit hos min 6- och 4-åring. De lekte i 180 knyck i två timmar och fick släpas därifrån 20 minuter innan stängningsdags. Leken underlättades säkerligen av att det endast var 5-6 barn därinne, jämfört med de 30-tal barn som brukar tränga in sig där på helgerna. Det är alltid fascinerande att se hur barn snabbt går in i låtsaslekar med liv och lust. Alla lösryckta mentala bilder som de fått i sig från Astrid Lindgren och diverse TV-program väller över fördämningarna. Oerhört mycket har fastnat och måste ageras ut, minst ett halvdussin gånger, från mjölkning, till brödbak i vedspisen, till att rykta hästen, hugga ved, lasta mjöl på vagnen och slipa lien. Att få agera "mamma" och "pappa" är också viktigt - sonen bäddade ned mig i sängen och berättade en lång godnattsaga som innehöll vulkaner och skurkar. Människans förmåga att ta på sig olika roller har alltid fascinerat mig. Vet man inte hur något ska användas, som ost-formen eller slipstenen, så hittar man på något som verkar troligt. Att få röra och göra är långt mer givande än att få titta och höra.
Dagen därpå var vi på Junibacken. Även det mycket givande, om mer hysteriskt, med sex timmars lek, teater, sång och bullar. Men dottern pratade ändå mest om Lekstugan på Nordiska och tjatade om att få komma tillbaka dit så snart som möjligt. Mot den stod sig Villa Villerkulla slätt.
I övrigt önskar jag att museerna i städerna delades upp i två huvudgrupper - de som har stängt måndagar och de som har stängt tisdagar. Det är lite idiotiskt att alla ska ha stängt precis samtidigt, särskilt ur besökssynvinkel.
Läs även andra bloggares åsikter om museum, Nordiska museet, Junibacken, barn, Stockholm
Detta ganska stora rum som hade både handelsbod, färjeläger, häst och vagn, liten ladugård och ett stort bondkök var en total hit hos min 6- och 4-åring. De lekte i 180 knyck i två timmar och fick släpas därifrån 20 minuter innan stängningsdags. Leken underlättades säkerligen av att det endast var 5-6 barn därinne, jämfört med de 30-tal barn som brukar tränga in sig där på helgerna. Det är alltid fascinerande att se hur barn snabbt går in i låtsaslekar med liv och lust. Alla lösryckta mentala bilder som de fått i sig från Astrid Lindgren och diverse TV-program väller över fördämningarna. Oerhört mycket har fastnat och måste ageras ut, minst ett halvdussin gånger, från mjölkning, till brödbak i vedspisen, till att rykta hästen, hugga ved, lasta mjöl på vagnen och slipa lien. Att få agera "mamma" och "pappa" är också viktigt - sonen bäddade ned mig i sängen och berättade en lång godnattsaga som innehöll vulkaner och skurkar. Människans förmåga att ta på sig olika roller har alltid fascinerat mig. Vet man inte hur något ska användas, som ost-formen eller slipstenen, så hittar man på något som verkar troligt. Att få röra och göra är långt mer givande än att få titta och höra.
Dagen därpå var vi på Junibacken. Även det mycket givande, om mer hysteriskt, med sex timmars lek, teater, sång och bullar. Men dottern pratade ändå mest om Lekstugan på Nordiska och tjatade om att få komma tillbaka dit så snart som möjligt. Mot den stod sig Villa Villerkulla slätt.
I övrigt önskar jag att museerna i städerna delades upp i två huvudgrupper - de som har stängt måndagar och de som har stängt tisdagar. Det är lite idiotiskt att alla ska ha stängt precis samtidigt, särskilt ur besökssynvinkel.
Läs även andra bloggares åsikter om museum, Nordiska museet, Junibacken, barn, Stockholm
lördag 14 februari 2009
Piratskepp på stormigt hav
Ett ganska genomgående svenskt drag är att å ena sidan vilja synas och uppmärksammas, å andra sidan bli kallsvettig av att vara mitt i en konflikt eller kontrovers. Så det är med delade känslor media och myndigheter kan notera att nästa veckas rättegång mot Pirate Bay kommer bli en av de internationellt sett mest uppmärksammade juridiska processerna under 2009. Jag tror att en stor del av allmänheten i Sverige faktiskt inte riktigt förstår hur stort detta är, och hur intensivt den kommer följas inte bara av stora företag och politiska organisationer, utan än mer av nätaktivister och bloggare runtom jordklotet. På förstasidan av nättidningen Wired idag kan man se en stor Pirate Bay-logga och läsa en längre artikel inför måndagen. Längst ned finns länkar till alla andra artiklar Wired skrivit om PB - inklusive omksrivande av den numera ökända konflikten med Janne Josefsson och SVT Debatt. Vanity Fair skrev om PB och den annalkande stormen redan 2007. VF skriver annars om filmstjärnor, mäktiga politiker, multimiljardärer och superkändisar.
En sak som kommer vara annorlunda mot vad de flesta är vana vid i svenska rättegångsfall är att denna kommer hårdbevakas live av långt fler än representanter från media - fast de senare kommer vara nästan lika aktiva som gällde det en ovanligt dramatisk mordrättegång. Både livebloggning och twitter kommer hålla igång informationsflödet kontinuerligt, både till svenska och utländska läsare. Det ska bli intressant att se hur detta kommer påverka inte bara den här rättegången, utan även framtida processer. Tonläget är redan uppskruvat rejält - och inte bara hos de som stöttar PB. Katstrof om de fälls, katastrof om de frias. Eller redan helt meningslöst... Tycker nästan synd om domarna i lilla tingsrätten - är de verkligen förberedda på den här typen av högoktanig juridisk kontrovers på global nivå...?
En liten sammanfattning från DN om vad som lett fram till rättegången. Jag kan rekommendera de som är intresserade att hålla ett öga på bloggen Opassande för pirat-perspektivet, Anders Mildner kommer säkerligen skriva intressanta betraktelser ur journalistisk synvinkel, Mina Moderata Karameller har ofta nyanserade synpunkter från högersidan. Micke har alltid insatta inlägg om upphovsrätt och Open Access.
Håll ett öga på bloggportalen Knuff framöver för att hitta bloggosfärens inlägg och debatter om rättegången och medias rapportering av densamma.
Läs även andra bloggares åsikter om Pirate Bay, upphovsrätt, nedladdning
En sak som kommer vara annorlunda mot vad de flesta är vana vid i svenska rättegångsfall är att denna kommer hårdbevakas live av långt fler än representanter från media - fast de senare kommer vara nästan lika aktiva som gällde det en ovanligt dramatisk mordrättegång. Både livebloggning och twitter kommer hålla igång informationsflödet kontinuerligt, både till svenska och utländska läsare. Det ska bli intressant att se hur detta kommer påverka inte bara den här rättegången, utan även framtida processer. Tonläget är redan uppskruvat rejält - och inte bara hos de som stöttar PB. Katstrof om de fälls, katastrof om de frias. Eller redan helt meningslöst... Tycker nästan synd om domarna i lilla tingsrätten - är de verkligen förberedda på den här typen av högoktanig juridisk kontrovers på global nivå...?
En liten sammanfattning från DN om vad som lett fram till rättegången. Jag kan rekommendera de som är intresserade att hålla ett öga på bloggen Opassande för pirat-perspektivet, Anders Mildner kommer säkerligen skriva intressanta betraktelser ur journalistisk synvinkel, Mina Moderata Karameller har ofta nyanserade synpunkter från högersidan. Micke har alltid insatta inlägg om upphovsrätt och Open Access.
Håll ett öga på bloggportalen Knuff framöver för att hitta bloggosfärens inlägg och debatter om rättegången och medias rapportering av densamma.
Läs även andra bloggares åsikter om Pirate Bay, upphovsrätt, nedladdning
fredag 13 februari 2009
Smörgåsbord med vetenskapsnyheter
Jag vet inte om det är medvetet eller av en slump, men årets AAAS (American Association for the Advancement of Science) hålls denna vecka då vi firar Darwins 200-årsjubileum. Så förvänta er en mindre störtflod av vetenskapsnyheter de närmaste dagarna. DN satsade trevligt nog på att sända både Karin Bojs och Annika Nilsson dit i år och de publicerar dagligen små godbitar från konferensen. De senaste inläggen handlar om den enorma Titanoboan som levde för 58 miljoner år sedan och vars kroppshydda troligen indikerar att det var långt varmare under denna tid än vi tidigare insett. Karin förklarar varför denna insikt har konsekvenser för klimatforskningen idag.
Annika redogör för forskningsresultat som visar att gestikulerandet är ett viktigt kommunikationsmedel för små barn och användandet av kroppen i tidig ålder förmodligen leder till ett bättre ordförråd längre fram. En preliminär studie, och det skulle vara intressant att se om resultatetn blir desamma om man stiderar barn från en annan del av världen än Chicago, men jag är benägen att tro att det stämmer. Mycken kognitiv forskning de senaste åren har visat hur intimt förbunden kroppen är med vår mentala kapacitet, och utvecklandet av densamma. I Västvärlden har vi under alltför långt tid levt i någon sorts föreställning om att kropp och sinne är två olika saker, med totalt fokus på antingen sinnet eller kroppen. Att förstå hur de påverkar varandra - åt båda hållen - kommer nog bli en extremt viktig del av vetenskapen framöver.
En av de mer uppmärksammade presentationerna är föga förvånande Svante Pääbos av neanderthal-projektet, Annika rapporterade om detta. Tidskriften Wired har också en artikel om detta . Kommande analyser kommer utföras på nyupptäckta skelett i Spanien, där arkeologerna kan ta direkta steg att förhindra kontamination av benen.
Vill ni läsa mer om Darwin har Guardian en fantastisk samling artiklar och dessutom en video av David Attenborough som berättar om vad Darwin betytt för honom. Forskning och Framsteg har ett specialnummer om Darwin och Uppsalas studenttidning Ergo har också en hel del artiklar som dessutom finns online. I månadens nummer finns dessutom en intressant artikel av Gwendolyn Haevens, doktorand vid Engelska institutionen här i Uppsala, om den tidiga europeiska litteraturen om de urbefolkningar kolonisatörerna stötte på och hur de utmålades.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, forskning, vetenskap, AAAS, Svante Pääbo, Darwin, neandertalare, paleontologi, kognition
Annika redogör för forskningsresultat som visar att gestikulerandet är ett viktigt kommunikationsmedel för små barn och användandet av kroppen i tidig ålder förmodligen leder till ett bättre ordförråd längre fram. En preliminär studie, och det skulle vara intressant att se om resultatetn blir desamma om man stiderar barn från en annan del av världen än Chicago, men jag är benägen att tro att det stämmer. Mycken kognitiv forskning de senaste åren har visat hur intimt förbunden kroppen är med vår mentala kapacitet, och utvecklandet av densamma. I Västvärlden har vi under alltför långt tid levt i någon sorts föreställning om att kropp och sinne är två olika saker, med totalt fokus på antingen sinnet eller kroppen. Att förstå hur de påverkar varandra - åt båda hållen - kommer nog bli en extremt viktig del av vetenskapen framöver.
En av de mer uppmärksammade presentationerna är föga förvånande Svante Pääbos av neanderthal-projektet, Annika rapporterade om detta. Tidskriften Wired har också en artikel om detta . Kommande analyser kommer utföras på nyupptäckta skelett i Spanien, där arkeologerna kan ta direkta steg att förhindra kontamination av benen.
Vill ni läsa mer om Darwin har Guardian en fantastisk samling artiklar och dessutom en video av David Attenborough som berättar om vad Darwin betytt för honom. Forskning och Framsteg har ett specialnummer om Darwin och Uppsalas studenttidning Ergo har också en hel del artiklar som dessutom finns online. I månadens nummer finns dessutom en intressant artikel av Gwendolyn Haevens, doktorand vid Engelska institutionen här i Uppsala, om den tidiga europeiska litteraturen om de urbefolkningar kolonisatörerna stötte på och hur de utmålades.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, forskning, vetenskap, AAAS, Svante Pääbo, Darwin, neandertalare, paleontologi, kognition
torsdag 12 februari 2009
Thanks Darwin - the rest is up to us
Happy 200th birthday Charles Darwin!
It is remarkable how a scientific epiphany and theory can change the world, change ordinary peoples lives – and still be so thoroughly misunderstood and misrepresented to this day. We often talk of Darwin as the man who discovered evolution. Darwin did no such thing, evolution was an established scientific concept and problem well before he was born. What he did was to discover and present the main mechanisms that drive evolution, or changes in species: natural selection.
It was such a forehead-slapping simple insight that we might marvel at the fact that no one had really thought of it before. All living organisms create offspring, all offspring (the sexual ones at least) look a bit like the father and a bit like the mother. All organisms have different lifespans and manage to produce more or less offspring carrying those characteristics. If what nature equips you with in terms of health, behaviour, protection and coloring is helpful under the circumstances, chances are you get more offspring and more of the species will look like you. To natural selection he added sexual selection – the fact that some traits can actually be increadibly uncomfortable and even stupid, but they signal a healthy forceful individual which the babes dig – like big antlers, garish colours, annoying singing etc.
So far so good. Given enough time and enough external pressure (where many of the population perish and only those with certain traits survive), new species can and will arise. Darwin was nothing if not thorough. He spent enourmous amounts of time to collect examples and present his case. He wrote at length about orchids to discuss the overwhelming abundance of species, and how evolution was proven by the existence not of the perfectly adapted species, that might as well have been made by a Creator, but by the dozens of less than perfect adaptations that thrived just the same. His point was, it doesn’t have to be perfect – it just has to work! And even more importantly – what works today may be just the thing that will kill you tomorrow… There can never be a perfect adaption, because we do not live in a fixed unchanging world.
Unfortunately, Darwin had no idea how exactly the changes were transmited from one individual to the next. There would be another 100 years after the Origin of the Species before humanity looked upon a correct model of the DNA and started to understand genetics. The fantastic thing about science is that we do not need to have all the pieces of the puzzle immediately, we can start placing the pieces before we even know what the picture should be. Unfortunately, partly because of the lack of understanding of genetics, partly because people found it easier to understand and accept the notion of evolution than the notion of natural selection, evolutionary models were quickly applied to anything from societies to gender relations. Darwin himself had mostly stayed away from discussing human culture and society in those terms – notably so.
The idea of evolution as progressive development, and survival meaning objectively better quality, fitted too well into the established cultural notions of the Western world. Darwin’s elegant and brilliant theories were subjected to a very selective process in itself – parts were seized upon and others were ignored. An evolutionary paradigm appeared in all parts of society and academia: economy, archaeology, anthropology, philosophy, linguistics, etc. If it worked in one area of research, the reasoning seemed to suggest, it must work in all. And even in biology the deeply culturally rooted ideology of ranking and interpreting reproductives success in one generation as qualitatively better all together held sway – creating some absolutely disastrous results. You can lead the horse to water, but you cannot force him to drink.
Stephen J Gould has discussed many aspects of Darwin, and use and abuse of Darwin’s ideas, but one of the best is the book Full House. In it he shreds to pieces our blind belief in our own position at the top of an evolutionary ladder. We are but the tip of the tail of the dog, he states, and it is definitely the dog doing the wagging of the tail and not the other way around. Our existence, the existence of the majority of all larger animals and plants, is keeping one step ahead of the single cell organisms, the bacteria and viruses, and the small parasites, that constantly try to feed upon us. By chance and happenstance a small, small portion of the animal kingdom, after several hundred million years of existence, led to the development of bipedal, fairly large brained primates – most of which have since become extinct and have certainly never been that succesful up until now. The very thing that helped us succeed and procreate, our brain, might also be the very thing that will bring about our doom.
Natural selection – it doesn’t care if you’re perfect, it doesn’t even care if you are all that succesful, as long as you manage to hold on long enough to reproduce. It just is – until the last living organism dies in a (hopefully) far distant future.
The rest is up to us.
This blog post is part of the Blog For Darwin initiative that lists lots and lots of blogs that write about Darwin this week.
It is remarkable how a scientific epiphany and theory can change the world, change ordinary peoples lives – and still be so thoroughly misunderstood and misrepresented to this day. We often talk of Darwin as the man who discovered evolution. Darwin did no such thing, evolution was an established scientific concept and problem well before he was born. What he did was to discover and present the main mechanisms that drive evolution, or changes in species: natural selection.
It was such a forehead-slapping simple insight that we might marvel at the fact that no one had really thought of it before. All living organisms create offspring, all offspring (the sexual ones at least) look a bit like the father and a bit like the mother. All organisms have different lifespans and manage to produce more or less offspring carrying those characteristics. If what nature equips you with in terms of health, behaviour, protection and coloring is helpful under the circumstances, chances are you get more offspring and more of the species will look like you. To natural selection he added sexual selection – the fact that some traits can actually be increadibly uncomfortable and even stupid, but they signal a healthy forceful individual which the babes dig – like big antlers, garish colours, annoying singing etc.
So far so good. Given enough time and enough external pressure (where many of the population perish and only those with certain traits survive), new species can and will arise. Darwin was nothing if not thorough. He spent enourmous amounts of time to collect examples and present his case. He wrote at length about orchids to discuss the overwhelming abundance of species, and how evolution was proven by the existence not of the perfectly adapted species, that might as well have been made by a Creator, but by the dozens of less than perfect adaptations that thrived just the same. His point was, it doesn’t have to be perfect – it just has to work! And even more importantly – what works today may be just the thing that will kill you tomorrow… There can never be a perfect adaption, because we do not live in a fixed unchanging world.
Unfortunately, Darwin had no idea how exactly the changes were transmited from one individual to the next. There would be another 100 years after the Origin of the Species before humanity looked upon a correct model of the DNA and started to understand genetics. The fantastic thing about science is that we do not need to have all the pieces of the puzzle immediately, we can start placing the pieces before we even know what the picture should be. Unfortunately, partly because of the lack of understanding of genetics, partly because people found it easier to understand and accept the notion of evolution than the notion of natural selection, evolutionary models were quickly applied to anything from societies to gender relations. Darwin himself had mostly stayed away from discussing human culture and society in those terms – notably so.
The idea of evolution as progressive development, and survival meaning objectively better quality, fitted too well into the established cultural notions of the Western world. Darwin’s elegant and brilliant theories were subjected to a very selective process in itself – parts were seized upon and others were ignored. An evolutionary paradigm appeared in all parts of society and academia: economy, archaeology, anthropology, philosophy, linguistics, etc. If it worked in one area of research, the reasoning seemed to suggest, it must work in all. And even in biology the deeply culturally rooted ideology of ranking and interpreting reproductives success in one generation as qualitatively better all together held sway – creating some absolutely disastrous results. You can lead the horse to water, but you cannot force him to drink.
Stephen J Gould has discussed many aspects of Darwin, and use and abuse of Darwin’s ideas, but one of the best is the book Full House. In it he shreds to pieces our blind belief in our own position at the top of an evolutionary ladder. We are but the tip of the tail of the dog, he states, and it is definitely the dog doing the wagging of the tail and not the other way around. Our existence, the existence of the majority of all larger animals and plants, is keeping one step ahead of the single cell organisms, the bacteria and viruses, and the small parasites, that constantly try to feed upon us. By chance and happenstance a small, small portion of the animal kingdom, after several hundred million years of existence, led to the development of bipedal, fairly large brained primates – most of which have since become extinct and have certainly never been that succesful up until now. The very thing that helped us succeed and procreate, our brain, might also be the very thing that will bring about our doom.
Natural selection – it doesn’t care if you’re perfect, it doesn’t even care if you are all that succesful, as long as you manage to hold on long enough to reproduce. It just is – until the last living organism dies in a (hopefully) far distant future.
The rest is up to us.
This blog post is part of the Blog For Darwin initiative that lists lots and lots of blogs that write about Darwin this week.
Be sure to check out Aardvarchaeology, Testimony of the Spade and all the others
På svenska kan rekommenderas Vetenskapsnytt, Terra Incognita, Karin Bojs krönika, och Ludvig Hertzberg på SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, evolution, bicentennial
onsdag 11 februari 2009
Bördan av att återbörda benen
Alla vetenskaper har sina mörka sidor. Einsteins små fundringar kring energi och massa ledde i förlängningen till de värsta vapen människan kunnat konstruera. Filosofi har använts för att berättiga förtryck av kvinnor och oliktänkande. Antropologer konstruerade evolutionära stegar och placerade olika folk på olika trappsteg utifrån samhällsskick och hudfärg. Att samtliga dessa forskningsgrenar också gjort mycket gott ska inte glömmas, men inte heller hur lätt det är att göra övertramp. Arkeologi har sin egen smutsiga historia, med förespråkare för ur-heimat och renrasighet. Antropologi och arkeologi har också gjort ett antal extrema övertramp under 1800- och 1900-talet genom att rovgräva gravar och plocka med sig skelett för utställningar. Inte alltid så förhistoriska skelett dessutom.
Repatriering, återlämnande av både föremål och kvarlevor, till den befolkning som blivit bestulen är en pågående process, som många forskare och antikvarier dessutom deltar i med glädje och lättnad. Men den är inte hel oproblematisk och enkel. Historiska museet ska nu börja lämna tillbaka samiska skelett som orättmätigt stulits från sina gravar i Norrland. Det ska kanske klargöras att dessa gravplundringar av historiska gravar i närapå samtliga fall inte utfördes av Historiska museet eller ens arkeologer. Det var Uppsalas stora skamfläck, statens institut för rasbiologi (grundat 1922) som organiserade insamling av skelett och kranium för att studera folkslag och ärftlighet och tecken på överlägsenhet (eller brist av detsamma). Samlingarna har efter ombildningen/nedläggningen av institutet överlämpats på stackars Historiska som försökt reda ut härvan.
Att dessa lämningar ska återbördas råder det ingen tvekan om. Större problem är det med äldre skelettmaterial från järnåldern och förhistorisk tid som vid tillfällen grävts ut av arkeologer i Norrland. Vad ska återbördas och under vilka premisser? Vi återbegraver inte "svenskar" som vi gräver upp varje år på olika arkeologiska utgrävningar, istället studerar vi dem, lär oss om deras liv och ibland t.o.m. ställer ut dom till stort allmänintresse. Bara bortsett från den extremt komplicerade frågan om alla förhistoriska skelett från Norrlands inland kan kallas samer, så kan den helt förståeliga önskan om att få kontroll över sin förhistoria efter en lång tid av bedrövlig behandling paradoxalt nog leda till att samerna blir än mer osynliga. Om vi inte kan ställa ut deras förhistoria på våra stora statliga museum - då är det ju bara "svenskarnas" förhistoria som ställs ut. Att det begreppet saknar någon sorts giltighet i förhistorien kommer också bli mindre tydlig, ett enhetligt land vars befolkning utgjorde grunden till en enhetlig nation blir det visuella resultatet. Det skär i själen.
I Nordamerika har många museer och forskare startat goda samarbetsprojekt med indianderna i regionen. Deras lämningar bevaras på museerna och får visas upp i utställningar, men det sker under konsultation med företrädare för de lokala folken. Jag hoppas att Historiska inte töms på norrländskt material - med undantag för det som utifrån sin materiella kultur anses "svenskt" (nu fick jag kväljningar igen). Det vore tragiskt.
För de som vill läsa mer om arkeologi, repatriering och kulturarvet rekommenderar jag att kolla upp texter av Liv Nilsson-Stutz. Hon skickade nyligen en pdf till mig av en artikel, publicerad i antologin Utimut. Past Heritage - Future Partnerships. Gabriel & Dahl (Eds), som specifikt handlar om repatrieringsfrågan. Kolla gärna upp den boken, och de som vill läsa Livs artikel som tar upp exempel från Sverige, USA och Israel kan meddela mig så mejlar jag den.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, repatriering, samer, skelett, historiska museet
Repatriering, återlämnande av både föremål och kvarlevor, till den befolkning som blivit bestulen är en pågående process, som många forskare och antikvarier dessutom deltar i med glädje och lättnad. Men den är inte hel oproblematisk och enkel. Historiska museet ska nu börja lämna tillbaka samiska skelett som orättmätigt stulits från sina gravar i Norrland. Det ska kanske klargöras att dessa gravplundringar av historiska gravar i närapå samtliga fall inte utfördes av Historiska museet eller ens arkeologer. Det var Uppsalas stora skamfläck, statens institut för rasbiologi (grundat 1922) som organiserade insamling av skelett och kranium för att studera folkslag och ärftlighet och tecken på överlägsenhet (eller brist av detsamma). Samlingarna har efter ombildningen/nedläggningen av institutet överlämpats på stackars Historiska som försökt reda ut härvan.
Att dessa lämningar ska återbördas råder det ingen tvekan om. Större problem är det med äldre skelettmaterial från järnåldern och förhistorisk tid som vid tillfällen grävts ut av arkeologer i Norrland. Vad ska återbördas och under vilka premisser? Vi återbegraver inte "svenskar" som vi gräver upp varje år på olika arkeologiska utgrävningar, istället studerar vi dem, lär oss om deras liv och ibland t.o.m. ställer ut dom till stort allmänintresse. Bara bortsett från den extremt komplicerade frågan om alla förhistoriska skelett från Norrlands inland kan kallas samer, så kan den helt förståeliga önskan om att få kontroll över sin förhistoria efter en lång tid av bedrövlig behandling paradoxalt nog leda till att samerna blir än mer osynliga. Om vi inte kan ställa ut deras förhistoria på våra stora statliga museum - då är det ju bara "svenskarnas" förhistoria som ställs ut. Att det begreppet saknar någon sorts giltighet i förhistorien kommer också bli mindre tydlig, ett enhetligt land vars befolkning utgjorde grunden till en enhetlig nation blir det visuella resultatet. Det skär i själen.
I Nordamerika har många museer och forskare startat goda samarbetsprojekt med indianderna i regionen. Deras lämningar bevaras på museerna och får visas upp i utställningar, men det sker under konsultation med företrädare för de lokala folken. Jag hoppas att Historiska inte töms på norrländskt material - med undantag för det som utifrån sin materiella kultur anses "svenskt" (nu fick jag kväljningar igen). Det vore tragiskt.
För de som vill läsa mer om arkeologi, repatriering och kulturarvet rekommenderar jag att kolla upp texter av Liv Nilsson-Stutz. Hon skickade nyligen en pdf till mig av en artikel, publicerad i antologin Utimut. Past Heritage - Future Partnerships. Gabriel & Dahl (Eds), som specifikt handlar om repatrieringsfrågan. Kolla gärna upp den boken, och de som vill läsa Livs artikel som tar upp exempel från Sverige, USA och Israel kan meddela mig så mejlar jag den.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, repatriering, samer, skelett, historiska museet
tisdag 10 februari 2009
Källkritik utan självkritik - exemplet vaccineringshysterin
Vetenskap står och faller med källkritik. Ingen sanning existerar bara för att någon med fin titel sagt att det är så. Det är en av de fundamentala skillnaderna mot religionen, där gradbeteckningen inom prästerskapet till stor del ska borga för att man kan avgöra vilken auktoritet ett uttalande har. I vissa omständigheter kan även ett uttalande förklaras vara oantastligt. Inget inom vetenskapen är oantastligt. I teorin iallafall - naturligtvis spelar subjektivitet och ideologi sin roll, liksom vänskapsband och klass-samhörighet. Men i slutändan är det möjligt att omkullkasta även de bastantaste bastioner av bombastisk förkunnelse, bara man har på fötterna.
Att den moderna tiden fört med sig en ökad skepsis mot vetenskapen och dess utövare är inte dåligt i sig - tvärtom. En fin titel och en snygg avhandling är inte ett fri-kort i sig, och åtskilliga forskare har fått stå skamvrån för att ha fått saker katastrofalt om bakfoten. Det är i sig det yttersta beviset på att vetenskap fungerar. Även om man inte kan sätta sig in i all bakomliggande forskning kan många av oss arbeta upp möjligheten att kritiskt bedöma hur underbyggt ett resonemang verkar vara. Efter allt för många fall av köpta forskare ("det finns inga bevis för att rökning orsakar cancer", "radioaktivitet är inte så farligt") så är det ett hälsotecken att vi inte behandlar vetenskapsmän (och kvinnor) som vore de överstepräster.
När det går fel är när packmentaliteten tar över, när konspirationsteorierna blossar upp och när media hänger på som en löpsedels-maskin. Inte minst inom medicinsk forskning. Som det närmast katastrofala diskussionen om huruvida mässlingsvaccineringen orsakar autism. En svagt underbyggd grundstudie av 12 barn, publicerad i en prestigefylld tidskrift (apropå det där med att ranka tidskrifter...) som ledde till en total masshysteri tack vare en läkare med ekonomiska särintressen och minimal ansvarskänsla (samt tydligen rudimentär forskarheder) parat med sagda massmedia-monster. Mässlingen, som bevisligen dödat och förblindat åtskilliga små barn, är tillbaka. Mer i andra europeiska länder än Sverige, men tillräckligt här för att börja bli ett problem.
Trots att den ursprungliga studien aldrig kunnat återupprepas av ett fristående laboratorium (en vetenskaplig grundförutsättning), har personkulten runt Andrew Wakefield inte dött ut. Vad jag hoppas är en av de sista spikarna i hans kista är de nyligen publicerade avslöjandena av f.d. medarbetare om den dåliga praktik och närmast medvetna fusk som försiggått på hans labb. Ett antal bloggare på Scienceblog skriver längre och bättre om detta än jag, t ex Questionable Authority, Respectful Insolence, Whitecoat Underground och Aetiology . Ben Goldacre som kämpar en oändlig kamp mot Bad Science har skrivit mycket och bra om detta tragiska skede och medias medskyldighet. Det är bra att vara kritisk, men kritik är långt mer än att bara vara skeptisk och envis. Äkta kritik måste följa vetenskapliga principer, och vara beredd att bli övertygad av goda argument och experiment. Annars är det bara samma sorts beteende som hos den apoplektiska 4-åringen som inte förstår varför han inte får äta godis 7 dagar i veckan...
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, medicin, vaccinering, mässlingen, Andrew Wakefield, autism
Att den moderna tiden fört med sig en ökad skepsis mot vetenskapen och dess utövare är inte dåligt i sig - tvärtom. En fin titel och en snygg avhandling är inte ett fri-kort i sig, och åtskilliga forskare har fått stå skamvrån för att ha fått saker katastrofalt om bakfoten. Det är i sig det yttersta beviset på att vetenskap fungerar. Även om man inte kan sätta sig in i all bakomliggande forskning kan många av oss arbeta upp möjligheten att kritiskt bedöma hur underbyggt ett resonemang verkar vara. Efter allt för många fall av köpta forskare ("det finns inga bevis för att rökning orsakar cancer", "radioaktivitet är inte så farligt") så är det ett hälsotecken att vi inte behandlar vetenskapsmän (och kvinnor) som vore de överstepräster.
När det går fel är när packmentaliteten tar över, när konspirationsteorierna blossar upp och när media hänger på som en löpsedels-maskin. Inte minst inom medicinsk forskning. Som det närmast katastrofala diskussionen om huruvida mässlingsvaccineringen orsakar autism. En svagt underbyggd grundstudie av 12 barn, publicerad i en prestigefylld tidskrift (apropå det där med att ranka tidskrifter...) som ledde till en total masshysteri tack vare en läkare med ekonomiska särintressen och minimal ansvarskänsla (samt tydligen rudimentär forskarheder) parat med sagda massmedia-monster. Mässlingen, som bevisligen dödat och förblindat åtskilliga små barn, är tillbaka. Mer i andra europeiska länder än Sverige, men tillräckligt här för att börja bli ett problem.
Trots att den ursprungliga studien aldrig kunnat återupprepas av ett fristående laboratorium (en vetenskaplig grundförutsättning), har personkulten runt Andrew Wakefield inte dött ut. Vad jag hoppas är en av de sista spikarna i hans kista är de nyligen publicerade avslöjandena av f.d. medarbetare om den dåliga praktik och närmast medvetna fusk som försiggått på hans labb. Ett antal bloggare på Scienceblog skriver längre och bättre om detta än jag, t ex Questionable Authority, Respectful Insolence, Whitecoat Underground och Aetiology . Ben Goldacre som kämpar en oändlig kamp mot Bad Science har skrivit mycket och bra om detta tragiska skede och medias medskyldighet. Det är bra att vara kritisk, men kritik är långt mer än att bara vara skeptisk och envis. Äkta kritik måste följa vetenskapliga principer, och vara beredd att bli övertygad av goda argument och experiment. Annars är det bara samma sorts beteende som hos den apoplektiska 4-åringen som inte förstår varför han inte får äta godis 7 dagar i veckan...
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, medicin, vaccinering, mässlingen, Andrew Wakefield, autism
söndag 8 februari 2009
Ingen rankning av humanistiska tidskrifter
Få saker är mer kontroversiella inom humaniora och samhällsvetenskap än försöken att applicera naturvetenskapliga rankningssystem inom vår gren av vetenskapen. Kan man verkligen bedöma forskning inom litteraturvetenskap, religionshistoria och koptiska enligt samma normer som inroganisk kemi, genetik och jonfysik? Frågan har blivit mer brännande under det senaste decenniet då ökad konkurrens om anslagen inom hela universitetsvärlden medfört önskemål från administrativt håll att lite snabbt kunna räkna ut vem som är "bäst" och "mest meriterad". Naturvetenskapliga tidskrifter rankas internationellt enligt ett system som utgår ifrån hur pass svårt det är bli publicerad i dem, hur pass hård granskningen av manus är och hur pass internationell spridning de har.
Systemet är långt ifrån oantastligt så klart, det har funnits åtskilliga exempel på undermåliga och t.o.m. plagierade texter som tryckts i de fina tidskrifterna, samtidigt som banbrytande verk refuserats. Men det finns åtminstone en logisk förutsättning - kolatomer och haplogrupper och strontium är inte nationella eller regionala angelägenheter - de är globala. Poeter, bronsåldersfort och förändringar i brottsbalken vid övergången till 1800-talet är i grunden mer lokalt och nationellt angelägna, av god anledning. De kan även, i vissa fall, generera forskning som faktiskt är av globalt intresse - men om de inte gör det betyder det inte att resultaten var meningslösa.
Men när administrationen talar lyssnar man och ESF (European Science Foundation) hade dragit igång ett projekt att införa ett viss rankningssystem av olika humanistiska tidskrifter: ERIH. Martin Rundkvist har skrivit lite tidigare om det märkligt godtyckliga i denna rankning. Nu meddelar han på sin blogg att ESF backat och dragit tillbaka sitt föreslagna system - delvis efter ett tydligen omfattande uppror bland framträdande redaktörer på tidskrifterna ifråga - även de som skulle fått en potentiellt hög rankning. Times Higher Education rapporterar:
Men som alltid gäller Publish or Perish
Läs även andra bloggares åsikter om humaniora, tidskrifter, ESF, publicering, ERIH, kultur, universitet
Systemet är långt ifrån oantastligt så klart, det har funnits åtskilliga exempel på undermåliga och t.o.m. plagierade texter som tryckts i de fina tidskrifterna, samtidigt som banbrytande verk refuserats. Men det finns åtminstone en logisk förutsättning - kolatomer och haplogrupper och strontium är inte nationella eller regionala angelägenheter - de är globala. Poeter, bronsåldersfort och förändringar i brottsbalken vid övergången till 1800-talet är i grunden mer lokalt och nationellt angelägna, av god anledning. De kan även, i vissa fall, generera forskning som faktiskt är av globalt intresse - men om de inte gör det betyder det inte att resultaten var meningslösa.
Men när administrationen talar lyssnar man och ESF (European Science Foundation) hade dragit igång ett projekt att införa ett viss rankningssystem av olika humanistiska tidskrifter: ERIH. Martin Rundkvist har skrivit lite tidigare om det märkligt godtyckliga i denna rankning. Nu meddelar han på sin blogg att ESF backat och dragit tillbaka sitt föreslagna system - delvis efter ett tydligen omfattande uppror bland framträdande redaktörer på tidskrifterna ifråga - även de som skulle fått en potentiellt hög rankning. Times Higher Education rapporterar:
The decision came as 61 international journal editors prepared to fire theirSkriftliga omdömen kommer finnas kvar, men bokstavsrankningen som var föreslagen (A, B, C, -) kommer skrotas för att förhindra att det används som ett enkelt betygssystem. Grus i maskineriet för byråkratin, men i långa loppet ett bra val i min mening. De flesta verksamma inom ett ämne har full koll på vilken prestige olika tidskrifter har (eller inte har). Bedömningar av sökanden tar redan nu hänsyn till inte bara hur mycket man har publicerat, utan även om en del av den publiceringen skett internationellt, och det lär fortsätta oavsett rankning. Vad detta betyder är att det inte räcker med att en administratör sitter och adderar antal sidor med antal poäng per tidskrift multiplicerat med antal citations och utropar en vinnare. En viss kvalitativ bedömning av hopplöst subjektiva sakkunniga kommer vi nog tyvärr aldrig komma undan. Och bra är nog det.
first salvo of the year against the index. The editors, of the history of
science and science studies journals, said they intended to publish editorials
in their first issues of 2009 requesting that their journals be withdrawn from
the ERIH, a plan first reported in Times Higher Education last October.
Men som alltid gäller Publish or Perish
Läs även andra bloggares åsikter om humaniora, tidskrifter, ESF, publicering, ERIH, kultur, universitet
fredag 6 februari 2009
Tankeväckande skelettfynd på Kalmar slott
Arkeologerna på Kalmar länsmuseum har under veckan som gått haft en alldeles lagom promenad till en utgrävning på Kalmar slott. Själva utredningen var väl inte så upphetsande, ett rutinärende pga att Skanska ska lägga ner lite nya ledningar på yttre borggården. Men även små schaktgrävningar kan ge roliga resultat. Först hittades en samling omrörda ben från flera individer, och sedan, intill en husvägg hittades det kompletta skelettet av en människa. Det märkliga är att personen ifråga är nedlagd på mage med ansiktet nedåt, höften är vriden och benen ligger åt sidan. Det ger intryck av en allt annat än värdig begravning. Fyndet är rykande färskt, en osteolog är på väg i ilfart från Jönköping och Ludvig Papmehl-Dufay meddelar att man ska försöka filma resten av utgrävningen och lägga ut den på YouTube. Uppdateringen på hemsidan med foton var föredömligt snabb må jag säga. Tack till Ludvig för tipset också.I höstas deltog jag i en temadag kring graven som begrepp och arkeologisk utmaning som anordnades av PAG (Post-doctoral Archaeological Group) på institutionen i Stockholm: Döda Personers Sällskap. Där presenterade bland annat Caroline Arcini, osteolog, sin studie av just det korskulturella fenomenet med människor gravlagda på magen. Eftersom alla är så ämlans effektiva nuförtiden (hur gick det till?) så har arbetsgruppen redan kommit en bra bit på färdigställande av publikationen, som troligen kommer i vår. Caroline hinner alltså inte ta med det nya fyndet, men hennes artikel kanske kan sätta in den i en intressant kontext.
Fotot kommer från Kalmar länsmuseums hemsida
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, medeltid, Kalmar, Småland, Kalmar slott, grav
torsdag 5 februari 2009
Mosad hjärna
Glörg.
Jag har nyligen hållt mitt slutseminarium rörande min avhandling på institutionen, i det lilla seminarierummet som töms på syre inom 30 minuter under vanliga omständigheter och ny var det ganska många som klämt in sig, trevligt nog. Vet inte om fönstret på glänt hjälpte någon, för jag drabbas oavsett av akut syrebrist och överhettning hursomhelst. Fördelen med varmt och syrefritt rum är att åhörarna kanske uppfattar virriga resonemang och logiska felslut som ett resultat av det faktum att de har svårt att hålla ögonen öppna.
Eftersom jag inte har en sammanhängande text att visa ännu körde jag igenom den tänkta uppbyggnaden av avhandlingen, vilket innebar att jag dränkte dem i bilder, termer, keramikstilar, diagram och tabeller. Trots mina försök att villa bort dom blev det faktiskt en hel del diskussion efteråt, och en hel del bra och tänkvärd kritik. Jag blir faktiskt lugnad av kritik och uttryckta tveksamheter, för det ger mig en insikt om vad som behöver arbetas mer på, vad som orsakar förvirring och missförstånd, och vad som helt enkelt brister. Det är det okända som skrämmer långt mer än det kända. Även om jag inte följer alla råd jag får (envis som jag är), så är det attans så mycket skönare att veta i förväg vilken sorts debatt jag bör vara beredd på.
Nu ska jag bara skriva färdigt f-nskapet också...
Glörg!
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, forskning, vetenskap, doktorand, Uppsala universitet
Jag har nyligen hållt mitt slutseminarium rörande min avhandling på institutionen, i det lilla seminarierummet som töms på syre inom 30 minuter under vanliga omständigheter och ny var det ganska många som klämt in sig, trevligt nog. Vet inte om fönstret på glänt hjälpte någon, för jag drabbas oavsett av akut syrebrist och överhettning hursomhelst. Fördelen med varmt och syrefritt rum är att åhörarna kanske uppfattar virriga resonemang och logiska felslut som ett resultat av det faktum att de har svårt att hålla ögonen öppna.
Eftersom jag inte har en sammanhängande text att visa ännu körde jag igenom den tänkta uppbyggnaden av avhandlingen, vilket innebar att jag dränkte dem i bilder, termer, keramikstilar, diagram och tabeller. Trots mina försök att villa bort dom blev det faktiskt en hel del diskussion efteråt, och en hel del bra och tänkvärd kritik. Jag blir faktiskt lugnad av kritik och uttryckta tveksamheter, för det ger mig en insikt om vad som behöver arbetas mer på, vad som orsakar förvirring och missförstånd, och vad som helt enkelt brister. Det är det okända som skrämmer långt mer än det kända. Även om jag inte följer alla råd jag får (envis som jag är), så är det attans så mycket skönare att veta i förväg vilken sorts debatt jag bör vara beredd på.
Nu ska jag bara skriva färdigt f-nskapet också...
Glörg!
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, forskning, vetenskap, doktorand, Uppsala universitet
onsdag 4 februari 2009
Smått och gott
Magnus Reuterdahl meddelar den glada nyheten att RAÄ utlyser två stycken forskartjänster inriktade på runkunskap, med placering i Visby i 2 resp 3 år. För finansieringen har de löntagarfon... förlåt, Riksbankens Jubileumsfond att tacka. Vad skulle det bli av oss utan RJ?
I övrigt finns en del andra tjänster utlysta, bland annat museilärare på Glimmingehus och i Gamla Uppsala.
Johan Carlström på K-bloggen gör ett tappert försök att reda ut vad K-samsök är (tips: varken sam eller sök). Framförallt är det en stor potentiell resurs i form av en enorm mängd information som bara väntar på att komma till användning:
I dagsläget indexeras data från Riksantikvarieämbetet, Historiska museet och Västarvet, och det är öppet för fler att delta. Än så länge i Beta, men det verkar gå undan med lanseringen trevligt nog. Spänd förväntan.
Malin Sandström tipsar om en nystartad blogg på Vetenskap och Allmänhet som jag definitivt kommer hålla ett öga på.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, riksantikvarieämbetet, RAÄ, bloggar, vetenskap
I övrigt finns en del andra tjänster utlysta, bland annat museilärare på Glimmingehus och i Gamla Uppsala.
Johan Carlström på K-bloggen gör ett tappert försök att reda ut vad K-samsök är (tips: varken sam eller sök). Framförallt är det en stor potentiell resurs i form av en enorm mängd information som bara väntar på att komma till användning:
K-samsök syns inte (det är ingen söktjänst) utan kan liknas vid en kopplingsdosa
där informationsägare (t ex ett museum eller RAÄ) kopplar upp sig. K-samsök
indexerar sedan informationen och de som använder sig av K-samsök söker ner i
indexet istället för direkt i databaserna och presenterar sedan resultatet på
sin egen webbplats. På detta sätt behöver den som vill bygga t ex en söktjänst
endast anpassa sig efter K-samsöks protokoll och inte skräddarsy lösningar för
varje databas som man vill kunna söka ner i.
I dagsläget indexeras data från Riksantikvarieämbetet, Historiska museet och Västarvet, och det är öppet för fler att delta. Än så länge i Beta, men det verkar gå undan med lanseringen trevligt nog. Spänd förväntan.
Malin Sandström tipsar om en nystartad blogg på Vetenskap och Allmänhet som jag definitivt kommer hålla ett öga på.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, riksantikvarieämbetet, RAÄ, bloggar, vetenskap
tisdag 3 februari 2009
Arkeologiska seminarier i Uppsala
En anledning till att jag är lite disträ för närvarande (värre än vanligt alltså) är att jag ska hålla avhandlingsseminarium nu på torsdag förmiddag. Vilket innebär att ett litet gäng lärare och kollegor sitter inlåsta med mig i ett syrefritt rum i ca 2 timmar och hör mig babbla på om disposition, kapitelupplägg och huvudteser.
Om man vill hålla lite koll på kommande forskarseminarium på arkeologen i Uppsala under våren (alla är inte riktigt så internt riktade som mitt), så kan man gå till denna sida. I nuläget ser det magert ut med utbudet, men det är inte helt rättvist. Vi har ett gäng semianriehållare både från institutionen och utifrån som har gått med på att hålla föredrag under våren, det är bara ett litet sjå med att fördela datum och undvika dubbelbokningar. En lite mer matig seminarielista kommer alltså ganska snart.
Nästa vecka berättar Charlotta Hillerdal om sin avhandling, vilken handlar om kultur- och etnicitetsbegreppen inom arkeologin, med exempel från Baltikum och Kanada. Veckan därpå håller vår nya forskarassistent Anneli Ekblom ett seminarium om Landscape conservation: the archaeology of socioenvironmental dynamics.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, forskning, seminarium, vetenskap
Om man vill hålla lite koll på kommande forskarseminarium på arkeologen i Uppsala under våren (alla är inte riktigt så internt riktade som mitt), så kan man gå till denna sida. I nuläget ser det magert ut med utbudet, men det är inte helt rättvist. Vi har ett gäng semianriehållare både från institutionen och utifrån som har gått med på att hålla föredrag under våren, det är bara ett litet sjå med att fördela datum och undvika dubbelbokningar. En lite mer matig seminarielista kommer alltså ganska snart.
Nästa vecka berättar Charlotta Hillerdal om sin avhandling, vilken handlar om kultur- och etnicitetsbegreppen inom arkeologin, med exempel från Baltikum och Kanada. Veckan därpå håller vår nya forskarassistent Anneli Ekblom ett seminarium om Landscape conservation: the archaeology of socioenvironmental dynamics.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, forskning, seminarium, vetenskap
måndag 2 februari 2009
Bara i Sweden...
Jag har varken tid, ork eller mental kapacitet att skriva nåt tänkvärt just nu. Så istället blir det reklam.
Kunde inte låta bli - följande reklam för Bud Light "Swedish" med Conan O'Brien sändes tydligen under det mest eftertraktade och kostsamma reklamtillfället i Amerikansk TV, under Superbowl.
I don't get it.
Fast kul är det.
Och han blev lovad att det bara skulle sändas i Sverige, så...
Total guldstjärna för svensk text. Detta är alltså originalet.
Läs även andra bloggares åsikter om humor, TV, reklam, USA, Sverige
Kunde inte låta bli - följande reklam för Bud Light "Swedish" med Conan O'Brien sändes tydligen under det mest eftertraktade och kostsamma reklamtillfället i Amerikansk TV, under Superbowl.
I don't get it.
Fast kul är det.
Och han blev lovad att det bara skulle sändas i Sverige, så...
Total guldstjärna för svensk text. Detta är alltså originalet.
Läs även andra bloggares åsikter om humor, TV, reklam, USA, Sverige
söndag 1 februari 2009
Forskning dödar läslusten
Har suttit i självpåtagen halvisolering i en etta på Söder utan internet sedan i onsdags eftermiddag i ett desperat försök att få något skrivet på avhandlingen. Gick väl sådär. Ingen prosa men väl ett kapitel i stolpar och citat och referenshänvisningar som jag kanske kan fixa till nu i veckan. Väl hemma skedde ett varmt återseende med webben...och min familj också.
Kunde inte låta bli att ta detta ganska roliga test om hur pass mycket boknörd jag är, som Malin tipsade om. Det konfirmerar en sak jag vetat om de senaste åren: doktorerande kan ta död på boknörderiet. 95% av mitt litteraturintag, som är ganska så omfattande, är facklitteratur eller populärvetenskap - med ett litet tillskott av Fantasy och deckare under semesterveckorna.
Suck.
Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, läsning, forskning, doktorera
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
