Hand över huvud - några tankar om konst

Långt innan Darwin har människan diskuterat vad det är som skiljer henne från andra djur. Från esoteriska begrepp som själ och fri vilja, till biologiska och kognitiva förmågor. Gränsen har flyttats fram och tillbaka när forskare hamnat i debatter om hur pass nyanserad språkförmåga fåglar har och hur pass intelligenta delfiner och shimpanser kan vara. Vi vet att vi inte är helt ensamma om att använda redskap, shimpanser kan vara imponerat fiffiga. Ändå är de flesta överens om att när man talar om människans redskapsanvändande så är man inne i en helt annan dimension. Vi samlar på oss och sparar material, vi manipulerar och justerar det, vi kombinerar olika sorters material. Keramiken var den första kemisk-fysikaliska process människan gav sig på. Lera utblandat med vatten och icke-plastiskt material (magring) som förhindrar att föremålet spricker, bränt över en eld vilket gör att den inte längre faller sönder om den utsätts för väta. De äldsta keramikkärlen är kanske runt 15.000 år gamla, men brända lerfiguriner tillverkades långt innan dess. Ända från början experimenterade man med former och dekor - funktion har alltid gått hand-i-hand med inspiration. En annan sak som särskiljer människan från andra djur.

Under årtusendena har människor i alla delar av världen tillverkat saker, från hushållsprylar till leksaker, från halvhjärtade tingestar till makalösa verk som var kulmen i ett artistiskt kunnande. För många folk än idag finns inget begrepp som "konst", som på något vis ska särskilja sig från hantverk. Den franska/engelska termen "art" dök upp först på medeltiden och betydde under lång tid bara just skicklighet - i att göra något och efterhand även i intellektuellt kunnande. På 1600-talet växte en ny typ av professionella skapare fram: konstnärerna. Nu var det främst ett urval av kulturellt priviligierat material som lyftes fram: marmor, koppar och oljefärger. Fantastiska konstverk skapades helt klart, på kommission till Europas kungahus, aristokrater och försigkomna köpmannaklass.

Efterhand blev det allt viktigare att särskilja på "hantverk" och "konst". Det förra var något som utfördes av hantverkare i städer och på landsbygd. Från möbler, till mattor, till keramik. Det senare var något som själsligt upplysta konstnärer höll på med. De förra kunde vara nog så skickliga, men de saknade det mentala, emotionella, intellektuella djupet hos de senare, ansågs det. Med industrialiseringen blev detta tänkesätt allt mer dominerande och många människor alienerades helt från tingens skapelseprocess - det var något som skedde under massproduktion i fabriker. Fortfarande krävdes en hel del i hantverksskicklighet och kunnande inom konstens gebit för att ta sig fram och bli lyckad.

På 1900-talet hade Descartes tes om kropp och intellekt som två skilda ting, varav den förra var klart underlägsen den senare, nått sin kulmen. Nu växte det fram konströrelser som inte längre ansåg det nödvändigt att uppnå en grundläggande skicklighet inom åtminstone en sorts hantverk för att räknas som en stor konstnär. Skicklighet fortsatte naturligtvis att uppskattas och hyllas, det är något ganska grundläggande hos människan att impas över sådant, vare sig det gäller skateboard-åkning eller sång eller målning. Kritiken mot den inskränkta konservativa konstvärlden ledde också till en mycket behövlig och positiv uppluckring av normerna kring vilka material en "riktig" konstnär skulle jobba med. Trä, textil, glas, växter, vattenfärger, sprayfärger, järn, emaljer etc. På andra sidan av skalan jobbade en del med 'ready-made', där vanliga objekt som skapats av andra användes som konstverk. Devisen här var helt och hållet intellektuell: Det är tanken bakom konstverket som räknas, inte den kroppsliga processen som ligger bakom dess tillblivelse.

Jag tror att en av anledningarna till att så många blir provocerade av de i media framlyfta två konstfacks-projekten är att de verkar skapats helt inom denna senare genre. Jag vet inte om konstnärerna ifråga besitter faktisk hantverksskicklighet, det kan de mycket väl göra, men än så länge framgår det inte. Det finns grafitti-konstnärer som tillbringat år med att nå en enorm skicklighet med sitt valda medium, och för dom är det troligen extremt provocerande att se en slarvigt sprejad svart linje likställt med grafitti.

Jag har själv oerhört svårt att ta konstverk som inte verkar ge uttryck för en viss grad av hantverkskunnande på allvar. Jag har konstnärer i släkten, avlägset, och vad jag alltid beundrat med deras verk är hur fokuserade de var på att bli bättre, att sitta i år och slita med att få kunskap och kontroll över skapelseprocessen. Vilket de gjort för att de älskat det - lika mycket som jag älskar arkeologi. Det är möjligt att det är tanken som gör konstnären, och att ett mästerligt utfört hantverk är mindre konstnärligt än ett där en makalös idé utförts utan någon större hantverksskicklighet. Men för min del har jag svårt att respektera denna västerländska prioritet som hela tiden ges det intellektuella, på bekostnad av det manuella. Jag har svårt att se varför vi inte kan kräva av våra konstnärer att de ska vara skickliga, såväl som smarta.

Sanna Rayman fortsätter att imponera starkt på mig på SvDs ledarsida, precis som Lisa Bjurwald fortsätter klanta till det på DN.

3D-street art av Kurt Wenner.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, hantverk, konstnärer, konstfack