Jag har nåt att erkänna...

Men först: Resultatet av min högst vetenskapliga enkät kring museibutikernas varande visade att mina besökare uppenbarligen tillhör gruppen museikramare. Knappast förvånande, med tanke på de ämnen jag grottar ned mig i.
Större, bättre, statligare snodde hela 85% av rösterna och privatiserings-alternativet fick nöja sig med 11%. En besökare erkände att denna fråga inte intresserade honom/henne det minsta, men ingen förespråkade att lägga ned butikerna helt och hållet.

Idag är jag hemma och pysslar om förkylda ungar, så jag kan uppdatera min blogg vilket det ju tyvärr varit lite dåligt med på sistone. Det har inte rått någon brist på idéer, bara ork om kvällarna och tid om helgerna. Faktum är att jag numera har börjat en affär vid sidan av, en kontorsromans. Stockholm universitets studentkår där jag för närvarande är dokotrandombudsman lanserade i veckan sin nya websida. Som alltid så finns det en del kvar att göra och alla sidor är inte helt färdiga ännu, men till 80% är den igång och det är jättekul att ha en riktigt bra hemsida att utgå ifrån. Eftersom universitetets typ 30.000 studenter behöver information som når dom så är förhoppningen att websidan ska kunna ge dom det mesta de behöver, när de behöver.

En nyhet är att sidan har ett bloggverktyg, och att så gott som samtliga som jobbar på kåren - förtroendevalda såväl som tjänstemän likt mig själv - ska skriva regelbundna inlägg som informerar om vad som händer och om vad vi själva håller på med. På så sätt kan vi nå ut med aktuell information, men även minska mystiken kring vad man gör på kåren egentligen och dessutom ge studenterna en chans att kommentera och inleda dialog. Mina blogginlägg fokuserar naturligtvis på doktorander och forskarstudente, och jag kommer försöka ha ett inlägg på engelska per vecka dessutom för de internationella doktoranderna.

Efter det att jag började arbeta på kåren har jag dragit ned lite på mina inlägg om högre utbildning och doktorandfrågor på den här bloggen, så det kommer bli skönt att få lite utlopp för alla de funderingarna framöver. På arbetstid dessutom - lyx! Men det är bara en liten kontorsromans och jag kommer inte överge min första förälskelse för det ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, stockholms universitet, studentkåren, doktorand, SUS

Vad gör arkeologer på vintern?

Man vet att man är ihop med en arkeolog när man hittar ett vadderat kuvert med mesolitiska träprover i kylen... Måste hållas kallt. Fredriks och KMMDs utgrävning av mesolitiska lämningar i Motala, på Kanaljorden, ligger visserligen i vinterdvala tills i mars när de sätter igång igenm men det betyder inte att det inte jobbas. De lyckliga arkeologer som inte behöver vara ute på tjälfrusna fält och vattensålla fram krukskärvor i snöstormar (been there, done that) tillbringar de mörka månaderna med att försöka reda ut vad det egentligen var man hittade förra fältsäsongen.

I det här fallet har det inneburit en viss febril aktivitet dels runt människobenen som påträffades i våtmarken, dels de bearbetade träföremålen som också hittades. De har fått fara både hit och dit så här 8000 år efter det att de hamnade i vattnet: Datering vid Tandemlaboratoriet i Uppsala, dietanalyser på benen vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm och konservering av träföremålen vid Västsvensk Konservering i Göteborg. Nu har KMMDs egen blogg uppdaterats och där kan ni läsa mer om en del av resultaten, och se bild på fina kvartsavslag. Ett kul resultat var bland annat att analysen av människobenet visade att personen ifråga har haft ett påtagligt marint inslag i kosten, alltså havslevande fisk och däggdjur.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, vetenskap, Motala, utgrävning, mesolitikum

Härmapor är vi allihopa

En yrkesskada man lätt får som akademiker är att läsa av omgivningen i termer av sitt ämne. När jag hämtade min 7-åriga dotter på fritids i fredags hade hon en märklig skapelse på ena handen - en mängd små rosa tygbitar ihoptejpat till en sorts luffarvante. Hon upplyste mig glatt att det var en "Hanna Montana"-handske. Dottern har aldrig sett vare sig serien eller filmerna med Hanna Montana, och om hon ens hört en av hennes låtar skulle jag bli förvånad. Men på fritids kommer hon i kontakt med ett helt annat nätverk än hemmavid och är det något barn går så är det att suga i sig vad något äldre barn håller på med - det finns det forskning om också. Så av de större tjejerna och på datorn har hon säkert sett och hört något.

Detta klickar till i min hjärna därför att det har ett par viktiga poänger om materiell kultur. För det första så existerar de flesta människor inom ett antal olika nätverk genom vilka vi får olika influenser. Vi tenderar också att framförallt att suga i oss sådant som kommer från personer vi ser upp till och vill efterlikna. Slutligen: Vi kan ha endast en mycket vag aning om vad det är vi vill efterlikna och än mindre koll på vad det egentligen kommer ifrån. I de fallen blir våra efterhärmningar och kopior ofta påtagligt märkliga, för vi saknar grundläggande kunskap om kontext och om tillverkningsmetod. Men det är inte heller det som är viktigt just då.

Arkeologer stöter med jämna mellanrum på ting som ser "fel" ut. De liknar något, men har tillverkats av någon som saknar rätt handlag, eller som härmar detaljer utan att veta hur och varför. Ibland kan detta över tid utvecklas till en helt egen konstnärlig form, ibland försvinner det lika fort som det kom, ibland lär man sig efter ett tag hur man ska "göra rätt". En av mina personliga favoriter är en skånsk grav från mellanneolitikum med 4-5 keramikkärl som liknar stridsyxekeramik, men ändå inte. Stridsyxebägarna är vanligen tunnväggiga och fint ornerade med stämplar eller instryck av snören. Dessa har slarvigt formade väggar, dekoren är halvdant gjord och de är heller inte magrade på samma sätt som stridsyxekärlen oftast är. Både gravens konstruktion och kärlens tillverkning pekar mot att detta handlar om ett försök att efterlikna något man sett men inte riktigt fått insyn i.

Kom att tänka på detta ikväll igen när jag såg reprisen på Landet Brunsås. Där visade man bilder dels på någon sorts horribel anrättning i en skolbespisning från 70-talet som kallades pizza, och diskuterade just pizzans etablering och metamorfos i den svenska matkulturen. Generellt sett är Sverige numera ett land där man kan hitta mat från många olika länder på bra restauranger, men en sak de visade med all önskvärd tydlighet var att den typ av mat som slår igenom inte har att göra med vilka invandrare vi får. Vem hittar en finsk, irakisk eller iransk restaurang utan att söka med ljus och lykta? Sushi-ställen står däremot som spön i backen. Vi lånar matkultur från de kulturer som har hög status för oss av diverse anledningar, och vi lånar från trender i USA. Materiell kultur, och där kan man verkligen räkna med mat, förändras enligt en logik som är långt mer komplex än närmsta granne, eller störst andel inflyttade.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kultur, populärkultur, landet brunsås

Museibutikernas moment 22

Ideologisk förförståelse - finns det som uttryck? Borde finnas iallafall. Vi är alla fast i detta till stor del, vi kan se samma företeelse och dra helt skilda slutsatser som är rationella och konsekventa i vår egen hjärna. Det är enda sättet jag kan förklara det närmast Kafka-artade kravet på museibutiker att de inte får gå med förlust, men de får heller inte gå med vinst. En museibutik måste bekosta sig själv genom att täcka anställningskostnader och markhyra (hyra som är beräknad på någon sorts marknadspros som saknar all förankring i verkligheten - men det tar vi inte nu). Men den får absolut inte konkurrera med privata verksamheter eftersom det är statligt/kommunalt.

Och nu verkar regeringen beredd att föreslå att man helt ska lägga ned all form av internt organiserad försäljning på de statliga museerna och lägga ut dem på entreprenad. Vilket är absurdt. Ges inte den krämaren isåfall konkurrensföreträde över alla gränser, utan att museet får inflytande över vad de säljer och för hur mycket? Det går ju inte att öppna konkurrerande museibutiker precis intill...

Museibutiker fyller en väldigt speciell funktion, de säljer saker och litteratur som direkt berör museets utställningssyfte. En hel del souvenir-bjäfs så klart, men det fyller också en pedagogisk funktion. Alla vet dessutom att om något så är böcker och smycken oftast dyrare i butiken än på andra ställen. Vill man spara pengar gör man sig besväret att åka till andra ställen eller köpa över internet. Konkurrens kirrad!

Problemet är att om man utgår ifrån att ALL verksamhet som bedrivs överhuvudtaget på något vis är marknad och kommersiell, då är detta synsätt logiskt. Om man däremot uppfattar museerna som en del i pedagogisk bildningsverksamhet, där statlig/kommunal inblandning ska garantera någon form av kvalitetsgaranti och insyn för allmänheten så är det sinnessjukt att behandla dom som vore de mataffärer eller bensinmackar. Kravet på att de varken får gå med vinst eller förlust sätter dessutom krokben för all sorts planering. Det går varken att satsa på kvalitet, eller på publiksäljare.

Å andra sidan finner jag det vara totalt vansinne och etiskt motbjudande att bedriva sjukhus och skolor i privat vinstintresse istället för att insistera på att allt överskott ska investeras i kärnverksamheten. Så jag har min ideologiska förförståelse också.

Vad tycker ni? Är museibutikerna värda att kämpa för, eller är de en redo för soptippen? Ta en sekund och svara på enkäten.

Läs även andra bloggares åsikter om museum, kultur, politik, alliansen

Arkeologi på framsidan

Hittade denna information på Leif Häggströms blogg:

VÄSTSVENSK ARKEOLOGIDAG
Fredag 12/3-2010, 9.00-16.00, Sal T: 302 HOVRÄTTEN

In Situ archaeologica och institutionen för historiska studier/arkeologi, Göteborgs universitet annonserar den årliga arkeologidagen på Göteborgs universitet.

Har ni något att presentera från er verksamhet sänd då ert förslag till
arkeologidagen(at)insituarchaeologica.com

Föredragen omfattar cirka en 20-30 minuter med frågestund.

Vänligen

Håkan Petersson
In Situ archaeologica
Redaktör
&
Johan Ling
Institutionen för historiska studier
Forskare/timlärare

Pseudoarkeologi och den mystiska Woolworthkulturen

Den djupa och intensiva motvilja jag (och många andra) har emot pseudovetenskap kommer sig inte så mycket från att det drar helt fel slutsatser, det kan även riktig vetenskap göra, utan att det utger sig för att vara vetenskap när det egentligen rör sig om ren och skär våldtäkt. Det är därför jag på min höjd kan få fram ett bittert skratt i mötet med allehanda tok-teorier om förhistorien, men egentligen känner för att skrubba förövaren med klorin. För det är ett dubbelt övergrepp både mot en forskningsgren jag känner mycket starkt för, och mot vetenskaplig metod i största allmänhet vilket är mer skadligt för samhället än jag tror många förstår.

En av de mest klassiska missdåden i kategorin förhistoria+pseudovetenskap är att dra streck och linjer mellan allehanda fornlämningar (och naturformationer) och påstå att man hittat ett medvetet mönster - alltså inte sitt eget medvetna mönster, utan något som dåtidens människor skulle ha gjort. Det finns fler sådana exempel i både Sverige och Världen än jag orkar ta upp, men Ben Goldacre på bloggen Bad Science lyfter fram en spritt språngande ny: En man vid namn Tom Brooks har dragit linjer utifrån en mängd fornlämningar, katedraler och hittat n mängd likbenta trianglar. Jajamen. Det bevisar att dessa platser medvetet konstruerats där för att passa in i ett avancerat navigeringssystem. Daily Mail visar återigen att de saknar alla anspråk på journalistisk relevans genom att publicera smörjan.

Dagens sanning: Två objekt kan alltid förbindas med en linje. Vilket visar att de är förbundna med varandra.

Det finns så många problem med den här metoden. De två främsta är att Brooks blandar lämningar från helt olika tidevarv, från 5000 f.Kr till 1400 e.Kr. Det rör sig alltså inte om något samtida ens i den mest generösa mening. Han försöker på klassiskt vis sidsteppa detta genom att påpeka att många katedraler och kyrkor placerats på äldre heliga platser. Vilket är sant, men det för ner spannet till 5000 f.Kr till 500 e.Kr på sin höjd. Han blandar helt olika typer av lämningar också, stenringar, fornborgar, gravhögar, kloster. Vad som inte påpekas (så klart) är att han också lär ha exkluderat ett stort antal lämningar som också förekommer i detta extremt fornlämningstäta området i SÖ England. Att helt enkelt bara ta med de som passar in på de linjer och punkter man vill skapa och strunta i resten är en klassisk metod.

Varför skulle nu stenåldersmänniskorna ha ansträngt sig så? Brooks teori:

"many of the Stone Age sites were created 5,000 years ago by an expanding population recovering from the trauma of the Ice Age"
Istiden som tog slut typ 5000-7000 år innan dess. Som om vi idag skulle bygga monument för att komma över traumat av Almfallet under mesolitikum då en sjukdom slog ut stora delar av de Nordeuropeiska lövskogarna. Ja, och utomjordingar var nog involverade också, så klart.

De flesta vettiga akademiker tar en titt på en sådan här publicering och bestämmer sig för att inte förstöra sin matsmältning med att vidröra den. Förståelligt, men tyvärr ganska farligt eftersom pseudovetenskap måste bemötas även när den är totaltokig. Träligt, men oundvikligt.

Trevligt nog var det en matematiker som tog upp facklan denna gång. Matematikern Matt Parker vid Univ of London använde Brooks metod för att studera en annan mystisk typ av fornlämning: Woolworths-butiker. Han visar utan tvekan att även dessa skapats utifrån ett system av likbenta trianglar (genom att välja ut de som passar in). Parker hade ändå bara drygt hälften så många datapunkter att utgå från jämfört med Brooks för att skapa sitt slumpartade mönster.

De mystiska Woolworth-monumenten.

Bara förra veckan så skrev professor Mike E Smith ett tänkvärt inlägg på sin blogg Publishing Archaeology om vikten av att i skrift bemöta och diskutera tveksam forskning och bristfälliga metoder. Hans inledande exempel var den mest berömda av "linjer och streck bevisar att utomjordingar byggde megaliterna"-författarna: von Däniken. Men han tar också upp texter skrivna av människor berättigade att kalla sig akademiker och forskare (till skillnad från Brooks). Bland annat berör han den debatt som drogs igång vid publiceringen av Tierney's bok Darkness in El Dorado som attackerade antropologen Napoleon Chagnons rykte rejält, men uppenbarligen med mycket lite i termer av bevis. Smith länkar till mycket intressanta texter angående detta.

Som sagt, ingen uppskattar egentligen att lägga tid och energi på att gå till motattack mot något som man anser vara under all kritik - man blir liksom solkad bara vid kontakten med det. Men det är viktigt och all heder och ära åt de som anstränger sig. Kan påpeka att Johan Normark slitit hårt med att på sin blogg reda ut tokerierna runt Maya-kalendern och världens undergång 2012. Han funderar nu lite kring att sammanställa och arbeta ut detta i bokform, vilket jag tycker är en jättebra idé.

Själv har jag en artikel som ligger och gnager i bakhuvudet om arkeologi och genetik, men jag får se när det finns tid/pengar för det.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vetenskap, matematik, statistik, pseudovetenskap, stenålder

Öppna föreläsningar i förhistoria

Stockholms-institutionen införde ju förra året den trevliga populärvetenskapliga satsningen med öppna föreläsningar för allmänheten en söndag i månaden: Tid för Forntid. Nu på söndagen den 17:e kl 14 är det Maria Lowe Fri från antikens kultur och samhällsliv som ska berätta om experimentell arkeologi. Maria har forskat kring de välkända minoiska dubbelyxorna i brons, från den grekiska bronsåldern. De hade helt klart rituellt värde men har även använts i diverse göromål. Hon har även studerat tillverkningsprocessen.

Det krävs ingen föranmälan och det är fritt inträde. Dessutom mycket fina promenader runtomkring institutionen som ligger i närheten av Bergianska trädgården. Nu har nya pendeltågsstationen öppnat alldeles invid dem också.

Kommande föreläsningar i vår:
Söndagen 14 februari kl.14.00
Mellan produktion och deposition - gotländskt metallhantverk 800-1150Doktorand
Ny Björn Gustafsson, Arkeologiska forskningslaboratoriet

Söndagen den 21 mars kl.14.00
Bland kungar och spetälska Livet i en tidigmedeltida stad ur ett osteologiskt perspektiv
Fil. Dr. Anna Kjellström, Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet

Söndagen den 18 april kl.14.00
Något gammalt, något blått, något lånat, något fått. Ädelmetalldepåer som livsbiografier från Skandinaviens yngre järnålder.
Fil. Dr. Nanouschka Myrberg, Arkeologi


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kultur, populärvetenskap, osteologi

Ett smörgåsbord i den bistra vinternatten

Jag vet inte om det är chocken av att börja jobba på riktigt efter tre veckors lov, hysterin över annalkande terminsstart, eller den förgrömmade kylan i Nobelhuset vid Frescati, men min hjärna har hamnat i kraschat vänteläge. Fullständigt slut på kvällarna och innan jag kommmit igång är det dags att gå och lägga sig. Så jag åker snålskjuts på andra bloggare istället för att hitta på något eget tankvärt.

Osteologiska föreningens blogg tipsar om intressanta diskussioner kring det etiska att handla med mänskliga kvarlevor: Bland annat en artikel i DN om varför vi fascineras av dödskallar och protester mot Christies att sälja ett kranium.

Bloggen Middle Savagery har en enkätundersökning där de ber arkeologer svara på om de över huvud taget använder vanlig film när de tar kort numera, på fynd eller i fält. Alla arkeologer ombedes titta in och bidra till statistiken.

Tobias tipsade mig i en kommentar om en 10-i-topplista över de bästa arkeologiska fynden i Danmark 2009. Trevligt nog handlar det inte bara om guld, silver och maffiga svärd utan även hus, massgravar, förbindelser med den muslimska världen under vikingatid, samt "en lille purk som mistede sin ene sko"...

Jag har som en del kanske märkt fallit för grupptrycket och börjat twittra, dvs jag har registrerat mig på Twitter som är en kombination av mikroblogg och rss-flöde. Det är väldigt lätt att bli beroende, så tänk efter noga innan ni registrerar er. Fullt med trevliga, roliga, upprörande och intressanta länk- och lästips dyker upp hela dagarna. Nu följer jag tackolov så många att jag med gott samvete kan strunta i att hålla reda på allt. Men det finns alltid nåt kul att upptäcka på pendeln till och från Stockholm.

Det finns inte minst ett gäng arkeologer världen runt som matar mig med allehanda digitalt godis. Diane A Rees t ex tipsar om de här Podcast-sändningarna Archaeocast av Wessex Archaeology. Den senaste handlar om undersökningar av stenålderslokaler som numera ligger på Nordsjöns botten, men som vid slutet av förra istiden var land bebott av människor. Nicolas Laracuente skänker mig en strimma ljus och hopp i vintermörkret genom att tipsa om konkreta råd till alla som lider av Post-Doktoralt Stress Syndrom: ge inte upp hoppet om att få det där stipendiet.

Om man nu bara hade tid och ork att söka några forskningsmedel...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, twitter, osteologi, podcast

Doktorandknark

Pyramidalt minnesmonument över en doktorandtjänst

Sitter just nu i ett nästan tomt arbetsrum på arkeologen i Uppsala. Större delen av helgen har gått åt till att forsla hem lådvis med böcker och pärmar, och ungefä två tredjedelar återstår fortfarande att på något mirakulöst sätt få in i de bokhyllor i källarrummet som inte redan är proppfulla av min och sambons samlingar av akademisk litteratur (och en hel del serier också, det måste medges...). Nu återstår bara att samla ihop lite resterande papper, pennor, CD-skivor, disketter (herregud - hur länge har jag egentligen jobbat här!!?), plastfickor, vattenflaskor och redskap (har äntligen återfunnit mitt skjutmått!).

Redan tidigare i höst städade jag iallafall undan beviset på hur desperat jag försökte hålla mig vaken och klar i huvudet det sista halvåret: en rejäl trave energidrycks-burkar. Jag alternerade mellan socker- och koffeinkick i denna form, och socker- och koffeinkick i form av kaffe+chokladbollar. Jag kan inte rekommendera någon av metoderna. Misstänker att det rörde sig mer om en form av placebo-effekt till slut, än något annat. Om jag aldrig mer hänfaller åt att dricka sockerläsk-smörjan så kommer jag ha något att vara nöjd över på min dödsbädd i alla fall...

Det var en hel bunt av oss som blev färdiga den gågna hösten, och den nya trendiga aktiviteten är därför inte att skriva artiklar, avhandlingskapitel eller läsa intressant ny forskning, utan istället desperat sammanställa CV, skriva jobbansökningar, tigga referenser och knåpa ihop sitpendieansökningar - på svenska och engelska. Jag har t ex under veckan som gick bytt erfarenheter och tips kring att söka jobb utomlands med en egyptolog och blev nyligen kidnappad av en arkeolog för att vidimera en hel bunt papper för en ansökan som måste postas idag. Själv återvänder jag imorgon måndag till mitt vikariat som doktorandombudsman vid Stockholms universitets studentkår och det ser jag verkligen fram emot, både uppgifterna och kollegorna. Vad jag gör nästa år vid den här tiden är däremot ett töcken.

PhD Comics - allt du inte ville veta om hur det är att doktorera

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, avhandling, doktorera, uppsala universitet

Digital utgrävning av landskapet

Att vänta på en leverans av sin nytryckta avhandling är lite som att invänta födseln av ett barn. Innan man håller den i sin hand och ser att allt sitter där det ska göra så är det en mindre plåga. När det gäller avhandlingar brukar det nästan alltid bli något strul: under hösten har vi upplevt uppskjutna leveranser, försvunna lådor, spegelvända kapitel och sista-minuten-språkrätting medan tryckpressen värmer upp, osv. Så jag led lite med Daniel Löwenborg när han satt här igår och inväntade lådorna med hans bok. Vid 16-tiden dök de äntligen upp, fast de saknade etiketter utanpå, så med viss nervositet och ett snett leende öppnade Daniel en av dem och uttryckte viss oro att det var fel bok. Och det var det. Istället låg där en mycket trevlig avhandling om retorik i senantikens Palestina av David Westberg. Fin, men inte riktigt vad vi ville ha. Daniel lyckades iallafall få tag på David som lycklig kunde hämta upp sitt verk.

Fel bok. Bättre lycka nästa gång.

Oroa er inte, historien har fått ett gott slut för alla. Idag kom Daniels avhandling och han har varit och spikat den dessutom.
Excavating the Digital Landscape. GIS analyses of social relations in central Sweden in the 1st millennium AD. AUN 42
Disputation sker den 29:e januari, kl 13 i Geijersalen, Engelska Parken Humansitiskt Centrum. Opponent är professor Julian D Richards vid York University

Som titeln avslöjar har Daniel arbetat med att utveckla metoder för att kombinera GIS och arkeologisk analys av landskapsanvändande och samhällsorganisation under järnåldern. Tyngdvikten ligger främst just på metodutveckling och det har därför blivit en sammanläggningsavhandling med fem artiklar och en sammanfattande text. Publikationen är förrädiskt tunn (fast i A4-format), men det beror på att det mesta av kartmaterialet finns som digitala appendix. Fast boken innehåller också en hel del snygga bilder.

Måste i rättvisans namn även tipsa om David Westbergs avhandling Celebrating with Words: Studies in the Rethorical Works of the Gaza School. Disputation sker den 30/1 kl 10 i Geijersalen. opponent är Ruth Webb från University of London.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, GIS, vetenskap, Daniel Löwenborg, retorik, avhandling, disputation, Uppsala universitet, landskap

Forskarassisten Antiken Uppsala

Avdelningen för antikens kultur och samhällsliv på institutionen för arkeologi vid Uppsala universitet har utsett en ny forskarassistent: Susanne Carlsson.

Susanne skrev sin doktorsavhandling om de grekiska stadsstaternas politiska styrelseskick, framförallt de som fanns längs Mindre Asiens västkust och öarna under den hellenistiska perioden (ca 300 - 30 f.Kr.). Hon har även undervisat en hel del vid Stockholms universitet de senaste åren.

Kapad navelsträng och ny bok om järnåldern

Har några snabbt fösvinnande semesterdagar som jag använder till att städa ut mitt gamla arbetsrum på arkeologen i Uppsala. En hujedane massa böcker och pärmar med kopierade artiklar ska packas ned i lådor och flyttas hem - vad jag ska göra med dom där är lite av en utmaning, som när Herkules skulle städa ut Augeas stall... Det känns lite overkligt att kapa de sista banden till den institution som var den allra första jag läste vid när jag började universitetet.

Visserligen sitter vi inte längre i ärevördiga Gustavianum, inte ens i det vackra Konsistoriehuset vid Domkyrkan som vi bebodde några år på 90-talet, men personerna omkring mig är i mångt och mycket exakt desamma som när jag satte igång. Under några år mellan fil.kand och forskarutbildning läste jag andra kurser vid Stockholms universitet och arbetade på utgrävningar här och var i Sverige, men fortsatte att bo i Uppsala och hänga på institutionen i tid och otid. Nu har nästan alla mina vänner disputerat och varken jag eller min sambo har någon formell anknytning hit längre.

Det är en bitterljuv känsla att flytta ut och kapa navelsträngen. På plussidan känns det som att det är dags att fly boet, hävda lite självständighet, göra något annat. På minussidan... Tja. Jag kommer sakna att ha den som ett ankare i tillvaron, jag kommer sakna en del personer och jag kommer sakna att ha ett ordentligt arbetsrum med plats för alla mina böcker!!!

Fast en sak som jag definitivt kommer sakna är att se lådor med nytryckta arkeologböcker dimpa ned med ojämna mellanrum och sno åt mig ett alster (därav problemet med bokhyllan...). Som jag t ex gjorde igår, när jag hittade en ny bok av Frands Herschend, färsk från tryckeriet:
The Early Iron Age in South Scandinavia: Social Order in Settlement and Landscape. OPIA 46

Stilistiskt minimalistisk på utsidan, men med hårda pärmar och en del färgbilder på kartor och huslämningar. Boken är inte populärvetenskap, den riktar sig till arkeologer, historiker och kulturgeografer med intresse för landskapsutnyttjande, historiska processer och samhällsorganisation. Det är den första av två publikationer inom ett projekt kring yngre järnåldern (ja, yngre) finansierat av Vetenskapsrådet. Innan han kunde skriva vettigt om yngre järnåldern upplevde Frands att det fanns ett stort behov av en syntes och analys av perioden som ledde upp till denna tid. Jag vet precis hur han känner det, för det är ofta oerhört svårt att analysera något utan att förstå vad som lett fram till det (därav vissa omprioriteringar i min egen avhandling).

Boken har sex kapitel och en syntes. 1: The Human Landscape, 2: The Use of Graves, 3: Ordering House and Settlement, 4: Building Permanent Villages and Farms, 5: Ordinary Communities, 6: The Lanscape of Warfare. Kapitel 5 som tar upp gårdslämningar på Öland innehåller även en jämförelse med, och diskussion kring, romartida lämningar i Siwa i Egypten som har vissa gemensamma nämnare då båda förhåller sig som periferi till det dåtida Romarriket.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, historia, uppsala universitet, Frands Herschend, landskap, vetenskap

Nytt år, nya slut

Blogga ska man göra för att det är kul och givande, inte för snöd vinning och inte som ett tvång. Så det är klart att bloggar och bloggare kommer och går, likt eldsjälar i allehanda föreningar. Det här året började tyvärr med att två goda kollegor väljer att lägga sina projekt på is. Magnus Alkarp uttryckte först en viss förhoppning om att han skulle kunna orka komma igång igen efter disputationen, men insåg sen att han behövde lägga sin energi på annat. Förståeligt, men djupt beklagligt. Sen läser jag idag att min absoluta favorit-geolog-bloggare Terra Incognita skrotar sin snygga, välskrivna och välbesökta blogg. Trött och less tydligen. Inte utan att jag blir trött och less själv av ett sådant besked. Han lämnar visserligen öppet för en liten ljusstrmma hopp om att han kan återuppstå i ny skepnad, och jag klamrar mig fast vid det vaga löftet.

Och för att avsluta med en helt orelaterad informationspunkt: 2010 är enligt det kinesiska horoskopet året för Tigern och för Metall. Just sayin' Terra ;-)

10 arkeologiska toppfynd 2009

Orkar inte fixa en egen lista på välförtjänta arkeologiska toppfynd i Skandinavien, så jag tipsar istället om denna internationella lista i tidskriften Archaeology:
http://bit.ly/5UCcnx
Läs om bevattningssystem i Texas, djurparken i Hierakonpolis i Egypten, prästinnor på kreta, guldskatten från Staffordshire, Mithradates palats i Ryssland, samt de första domesticerade hästarna funna i Kazakstan.

DNA från 30.000 år gammal människa

Forskare vid Max Planck Institutet har tillsammans med ryska arkeologer lyckats extrahera DNA från ett 30.000 år gammalt skelett som grävdes ut 1954 i Kostenki, Ryssland i ett område som har många rika paleolitiska lämningar (inklusive venusfiguriner som den som ses till höger). Forskning i gammalt DNA vid institutet leds sedan länge av Svante Pääbo som har ett förtjänat gott rykte av att vara noggrann, källkritisk och stringent - något som behövs då det är extremt svårt att undvika kontamination av nyare DNA i gamla ben. De har sedan tidigare lyckats extrahera genetiskt material ur än äldre neandertal-ben, men det är paradoxalt nog enklare eftersom det är tydligare vad som är sentida inblanding.

Som forskarna i den kommande artikeln i Current Biology påpekar leder svårigheterna i källkritik ofta till att studier på stenålderslämningar måste sålla bort alla som har för "vanliga" gener i modern mening, vilket i slutänden kan leda till en snedvridning i att bara de som har ovanliga genuppsättningar lyfts fram som genuina. I förlängningen kan detta leda till en rejält snedvriden syn på den forntida populationen i t ex Europa.

Genom att utgår från lärdomar dragna av studier på mitokondrie-DNA i neandertalben så tror sig forskarna nu kunna avgöra i högre grad om deras människoben utsatts för kontamination eller ej. De har bland annat utgått från storleken på fragmenten, eftersom nyare DNA tenderar att vara misstänkt välbevarat. Dateringen av det ryska skelettet till mellan 30.000-33.000 år sedan är stratigrafiskt, eftersom C14-datering inte fungerade eftersom de konserverats med organiskt material som stör en åldersanalys av kolatomerna, men som kan sållas bort från genetiska analyser. Artikeln är framförallt en metodisk diskussion, för de hoppas att den nya metoden ska visa sig vara mer korrekt än den sedvanliga PCR-metoden vid analyser av riktigt gammalt DNA.

Skelettet ifråga tillhörde en man i 20-årsåldern, begravd i en grop och täckt av rödockra. Man har alltså analyserat mtDNA som ärvs på mödernet och som generellt sett bevaras bättre än cellkärnans DNA. Individen ifråga tillhör haplogrupp U2, vilket är en ganska ovanlig grupp i nutida befolkningar men som förekommer i befolkningar i Nordafrika, Västra Asien och även i viss utsträckning i Europa idag. Grupp U förekommer även i en del tidiga jägar-samlargrupper i Centraleuropa.

I samband med detta vill jag utdela en bukett rosor och ett knippe ris: Rosorna till forskarteamet ifråga som fokuserar på att förbättra och säkra en ännu ganska svajig analysmetod. Riset till antingen deras universitets PR-team eller BBC vetenskapsreporter som ändrar beteckningen "Early Modern Human" till "early European". Jag får allergiska utslag västerländska mediers behov av att lägga in denna typ av beteckning. Det får det att verka som att det viktiga här är någon sorts geo-politisk tillhörighet. Vi talar om några av de tidigaste mänskliga bosättningarna i denna del av världen, kan vi snälla slippa EU-tjafset då?

Slutligen - en liten blänkare från The Onion om hur allt var bättre förr: på stenåldern, för fem år sen eller när vi alla var amöbor....

In The Know: Should Americans Return To A Simpler, Stone Age Lifestyle?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, DNA, Kostenki, Ryssland, vetenskap, Svante Pääbo