Idag kl 14 klickar jag fram webbradion för att lyssna på Nya Vågen i P1 där Isobel Hadley-Kamptz, frilansskribent och författare, Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenska Dagbladet, och kulturredaktionens Mikael Timm diskuterar bland annat Ipred (Isobel gav en försmak imorse på Kulturradion som går att lyssna på i efterhand).
Dessutom kanske några arkeolog-bloggar-kollegor till mig kan vara intresserade av att Kulturradion också meddelar att det nu snart är 70 år sedan H. P. Lovecraft avled, vilket kommer luckra upp rättigheterna till hans alster något.
(Det förekommer en märklig statsitisk koppling mellan Lovecraft och arkeolog-bloggare helt klart...)
Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, kultur, kulturradion, nya vågen, upphovsrätt, Lovecraft
tisdag 31 mars 2009
Tips om masterkurs i teoretisk arkeologi
Anna Källén och Ing-Marie Back Danielsson vid institutionen för arkeologi och antikens kultur i Stockholm kommer under höstterminen att ge en kvällskurs på avancerad nivå för de som är intresserad av en introduktion till kritiska teorier inom arkeologi:
in archaeology, with emphasis on gender theory and postcolonial theory, and
their contribution to critical reflections in contemporary archaeology, both as
science and popular culture. Central perspectives within gender research that
will be treated are Feminisms, Masculinities, and Queer. Key postcolonial
concepts that will be discussed are Race, Culture, Teleological development, and
The Other. These perspectives and concepts are explored through lectures, text
seminars, literature studies, and practical exercises where they are used in
analyses of contemporary archaeology and cultural heritage management. The aim
of the course is to give the student conceptual tools for engaged critical
reflections on the societal role of archaeology and heritage management, in
future research and/or work.
With its applied study of current critical perspectives in relation to archaeology and heritage management, this course is particularly useful for Master students in archaeology, cultural heritage management, history, and similar subjects, as well as for active professionals in the field of archaeology and heritage management.
Language: The course is given in English, except for the case when all students are Swedish speaking.
Sista ansökningsdag är den 15/4. För mer information, såsom kurslitteratur och ansökningshandlingar, kan man vända sig till hemsidan.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genus, gender, queer teori, postkolonialism, masterkurs, stockholms universitet
The course offers an introduction to current critical perspectivesCritical Perspectives in Archaeology, 15 ECTS credits
in archaeology, with emphasis on gender theory and postcolonial theory, and
their contribution to critical reflections in contemporary archaeology, both as
science and popular culture. Central perspectives within gender research that
will be treated are Feminisms, Masculinities, and Queer. Key postcolonial
concepts that will be discussed are Race, Culture, Teleological development, and
The Other. These perspectives and concepts are explored through lectures, text
seminars, literature studies, and practical exercises where they are used in
analyses of contemporary archaeology and cultural heritage management. The aim
of the course is to give the student conceptual tools for engaged critical
reflections on the societal role of archaeology and heritage management, in
future research and/or work.
With its applied study of current critical perspectives in relation to archaeology and heritage management, this course is particularly useful for Master students in archaeology, cultural heritage management, history, and similar subjects, as well as for active professionals in the field of archaeology and heritage management.
Language: The course is given in English, except for the case when all students are Swedish speaking.
Sista ansökningsdag är den 15/4. För mer information, såsom kurslitteratur och ansökningshandlingar, kan man vända sig till hemsidan.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genus, gender, queer teori, postkolonialism, masterkurs, stockholms universitet
måndag 30 mars 2009
Kulturarvet, forskningen och web 2.0
Pratade nyss med en kollega som är i den sista hektiska fasen att sammanställa sitt avhandlingsmanus. Hon behöver ha med ett par fotografier som tidigare publicerats i en vetenskaplig monografi, men som ägs av ett museum i Frankrike. Om hon är riktigt snäll, och ber vänligt, och förklarar tydligt att det gäller en doktorsavhandling, kanske hon kan få rabatterat pris för privilegiet att förmedla forskning om kulturarv till andra forskare och allmänheten. Den här kohandeln med bilder och illustrationer för vetenskaplig publicering (till skillnad från kommersiell publicering av vinstdrivande förlag), får mitt blodtryck att rusa i höjden. Illustrationer är inte bara dekorativt bjäfs som forskare sätter in för att göra läsupplevelsen mindre tungrodd, det finns information i dessa bilder som bara inte går att förmedlas i text. I nuläget blir det allt svårare för de som inte har bra finanser, goda nätverk och priviligierad position i samhället att få tillgång till dessa. Ibland är det jurister skolade inom rent kommersiell publicering som sätter upp hinder, ibland är det instituten själva som i missriktad iver att kontrollera och styra sätter krokben för förmedling av forskningsresultat.
Då är det trevligt att se goda exempel på motsatsen: Historiska museet och även Riksantikvarieämbetet har den senaste tiden gått i bräschen för att omdefiniera hur samlingar och kulturarv kan göras tillgängliga för både allmänhet och forskare. RAÄ har sedan två veckor tillbaka börjat lägga ut valda delar av sin foto-skatt på Flickr Commons och genmälet har redan hunnit vara entusiastiskt. Det har sedan länge funnits en bra sökfunktion över Historiska museets samlingar, och allt fler fotografier av fynden läggs till efter hand. På bloggen Adelsöprojektet kan man nu läsa om beta-testingen av den nya funktionen "Mina samlingar" som håller på att utvecklas på Historiska.
Den innebär att man ska kunna registrera sig och skapa sina egna samlingar över sökningar som man gjort och intressanta fyndposter man hittat. Man kan skapa favoriter och skriva egna noteringar, men det är också tänkt att man ska kunna föreslå etiketter/taggar till olika poster som kan vara till hjälp för andra som söker i samlingarna. Fyndbestämning och klassificering är komplicerat, och inte sällan behöver det ske vissa revideringar då och då pga nya forskningsresultat. De flesta museer har helt enkelt inte råd och möjlighet att anställa horder med arkeologer som sitter och debatterar hur stor smalsidesvinkeln får vara på en tunnackig flintyxa...
Genom att öppna upp för medverkan från allehanda arkeologer runtom i landet kan man, om inte direkt lösa det problemet, så åtminstone ta sig en bit på vägen. Användarna kan även föreslå rättelser om det verkar som ett föremål blivit felkategoriserat, och tipsa om relevant litteratur om sagda föremål. Man ska också kunna kommentera de taggar och förslag som andra har angett och på så sätt göra hela föremålssamlingen mer kreativt användbar.
En hel del kvarstår att göra, men jag har haft möjligheten att tjuvstarta lite med funktionen sedan någon vecka och har redan börjat fylla på mina listor med allehanda gottis. Istället för att behöva göra om sökningar, spara konstiga sökvägar i egna bokmärken och ladda ned bilder på datorn så har jag nu allt trevligt samlat och tillgängligt i mina listor, inklusive all information knuten till föremålen. Det enda jag beklagar är att det inte fanns innan jag började doktorera, men man kan inte få allt...
Sådan givmildhet och öppenhet kräver respekt och hänsyn av användarna, personligen tror jag att det kommer bli få eller inga problem på den fronten. Fotografier får användas i studiesyfte, men publicering ska naturligtvis inte ske utan att kontakta de ansvariga först. För arkeolog-bloggare kan det vara bra att veta att om man skaffar sig ett konto så kan man bädda in föremålsbilder direkt i blogg-inlägget som html-kod - så länge det rör sig om icke-kommersiell aktivitet.
Bloggen Wunderkammer tar också upp testförsöket och tipsar även om Jamtli bildarkiv, som även de har en kommetarsfunktion på sina bildsamlingar på nätet.
Uppdatering 090331: Via Emma på Opassande får jag reda på att Nordiska Museet släpper ut en del av sitt filmarkiv på internet, filmer tillkomna mellan 1927-1967 för att dokumentera svenska sedvänjor. De var redan från början tänkta att vara till nytta för forskningen och nu har museet alltså tagit det berömvärda steget att underlätta rejält för forskare och allmänt intresserade att få tillgång till dem.
Foto: Sara Kusmin SHMM
Tidig gropkeramik från Mårtsbo, Valbo sn, Gästrikland, ca 5500-5000 år sedan. Den nedre vänstra skärvan har alternerande gropintryck, vilket är en mönstertyp som är vanlig i östra Mellansverige under denna tid. Denna dekor, liksom de breda lutande mynningarna är stilistiska nymodigheter i en keramik som i övrigt har stark stilmässig och teknologisk kontinuitet med den tidigare trattbägarkeramiken i regionen. Influenserna för dessa "nyheter" kommer troligen från östra Östersjöområdet, från de kamkeramiska grupperna i Finland och Baltikum.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, historiska museet, riksantikvarieämbetet, Flickr commons, fotografier, forskning, web2.0, open access
Då är det trevligt att se goda exempel på motsatsen: Historiska museet och även Riksantikvarieämbetet har den senaste tiden gått i bräschen för att omdefiniera hur samlingar och kulturarv kan göras tillgängliga för både allmänhet och forskare. RAÄ har sedan två veckor tillbaka börjat lägga ut valda delar av sin foto-skatt på Flickr Commons och genmälet har redan hunnit vara entusiastiskt. Det har sedan länge funnits en bra sökfunktion över Historiska museets samlingar, och allt fler fotografier av fynden läggs till efter hand. På bloggen Adelsöprojektet kan man nu läsa om beta-testingen av den nya funktionen "Mina samlingar" som håller på att utvecklas på Historiska.
Den innebär att man ska kunna registrera sig och skapa sina egna samlingar över sökningar som man gjort och intressanta fyndposter man hittat. Man kan skapa favoriter och skriva egna noteringar, men det är också tänkt att man ska kunna föreslå etiketter/taggar till olika poster som kan vara till hjälp för andra som söker i samlingarna. Fyndbestämning och klassificering är komplicerat, och inte sällan behöver det ske vissa revideringar då och då pga nya forskningsresultat. De flesta museer har helt enkelt inte råd och möjlighet att anställa horder med arkeologer som sitter och debatterar hur stor smalsidesvinkeln får vara på en tunnackig flintyxa...
Genom att öppna upp för medverkan från allehanda arkeologer runtom i landet kan man, om inte direkt lösa det problemet, så åtminstone ta sig en bit på vägen. Användarna kan även föreslå rättelser om det verkar som ett föremål blivit felkategoriserat, och tipsa om relevant litteratur om sagda föremål. Man ska också kunna kommentera de taggar och förslag som andra har angett och på så sätt göra hela föremålssamlingen mer kreativt användbar.
En hel del kvarstår att göra, men jag har haft möjligheten att tjuvstarta lite med funktionen sedan någon vecka och har redan börjat fylla på mina listor med allehanda gottis. Istället för att behöva göra om sökningar, spara konstiga sökvägar i egna bokmärken och ladda ned bilder på datorn så har jag nu allt trevligt samlat och tillgängligt i mina listor, inklusive all information knuten till föremålen. Det enda jag beklagar är att det inte fanns innan jag började doktorera, men man kan inte få allt...
Sådan givmildhet och öppenhet kräver respekt och hänsyn av användarna, personligen tror jag att det kommer bli få eller inga problem på den fronten. Fotografier får användas i studiesyfte, men publicering ska naturligtvis inte ske utan att kontakta de ansvariga först. För arkeolog-bloggare kan det vara bra att veta att om man skaffar sig ett konto så kan man bädda in föremålsbilder direkt i blogg-inlägget som html-kod - så länge det rör sig om icke-kommersiell aktivitet.
Bloggen Wunderkammer tar också upp testförsöket och tipsar även om Jamtli bildarkiv, som även de har en kommetarsfunktion på sina bildsamlingar på nätet.
Uppdatering 090331: Via Emma på Opassande får jag reda på att Nordiska Museet släpper ut en del av sitt filmarkiv på internet, filmer tillkomna mellan 1927-1967 för att dokumentera svenska sedvänjor. De var redan från början tänkta att vara till nytta för forskningen och nu har museet alltså tagit det berömvärda steget att underlätta rejält för forskare och allmänt intresserade att få tillgång till dem.
Foto: Sara Kusmin SHMM
Tidig gropkeramik från Mårtsbo, Valbo sn, Gästrikland, ca 5500-5000 år sedan. Den nedre vänstra skärvan har alternerande gropintryck, vilket är en mönstertyp som är vanlig i östra Mellansverige under denna tid. Denna dekor, liksom de breda lutande mynningarna är stilistiska nymodigheter i en keramik som i övrigt har stark stilmässig och teknologisk kontinuitet med den tidigare trattbägarkeramiken i regionen. Influenserna för dessa "nyheter" kommer troligen från östra Östersjöområdet, från de kamkeramiska grupperna i Finland och Baltikum.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, historiska museet, riksantikvarieämbetet, Flickr commons, fotografier, forskning, web2.0, open access
fredag 27 mars 2009
Senneolitisk dubbelgrav i Skåne
Via Fokus Arkeologi blev jag uppmärksammad på en nyligen utgrävd senneolitisk grav i Skåne. På en åker utanför Trelleborg har arkeologerna från Malmö museer hittat en ca 4000 år gammal dubbelbegravning, troligen med en man och en kvinna enligt osteologen Helene Wilhelmsson. I graven har bland annat hittats en riktigt vacker flintdolk, och ett par bennålar - en ganska vanlig dräktdetalj under denna tid.
Dubbelgravar är kända i flera fall från denna tid - men de är definitivt inte vanliga och bra bevarade skelettmaterial är alltid något att fira. Som så ofta innebär dubbelbegravningar från denna tid att de döda inte ligger sida vid sida, utan fot mot fot med huvudena mot olika väderstreck. Vad som är extra speciellt med denna grav däremot, är att det verkar som de döda inte legat på rygg som i vanliga fall, utan suttit upp i graven med ansiktena vända mot varandra. Det finns några få enstaka exempel på människor som begravts sittande i förhistorien, och en liten samling ganska märkliga flerpersonsgravar från Skåne daterade till ungefär denna tid dessutom, men ingen som helt stämmer helt överens med just denna mig veterligen.
Kul - det är bara synd att museet inte har en mer aktivt uppdaterad hemsida där man kan få se lite bilder från grävningen. Kvällsposten har foto på stenpackningen och man kan ana lite ben emellan stenarna. Svenskan och SVT meddelar även de nyheten, men ingen har några bilder på fynden tyvärr.
De ska tydligen ha hittat ett gäng vikingatida hus också, meddelar Peter Skoglund om det mot förmodan finns någon som är intresserad av så recenta lämningar...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, Skåne, Trelleborg, stenålder, grav, vikingatid, Malmö museer, osteologi
Dubbelgravar är kända i flera fall från denna tid - men de är definitivt inte vanliga och bra bevarade skelettmaterial är alltid något att fira. Som så ofta innebär dubbelbegravningar från denna tid att de döda inte ligger sida vid sida, utan fot mot fot med huvudena mot olika väderstreck. Vad som är extra speciellt med denna grav däremot, är att det verkar som de döda inte legat på rygg som i vanliga fall, utan suttit upp i graven med ansiktena vända mot varandra. Det finns några få enstaka exempel på människor som begravts sittande i förhistorien, och en liten samling ganska märkliga flerpersonsgravar från Skåne daterade till ungefär denna tid dessutom, men ingen som helt stämmer helt överens med just denna mig veterligen.
Kul - det är bara synd att museet inte har en mer aktivt uppdaterad hemsida där man kan få se lite bilder från grävningen. Kvällsposten har foto på stenpackningen och man kan ana lite ben emellan stenarna. Svenskan och SVT meddelar även de nyheten, men ingen har några bilder på fynden tyvärr.
De ska tydligen ha hittat ett gäng vikingatida hus också, meddelar Peter Skoglund om det mot förmodan finns någon som är intresserad av så recenta lämningar...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, Skåne, Trelleborg, stenålder, grav, vikingatid, Malmö museer, osteologi
torsdag 26 mars 2009
Gränsland - ny avhandling om barndom och kristnandet
Det var ljudligt glatt kaos på mitt rum för en timme sedan - till skillnad från det tysta mörksinta kaos som vanligtvis gäller. I denna Golgatavandring som avhandlingsskrivande är ges få ljuspunkter. En sådan är når någon av ens kollegor slutligen nedkommit med Boken efter åratals grosess och födslovåndor. Lite efter lunch rullades det in lådor av Lotta Mejsholms avhandling Gränsland: Konstruktion av tidig barndom och begravningsritual vid tiden för kristnandet i Skandinavien.
Lotta har just nu ingen egen arbetsplats på institutionen eftersom hon mest jobbade hemifrån mot slutet, så hon och hennes alster får husera hos mig och Anna Karlström medan hon förbereder utskick till när och fjärran. En skara glada kollegor samlades snabbt i rummet och ryckte åt sig exemplar och gratulerade. Alltid skönt att se när någon lyckas ta sig igenom hinderbanan.
Vådligt snygg avhandling dessutom. Opponent är Grete Lillehammer från Stavanger och disputationen går av stapeln den 25:e april kl 10 i sal IX i Universitetshuset här i Uppsala.
Abstract på engelska:
Lotta har just nu ingen egen arbetsplats på institutionen eftersom hon mest jobbade hemifrån mot slutet, så hon och hennes alster får husera hos mig och Anna Karlström medan hon förbereder utskick till när och fjärran. En skara glada kollegor samlades snabbt i rummet och ryckte åt sig exemplar och gratulerade. Alltid skönt att se när någon lyckas ta sig igenom hinderbanan.
Vådligt snygg avhandling dessutom. Opponent är Grete Lillehammer från Stavanger och disputationen går av stapeln den 25:e april kl 10 i sal IX i Universitetshuset här i Uppsala.
Abstract på engelska:
This thesis explores the process of Christianisation in Viking and Medieval Scandinavia through the social constructions of infancy and the beginnings of human life, as expressed in the ideals and practices seen in written and archaeological evidence.
‘Childhood’ is regarded as a social construction defined by, and therefore also reflecting, contemporary society. Christianisation is seen as a process, heterogeneous in time, space and manifestations. A point of departure has been to approach each piece of evidence as a closed phenomenon comparable only to itself. This approach has been particularly relevant when examining syncretic burial customs.
The emerging Christian institutions provided alternatives to the pre-Christian perceptions of birth control and initiating passage rites, most strikingly expressed in the criminalising of infanticide and the introduction of infant baptism. In this thesis, the strategies, processes and ideological foundations behind these changes are investigated and understood in terms of agency, ideal and practice. The results demonstrate that the process of social change brought by Christianisation was expressed in conservative, innovative as well as conciliatory fashions.
It is argued that initiation rituals as well as regulations on child abandonment and burial practices were strategic tools used to modify the central aspects of the Viking-Age perception of infancy. Traces of conflict or conciliation are primarily found in issues relating to children as agents of the family and inheritance lines, which suggest that the ongoing establishment of the Church in some respects challenged the traditional autonomy of the households.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, barn, järnålder, medeltid, historia, begravning, genus, osteologi, kristnande, vetenskap, forskning, disputation, Uppsala universitet
onsdag 25 mars 2009
GIS, GIS och mera GIS
Just nu kanske min kollega Daniel Löwenborg vaknar upp på sitt hotellrum i Williamsburg, USA. Eller så har han redan varit igång i några timmar med att lägga sista handen på det föredrag han ska hålla kl 9 lokal tid på CAA konferensen = Computer Applications and Quantitative Methods in Archaeology. Med tanke på att jag skrev om den första datorn och programmeraren igår så passar det bra att nu rikta strålkastaren mot användandet av datorapplikationer inom arkeologi. När jag började läsa arkeologi 1993 försökte Frands Herschend lära uppsats-studenterna att programmera dbase på den enda tillgängliga datorn på institutionen (med föga framgång). B-uppsatser fick fortfarande lämnas in handskrivna och när vi behövde klippa och klistra med bilder för C-uppsatserna så var det med riktiga saxar och klistertuber... Idag har vi med datorer, mätinstrument och satellituppkoppling ut i barackerna på varenda grävning och i min korridor på institutionen finns ett rum fullt med datorer med ArcGIS (Geographic Information System) installerat.
Daniel doktorerar på metodutveckling av GIS i relation till landskapsstudier och fornlämningsanalyser för arkeologer, och det är bland annat det han ska prata om på CAA 2009. Eller som titeln på föredraget säger:
Using Geographically Weighted Regression to predict site representativity
Using Geographically Weighted Regression to predict site representativity
Jag kunde naturligtvis förklara lite mer ingående vad det betyder, men...ähum...jag har inte tid just nu. Så det så.
Daniel Löwenborg i fält med dator. (Foto: Michael Lindblom)
Personligen har jag ett ständigt gnagande dåligt samvete för att jag inte hunnit göra mer på det GIS-projekt jag själv arbetar med i samband med den nätkurs i GIS för arkeologer Daniel håller i. Som med alla program och applikationer kan man inte få ut mer än vad man själv lägger in i form av tid, svett och tårar. Men kul är det.
Håller tummarna för att Daniel får det trevligt och givande på CAA - högre nörd-faktor än arkeologi + datorer får man leta efter med ljus och lykta.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, GIS, ArcGIS, landskap, kulturmiljö, kulturminnesvård, universitet, forskning, CAA
tisdag 24 mars 2009
Ada Lovelace och den imaginära datorn
Den 24:e mars i år är tydligen dedikerad till kvinnor inom teknologi, och benämnd efter Ada Lovelace, världens första dator-programmerare. Historien bakom detta är ganska intressant, Ada föddes 1815 i England och dog endast 36 år gammal. Hon skrev ett sorts datorprogram till den första "datorn" - problemet var bara att denna dator bara fanns på pappret, som en idé av Charles Babbage. Vilket inte förminskar prestationen, snarare tvärtom - det var inte många i England eller i världen vid denna tid som ens förstod vad Babbage höll på med. Ada var en av dem, och utan tvekan en extremt begåvad analytisk matematiker. De som vill läsa mer om henne kan kolla in på filosofen och kemisten Janet D. Stemwedels blogg. Det har dragits igång till en riktig karneval runt inte bara Ada utan andra intressanta kvinnor inom naturvetenskaperna och teknologi.
Stemwedel inleder sitt inlägg med att diskutera Ludditerna som var en motståndsrörelse mot industrialiseringen på 1800-talet. Hon har viss förståelse för deras inställning och diskuterar ganska intressant problemet med att likställa teknologisk förändring med förbättring, när de två inte direkt behöver gå hand i hand. En av de som försvarade Ludditerna inför Parlamentet var Lord Byron - som inte bara var poet, han var även Adas far. Som en rolig tråd att spinna vidare på kan man notera att en av Byrons bästa vänner var poeten Percy Shelley, vars fru Mary var dotter till två av de mest fritänkande anarkistiska filosoferna under sin tid: Mary Wollstonecraft och William Godwin. Mary Shelley och hennes make/älskare Shelley besökte Byron en sommar i hans hyrda villa vid Généve-sjön. Det var här Mary drog upp huvuddragen till ett av 1800-talets mest inflytelserika romaner: Frankensteins monster. Ett bärande tema i den boken är hur fel det går när man driver fram vetenskap för dess egen skull, utan att betänka de moraliska/etiska konsekvenserna. Och så är cirkeln sluten.
Läs även andra bloggares åsikter om Ada Lovelace, teknologi, vetenskap, dator, programmering, historia, ludditer, romantiken, filosofi
måndag 23 mars 2009
Tack och lov för riktiga journalister
Okej, tänkte först förbigå Liza Marklunds upprop om censur av internet à la Kina med den tystnad det förtjänade, särskilt som så många andra skrev utförligt och bra om detta senaste exempel på hur "äkta" journalistik av "riktiga" journalister är så mycket mer kvalitativt och faktagranskat och insatt än den där tyckar-sörjan i bloggosfären. Vi hänger alla våra huvuden i skam.
Men jag bara måste tipsa speciellt om Isobels uppföljning av de minst sagt pinsamma felaktigheterna i Marklunds krönika. Och än mer om den hysteriskt roliga förklaringen av Ulf Hedlund till varför det här totalt okända stockholms-bandet tydligen laddas ned så det ryker om det - eller inte...
Personligen ser jag enormt mycket fram emot lanseringen av ekorren Kurtz dansbandsmusik.
P.S. Gissa om rubriken syftar på Liza eller Isobel
;-)
Läs även andra bloggares åsikter om internet, fildelning, torrent, Liza Marklund, media
Men jag bara måste tipsa speciellt om Isobels uppföljning av de minst sagt pinsamma felaktigheterna i Marklunds krönika. Och än mer om den hysteriskt roliga förklaringen av Ulf Hedlund till varför det här totalt okända stockholms-bandet tydligen laddas ned så det ryker om det - eller inte...
Personligen ser jag enormt mycket fram emot lanseringen av ekorren Kurtz dansbandsmusik.
P.S. Gissa om rubriken syftar på Liza eller Isobel
;-)
Läs även andra bloggares åsikter om internet, fildelning, torrent, Liza Marklund, media
Ger marknadskrafterna oss fler val eller färre?
Jag är en stadig försvarare av devisen "materiell kultur påverkar". Det gäller inte minst dagens moderna, kommersialiserade samhälle. Visst, vi är inte robotar som blir programmerade, vi har en fri vilja, men vi kan aldrig helt frigöra oss från vår omgivning och de mer eller mindre övertydliga meddelanden vi bombarderas med dagligen - särskilt från barnsben. Som mamma till både en flicka och en pojke är detta något man tvingas relatera till dagligen. Varför väller det över av ljusrosa, glittriga, opraktiska kläder på tjej-avdelningen? och varför är det bara massa mörka, dova färger och arga robotar och dinosaurier på killavdelningen? Varför ska det vara så svårt att hitta mysbyxor till en 4-årig kille, eller ett par praktiska kakhi-byxor till en aktiv 6-årig tjej?
Missförstå mig rätt, jag gillar att köpa glittriga färggranna finkläder till min tjej och vettiga kakhi-kläder till min dinosaurietokiga pojk (inte mer tokig än sin syster dock). Det är bara lite jobbigt ibland att hitta alternativ till den extremt könssegregerade värld som är barnkläder. Och jag ska inte ens gå in på leksakerna. Eller lite ska jag det. Barbie fyller 50 i år. Slate har satt samman en fascinerande liten video över amerikansk TV-reklam för drottningen av dockor. En totalt underbar och fascinerande inblick i rådande trender och politisk korrekthet från 60-, 70, 80-, 90- och 00-talet. Fokus är alltså på hur reklamen framställer Barbie och hennes "liv".
En inblick i hur det tyvärr inte blir bättre alltid, är den koll Greg Laden och kollega gjort av den nya Dora the Explorer som ska komma till hösten - omstylad av Barbie-ägaren Mattel. Denna lilla tecknade tjej som åker runt och gör upptäkter världen över på barn-TV. Bolaget har nu bestämt sig för att uppgradera henne lite. Resultatet? Bort med de fotriktiga skorna, byxorna med fickor och resväskan. Istället: Blus, tajts, tygskor och ingen töntig ryggsäck. Det förstår väl vemsomhelst att man bara kan sälja in vetenskap till flickor om det inte på något vis ser ut att vara vetenskap. Roliga kompis-apan Boot försvinner och killkompisarna som hängde med på äventyren är ersätta av tjejkompisar. Inte kan en tjej umgås med killar! Samtidigt måste programmet bli långt mindre intressant för killar - men de kan väl inte förväntas att bänka sig inför ett program med en tjej i huvudrollen kantänka.
Matglada Lisa blev häromsisten lite deprimerad över ett nytt Wii-spel för barn, Order Up, där man leker restaurang och får välja ut olika assisterande kockar att hjälpa till. Av 12 stycken är endast en (1) kvinna. Och här kommer knock-outen: en är en apa.
Så 10 män, 1 kvinna, 1 apa. Take your pick.
Men det är klart, ett spel som handlar om en professionell restaurang kan väl inte tilltala tjejer i allmänhet...
P.S. Jag hade Barbie som liten, och hade dunderkul med henne. Jag har inget emot dockor och prinsesseprylar, eller bilbanor och mördar-dinosaurier. Jag önskar bara det finns alternativ för både pojkar och flickor, så att de kan få leva ut alla sina komplexa sidor och inte känna redan från 3 års ålder att bara ett sätt är "normalt".
Läs även andra bloggares åsikter om populärkultur, barn, könsroller, TV, Barbie, Wii
Missförstå mig rätt, jag gillar att köpa glittriga färggranna finkläder till min tjej och vettiga kakhi-kläder till min dinosaurietokiga pojk (inte mer tokig än sin syster dock). Det är bara lite jobbigt ibland att hitta alternativ till den extremt könssegregerade värld som är barnkläder. Och jag ska inte ens gå in på leksakerna. Eller lite ska jag det. Barbie fyller 50 i år. Slate har satt samman en fascinerande liten video över amerikansk TV-reklam för drottningen av dockor. En totalt underbar och fascinerande inblick i rådande trender och politisk korrekthet från 60-, 70, 80-, 90- och 00-talet. Fokus är alltså på hur reklamen framställer Barbie och hennes "liv".
En inblick i hur det tyvärr inte blir bättre alltid, är den koll Greg Laden och kollega gjort av den nya Dora the Explorer som ska komma till hösten - omstylad av Barbie-ägaren Mattel. Denna lilla tecknade tjej som åker runt och gör upptäkter världen över på barn-TV. Bolaget har nu bestämt sig för att uppgradera henne lite. Resultatet? Bort med de fotriktiga skorna, byxorna med fickor och resväskan. Istället: Blus, tajts, tygskor och ingen töntig ryggsäck. Det förstår väl vemsomhelst att man bara kan sälja in vetenskap till flickor om det inte på något vis ser ut att vara vetenskap. Roliga kompis-apan Boot försvinner och killkompisarna som hängde med på äventyren är ersätta av tjejkompisar. Inte kan en tjej umgås med killar! Samtidigt måste programmet bli långt mindre intressant för killar - men de kan väl inte förväntas att bänka sig inför ett program med en tjej i huvudrollen kantänka.
Dora the Explorer, före och efter
Matglada Lisa blev häromsisten lite deprimerad över ett nytt Wii-spel för barn, Order Up, där man leker restaurang och får välja ut olika assisterande kockar att hjälpa till. Av 12 stycken är endast en (1) kvinna. Och här kommer knock-outen: en är en apa.
Så 10 män, 1 kvinna, 1 apa. Take your pick.
Men det är klart, ett spel som handlar om en professionell restaurang kan väl inte tilltala tjejer i allmänhet...
P.S. Jag hade Barbie som liten, och hade dunderkul med henne. Jag har inget emot dockor och prinsesseprylar, eller bilbanor och mördar-dinosaurier. Jag önskar bara det finns alternativ för både pojkar och flickor, så att de kan få leva ut alla sina komplexa sidor och inte känna redan från 3 års ålder att bara ett sätt är "normalt".
Läs även andra bloggares åsikter om populärkultur, barn, könsroller, TV, Barbie, Wii
lördag 21 mars 2009
Wall-E möter Watchmen
En sak som jag älskar med utvecklingen av internet, web 2.0 och användarvänliga program är hur mycket de lyfter fram och visar hur fantastiskt kreativa och fantasirika människor är - överallt. Youtube är t ex fullt med fan-videos där folk plockat scener och sekvenser ur favoritfilmer och serier och kopplat ihop dem med musik och egenhändigt skapade bilder. Man omtolkar, förvränger, hyllar, driver med och firar hur mycket både musik och bild och berättande betyder för oss.
Här är en ny favorit som skulle kunna beskrivas som "Om Zack Snyder gjort Wall-E istället för Watchmen". Går att se i HD dessutom. Makalöst häftig omtolkning.
Läs även andra bloggares åsikter om watchmen, wall-e, video, humor
Här är en ny favorit som skulle kunna beskrivas som "Om Zack Snyder gjort Wall-E istället för Watchmen". Går att se i HD dessutom. Makalöst häftig omtolkning.
Läs även andra bloggares åsikter om watchmen, wall-e, video, humor
fredag 20 mars 2009
Varför leta sig fram i blindo i bloggsörjan?
Radiochefen, tillika f.d. Landshövdingen Mats Svegfors sällade sig nyligen till den växande skaran journalister/akademiker/Höga Vederbörande som beklagar sig över bloggandet. Delvis verkar de beklämda över "larmet", som de upplever det. Det är helt enkelt en hel del oseriöst strunt i bloggosfären har de kommit fram till. Jag skulle kunna komma fram till exakt samma sak om jag klev in på en välförsedd Pressbyrå och sträckte mig efter närmaste papperstidning - för att inte tala om en hel del pocketböcker vars upphovspersoner av någon anledning titulerar sig författare. Så även om jag håller med klagogruppen så tycker jag likt Gustav Holmberg och Nina Wormbs att de kanske borde applilcera samma urvalsprocess på bloggosfären som de gör när de väljer tryckt lektyr - för jag hoppas och tror att de faktiskt gör kvalificerade reflektioner när de väljer ut bra litteratur.
Bloggande är som skrivande i allmänhet, det syftar till många olika saker och riktar in sig på helt olika läsare. Jag tänker för stunden hoppa över det faktum att bloggar mer ska förstås som dialoger och inte tryckta monologer, med utarbetade nätverk av både andra bloggare och kommentatorer. Det handlar om att bygga relationer och en plattform för diskussion, inte skriva artiklar i första hand. Istället tänkte jag tipsa de som likt vi andra lätt drunknar i floden av bloggar om ett par bra internationella Bloggportaler för vetenskap.
ScienceBlogs: Mycket trevlig samling utvalda forskare som har sina egna bloggar, men under en gemensam huvudmall. Det finns olika ingångar för biologi, miljö, utbildningsvetenskaper, humaniora, samhällsvetenskap, fysik, teknologi och kognitionsforskning.
Research Blogging: Samlar olika blogginlägg som utgår från och handlar om publicerad sakkunnig-granskad (peer-reviewed) forskning. Inte så mycket humaniora tyvärr. Ett kul sätt att få koll på hur olika forskare reagerar på de senaste rönen, och kanske vilka alternativa åsikter det finns.
Bara för att uppväga med lite mer om mina favortiämnen antropologi, arkeologi, och kognition (och filosofi):
Neuroanthropology är inte en portal per se utan en kollektiv forskarblogg, som förutom ett gäng intressanta inlägg om dessa ämnen har en mycket bra blogglistai vänstra delen där man kan leta sig vidare till andra kvalitativa vetenskapsbloggar.
Om man vill kan man lätt skapa sig en händig liten egen bloggportal utfrån valda ämnen på Alltop. Den föreslår ett antal bloggar som skriver om det ämnet och det går bra att ta bort de man inte tycker håller måttet. Och det går ju naturligtvis bra att göra motsvarande med svenska bloggar på någon av alla de bloggliste/bloggtopp/bloggportalsajter som numera finns att tillgå. Ni vet, lite som att gå fram till hyllan med de böcker/tidningar som berör det man är intresserad av istället för att vackla fram med förbundna ögon - fast det kan ge roliga resultat det med.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, blogga, internet, bloggportal, bloggtips, vetenskap, forskning
Bloggande är som skrivande i allmänhet, det syftar till många olika saker och riktar in sig på helt olika läsare. Jag tänker för stunden hoppa över det faktum att bloggar mer ska förstås som dialoger och inte tryckta monologer, med utarbetade nätverk av både andra bloggare och kommentatorer. Det handlar om att bygga relationer och en plattform för diskussion, inte skriva artiklar i första hand. Istället tänkte jag tipsa de som likt vi andra lätt drunknar i floden av bloggar om ett par bra internationella Bloggportaler för vetenskap.
ScienceBlogs: Mycket trevlig samling utvalda forskare som har sina egna bloggar, men under en gemensam huvudmall. Det finns olika ingångar för biologi, miljö, utbildningsvetenskaper, humaniora, samhällsvetenskap, fysik, teknologi och kognitionsforskning.
Research Blogging: Samlar olika blogginlägg som utgår från och handlar om publicerad sakkunnig-granskad (peer-reviewed) forskning. Inte så mycket humaniora tyvärr. Ett kul sätt att få koll på hur olika forskare reagerar på de senaste rönen, och kanske vilka alternativa åsikter det finns.
Bara för att uppväga med lite mer om mina favortiämnen antropologi, arkeologi, och kognition (och filosofi):
Neuroanthropology är inte en portal per se utan en kollektiv forskarblogg, som förutom ett gäng intressanta inlägg om dessa ämnen har en mycket bra blogglistai vänstra delen där man kan leta sig vidare till andra kvalitativa vetenskapsbloggar.
Om man vill kan man lätt skapa sig en händig liten egen bloggportal utfrån valda ämnen på Alltop. Den föreslår ett antal bloggar som skriver om det ämnet och det går bra att ta bort de man inte tycker håller måttet. Och det går ju naturligtvis bra att göra motsvarande med svenska bloggar på någon av alla de bloggliste/bloggtopp/bloggportalsajter som numera finns att tillgå. Ni vet, lite som att gå fram till hyllan med de böcker/tidningar som berör det man är intresserad av istället för att vackla fram med förbundna ögon - fast det kan ge roliga resultat det med.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, blogga, internet, bloggportal, bloggtips, vetenskap, forskning
torsdag 19 mars 2009
Det ÄR tanken som räknas
Människan är ett roligt djur - hon kommunicerar genom att ge prylar och saker åt sina artfränder. De kallas "gåvor", och de är en kulturell och social kvicksand. Marcel Mauss var den första antropologen som insåg hur otroligt viktiga gåvoutbyten var i mänskliga samhällen, i hans essä "Gåvan" belyste han att hela processen hänger på begreppet "reciprocitet". Om jag ger dig något så måste du ge mig något. Reciprocitet kan vara antingen direkt (typ julafton) eller fördröjd (typ födelsedagsfirande). Det kan också vara extremt asymmetriskt förhållande, såsom en tribut till en härskare, där man på sin höjd hoppas få lite välvilja tillbaka - eller få behålla sitt huvud. En del gåvor ges inte ens till människor, utan till gudar och förfäder som ett tecken på tacksamhet, eller för att be om bättre förhållanden.
Byte av föremål över långa sträckor och mellan helt olika kulturella grupper är något av det intressantaste arkeologer kan uppleva i sitt material. Det är naturligtvis svårt att veta i vissa fall om det är en person som flyttat och gjort föremålet på plats, eller om det är tinget som blivit flyttat på. Under större delen av neolitikum, från 4000-ca 2300 f.Kr. fanns en ihärdig vurm för "stridsyxor" i bergart. Om de verkligen använts, eller ens kunde användas som stridsredskap är tveksamt i många fall. Mestadels verkar det ha varit rena prestigeföremål för antingen en individ eller för en grupp. Stridsyxorna var framförallt vanliga i södra Skandinavien och Nordtyskland, men fanns under flera perioder över större delen av hela Nordeuropa. Olika regioner hade sina egna typer, och olika underregioner satte också sin egen prägel på dem i många fall. Det roliga är att dessa regionstypiska yxor dyker upp i enskilda exemplar på helt andra platser också. Både sådana som är inom den allmänna stridsyxetillverkande sfären, och långt utanför detta. Man kan hitta jylländska yxor i Mälardalen, finska på Västkusten, sörmländska i nordligaste Norrland och i Norge osv, osv. Exakt vad detta innebar är ett kärt tvisteämne, men att flera av dem ingick i någon sorts gåvoutbyten är de flesta arkeologer överens om.
Foto: SHM
Detta är ett djurhuvud-"vapen" hittat i Alunda i Uppland, ca 5000 år gammal. Denna typ av föremål var definitivt symboliskt, eftersom den inte ens har en egg. Djurhuvudvapen, som oftast har älg- eller björnhuvuden, var speciellt vanliga i östra och södra Finland och angränsande ryska trakter under denna tid. I Sverige har ett litet fåtal hittats i främst de östliga landskapen. (Foto: Tillhör Historiska museet)
Att gåvoutbyte än idag är en känslig fråga kunde man notera när Gordon Brown för ett par veckor sedan gjorde statsbesök i USA. Naturligtvis ska gåvor utbytas, men till skillnad från forna tiders sändebud gäller det inte att överglänsa varandra i överdådiga dyrbarheter och exotiska föremål. I dessa sammanhang är det verkligen tanken som räknas. I det ovala rummet står ett presidentens skrivbord tillverkad i trä från slavbekämpningsskeppet HMS Resolute, en gåva av drottning Victoria till den dåvarande presidenten 1880. Detta är vad som utan tvekan faller in under beteckningen "inalienable possession" som antropologen Annette B Weiner använde för att beteckna materiella objekt vars inneboende värde förloras eller förminskas om det tas ur sin kontext - det värde det har kan helt enkelt inte översättas i pengar, för en monetär transaktion berövar det av dess värde. Någon i det bittiska följet hade fått en total snilleblixt: Man tillverkade en pennhållare i trä taget från Resolutes systerskepp HMS Gannet. En lysande gåva på alla vis, nästan för bra. Tyvärr verkar det inte som om utrikesdepartementen synkar med varandra för Obamas gåva till Brown: en DVD-box med 25 klassiska amerikanska filmer...
Vad som var så smärtsamt för alla inblandade var inte en skillnad i priset - utan en skriande skillnad i tanke och engagemang. Som svensk är det lätt att drabbas av akut panikångest inte bara för den som fick ta emot denna ganska banala gåva, utan minst lika mycket å givarens vägnar. Vi har alla varit i den situationen att vi står i en butik och undrar över om presenten vi planerar köpa är för lite eller för mycket - och vilket som är socialt mest pinsamt. Ingen vill dyka upp med en Aladdin-ask när alla andra ger Iphones och kristallglas - men ingen vill heller vara den som överlämnar 24-årig single malt whiskey när de övriga köpt en hyacinth. För en mer vetenskaplig diskurs i gåvoutbytets fallgropar och snaror hänvisar jag till Dr. Sheldon Cooper på The Big Bang Theory.
Lästips om stridsyxor:
Christiansen, G. 2005. Fremmed fugl. Skalk 2005(1): 11-14.
Edenmo, R. 2008. Prestigeekonomi under yngre stenåldern. Gåvoutbyten och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen. OPIA 43. Uppsala University: Department of Archaeology and Ancient History.
Hallgren, F. 2008. Identitet i praktik. Lokala, regionala och överregionala sociala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur. Coast to Coast Books No 17. Uppsala University: Department of Archaeology and Ancient History.
Larsson, L. 2007. Regional development or external influences? The Battle Axe period in south-western Scandinavia. In Larsson, M. & Pearson, M. P. (eds.) From Stonehenge to the Baltic. Living with Cultural Diversity in the Third Millennium BC, BAR International Series 1692: 11-16. Oxford: Archaeopress.
Lindström, J. 2003. Long Distance Distribution of Battle Axes in Northern Europe - some aspects of the contacts between Denmark, Sweden and Finland 2800-2300 BC. In Samuelsson, C. & Ytterberg, N. (eds.) Uniting Sea - Stone Age Societies in the Baltic Sea region, OPIA 33: 147-160. Uppsala University: Department of Archaeology and Ancient History.
von Hackwitz, K. & Lindström, J. 2004. Vem är stor och liten, brun och grå? Något om båtyxors fyndkontext, längd och färg. Aktuell Arkeologi VIII: 21-30.
Zvelebil, M. 2006. Mobility, contact, and exchange in the Baltic Sea basin 6000-2000 BC. Journal of Anthropological Archaeology 25: 178-192.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, neolitikum, stridsyxor, gåvor, USA, Storbritannien, Gordon Brown, Barack Obama
Byte av föremål över långa sträckor och mellan helt olika kulturella grupper är något av det intressantaste arkeologer kan uppleva i sitt material. Det är naturligtvis svårt att veta i vissa fall om det är en person som flyttat och gjort föremålet på plats, eller om det är tinget som blivit flyttat på. Under större delen av neolitikum, från 4000-ca 2300 f.Kr. fanns en ihärdig vurm för "stridsyxor" i bergart. Om de verkligen använts, eller ens kunde användas som stridsredskap är tveksamt i många fall. Mestadels verkar det ha varit rena prestigeföremål för antingen en individ eller för en grupp. Stridsyxorna var framförallt vanliga i södra Skandinavien och Nordtyskland, men fanns under flera perioder över större delen av hela Nordeuropa. Olika regioner hade sina egna typer, och olika underregioner satte också sin egen prägel på dem i många fall. Det roliga är att dessa regionstypiska yxor dyker upp i enskilda exemplar på helt andra platser också. Både sådana som är inom den allmänna stridsyxetillverkande sfären, och långt utanför detta. Man kan hitta jylländska yxor i Mälardalen, finska på Västkusten, sörmländska i nordligaste Norrland och i Norge osv, osv. Exakt vad detta innebar är ett kärt tvisteämne, men att flera av dem ingick i någon sorts gåvoutbyten är de flesta arkeologer överens om.
Foto: SHM
Detta är ett djurhuvud-"vapen" hittat i Alunda i Uppland, ca 5000 år gammal. Denna typ av föremål var definitivt symboliskt, eftersom den inte ens har en egg. Djurhuvudvapen, som oftast har älg- eller björnhuvuden, var speciellt vanliga i östra och södra Finland och angränsande ryska trakter under denna tid. I Sverige har ett litet fåtal hittats i främst de östliga landskapen. (Foto: Tillhör Historiska museet)
Att gåvoutbyte än idag är en känslig fråga kunde man notera när Gordon Brown för ett par veckor sedan gjorde statsbesök i USA. Naturligtvis ska gåvor utbytas, men till skillnad från forna tiders sändebud gäller det inte att överglänsa varandra i överdådiga dyrbarheter och exotiska föremål. I dessa sammanhang är det verkligen tanken som räknas. I det ovala rummet står ett presidentens skrivbord tillverkad i trä från slavbekämpningsskeppet HMS Resolute, en gåva av drottning Victoria till den dåvarande presidenten 1880. Detta är vad som utan tvekan faller in under beteckningen "inalienable possession" som antropologen Annette B Weiner använde för att beteckna materiella objekt vars inneboende värde förloras eller förminskas om det tas ur sin kontext - det värde det har kan helt enkelt inte översättas i pengar, för en monetär transaktion berövar det av dess värde. Någon i det bittiska följet hade fått en total snilleblixt: Man tillverkade en pennhållare i trä taget från Resolutes systerskepp HMS Gannet. En lysande gåva på alla vis, nästan för bra. Tyvärr verkar det inte som om utrikesdepartementen synkar med varandra för Obamas gåva till Brown: en DVD-box med 25 klassiska amerikanska filmer...
Vad som var så smärtsamt för alla inblandade var inte en skillnad i priset - utan en skriande skillnad i tanke och engagemang. Som svensk är det lätt att drabbas av akut panikångest inte bara för den som fick ta emot denna ganska banala gåva, utan minst lika mycket å givarens vägnar. Vi har alla varit i den situationen att vi står i en butik och undrar över om presenten vi planerar köpa är för lite eller för mycket - och vilket som är socialt mest pinsamt. Ingen vill dyka upp med en Aladdin-ask när alla andra ger Iphones och kristallglas - men ingen vill heller vara den som överlämnar 24-årig single malt whiskey när de övriga köpt en hyacinth. För en mer vetenskaplig diskurs i gåvoutbytets fallgropar och snaror hänvisar jag till Dr. Sheldon Cooper på The Big Bang Theory.
Lästips om stridsyxor:
Christiansen, G. 2005. Fremmed fugl. Skalk 2005(1): 11-14.
Edenmo, R. 2008. Prestigeekonomi under yngre stenåldern. Gåvoutbyten och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen. OPIA 43. Uppsala University: Department of Archaeology and Ancient History.
Hallgren, F. 2008. Identitet i praktik. Lokala, regionala och överregionala sociala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur. Coast to Coast Books No 17. Uppsala University: Department of Archaeology and Ancient History.
Larsson, L. 2007. Regional development or external influences? The Battle Axe period in south-western Scandinavia. In Larsson, M. & Pearson, M. P. (eds.) From Stonehenge to the Baltic. Living with Cultural Diversity in the Third Millennium BC, BAR International Series 1692: 11-16. Oxford: Archaeopress.
Lindström, J. 2003. Long Distance Distribution of Battle Axes in Northern Europe - some aspects of the contacts between Denmark, Sweden and Finland 2800-2300 BC. In Samuelsson, C. & Ytterberg, N. (eds.) Uniting Sea - Stone Age Societies in the Baltic Sea region, OPIA 33: 147-160. Uppsala University: Department of Archaeology and Ancient History.
von Hackwitz, K. & Lindström, J. 2004. Vem är stor och liten, brun och grå? Något om båtyxors fyndkontext, längd och färg. Aktuell Arkeologi VIII: 21-30.
Zvelebil, M. 2006. Mobility, contact, and exchange in the Baltic Sea basin 6000-2000 BC. Journal of Anthropological Archaeology 25: 178-192.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, neolitikum, stridsyxor, gåvor, USA, Storbritannien, Gordon Brown, Barack Obama
onsdag 18 mars 2009
Tipslista
Apropå argumentet att man måste skydda upphovsrätten 90 år efter skaparens död för att rädda kulturlivet och skapandet. Läs historien om Nina Paley som Emma förtäljer.
Mathias Klang har skickat ut lite information om en universitetskurs han ska hålla till hösten:
Mathias Klang har skickat ut lite information om en universitetskurs han ska hålla till hösten:
Jag har fått möjlighet att hålla en ny spännande kurs på
Göteborgsuniversitet som ska handla om människans förhållande till teknologi
ocheffekterna som uppstår genom vår teknologianvändning.
Några nyckelordinom kursen är aktuella frågor såsom FRA, IPRED, Fildelning,
ACTA...
Mer info om kursen finns här: http://techrisk.wordpress.com/about/
En blog inom ämnet finns här: http://techrisk.wordpress.com/
Ett litet klipp från kursplanen till Det Sårbara IT-Samhället:
Målet med kursen är att öka vår förståelse för den sårbarhet
informationsteknologins centrala samhällsroll innebär… Kursen ger kunskaper om:
informationsteknologins roll, ansvarsfrågor, determinism och fri vilja. Teori
varvas med samtida tillämpade studier på informationsteknologin sårbarhet, till
exempel, effekterna av nya kommunikationsmönster, artefaktens roll och
livscykel, Internets roll som samhällsförändrare.
tisdag 17 mars 2009
Källkritiska problem
I filmer och TV-serier så spelas antikens romare nästan alltid av anglo-saxer. En följd av att mycket bra filmatiseringar görs i England och USA så klar, men det leder snabbt till att vår bild av forntidens imperiebyggare är märkligt snarlik nordeuropeiska imperiebyggare. Generellt sett har västerländsk historieforskning under många århundraden aktivt nedvärderat asiatisk och afrikansk påverkan på europeisk kultur. Martin Bernals bok Black Athena är ett intressant inlägg i den debatten, även om den är väl polemisk och tungläst, och inte alltid så välunderbyggd (fast det ska gudarna veta att inte en hel del tidig antik-forskning varit heller).
Kleopatra, den sista av den grekiska ptolemaiska dynastin att regera som farao i Egypten, är naturligtvis intressant att diskutera i det sammanhanget, fast knappast relevant för Egyptens glansperiod. De nya rönen om att man ska ha hittat skelettet efter hennes mördade syster är naturligtvis spännande, men innan man blir övertygad av uttalandena om biologiskt ursprung baserad på osteologiska analyser bör man läsa igenom följande som antik-professorn Mary Beard har att tillföra. Hon förklarar bra och enkelt de minst sagt STORA källkritiska problemen.
Latinbloggen skriver också bra och utförligt om "nyheten".
Som sagt, detta har i sin tur mycket lite att göra med diskussionen kring Egypten som kulturbärare och maktfaktor under de tretusen åren före Julius Ceasar.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, antiken, Egypten, Kleopatra
Kleopatra, den sista av den grekiska ptolemaiska dynastin att regera som farao i Egypten, är naturligtvis intressant att diskutera i det sammanhanget, fast knappast relevant för Egyptens glansperiod. De nya rönen om att man ska ha hittat skelettet efter hennes mördade syster är naturligtvis spännande, men innan man blir övertygad av uttalandena om biologiskt ursprung baserad på osteologiska analyser bör man läsa igenom följande som antik-professorn Mary Beard har att tillföra. Hon förklarar bra och enkelt de minst sagt STORA källkritiska problemen.
Latinbloggen skriver också bra och utförligt om "nyheten".
Som sagt, detta har i sin tur mycket lite att göra med diskussionen kring Egypten som kulturbärare och maktfaktor under de tretusen åren före Julius Ceasar.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, antiken, Egypten, Kleopatra
Kvalitetsgranskning av forskarutbildningen
Nu har regeringen kommit ut med sin proposition kring kvalitetssäkring av forskarutbildningarna. Dessa ska i framtiden granskas på samma sätt som grundutbildningarna, och de institutioner som inte når upp till acceptabel standard kan i framtiden förlora sin examineringsrätt.
Jag har inte läst närmare vad det kommer gå ut på i detalj, vilka som ska granska och hur det ska gå till. På det hela taget tycker jag att det är hög tid. Personligen skulle jag vilja ge två råd som i förlängningen kan leda till att forskarutbildningarna tas mer på allvar. Båda kan summeras under ett ord: uppföljning
1. När personer som agerat handledare söker nya tjänster eller befodring ska man utreda inte bara hur många doktorander som han/hon handlett, utan framförallt hur dessa avhandlingar emottogs i forskarvärlden och hur den disputerade klarat sig efter detta.
2. Institutioner ska bedömas inte bara utifrån hur många färdiga dokorander de spottar ur sig, utan precis som i fallet ovan hur avhandlingarna ifråga bedömdes och hur pass bra de nya doktorerna klarar sig i fortsättnigen.
I det nuvarande systemet förekommer inga negativa konsekvenser i förlängningen för de handledare som sköter sitt jobb dåligt, och de institutioner som brister i sitt ansvar, så länge en färdigtryckt och godkänd produkt föreligger. Ingen uppföljning helt enkelt. Det betyder också att bra handledare som gör en fantastisk insats, och bra institutioner som fokuserar på kvalitet inte får den uppskattning de förtjänar. Faktum är att det ibland kan bli tvärtom, eftersom post-doc-anställningar alltid ska förläggas till ett annat lärosäte än där man doktorerade. Bra nydisputerade forskare försvinner per definition från arbetsplatsen som hjälpte till att lägga grunden, och deras fortsatta produktion kommer någon annan till godo. En uppföljning av hur det går för alumner inom både master- och forskarutbildningarna 5 och 10 år efteråt borde vara en självklarhet inom universitetet. Det är det iallafall inom t.ex brittiska och amerikanska universitet.
Läs även andra bloggares åsikter om universitet, forskning, doktorera, högskola, regeringen, forskarutbildning
Jag har inte läst närmare vad det kommer gå ut på i detalj, vilka som ska granska och hur det ska gå till. På det hela taget tycker jag att det är hög tid. Personligen skulle jag vilja ge två råd som i förlängningen kan leda till att forskarutbildningarna tas mer på allvar. Båda kan summeras under ett ord: uppföljning
1. När personer som agerat handledare söker nya tjänster eller befodring ska man utreda inte bara hur många doktorander som han/hon handlett, utan framförallt hur dessa avhandlingar emottogs i forskarvärlden och hur den disputerade klarat sig efter detta.
2. Institutioner ska bedömas inte bara utifrån hur många färdiga dokorander de spottar ur sig, utan precis som i fallet ovan hur avhandlingarna ifråga bedömdes och hur pass bra de nya doktorerna klarar sig i fortsättnigen.
I det nuvarande systemet förekommer inga negativa konsekvenser i förlängningen för de handledare som sköter sitt jobb dåligt, och de institutioner som brister i sitt ansvar, så länge en färdigtryckt och godkänd produkt föreligger. Ingen uppföljning helt enkelt. Det betyder också att bra handledare som gör en fantastisk insats, och bra institutioner som fokuserar på kvalitet inte får den uppskattning de förtjänar. Faktum är att det ibland kan bli tvärtom, eftersom post-doc-anställningar alltid ska förläggas till ett annat lärosäte än där man doktorerade. Bra nydisputerade forskare försvinner per definition från arbetsplatsen som hjälpte till att lägga grunden, och deras fortsatta produktion kommer någon annan till godo. En uppföljning av hur det går för alumner inom både master- och forskarutbildningarna 5 och 10 år efteråt borde vara en självklarhet inom universitetet. Det är det iallafall inom t.ex brittiska och amerikanska universitet.
Läs även andra bloggares åsikter om universitet, forskning, doktorera, högskola, regeringen, forskarutbildning
måndag 16 mars 2009
Will the Real Pliocene Hominin Please Stand Up
Via bloggen Neuroanthropology hittar jag denna fenomenala omtolkning av Eminems hit. Årets ABSOLUT bästa musikvideo vågar jag säga redan i början av mars.
Anonym NYU-professor verkar ligga bakom underverket. Jag hoppas på fler fullträffar.
"My Ilium is flared, my ilium is flared!!"
Okej - en del saker i sången måste man nog vara osteolog för att uppskatta - men resten är rent GULD!
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hominider, video, musik, humor, eminem
Anonym NYU-professor verkar ligga bakom underverket. Jag hoppas på fler fullträffar.
"My Ilium is flared, my ilium is flared!!"
Okej - en del saker i sången måste man nog vara osteolog för att uppskatta - men resten är rent GULD!
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hominider, video, musik, humor, eminem
lördag 14 mars 2009
Victor Hugo försvarade även rätten till spridning
I den senaste uppblossade debatten kring förslaget att förlänga inspelningsrättigheterna för musik från 50 till 95 år (dvs tills lååångt efter att själva upphovspersonerna avlidit, om det inte är spädbarn som skapar musik), så tas Victor Hugo upp som ett slagträ. Denna intellektuella gigant - och det säger jag helt utan ironi - kämpade även för upphovsrätten på 1800-talet. Med full rätt var han upprörd över att det såldes piratkopior på hans verk i vart och varannat gatuhörn, utan att han eller någon annan likabehandlad författare fick någon andel av pengarna. Han lade grunden till Bernkonventionen för internationell upphovsrätt.
Det är dock ett par saker man bör ha klart för sig om man drar in Victor Hugo i debatten. Han talade sig nämligen också mycket varm för vikten att inte överbeskydda kulturskapelser. Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, har i sin senaste bok No Trespassing studerat bland annat bakgrunden till dagens lagstiftning. I en intervju i årsskriften Horisont 2009 från Uppsala universitet påpekar hon att Hugo brann lika mycket för människors rätt till kulturen, som kulturskaparnas rätt till ersättning. Enligt henne så ska Hugo även uttryckt den åsikten att i valet mellan författarens rätt till skydd och allmänhetens rätt till tillgång till texter, så skulle han välja allmänhetens.
Man ska komma ihåg att de som Hugo framförallt opponerade sig emot var företag och kommersiella intressen som gjorde grova pengar på det som någon annan skapat. Vilket inte är riktigt samma sak som att ställa sig på barrikaderna mot spridning och kopiering utan finansiell vinning. Med det inte sagt att Hugo skulle varit piratpartist idag, vi kan omöjligt veta hur han hade ställt sig till dagens problematik. Men jag har svårt att tro att han verkligen skulle ha ställt sig bakom förslag som skyddar verk långt efter det att deras skapare gått hädan.
Wirtén och ett antal andra forskare uttrycker även sin oro inför den utvecklingen i DN idag. Det är kanske talande att humanisterna och kulturvetarna efterfrågar en lite mer tillåtande och flexibel lagstiftning, medan det är juristerna som vill ha hårdare och enhetligare regelverk...
Svensson bloggar bra om hur otidsenligt EU-direktivet är, Anna Troberg kommer med trevliga nyheter när hon tipsar om de 700 artister som tröttnat på rabiata musikföretag som använder dem som alibi för att skapa pengar för sig själva, bl.a. Annie Lennox och den alltid lika underbara Billy Bragg.
Eva Hemmungs Wirténs bok som verkar vara intressant läsning heter alltså No Trespassing: Authorship, Intellectual Property Rights, and the Boundaries of Globalization.
Läs även andra bloggares åsikter om Victor Hugo, Ifpi, upphovsrätt, kultur, Eva Hemmungs Wirtén
Det är dock ett par saker man bör ha klart för sig om man drar in Victor Hugo i debatten. Han talade sig nämligen också mycket varm för vikten att inte överbeskydda kulturskapelser. Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, har i sin senaste bok No Trespassing studerat bland annat bakgrunden till dagens lagstiftning. I en intervju i årsskriften Horisont 2009 från Uppsala universitet påpekar hon att Hugo brann lika mycket för människors rätt till kulturen, som kulturskaparnas rätt till ersättning. Enligt henne så ska Hugo även uttryckt den åsikten att i valet mellan författarens rätt till skydd och allmänhetens rätt till tillgång till texter, så skulle han välja allmänhetens.
Man ska komma ihåg att de som Hugo framförallt opponerade sig emot var företag och kommersiella intressen som gjorde grova pengar på det som någon annan skapat. Vilket inte är riktigt samma sak som att ställa sig på barrikaderna mot spridning och kopiering utan finansiell vinning. Med det inte sagt att Hugo skulle varit piratpartist idag, vi kan omöjligt veta hur han hade ställt sig till dagens problematik. Men jag har svårt att tro att han verkligen skulle ha ställt sig bakom förslag som skyddar verk långt efter det att deras skapare gått hädan.
Wirtén och ett antal andra forskare uttrycker även sin oro inför den utvecklingen i DN idag. Det är kanske talande att humanisterna och kulturvetarna efterfrågar en lite mer tillåtande och flexibel lagstiftning, medan det är juristerna som vill ha hårdare och enhetligare regelverk...
Svensson bloggar bra om hur otidsenligt EU-direktivet är, Anna Troberg kommer med trevliga nyheter när hon tipsar om de 700 artister som tröttnat på rabiata musikföretag som använder dem som alibi för att skapa pengar för sig själva, bl.a. Annie Lennox och den alltid lika underbara Billy Bragg.
Eva Hemmungs Wirténs bok som verkar vara intressant läsning heter alltså No Trespassing: Authorship, Intellectual Property Rights, and the Boundaries of Globalization.
Läs även andra bloggares åsikter om Victor Hugo, Ifpi, upphovsrätt, kultur, Eva Hemmungs Wirtén
fredag 13 mars 2009
Dubbla budskap om högskolornas framtid
Inga fler högskolor ska få bli universitet meddelar Leijonborg. Ett väntat beslut som de flesta både inom och utanför den akademiska sfären nog instämmer i (även om jag förstår att det finns en del mindre glada högskoleanställda naturligtvis). Vi har redan 14 universitet i ett land med 9 miljoner invånare - och jag har tappat räkningen på antal högskolor. Fragmenteringen har lett till att många institutioner har färre lärare än det finns fingrar på ena handen, samt en allt mer krympande skara doktorander, och inte så många studenter heller. Det är ju skillnad på ämnen och ämnen såklart - det är främst humaniora, språkvetenskaperna och till viss del samhällsvetenskap, med få möjligheter till externt finansierade forskningsprojekt, som ligger kymigt till.
En institution är inte en fabrik, man får inte ut en på förhand bestämd kvantitet forskning per forskarenhet. Tvärtom är t.o.m. den mest individuella forskning en kollektiv process, som får sin näring ur att det förekommer många olika hjärnor med olika bakgrunder, intressen, idéer och insikter. Debatter, kommentarer, tips, diskussioner och samarbeten är det som i längden skapar en kreativ och produktiv miljö. Det, och en stadig tillströmning av studenter som tillför sin egen energi till platsen.
Så inga fler universitet säger Leijonborg - men går samtidigt vidare med att säga:
Fram tills nu har det ändå varit en kvalitetsskillnad mellan att finnas vid universitet gentemot högskolor som kunnat vara lockande för forskningsprojekten. Men om de senare får stora välfinansierade, trendiga profil-forskningsprojekt kan man fråga sig hur många enskilda forskare som vill förlägga sig till universiteten som har långt högre overheadkostnader - inte minst pga att vi måste finansiera de nationella universitetsbiblioteken, en kostnad högskolorna inte behöver bidra till. Personligen anser jag att universitetsbiblioteken borde få bli en nästan helt egen fristående enhet, med tydliga egna drifts- och forskningsanslag från staten. I dagens digitala värld där man inte längre tar sig fram i häst och kärra är deras bidrag på nationell nivå och det bör belysas bättre.
Jag skulle önska att utbildningsdepartementet noga studerade forskningsresultat kring vilka sorters kriterier i form av organisation, lokaler, infrastruktur, antal forskare och mängd studenter som krävs för att skapa en god miljö för högre akademiska studier och forskning. Dela sedan det med studentunderlaget och besluta utifrån detta grovt sett hur många utbildningsplatser inom olika huvudområden vi bör ha i vårt avlånga land. Universiteten på olika platser kan profileras lika bra som högskolorna, med möjlighet att ansöka om medel för samarbetsprojekt mellan olika enheter. Geografiskt spridning är också bra. Tro mig, man samarbetar inte automatiskt bara för att man råkar sitta i korridoren intill.
Läs även andra bloggares åsikter om universitet, högskola, utbildning, forskning, Lars Leijonborg
En institution är inte en fabrik, man får inte ut en på förhand bestämd kvantitet forskning per forskarenhet. Tvärtom är t.o.m. den mest individuella forskning en kollektiv process, som får sin näring ur att det förekommer många olika hjärnor med olika bakgrunder, intressen, idéer och insikter. Debatter, kommentarer, tips, diskussioner och samarbeten är det som i längden skapar en kreativ och produktiv miljö. Det, och en stadig tillströmning av studenter som tillför sin egen energi till platsen.
Så inga fler universitet säger Leijonborg - men går samtidigt vidare med att säga:
Den gamla tanken att forskning bara bedrivs på universitet begravs definitivt.Här bryter min förståelse hop totalt. Att säga att forskning lika gärna kan bedrivas på högskolor är i praktiken att säga att alla är universitet, oavsett beteckningen - forskningen var den stora påtagliga skillnaden. Eller rättare sagt, forskning fick bedrivas på högskolor förut men bara i samarbete med ett universitet som stod för examinationen. Ministern menar att skillnaden nu ska bestå i att Högskolorna ska profilera sig, medan universiteten får möjlighet att forska på bred front. En hårfin skillnad alltså, och det innebär att resurserna och de goda forskarna fortsätter splittras upp på många olika arbetsplatser. Med den skillnaden att nu krävs inte längre ett formellt samarbete mellan dessa arbetsplatser, med möjlighet att ta intryck av varandra. Det är ju just i mötet mellan olika projekt och forskningsgrenar som de verkligt givande insikterna görs. Jag ser fler murar, inte färre.
Kvaliteten blir avgörande. Bra forskning ska stödjas, var den än bedrivs.
Fram tills nu har det ändå varit en kvalitetsskillnad mellan att finnas vid universitet gentemot högskolor som kunnat vara lockande för forskningsprojekten. Men om de senare får stora välfinansierade, trendiga profil-forskningsprojekt kan man fråga sig hur många enskilda forskare som vill förlägga sig till universiteten som har långt högre overheadkostnader - inte minst pga att vi måste finansiera de nationella universitetsbiblioteken, en kostnad högskolorna inte behöver bidra till. Personligen anser jag att universitetsbiblioteken borde få bli en nästan helt egen fristående enhet, med tydliga egna drifts- och forskningsanslag från staten. I dagens digitala värld där man inte längre tar sig fram i häst och kärra är deras bidrag på nationell nivå och det bör belysas bättre.
Jag skulle önska att utbildningsdepartementet noga studerade forskningsresultat kring vilka sorters kriterier i form av organisation, lokaler, infrastruktur, antal forskare och mängd studenter som krävs för att skapa en god miljö för högre akademiska studier och forskning. Dela sedan det med studentunderlaget och besluta utifrån detta grovt sett hur många utbildningsplatser inom olika huvudområden vi bör ha i vårt avlånga land. Universiteten på olika platser kan profileras lika bra som högskolorna, med möjlighet att ansöka om medel för samarbetsprojekt mellan olika enheter. Geografiskt spridning är också bra. Tro mig, man samarbetar inte automatiskt bara för att man råkar sitta i korridoren intill.
Läs även andra bloggares åsikter om universitet, högskola, utbildning, forskning, Lars Leijonborg
torsdag 12 mars 2009
Karta över vetenskaperna
Map of Science. Varje prick är en tidskrift, färgkodad enligt AAT-klassificering. Linjerna representerar sökintressen. Arkeologi är ett gäng gula blobbar lite till vänster om mitten. Man kan definitivt se att Classical Studies (antiken) skiljer ut sig från arkeologi/antropologi som en ganska enhetlig grå klump. Originalet tillhör artikelförfattarna. Klicka på bilden för att se en större version.En bild säger mer än 1000 ord - eller i det här fallet mer än en miljard ord.
Det är inte bara på facebook man roar sig med att skapa relationsdiagram - forskare försöker med jämna mellanrum skapa illustrationer över hur de olika vetenskaperna hänger ihop och relaterar till varandra genom samarbeten, citeringar och sökord. Det här senaste exemplet är riktigt snyggt, och forskarna vid Los Alamos National Laboratory som ligger bakom det anser själva att det är det bästa som gjorts hittills (såklart).
Enligt Wired:
The Los Alamos team analyzed click streams from 23 databases — Thomson
Scientific, Elsevier, Jstor, Ingenta and multiple campuses of the University of
Texas and California State University — and mapped patterns of interest and
cross-journal citations.
Originalartikeln finns allmänt tillgänglig online på PLoS ONE
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, topografi
tisdag 10 mars 2009
Typ-iskt: Varför genetiken ställer fel frågor
Var som sagt ute en sväng igårkväll och missade därför Vetenskapsmagasinets sändning, men eftersom det finns SVT Play är det inga problem att åtgärda detta - ligger ute till 30:e april.
Programmets tema var problematiken kring human-genetikens forskningsområden, och i vilken mån man klampade på i samma fotspår som en gång skallmätaren Retzius och hans efterföljare på Rasbiologiska institutet i Uppsala. En känslig fråga och jag måste säga att jag uppskattar att redaktionen gjort ett gediget arbete som faktiskt berör en fråga snarare än ett resultat - som ofta brukar vara upplägget annars. Man lät också flera olika forskare komma till tals och hann med en del forskningshistorik på de 28 minuterna.
Jag var personligen mycket glad över att Jan Storå på osteologiska forskningslaboratoriet fick komma till tals så pass mycket - Janne har varit en konsekvent förespråkare av både etik och historisk medvetenhet hos osteologer ända sedan jag lärde känna honom 1996 (och utan tvekan långt innan dess). Hans hantering av Retzius skallsamling som lämpats av på osteologerna (likt många andra samlingar av ben som anatomiker av mer eller mindre oetiska anledningar samlat på sig under 1800- och 1900-talet), har varit föredömlig.
Jag tyckte programmet belyste en del av de problem och fallgropar som dagens genetiska forskare lätt råkar ut för, men jag skulle vilja vara tydligare på ett par punkter. Hela idén att utgå från att det i dag finns åtminstone rester av "ursprungliga grupper" i världen och att etnisk identitet är kopplat till en biologiskt avgränsad enhet, är i grunden felaktig. Bara att Gunilla Holmlund på rättsgenetiska enheten anser att det är berättigat att ta en urvalsgrupp av några män från Uppsala med svenska namn för att få fram en bild av något "typiskt" svenskt gör att det börjar flimra framför mina ögon. Ja, hon säger själv att det inte är idealiskt - men varför då ens göra detta!? Varför inleda hela kedjeresonemanget med ett logiskt felslut?
Borde man inte inleda med att visa att urvalsgruppen är relevant till att börja med - innan man går vidare? Finns det överhuvud taget en uppsättning gener som sammanfaller med den politiskt avgränsade grupp människor vi idag kallar svenskar? Är inte hela den inledande hypotesen felaktig? Är upplänningar mer svenska än jämtar eller värmlänningar eller smålänningar? Eller kan vi vara säkra på att resultat från uppländsk befolkning är relevant för jämtar, värmlänningar, smålänningar? Kolla gärna in den här artikeln om Y-kromosomer i Sverige med Anders Götherström som medförfattare.
Det här är ett problem man stöter på igen och igen och igen i genetiska folkstudier. Forskarna jämför sina - helt korrekt framtagna - genetiska resultat med en populationsgenetik som de själva varit med om att definiera och skapa. När de säger att individ X är mest lik samer och Y inte alls lik samer så måste man komma ihåg att det är genetiker som själva valt ut vilka som är "riktiga samer" (namn, utseende, lokalisering idag) och bestämt att deras genuppsättning är - just det - typisk. I vissa fall har man även bestämt sig för att 200 nu levande "riktiga" norrmäns genetiska uppsättning ska vara typiskt skandinavisk, och bedömt förhistoriska ben utifrån hur pass lika de är dem.
Generellt sett verkar genetiker ha alltför bråttom i sitt fält, de hoppar över flera steg i den grundläggande definitionsprocessen för att komma direkt till godiset. Borde de inte inleda med frågan om huruvida det är relevant att behandla mänskliga grupper med samma logik som man gör med populationer av djur? Borde man inte först visa att urvalskriterierna man valt är korrekta?
Sen kan de omöjligt låta bli att låta sin förförståelse påverka hur de ser på sina testgrupper - precis som alla vi andra. När Holmlund säger att det har "hänt mycket på senare tid med invandring" så visar det att hon med stor sannolikhet har en uppfattning om att befolkningen varit ganska stabil och enhetlig innan modern tid, som hon inte ens tänker på att ifrågasätta. Årtusenden av folkomflyttningar, giftemålsnätverk, krigståg, handelsresande och flaskhalsar i form av pest och sjukdomar och hungersnöd och krig är nog genetiker i allmänhet endast svagt medvetna om. Iallafall saknas en ordentlig grundläggande vetenskaplig genomgång av alla dessa skeenden som vi faktiskt har konkreta materiella och skriftliga bevis för under de senaste 2000 åren (och materiella bevis för de senaste 30.000 åren), och hur de har påverkat den befolkningssammansättning vi utgår från idag för att spåra... Ja vad är det vi tror oss spåra egentligen? Inte den "ursprunglige" svensken/skandinaven/europén iallafall, för det har aldrig existerat någon sådan avgränsad, sluten biologisk grupp. Vi är inte kål-folket som växte upp färdigbildade i Guds grönsaksland och sedan efter hand "lösts upp".
Bruce Lahn hade nog hamnat i lite mindre blåsväder om han låtit bli att använda ordet 'evovled' utifrån skillnader i två (2) olika hjärn-gener inom olika folkslag. Överlag borde genetiker akta sig för att använda begreppet "utvecklat" när de egentligen talar om "annorlunda". Han borde också ställt sig frågan vad det var han egentligen undersökte - populationsstatistik efter utvandringen från Afrika, eller evolutionsbiologi. Mutationer sker hela tiden på gener utan att de behöver ha något som helst att göra med kvalitativ förändring. Hade han lyft huvudet från sin egen forskning och läst på lite mer kring neurologi och kognitionsgenetik hade han insett att hur hjärnor är uppbyggda och fungerar är beroende av en extremt komplex samverkan mellan 1000-tals gener - vilket också påpekades i programmet.
Det stora problemet för mig är att många naturvetare vill både äta kakan och behålla den. De vill sola sig i glansen av att göra "riktig" vetenskap (till skillnad från teoretiska svamlerier som humanisterna håller sig med), som ska "tala för sig själv". Samtidigt som alla goda forskare vet att god vetenskap helt och hållet bygger på hur pass goda defintioner, urvalskriterier, källkritik och blindtester man har. Statistik är kanske det mest lysande och begripliga exemplet på detta. Historikern Lowell påpekade att statistik är som som matlagning: bara så pass bra som kocken och ingredienserna tillåter. Jag litar till de flesta genetikers kock-kunskaper, jag önskar bara att de ägnade sina ingredienser lite större intresse. Det är ingen bra idé att göra sufflé på ägg som ruttnat - och att göra det på äggformat gelégodis går inte alls.
Uppdatering: Apropå relevansen för problemet med att förutsätta att en folkgrupp är en enhetlig och väldefinierad grupp, läs Zarembas artikel i DN om sverigedemokraterna idag och läs gärna också Svenssons tänkvärda inlägg om det.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, rasbiologi, Uppsala, Uppsala universitet, vetenskapsmagasinet
Programmets tema var problematiken kring human-genetikens forskningsområden, och i vilken mån man klampade på i samma fotspår som en gång skallmätaren Retzius och hans efterföljare på Rasbiologiska institutet i Uppsala. En känslig fråga och jag måste säga att jag uppskattar att redaktionen gjort ett gediget arbete som faktiskt berör en fråga snarare än ett resultat - som ofta brukar vara upplägget annars. Man lät också flera olika forskare komma till tals och hann med en del forskningshistorik på de 28 minuterna.
Jag var personligen mycket glad över att Jan Storå på osteologiska forskningslaboratoriet fick komma till tals så pass mycket - Janne har varit en konsekvent förespråkare av både etik och historisk medvetenhet hos osteologer ända sedan jag lärde känna honom 1996 (och utan tvekan långt innan dess). Hans hantering av Retzius skallsamling som lämpats av på osteologerna (likt många andra samlingar av ben som anatomiker av mer eller mindre oetiska anledningar samlat på sig under 1800- och 1900-talet), har varit föredömlig.
Jag tyckte programmet belyste en del av de problem och fallgropar som dagens genetiska forskare lätt råkar ut för, men jag skulle vilja vara tydligare på ett par punkter. Hela idén att utgå från att det i dag finns åtminstone rester av "ursprungliga grupper" i världen och att etnisk identitet är kopplat till en biologiskt avgränsad enhet, är i grunden felaktig. Bara att Gunilla Holmlund på rättsgenetiska enheten anser att det är berättigat att ta en urvalsgrupp av några män från Uppsala med svenska namn för att få fram en bild av något "typiskt" svenskt gör att det börjar flimra framför mina ögon. Ja, hon säger själv att det inte är idealiskt - men varför då ens göra detta!? Varför inleda hela kedjeresonemanget med ett logiskt felslut?
Borde man inte inleda med att visa att urvalsgruppen är relevant till att börja med - innan man går vidare? Finns det överhuvud taget en uppsättning gener som sammanfaller med den politiskt avgränsade grupp människor vi idag kallar svenskar? Är inte hela den inledande hypotesen felaktig? Är upplänningar mer svenska än jämtar eller värmlänningar eller smålänningar? Eller kan vi vara säkra på att resultat från uppländsk befolkning är relevant för jämtar, värmlänningar, smålänningar? Kolla gärna in den här artikeln om Y-kromosomer i Sverige med Anders Götherström som medförfattare.
Det här är ett problem man stöter på igen och igen och igen i genetiska folkstudier. Forskarna jämför sina - helt korrekt framtagna - genetiska resultat med en populationsgenetik som de själva varit med om att definiera och skapa. När de säger att individ X är mest lik samer och Y inte alls lik samer så måste man komma ihåg att det är genetiker som själva valt ut vilka som är "riktiga samer" (namn, utseende, lokalisering idag) och bestämt att deras genuppsättning är - just det - typisk. I vissa fall har man även bestämt sig för att 200 nu levande "riktiga" norrmäns genetiska uppsättning ska vara typiskt skandinavisk, och bedömt förhistoriska ben utifrån hur pass lika de är dem.
Generellt sett verkar genetiker ha alltför bråttom i sitt fält, de hoppar över flera steg i den grundläggande definitionsprocessen för att komma direkt till godiset. Borde de inte inleda med frågan om huruvida det är relevant att behandla mänskliga grupper med samma logik som man gör med populationer av djur? Borde man inte först visa att urvalskriterierna man valt är korrekta?
Sen kan de omöjligt låta bli att låta sin förförståelse påverka hur de ser på sina testgrupper - precis som alla vi andra. När Holmlund säger att det har "hänt mycket på senare tid med invandring" så visar det att hon med stor sannolikhet har en uppfattning om att befolkningen varit ganska stabil och enhetlig innan modern tid, som hon inte ens tänker på att ifrågasätta. Årtusenden av folkomflyttningar, giftemålsnätverk, krigståg, handelsresande och flaskhalsar i form av pest och sjukdomar och hungersnöd och krig är nog genetiker i allmänhet endast svagt medvetna om. Iallafall saknas en ordentlig grundläggande vetenskaplig genomgång av alla dessa skeenden som vi faktiskt har konkreta materiella och skriftliga bevis för under de senaste 2000 åren (och materiella bevis för de senaste 30.000 åren), och hur de har påverkat den befolkningssammansättning vi utgår från idag för att spåra... Ja vad är det vi tror oss spåra egentligen? Inte den "ursprunglige" svensken/skandinaven/europén iallafall, för det har aldrig existerat någon sådan avgränsad, sluten biologisk grupp. Vi är inte kål-folket som växte upp färdigbildade i Guds grönsaksland och sedan efter hand "lösts upp".
Bruce Lahn hade nog hamnat i lite mindre blåsväder om han låtit bli att använda ordet 'evovled' utifrån skillnader i två (2) olika hjärn-gener inom olika folkslag. Överlag borde genetiker akta sig för att använda begreppet "utvecklat" när de egentligen talar om "annorlunda". Han borde också ställt sig frågan vad det var han egentligen undersökte - populationsstatistik efter utvandringen från Afrika, eller evolutionsbiologi. Mutationer sker hela tiden på gener utan att de behöver ha något som helst att göra med kvalitativ förändring. Hade han lyft huvudet från sin egen forskning och läst på lite mer kring neurologi och kognitionsgenetik hade han insett att hur hjärnor är uppbyggda och fungerar är beroende av en extremt komplex samverkan mellan 1000-tals gener - vilket också påpekades i programmet.
Det stora problemet för mig är att många naturvetare vill både äta kakan och behålla den. De vill sola sig i glansen av att göra "riktig" vetenskap (till skillnad från teoretiska svamlerier som humanisterna håller sig med), som ska "tala för sig själv". Samtidigt som alla goda forskare vet att god vetenskap helt och hållet bygger på hur pass goda defintioner, urvalskriterier, källkritik och blindtester man har. Statistik är kanske det mest lysande och begripliga exemplet på detta. Historikern Lowell påpekade att statistik är som som matlagning: bara så pass bra som kocken och ingredienserna tillåter. Jag litar till de flesta genetikers kock-kunskaper, jag önskar bara att de ägnade sina ingredienser lite större intresse. Det är ingen bra idé att göra sufflé på ägg som ruttnat - och att göra det på äggformat gelégodis går inte alls.
Uppdatering: Apropå relevansen för problemet med att förutsätta att en folkgrupp är en enhetlig och väldefinierad grupp, läs Zarembas artikel i DN om sverigedemokraterna idag och läs gärna också Svenssons tänkvärda inlägg om det.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, rasbiologi, Uppsala, Uppsala universitet, vetenskapsmagasinet
Föreläsningar på Upplandsmuseet våren 2009
Gjorde något för mig mycket ovanligt igårkväll: umgicks med riktiga människor över lite god mat - och bara en liten andel var dessutom arkeologer. Vill tacka Martin för att ha ordnat en trevlig sammankomst och hela gänget som dök upp.
Med det inte sagt att det inte kan vara trevligt att få lite lärdomsspis också ibland. Upplandsmuseet har dragit igång en liten kvälls-föreläsningsserie kring förhistoria och arkeologi i vår. Gratis kvällsnöje dessutom.
Bygd för bönder, land för stormän
Torsdag 12 mars kl 19
Elisabeth Almgren, paleoekolog Fellow vid Harvard University samt arkeologerna Andreas Hennius och Kerstin Åberg vid Upplandsmuseet berättar om naturmiljöns betydelse för kulturutvecklingen utifrån undersökningarna för nya E4:an.
Helgedomens hemligheter
Torsdag 19 mars kl 19
Joakim Kjellberg, arkeolog vid Upplandsmuseet berättar om Bälinge kyrkas äldre byggnadshistoria och fynden från den arkeologiska undersökningen 2008.
En mörk tid i uppländsk ekonomi
26 mars kl 19
Andreas Hennius, arkeolog vid Upplandsmuseet, berättar om tjärframställning i Uppland under järnålder och medeltid.
Då bygden expanderade
2 april kl 19
Kerstin Åberg, arkeolog vid Upplandsmuseet, berättar om de arkeologiska undersökningar som gjorts i Stenhagen, Uppsala, under de senaste åren.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, museum, föreläsning, Upplandsmuseet, ekologi, jordbruk
Med det inte sagt att det inte kan vara trevligt att få lite lärdomsspis också ibland. Upplandsmuseet har dragit igång en liten kvälls-föreläsningsserie kring förhistoria och arkeologi i vår. Gratis kvällsnöje dessutom.
Bygd för bönder, land för stormän
Torsdag 12 mars kl 19
Elisabeth Almgren, paleoekolog Fellow vid Harvard University samt arkeologerna Andreas Hennius och Kerstin Åberg vid Upplandsmuseet berättar om naturmiljöns betydelse för kulturutvecklingen utifrån undersökningarna för nya E4:an.
Helgedomens hemligheter
Torsdag 19 mars kl 19
Joakim Kjellberg, arkeolog vid Upplandsmuseet berättar om Bälinge kyrkas äldre byggnadshistoria och fynden från den arkeologiska undersökningen 2008.
En mörk tid i uppländsk ekonomi
26 mars kl 19
Andreas Hennius, arkeolog vid Upplandsmuseet, berättar om tjärframställning i Uppland under järnålder och medeltid.
Då bygden expanderade
2 april kl 19
Kerstin Åberg, arkeolog vid Upplandsmuseet, berättar om de arkeologiska undersökningar som gjorts i Stenhagen, Uppsala, under de senaste åren.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, museum, föreläsning, Upplandsmuseet, ekologi, jordbruk
måndag 9 mars 2009
Fördjupad granskning av antiken och egyptologi
Högskoleverket gör löpande utredningar av diverse universitetsämnen. Nyligen kom rapporten över utredningen av ämnet Antiken, vilket även inbegrep Egyptologi här i Uppsala eftersom det är det enda stället i landet där man kan läsa till egyptolog. HSV har lagt ut sin rapport på nätet och i huvudsak är intrycket av antik-utbildningen i Uppsala bra, med bra genomströmning och en kunnig lärarkår. En varningsflagga hissas dock över forskarutbildningen, och det gäller hela landet - inte bara Uppsala. Antalet doktorander i ämnet har fallit markant under de senaste 10 åren, och det är nu bara ett fåtal doktorander och än färre forskare på institutionerna i Uppsala, Stockholm och Göteborg. Tillsammans med en ganska begränsad lärarkår är detta problematiskt eftersom all god forskning kräver livaktiga miljöer och seminarier, med utbyte av idéer och kunskap.
Det sägs inte rakt ut i rapporten, men anledningen till den stora minskningen - som på inga vis är specifik för antiken - är Tham-reformen på 1990-talet som förde med sig att endast de som hade garanterad inkomst i form av lön eller utbildningsbidrag fick antas till forskarutbildningen. Det var på många vis en behövlig och bra reform, så att doktorander inte längre tvingades leva utan socialt skyddsnät och ta mer studielån. Tyvärr skedde inget egentligt tillskott av medel att väga upp kostnaderna av att anta doktorander i humaniora. Det stora antalet forskarstuderande som fanns förut bestod också till stor del av helt obetalda och inte sällan förvärvsarbetande personer som aldrig hade tid att forska egentligen, och sällan ingick i ett aktivt seminarium. Många hade hängt med i 20 år (jag talar här om flertalet humanistiska ämnen och inte specifikt om antiken). Handledare hade svårt att veta exakt vilka skyldigheter de hade att ställa upp med handledningstid till ett dussintal forskare, vilket gjorde situationen ohållbar.
Universen skriver nu om att man som ett resultat av HSVs utredning ska göra en fördjupad granskning på forskarnivå i Uppsala, samt att se över hela utbildningsstrukturen på antiken i Göteborg, från grund- till forskarnivå. Man ska bland annat se om det går att få till mer samarbete mellan de olika institutionerna i landet, t ex genom att starta en gemensam nationell eller skandinavisk forskarskola. Det är en idé som jag tror kan vara givande utifrån min egen erfarenhet av att delta i forskarkurser med kollegor från andra platser. Vi pratar en hel del om att bryta ner gränserna mellan ämnen, men kanske inte tillräckligt om att bryta ned dem mellan lärosäten. Forskarskolor kan bli mycket givande även för handledarna och seniora forskare.
Egyptologin har det än svårare - det ämnet måste man åka utomlands för att finna utanför Uppsala. Det har även varit svårt att tillsätta en del lärartjänster trots bred internationell utlysning (kanske för bred). En anledning till problemen är ämnets av naturen tvärdisciplinära uppbyggnad. Å ena sidan en arkeologisk inriktning som har mycket gemensamt med antiken, å andra sidan mer regelrätta hieroglyfiska studier som snarast hör hemma inom lingvistiken. Personligen anser jag att det vore bättre i nuläget att allvarligt diskutera vilken som ska vara huvudsyftet för utbildningen och sedan aktivt headhunta en eller ett par lärare utifrån de premisserna. När uppdraget blir att delvis omdefiniera och bygga upp en hel utbildning borde det finnas större möjlighet att ge jobbet till personer som man tror kan axla det ansvaret med engagemang - vilket inte nödvändigtvis är de mest meriterade och namnkunniga internationella forskarna.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, egyptologi, högskoleverket, HSV, Uppsala universitet, Göteborgs universitet
Det sägs inte rakt ut i rapporten, men anledningen till den stora minskningen - som på inga vis är specifik för antiken - är Tham-reformen på 1990-talet som förde med sig att endast de som hade garanterad inkomst i form av lön eller utbildningsbidrag fick antas till forskarutbildningen. Det var på många vis en behövlig och bra reform, så att doktorander inte längre tvingades leva utan socialt skyddsnät och ta mer studielån. Tyvärr skedde inget egentligt tillskott av medel att väga upp kostnaderna av att anta doktorander i humaniora. Det stora antalet forskarstuderande som fanns förut bestod också till stor del av helt obetalda och inte sällan förvärvsarbetande personer som aldrig hade tid att forska egentligen, och sällan ingick i ett aktivt seminarium. Många hade hängt med i 20 år (jag talar här om flertalet humanistiska ämnen och inte specifikt om antiken). Handledare hade svårt att veta exakt vilka skyldigheter de hade att ställa upp med handledningstid till ett dussintal forskare, vilket gjorde situationen ohållbar.
Universen skriver nu om att man som ett resultat av HSVs utredning ska göra en fördjupad granskning på forskarnivå i Uppsala, samt att se över hela utbildningsstrukturen på antiken i Göteborg, från grund- till forskarnivå. Man ska bland annat se om det går att få till mer samarbete mellan de olika institutionerna i landet, t ex genom att starta en gemensam nationell eller skandinavisk forskarskola. Det är en idé som jag tror kan vara givande utifrån min egen erfarenhet av att delta i forskarkurser med kollegor från andra platser. Vi pratar en hel del om att bryta ner gränserna mellan ämnen, men kanske inte tillräckligt om att bryta ned dem mellan lärosäten. Forskarskolor kan bli mycket givande även för handledarna och seniora forskare.
Egyptologin har det än svårare - det ämnet måste man åka utomlands för att finna utanför Uppsala. Det har även varit svårt att tillsätta en del lärartjänster trots bred internationell utlysning (kanske för bred). En anledning till problemen är ämnets av naturen tvärdisciplinära uppbyggnad. Å ena sidan en arkeologisk inriktning som har mycket gemensamt med antiken, å andra sidan mer regelrätta hieroglyfiska studier som snarast hör hemma inom lingvistiken. Personligen anser jag att det vore bättre i nuläget att allvarligt diskutera vilken som ska vara huvudsyftet för utbildningen och sedan aktivt headhunta en eller ett par lärare utifrån de premisserna. När uppdraget blir att delvis omdefiniera och bygga upp en hel utbildning borde det finnas större möjlighet att ge jobbet till personer som man tror kan axla det ansvaret med engagemang - vilket inte nödvändigtvis är de mest meriterade och namnkunniga internationella forskarna.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, egyptologi, högskoleverket, HSV, Uppsala universitet, Göteborgs universitet
söndag 8 mars 2009
Vad gjorde Watchmen för oss?
Nästa fredag har Watchmen premiär i Sverige, förra veckan gick den upp i USA i en mindre mediastorm av publicitet som faktiskt överskuggar Batman: Dark Knight förra sommaren. Det har sina förklaringar. Alan Moore's Watchmen är tillsammans med Miller's The Dark Knight Returns (ej att förväxla med den snarlikt nämnda filmen) hela sinnebilden för superhjälte-seriernas intåg på den offentliga kulturarenan på 1980-talet (båda utkom 1986). Miller tog en etablerad superhjälte och satte honom i en dystopisk nära framtid, då han blivit gammal och bitter. Moore skapade en egen uppsättning superhjältar (inspirerade av vissa förlagor) och placerade dem i en egen värld, lik och ändå olik vår egen. Superhjälteserier har alltid handlat om "suspension of disbelief", läsaren accepterar att det är helt okej för en vuxen man att springa runt i trikåer med kalsongerna utanpå och bekämpa minst lika märkligt utklädda skurkar. Moore ställde frågan: vad hade egentligen hänt om några människor på 40-talet, inspirerade av de nya serierna, gjorde detta i verkligheten? Vilka skulle de vara, vad var deras drivkrafter, vad skulle konsekvenserna bli? Och vad skulle ske om det verkligen fanns en riktig supermänniska, som var lojal mot sin nations ledare?Man kan läsa mer än man någonsin skulle vilja om både serierna bakom filmen och filmen själv den senaste veckan - både från hatare, älskare och de likgiltiga. En artikel som jag snubblade över kunde jag inte låta bli att känna mig föranledd att gå i polemik mot. Filmkritikern Grady Hendrix skriver i Slate: Watchmen Failed. The revolution it was supposed to inspire—comics about ordinary people—never happened.
Hendrix har en del intressanta och givande tankar kring i vilken mån Moores verk verkligen ändrade något, och hur pass stort dess inflytande över serievärlden blev egentligen. Han har helt rätt i att många av de teman som togs upp i serien aldrig riktigt etablerats inom mainstream serier av DC eller Marvel, och att en hel del blev omtolkat till en sorts självspäkning av mörkersinta hjältar (mer Miller än Moore skulle jag påstå). Moore var själv mer intresserad av att lyfta fram "vanliga" människor i serien, de som också lever i samma värld men inte drar på sig kostymer - och som i slutändan lider mest av hjältarnas framfart
Problemet med Hendrix text är att den utgår ifrån att för att något ska anses vara banbrytande och ha inflytande så ska det generera kopior och regelrätta efterapningar. Det är som att säga att James Joyces Odysseus inte påverkade litteraturen för det har inte kommit särskilt många romaner efter det som utspelar sig under en enda dag, är omtagningar av antika verk och har en lång sekvens av en inre monolog. På sätt och vis kanske Miller hade mer påverkan på superhjälte-serierna när det gäller de stora etablerade namnen, och då mer utifrån vad han gjorde för Daredevil än för Batman i min mening, men Moore tillförde en del viktiga element som ingen serieredaktion har kunnat bortse från sedan 90-talet. Han politiserade superhjältarna, och ställde dem inför ett olösligt dilemma: var deras uppgift att hjälpa den polisiära makten, eller motarbeta den?
Det mest avgörande var att ingetdera av svaren var "rätt". Å ena sidan är Moore i grunden en anarkist, han ser på makten som korrumperad och korrumperande, på kontrollsamhället som bara en hårsmån iväg från fascismen. Å andra sidan kan han inte köpa myten on Den Starke Mannen, försvararen av det Goda, det Rätta och Mänskligheten mot Staten (vilket Miller är mer benägen att göra). V var aldrig en ledare av män, Dr Manhattan tappade all sin mänsklighet och Ozymandias var i slutändan värre än det han sade sig kämpa emot. Inte heller har Moore samma beundran av anti-hjälten som Miller har i Batman och Sin City. Rorschach som definitivt har kultstatus, avkläds bokstavligt talat sin mytiska aura mot slutet. Han är våldsam, asocial, illaluktande och patetisk - och allt annat än häftig utan sin mask (om än fortsatt livsfarlig). Hans kamp mot brott leder till slut att han förråas så till den grad att inte ens hans bästa vän klarar av honom. Samtidigt är han den kompromisslöse, som vägrar göra fel av rätt anledning, och hans slut är både ärligt och ovärdigt på samma gång.
Även om mycket av detta inte förekommer i Marvel och DC idag i deras huvudtitlar, så ger båda förlag ut andra titlar som är mer extrema, svartsynta och komplexa som definitivt inte skulle ansetts gångbara innan Watchmen. John Constantine är en annan skapelse av Moore, som fick sin egen serie 1988 under andra kreativa människors ledning. Den är fortfarande i gång och har mycket av det som Hendrix efterlyser, en anti-hjälte som det verkligen kan vara svårt att gilla ibland, en pessimistisk syn på världen, vanliga människor som hamnar i kläm, och med framsidor som är både konstnärliga och endast undantagsvis visar hjälten eller något ur handlingen. Samma sak gällde för Neil Gaimans makalösa Sandman-serie och en hel del annat i Vertigo-avdelningen av DC. Marvel ger med jämna mellanrum också ut mer "vuxna" serier (t ex inom sin Icon-avdelning, kolla särskilt in Incognito).
Men kanske det yttersta tecknet på att det nu finns en hel generation serieskapare som växte upp med Moore och Miller är cross-over temat Civil War som Marvel körde 2006-2007 i alla sina huvudtitlar. I den ställs hjälte mot hjälte när USA bestämmer sig för att alla mutanter måste registreras och att maskerade hjältar ska jagas ned och spärras in. Poängen är inte så mycket att Iron Man (för registrering) ställs mot Captain America (mot), utan att svaret inte är enkelt. Visserligen finns det ljusskygga personer bakom registrerings-ivern, men det är minst lika problematiskt att acceptera att potentiellt livsfarliga människor går omkring utan kontroll.
När Claremonts X-Men ursprungligen ställdes inför kravet på registrering av mutanter i början av 1980-talet var valet mer entydligt - dåligt! Nästan 30 år senare är svaret detsamma - men med med tillägget att alternativet är dåligt det med. Ingen kan vinna, alla förlorar. Även de godaste intentioner leder käpprätt ned i avgrunden, och det är de vanliga människorna som betalar det högsta priset. Alla som skapar superhjältar idag måste på ett eller annat sätt förhålla sig till Moores bidrag till genren: V för Vendetta och Watchmen. Precis som filmskapare måste förhålla sig till Bergman och Fellini, författare till Joyce och målare till Picasso - vare sig de tar intryck av dem eller ej. Det är det som gör Watchmen till ett av de viktigaste kulturella verk som skapats inom serie-genren, inte antalet kopior det genererat.
Läs även andra bloggares åsikter om watchmen, film, serier, superhjältar, Alan Moore, Frank Miller, Dark Knight, batman, populärkultur
fredag 6 mars 2009
Liv och död på bronsåldern
Igår var Jonathan Lindström på besök och höll ett seminarium om sin kommande bok: "Bronsåldersmordet. Om arkeologi och ond bråd död." vilken ska ges ut på Bonniers till hösten. Jonathan har en gedigen bakgrund som fältarkeolog, men har det senaste decenniet främst arbetat som barnboksförfattare och illustratör. Han utsågs av föreningen Vetenskap och Folkbildning till Årets Folkbildare 2007 för sina populärvetenskapliga barnböcker. Det roliga är att han aldrig slutat brinna för arkeologi som ämne och har tagit varje chans att sälja in arkeolog-relaterade projekt till sitt förlag (t ex om dödshuset från stridsyxetid).Foto: Granhammarsmannen och en del av de redskap han hade med sig, bensylar, en bronssyl, eldslagningsflinta, liten flinstskrapa, bryne. Fotot tillhör Historiska museet. Klicka på bilden för att komma till deras sida med information om fynden.
Boken som han presenterade igår är däremot inte en barnbok, utan en populärvetenskaplig bok för vuxna, med tyngdvikt på vetenskaplig. Den utgår från ett riktigt häftigt fynd av ett mansskelett som gjordes i en myrmark utanför Granhammar vid Uppplands-Bro sommaren 1953. Även om skelettet är daterad till bronsåldern så rör det sig inte om ett mosslik i vanlig bemärkelse, för vid tiden för hans död var platsen en havsvik. Mannen som var i 50-årsåldern blev utan tvekan mördad, för det fanns åtskilliga spår av hack efter en yxa på skallen och vänsterarmen, och halva vänstra sidan av ansiktet hade hackats bort. Runtomkring honom hittades små redskap och föremål som indikerar att han hamnat i vatten inte bara påklädd, utan även med en eller flera påsar/väskor.
Av anledningar som kan verka märkliga, kanske för att ha inte verkade vara rituellt mördad eller ha några prestigeföremål på sig, har Granhammarsmannen varit närmast ignorerad efter en artikel av Oldeberg och Gejvall i Fornvännen 1959. Jonathan fick upp ögonen för fyndet redan som student och har nu äntligen fått tid och möjlighet att fördjupa sig ordentligt i hans öde - och då menar jag CSI-fördjupning. Det roliga med boken är att det är ett mycket seriöst försök till en biografi över en människa som levde för 2800 år sedan. Dels har han med hjälp av rättsmedicinare och osteologer och t.o.m. meterologer studerat benens och fyndens positioner för att bedöma i vilket skick han hamnade på havsbotten.
Jonathan har också med hjälp av bl.a. osteologen Anna Kjellström studerat spår på benen av levnadsvillkor både i barnaåren och i vuxen ålder, slitspåren på tänderna, muskelfästen och förslitningar osv. Varje enskilt fynd, från bensylar, till svavelkis-sten, till eldslagningsflinta har studerats ned i minsta detalj med hjälp av olika experter. Dessutom har han tagit hjälp av Elin Fornander och Forskningslaboratoriet i Stockholm för att analysera strontiumhalten både i hans ben och tänder (som bildas i barnåren), och i ett av benredskapen, för att utröna om han var lokalt bosatt eller ej. När det gäller detta blev resultaten faktiskt både lite förvånande och tankeväckande, men jag kommer inte säga mer än så eftersom de bör få publiceras av Jonathan själv först.
Alla aspekter som han lyckats luska fram ur ben och material relateras till vad vi tror oss veta om samhället under bronsåldern i södra Sverige. Det blir en diskussion som utgår både från övergripande samhälleliga strukturer och villkor, till en extremt närgången insyn i en enskild persons liv och öde. Även om man kan diskutera tillförlitligheten i vissa delar av de tolkningar Jonathan gör, vilket han själv är den förste att påpeka, så är det ett extremt gediget kedjeresonemang som vinner mycket på att just vara så allomfattande. Det är också ett lysande exempel på hur långt man kan komma om man verkligen tar både fynd och fyndomständigheter på fullaste allvar, och utnyttjar all den expertis som olika arkeologer, osteologer och forskare har samlat på sig. Hur otroligt mycket vi faktiskt kan få reda på om ett levnadsöde och ett samhälle för så länge sedan, och varför arkeologi fortfarande har mycket att tillföra.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, skelett, osteologi, vetenskap, forskning, bok, populärvetenskap, Jonathan Lindström
onsdag 4 mars 2009
Hand över huvud - några tankar om konst
Långt innan Darwin har människan diskuterat vad det är som skiljer henne från andra djur. Från esoteriska begrepp som själ och fri vilja, till biologiska och kognitiva förmågor. Gränsen har flyttats fram och tillbaka när forskare hamnat i debatter om hur pass nyanserad språkförmåga fåglar har och hur pass intelligenta delfiner och shimpanser kan vara. Vi vet att vi inte är helt ensamma om att använda redskap, shimpanser kan vara imponerat fiffiga. Ändå är de flesta överens om att när man talar om människans redskapsanvändande så är man inne i en helt annan dimension. Vi samlar på oss och sparar material, vi manipulerar och justerar det, vi kombinerar olika sorters material. Keramiken var den första kemisk-fysikaliska process människan gav sig på. Lera utblandat med vatten och icke-plastiskt material (magring) som förhindrar att föremålet spricker, bränt över en eld vilket gör att den inte längre faller sönder om den utsätts för väta. De äldsta keramikkärlen är kanske runt 15.000 år gamla, men brända lerfiguriner tillverkades långt innan dess. Ända från början experimenterade man med former och dekor - funktion har alltid gått hand-i-hand med inspiration. En annan sak som särskiljer människan från andra djur.
Under årtusendena har människor i alla delar av världen tillverkat saker, från hushållsprylar till leksaker, från halvhjärtade tingestar till makalösa verk som var kulmen i ett artistiskt kunnande. För många folk än idag finns inget begrepp som "konst", som på något vis ska särskilja sig från hantverk. Den franska/engelska termen "art" dök upp först på medeltiden och betydde under lång tid bara just skicklighet - i att göra något och efterhand även i intellektuellt kunnande. På 1600-talet växte en ny typ av professionella skapare fram: konstnärerna. Nu var det främst ett urval av kulturellt priviligierat material som lyftes fram: marmor, koppar och oljefärger. Fantastiska konstverk skapades helt klart, på kommission till Europas kungahus, aristokrater och försigkomna köpmannaklass.
Efterhand blev det allt viktigare att särskilja på "hantverk" och "konst". Det förra var något som utfördes av hantverkare i städer och på landsbygd. Från möbler, till mattor, till keramik. Det senare var något som själsligt upplysta konstnärer höll på med. De förra kunde vara nog så skickliga, men de saknade det mentala, emotionella, intellektuella djupet hos de senare, ansågs det. Med industrialiseringen blev detta tänkesätt allt mer dominerande och många människor alienerades helt från tingens skapelseprocess - det var något som skedde under massproduktion i fabriker. Fortfarande krävdes en hel del i hantverksskicklighet och kunnande inom konstens gebit för att ta sig fram och bli lyckad.
På 1900-talet hade Descartes tes om kropp och intellekt som två skilda ting, varav den förra var klart underlägsen den senare, nått sin kulmen. Nu växte det fram konströrelser som inte längre ansåg det nödvändigt att uppnå en grundläggande skicklighet inom åtminstone en sorts hantverk för att räknas som en stor konstnär. Skicklighet fortsatte naturligtvis att uppskattas och hyllas, det är något ganska grundläggande hos människan att impas över sådant, vare sig det gäller skateboard-åkning eller sång eller målning. Kritiken mot den inskränkta konservativa konstvärlden ledde också till en mycket behövlig och positiv uppluckring av normerna kring vilka material en "riktig" konstnär skulle jobba med. Trä, textil, glas, växter, vattenfärger, sprayfärger, järn, emaljer etc. På andra sidan av skalan jobbade en del med 'ready-made', där vanliga objekt som skapats av andra användes som konstverk. Devisen här var helt och hållet intellektuell: Det är tanken bakom konstverket som räknas, inte den kroppsliga processen som ligger bakom dess tillblivelse.
Jag tror att en av anledningarna till att så många blir provocerade av de i media framlyfta två konstfacks-projekten är att de verkar skapats helt inom denna senare genre. Jag vet inte om konstnärerna ifråga besitter faktisk hantverksskicklighet, det kan de mycket väl göra, men än så länge framgår det inte. Det finns grafitti-konstnärer som tillbringat år med att nå en enorm skicklighet med sitt valda medium, och för dom är det troligen extremt provocerande att se en slarvigt sprejad svart linje likställt med grafitti.
Jag har själv oerhört svårt att ta konstverk som inte verkar ge uttryck för en viss grad av hantverkskunnande på allvar. Jag har konstnärer i släkten, avlägset, och vad jag alltid beundrat med deras verk är hur fokuserade de var på att bli bättre, att sitta i år och slita med att få kunskap och kontroll över skapelseprocessen. Vilket de gjort för att de älskat det - lika mycket som jag älskar arkeologi. Det är möjligt att det är tanken som gör konstnären, och att ett mästerligt utfört hantverk är mindre konstnärligt än ett där en makalös idé utförts utan någon större hantverksskicklighet. Men för min del har jag svårt att respektera denna västerländska prioritet som hela tiden ges det intellektuella, på bekostnad av det manuella. Jag har svårt att se varför vi inte kan kräva av våra konstnärer att de ska vara skickliga, såväl som smarta.
Sanna Rayman fortsätter att imponera starkt på mig på SvDs ledarsida, precis som Lisa Bjurwald fortsätter klanta till det på DN.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, hantverk, konstnärer, konstfack
Under årtusendena har människor i alla delar av världen tillverkat saker, från hushållsprylar till leksaker, från halvhjärtade tingestar till makalösa verk som var kulmen i ett artistiskt kunnande. För många folk än idag finns inget begrepp som "konst", som på något vis ska särskilja sig från hantverk. Den franska/engelska termen "art" dök upp först på medeltiden och betydde under lång tid bara just skicklighet - i att göra något och efterhand även i intellektuellt kunnande. På 1600-talet växte en ny typ av professionella skapare fram: konstnärerna. Nu var det främst ett urval av kulturellt priviligierat material som lyftes fram: marmor, koppar och oljefärger. Fantastiska konstverk skapades helt klart, på kommission till Europas kungahus, aristokrater och försigkomna köpmannaklass.
Efterhand blev det allt viktigare att särskilja på "hantverk" och "konst". Det förra var något som utfördes av hantverkare i städer och på landsbygd. Från möbler, till mattor, till keramik. Det senare var något som själsligt upplysta konstnärer höll på med. De förra kunde vara nog så skickliga, men de saknade det mentala, emotionella, intellektuella djupet hos de senare, ansågs det. Med industrialiseringen blev detta tänkesätt allt mer dominerande och många människor alienerades helt från tingens skapelseprocess - det var något som skedde under massproduktion i fabriker. Fortfarande krävdes en hel del i hantverksskicklighet och kunnande inom konstens gebit för att ta sig fram och bli lyckad.
På 1900-talet hade Descartes tes om kropp och intellekt som två skilda ting, varav den förra var klart underlägsen den senare, nått sin kulmen. Nu växte det fram konströrelser som inte längre ansåg det nödvändigt att uppnå en grundläggande skicklighet inom åtminstone en sorts hantverk för att räknas som en stor konstnär. Skicklighet fortsatte naturligtvis att uppskattas och hyllas, det är något ganska grundläggande hos människan att impas över sådant, vare sig det gäller skateboard-åkning eller sång eller målning. Kritiken mot den inskränkta konservativa konstvärlden ledde också till en mycket behövlig och positiv uppluckring av normerna kring vilka material en "riktig" konstnär skulle jobba med. Trä, textil, glas, växter, vattenfärger, sprayfärger, järn, emaljer etc. På andra sidan av skalan jobbade en del med 'ready-made', där vanliga objekt som skapats av andra användes som konstverk. Devisen här var helt och hållet intellektuell: Det är tanken bakom konstverket som räknas, inte den kroppsliga processen som ligger bakom dess tillblivelse.
Jag tror att en av anledningarna till att så många blir provocerade av de i media framlyfta två konstfacks-projekten är att de verkar skapats helt inom denna senare genre. Jag vet inte om konstnärerna ifråga besitter faktisk hantverksskicklighet, det kan de mycket väl göra, men än så länge framgår det inte. Det finns grafitti-konstnärer som tillbringat år med att nå en enorm skicklighet med sitt valda medium, och för dom är det troligen extremt provocerande att se en slarvigt sprejad svart linje likställt med grafitti.
Jag har själv oerhört svårt att ta konstverk som inte verkar ge uttryck för en viss grad av hantverkskunnande på allvar. Jag har konstnärer i släkten, avlägset, och vad jag alltid beundrat med deras verk är hur fokuserade de var på att bli bättre, att sitta i år och slita med att få kunskap och kontroll över skapelseprocessen. Vilket de gjort för att de älskat det - lika mycket som jag älskar arkeologi. Det är möjligt att det är tanken som gör konstnären, och att ett mästerligt utfört hantverk är mindre konstnärligt än ett där en makalös idé utförts utan någon större hantverksskicklighet. Men för min del har jag svårt att respektera denna västerländska prioritet som hela tiden ges det intellektuella, på bekostnad av det manuella. Jag har svårt att se varför vi inte kan kräva av våra konstnärer att de ska vara skickliga, såväl som smarta.
Sanna Rayman fortsätter att imponera starkt på mig på SvDs ledarsida, precis som Lisa Bjurwald fortsätter klanta till det på DN.
3D-street art av Kurt Wenner.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, hantverk, konstnärer, konstfack
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
