Härmapor är vi allihopa

En yrkesskada man lätt får som akademiker är att läsa av omgivningen i termer av sitt ämne. När jag hämtade min 7-åriga dotter på fritids i fredags hade hon en märklig skapelse på ena handen - en mängd små rosa tygbitar ihoptejpat till en sorts luffarvante. Hon upplyste mig glatt att det var en "Hanna Montana"-handske. Dottern har aldrig sett vare sig serien eller filmerna med Hanna Montana, och om hon ens hört en av hennes låtar skulle jag bli förvånad. Men på fritids kommer hon i kontakt med ett helt annat nätverk än hemmavid och är det något barn går så är det att suga i sig vad något äldre barn håller på med - det finns det forskning om också. Så av de större tjejerna och på datorn har hon säkert sett och hört något.

Detta klickar till i min hjärna därför att det har ett par viktiga poänger om materiell kultur. För det första så existerar de flesta människor inom ett antal olika nätverk genom vilka vi får olika influenser. Vi tenderar också att framförallt att suga i oss sådant som kommer från personer vi ser upp till och vill efterlikna. Slutligen: Vi kan ha endast en mycket vag aning om vad det är vi vill efterlikna och än mindre koll på vad det egentligen kommer ifrån. I de fallen blir våra efterhärmningar och kopior ofta påtagligt märkliga, för vi saknar grundläggande kunskap om kontext och om tillverkningsmetod. Men det är inte heller det som är viktigt just då.

Arkeologer stöter med jämna mellanrum på ting som ser "fel" ut. De liknar något, men har tillverkats av någon som saknar rätt handlag, eller som härmar detaljer utan att veta hur och varför. Ibland kan detta över tid utvecklas till en helt egen konstnärlig form, ibland försvinner det lika fort som det kom, ibland lär man sig efter ett tag hur man ska "göra rätt". En av mina personliga favoriter är en skånsk grav från mellanneolitikum med 4-5 keramikkärl som liknar stridsyxekeramik, men ändå inte. Stridsyxebägarna är vanligen tunnväggiga och fint ornerade med stämplar eller instryck av snören. Dessa har slarvigt formade väggar, dekoren är halvdant gjord och de är heller inte magrade på samma sätt som stridsyxekärlen oftast är. Både gravens konstruktion och kärlens tillverkning pekar mot att detta handlar om ett försök att efterlikna något man sett men inte riktigt fått insyn i.

Kom att tänka på detta ikväll igen när jag såg reprisen på Landet Brunsås. Där visade man bilder dels på någon sorts horribel anrättning i en skolbespisning från 70-talet som kallades pizza, och diskuterade just pizzans etablering och metamorfos i den svenska matkulturen. Generellt sett är Sverige numera ett land där man kan hitta mat från många olika länder på bra restauranger, men en sak de visade med all önskvärd tydlighet var att den typ av mat som slår igenom inte har att göra med vilka invandrare vi får. Vem hittar en finsk, irakisk eller iransk restaurang utan att söka med ljus och lykta? Sushi-ställen står däremot som spön i backen. Vi lånar matkultur från de kulturer som har hög status för oss av diverse anledningar, och vi lånar från trender i USA. Materiell kultur, och där kan man verkligen räkna med mat, förändras enligt en logik som är långt mer komplex än närmsta granne, eller störst andel inflyttade.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kultur, populärkultur, landet brunsås