tisdag 17 mars 2009

Kvalitetsgranskning av forskarutbildningen

Nu har regeringen kommit ut med sin proposition kring kvalitetssäkring av forskarutbildningarna. Dessa ska i framtiden granskas på samma sätt som grundutbildningarna, och de institutioner som inte når upp till acceptabel standard kan i framtiden förlora sin examineringsrätt.

Jag har inte läst närmare vad det kommer gå ut på i detalj, vilka som ska granska och hur det ska gå till. På det hela taget tycker jag att det är hög tid. Personligen skulle jag vilja ge två råd som i förlängningen kan leda till att forskarutbildningarna tas mer på allvar. Båda kan summeras under ett ord: uppföljning
1. När personer som agerat handledare söker nya tjänster eller befodring ska man utreda inte bara hur många doktorander som han/hon handlett, utan framförallt hur dessa avhandlingar emottogs i forskarvärlden och hur den disputerade klarat sig efter detta.
2. Institutioner ska bedömas inte bara utifrån hur många färdiga dokorander de spottar ur sig, utan precis som i fallet ovan hur avhandlingarna ifråga bedömdes och hur pass bra de nya doktorerna klarar sig i fortsättnigen.

I det nuvarande systemet förekommer inga negativa konsekvenser i förlängningen för de handledare som sköter sitt jobb dåligt, och de institutioner som brister i sitt ansvar, så länge en färdigtryckt och godkänd produkt föreligger. Ingen uppföljning helt enkelt. Det betyder också att bra handledare som gör en fantastisk insats, och bra institutioner som fokuserar på kvalitet inte får den uppskattning de förtjänar. Faktum är att det ibland kan bli tvärtom, eftersom post-doc-anställningar alltid ska förläggas till ett annat lärosäte än där man doktorerade. Bra nydisputerade forskare försvinner per definition från arbetsplatsen som hjälpte till att lägga grunden, och deras fortsatta produktion kommer någon annan till godo. En uppföljning av hur det går för alumner inom både master- och forskarutbildningarna 5 och 10 år efteråt borde vara en självklarhet inom universitetet. Det är det iallafall inom t.ex brittiska och amerikanska universitet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

10 kommentarer:

Lars Arvestad sa...

Jag håller med om att uppföljning är en utmärkt ide´, men att försöka koppla enskilda doktoranders framgångar till handledaren tycker jag vore olyckligt.

Jag har exempel på riktigt dålig handledning, men där doktoranden har klarat sig mycket bra i alla fall och gått vidare i en bra karriär. Dessutom har jag sett (och hört om) vad som verkat vara duktiga personer som helt enkelt inte klarar av att utveckla sig som forskare. Ska man då "straffa" handledaren?

Det jag framförallt hoppas att utvärderingar av detta slag ska ha som effekt är att belysa fallen av riktigt dålig handledning, som kanske bättre kan beskrivas som "personterror".

ArchAsa sa...

Jag vet vad du menar Lars, men jag tycker ändå att man måste börja ta med detta i bedömningen. För det första tror jag de flesta utvärderare vet med sig att man inte kan bedöma någon utifrån ett enda exempel. För det andra tror jag att detta är ett sätt att få institutioner att kanske tänka efter mer kring vilka de antar och varför.

I nuläget finns relativt goda skyddsmekanismer mot handledare som kränker och terroriserar - det finns sämre möjligheter att komma åt de som gör ett absolut minimum och inget mer. Eller som släpper igenom undermåliga avhandlingar för att öka sin kvot. Än värre är att det inte finns tillräckligt i systmet som belönar både de handledare och de institutioner som arbetar långsiktigt med att bygga upp kompetenta, självgående och kreativa forskare. Utvärderingarna är för synkronistiska när de borde vara diakronistiska.

Ingen metod ger enskilt bra resultat, men man måste börja ta in långtidsperspektivet också. Det här gäller för både master och forskare i min mening.

Anna Olsson sa...

Vilka krav man formellt ställer på en avhandling är också en intressant fråga, högaktuell för mig just nu, eftersom jag sitter och granskar en finsk doktorsavhandling och just fick en licentiatsavhandling från KTH på mitt bord.

I Finland, eller åtminstone på universitetet i Helsingfors, har man externa granskare för själva avhandlingen, som är andra än opponenten. Dessutom kräver man att alla ingående kapitel i en sammanläggningsavhandling ska vara accepterade för att man ska få disputera. Det är en kvalitetsspärr förstås. Men gör också att man inte tar risker i publiceringen. Det finns inte utrymme för att prova med Nature eller Science - dels slukar en sådan artikel för mycket data (av den nuvarande avhandlingens fyra artiklar hade det blivit högst två om den ena gått till en high-impact journal), dels har man inte tid att ta risken att köra fram och tillbaka med olika versioner som i slutändan kanske inte blir accepterade i alla fall.

Lic-avhandlingen från KTH innehåller två publicerade och en accepterad artikel. På det skulle man i princip kunna disputera på SLU - eller kanske inte förresten, jag ser att licentiaten är mittförfattare i en lång lista på en av artiklarna, och ska man gå upp på en sammannläggningsavhandling med 3 artiklar får man vara försteförfattare. Nåja.

Sammanläggningsavhandlingar är lättare att bedöma formellt genom att ställa upp den här typen av krav. Jag förstår att man i humaniora brottas med betydligt större problem.

Och jag tycker verkligen att man ska utvärdera och engagera sig i hur handledning fungerar. Men det tål att tänkas på och diskuteras hur det ska gå till. För övergreppsfallen finns det utvägar, det är som du Åsa skriver knepigare med fallen av knappt-ens-minimum.

ArchAsa sa...

Intressant. Hade inte koll på det där med publiceringsproblematiken av artiklar. Trodde i min enfald att forskare helst av allt ville få in dem high impact journals.

Generellt sett gillar jag monografi-avhandlingar inom humaniora, eftersom de ger möjlighet till forskningshistorik, kontext och syntes på ett annat sätt. Å andra sidan sitter jag själv just nu och bankar huvudet i betongväggen och önksar att jag gjort en sammanläggning istället.

Eftersom tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap inte kan faktakolla sina artikelbidrag på samma sätt som naturvetare är jag inte helt säker på att kvaliteten skulle bli högre om man valde den vägen. Externa granskare i förväg är en bra idé i många fall, men det kostar också pengar... Vi brukar köra en del slutseminarium, där man kan lägga fram delar av texten eller t.o.m. ha en skuggopponering. Det är en variant.

Anna Olsson sa...

Visst vill man ju alltid ha in sina artiklar i en bra tidskrift. Men det finns ofta andra prioriteringar som gör att man får göra avkall på sådana ambitioner till förmån för en tidskrift där man vet att man har stor chans att få artikeln snabbt accepterad. Gärna någon där man känner editorn så att man kan lägga ett gott ord för snabb handläggning.

En blivande doktorand kan behöva en publikation för att styrka sitt CV, en annan doktorand behöver den där accepterade artikeln som fattas för att kunna spika avhandlingen - eller så behöver man för en anslagsansökning visa vad man faktiskt har åstadkommit på just det specifika området.

Och så är det ju det där med antalet också. Bättre tidskrift kräver i princip en mer djupgående och omfattande analys. Om jag håller mig i de låga divisionerna kan jag mycket väl dela upp fysiologi och beteende från samma studie på två olika artiklar. Vill jag försöka med en bättre tidskrift kanske det inte ens är nog med dessa två utan jag måste kanske också ha en genetisk förklaringsmodell också.

Det är förstås inte bara bredden och djupet som avgör, utan frågans intresse också.

Jag har en kollega som alltid börjar uppifrån, det vill säga Nature och Science. Sedan går han successivt neråt. Rätt många av artiklarna hamnar till sist i specialisttidskriften AABS med impact 1.5 som många av oss har som förstahandsalternativ. Skillnaderna är två: 1) en del av kollegans artiklar kommer verkligen ut i Nature, andra i medelhöga tidskrifter och 2) de som till slut hamnar i AABS har tagit ett par år på sig att komma dit eftersom de passerat 2-3 andra tidskrifters redaktioner och referee-processer på vägen.

Elsevier har på neuroscience-området ett referee-konsortium som gör att om man fått sitt manus granskad i en av deras neurosciencetidskrifter kan man hänvisa till den granskningen om man skickar till en annan tidskrift som ingår i konsortiet. Jag har bara utnyttjat det en gång, och då skickades manus i alla fall på ny granskning. Men i princip är det en god idé.

Idag har jag som referee fått ett manus som jag för ungefär ett år sen handlade som editor. Det är mardrömmen när man har ett manus som valsar runt bland många tidskrifter...

Leif Häggström sa...

Jag kan bara instämma i att det är hög tid att forskarutbildningen utvärderas. Jag håller även med Åsa i att det behövs en uppföljning av handledarnas insatser. Exakt hur detta skall göras är jag för trött för att ens orka tänka på men det behövs. Liksom uppföljningen av doktorandernas vidare akademiska gärning eller för den delen karriär. Det sistnämnda är inte helt irrelevant, för det akademiska forskarsamhället rymmer inte alla de som disputerar oavsett vilken kvalitet deras arbeten håller.

Anna Olsson sa...

Och som tillägg till Leifs kommentar: det är ju inte heller önskvärt att alla disputerade blir kvar i forskningen. Inte heller kan det ses som en kvalitetsfråga huruvida man blir det eller inte. Jag brukar argumentera att man kan se forskarutbildningen som två helt olika utbildningar, beroende på doktorandens motivation och vartåt dennes begåvning ligger: antingen är det det sista steget av högre utbildning eller det första steget på en forskarkarriär.

Ur ett vidare vetenskapssperspektiv är de disputerade experterna utanför universitet, högskolor och forskningsinstitut minst lika viktiga som de som stannar kvar.

ArchAsa sa...

Bra poäng Anna. En uppföljning borde inte bara värdera huruvida alumner stananr inom universitet och forskning, utan även om de har etablerat sig inom andra delar av samhället och tillför något. Universitetet som en sluten värld är på tvärs emot vad forskning egentligen borde innebära - spridande av fördjupad kunskap till många olika delar av samhället.

Martin sa...

Om man utvärderar karriärer i relation till handledarna så måste man förstås göra det ämne för ämne. Annars skulle man få resultatet att alla KTH:s handledare är helt suveräna, och alla arkeologiska handledare brottsligt usla.

ArchAsa sa...

Håhå - jag har från säker källa att det finns en hel det KTH-handledare som kan konkurrera om kalkon-priset. Och det är snarare svårare för disputerade teknologer att hitta jobb är icke-disputerade ibland, eftersom de blivit så specialiserade.

Men visst - man kan inte jämföra äpplen med bärbara hårddiskar...